När hon var liten och lyssnade på Beethoven på raspiga Happy Tape-band, inspelade från P2 via bandspelarens mikrofon, kunde hon inte hur hon än ansträngde sig greppa att det var en människa som skrivit alla dessa verk. Och Bach! Och Mozart!
Hon var en sådan som läste om kompositörerna, ändå blev det inte mer verkligt för henne att de var något annat än kanaler, som transporterade musiken, välljudet, det fulländade, till jorden från någon plats långt, långt bort.
Hon kanske trodde på en Skapare?
Om någon följde henne genom hennes dag skulle denne uppdaga ett oändligt antal musiksnuttar, teman, rytmer, som poppade upp i hennes huvud. Hon reflekterade sällan över dem och när hon så gjorde såg hon dem inte som sina, utan som något hon schaktat fram. Utgrävt.
Först andra året på Ackis kom det för henne att hon borde ha satsat på att bli komponist. Det var när hon började förstå universum och det mänskliga privilegiet att skapa; när hon började smyga in på Cinematekets filmvisningar i Filmhuset; började få frossa när hon läste vissa böcker för att hon förstod att författaren skapat en ny värld, en värld som hon kunde utforska efter måttet av sin öppenhet och uppmärksamhet.
Men mest var det filmen som öppnade hennes ögon. En konstart ännu mer komplex än musiken. Hon förstod att man är skyldig att vara ett geni. Allt annat är ovärdigt.
Hon fortsatte studera sång men började i smyg skriva ner sina små melodislingor och korta arrangemang på papper och fann att en systematik uppstod, att allt inte var så lösryckt som hon trott. Hon började arbeta på nätterna. Skaffade dyrt datorprogram. Seven-eleven-påsarna fläckade hennes rum överallt men mest i stora högar till höger och till vänster om hennes arbetsplats.
Så en natt – en skarp månskära lyste in genom fönstret – satte hon bävande den sista halvnoten. Det fanns en djärvhet i att inte ornera mera. Hon hade jobbat med denna takt i fyra veckor och äntligen var hon säker. Hon lyssnade igenom sitt verk. Det liknade inget annat och hon var nöjd.
”Det liknar inget annat,” sa en tilltänkt uttolkare. ”Nej,” log hon stolt. ”Det är ospelbart,” sa den tilltänkte, ”ospelbart och för kort.”
”Vi hade kunnat ta in det om det inte vore så långt,” sa nästa. ”Är du beredd att stryka?” ”Det går inte att stryka i,” sa hon. ”Det strykbara är redan struket.”
Så gick hon från konserthus till konserthus – det fanns nu inte så många – och fick kyla, respektive medlidande, liksom råd och dåd. Det vanligaste rådet var detta: Komponera aldrig spontant. Fixa så att du får göra ett beställningsverk. ”Där är jag inte ännu,” sa hon.
Utan större ledsnad åkte hon hem och satte in noterna i en alldeles nyköpt mapp. Nu var elden åter i henne. Hon hade fått aning om ännu ett verk att gräva fram. Vad gjorde det om hennes musik aldrig blev spelad? Hennes lycka fanns i att lyssna och gräva, inte i att sälja det frambringade.
(Utmaning: skriv om att komponera)
torsdag 2 september 2010
onsdag 1 september 2010
För vänskaps skull
Vi åker upp i sommarnatten, tjugofem mil och vräkande regn. Det är Peter, hennes bror, och jag. Just idag är bilen på verkstaden. Jag har fått låna en skruttig Mazda med dåligt helljus av Felicia.
Peter är trevlig men i natt pratar vi inte. Vi stannar ett par gånger så att han ska kunna ta en cig. Jag bommar hans Camel. I och för sig har vi bråttom men det är redan för sent. Hon har gått i taket.
Vindrutetorkarna ger rytm åt tankarna, skapar ett bildspel av vår långa historia tillsammans. Konkurrens och vänskap i skolan, då för länge sedan när hon doftade oskyldigt av blomsteraffär. Korta möten och många vykort under åren därefter, när vi var för sig anpassade oss till världen, den stora. Återföreningen i Stockholm, tacksamheten att vänskapen kunde drivas ännu längre – så långt, att jag kan sitta här i natt, vara omgivningens hopp om att hon ska följa med frivilligt.
Det kommer hon inte att göra.
Min bästa vän har blivit sjuk. Hon ser saker, hör saker, hon har slagit sin far och sagt oförlåtliga saker till sin mor, saker som inte ens Peter och jag får veta.
Vi respekterar henne alla så mycket, är vana vid att kunna resonera om allt med henne. Det är svårt att minnas att hon är bortom rim och reson.
Det är en tung resa. Jag tänker inte mycket på vad som måste göras när vi kommer upp till den ensliga stugan, där hon visst ska vara i färd med att möblera om, kasta det mesta ut genom fönstren. Hennes pappa har varit uppe och spanat men inte vågat ingripa.
Vad jag tänker på är att jag dödar vår vänskap nu. Att jag får räkna med att hon inte kan förlåta. Att jag dödar vänskapen för att hon ska få överleva, i alla fall komma under vård. Att detta är den största ambivalens jag erfarit och att valet är så enkelt. Jag väljer henne framför oss. Det är självklart.
(Utmaning: skriv om att hålla ihop)
Peter är trevlig men i natt pratar vi inte. Vi stannar ett par gånger så att han ska kunna ta en cig. Jag bommar hans Camel. I och för sig har vi bråttom men det är redan för sent. Hon har gått i taket.
Vindrutetorkarna ger rytm åt tankarna, skapar ett bildspel av vår långa historia tillsammans. Konkurrens och vänskap i skolan, då för länge sedan när hon doftade oskyldigt av blomsteraffär. Korta möten och många vykort under åren därefter, när vi var för sig anpassade oss till världen, den stora. Återföreningen i Stockholm, tacksamheten att vänskapen kunde drivas ännu längre – så långt, att jag kan sitta här i natt, vara omgivningens hopp om att hon ska följa med frivilligt.
Det kommer hon inte att göra.
Min bästa vän har blivit sjuk. Hon ser saker, hör saker, hon har slagit sin far och sagt oförlåtliga saker till sin mor, saker som inte ens Peter och jag får veta.
Vi respekterar henne alla så mycket, är vana vid att kunna resonera om allt med henne. Det är svårt att minnas att hon är bortom rim och reson.
Det är en tung resa. Jag tänker inte mycket på vad som måste göras när vi kommer upp till den ensliga stugan, där hon visst ska vara i färd med att möblera om, kasta det mesta ut genom fönstren. Hennes pappa har varit uppe och spanat men inte vågat ingripa.
Vad jag tänker på är att jag dödar vår vänskap nu. Att jag får räkna med att hon inte kan förlåta. Att jag dödar vänskapen för att hon ska få överleva, i alla fall komma under vård. Att detta är den största ambivalens jag erfarit och att valet är så enkelt. Jag väljer henne framför oss. Det är självklart.
(Utmaning: skriv om att hålla ihop)
tisdag 31 augusti 2010
Sångens år
Det är maj. ”Kärlekens rosor knoppas,” sjunger han för henne med sin vackra tenor och hon ler och flätar tår. Han är det bästa som hänt. Croissantsmulor över hela utflyktsfilten.
Juli kommer och de firar tvåmånadersdagen med att gå på sin första lägenhetsvisning. ”Min pojkvän jobbar faktiskt på Operan,” upplyser hon omgivningen närhelst hon kan. På Karlavägen hittar hon en affär som har toapapper med notskrift. Slipsar också men hon tycker toapapper är roligare.
I september har de flyttat in. Han övar två timmar om dagen innanför noga stängd dörr, som hon öppnar så snart hon hittar ett svepskäl. ”Bry-y-y, bry-y-y, bry-y-y, bry-y-y...”
November kommer. De planerar sin första gemensamma glöggbjudning. ”Du kan väl sjunga ett par stycken à capella?” föreslår hon. Men hon har slutat öppna dörren när han övar.
I januari fyller hon år. Det enda hon önskar är en övningsfri vecka. Ja, en vecka helt utan musik. Han sätter ”Ja må hon leva” i halsen. ”Jag kan inte leva så,” säger han sorgset men tar på jackan och går till Operan.
Sitt första gräl har de i mars. ”Du är ju bara med i Operakören, för sjutton! Ingen annan övar så mycket som du! Och inget proffs går omkring och gnolar hela dagarna heller,” säger hon. Han får inte så mycket sagt men luskar i hennes gömmor och hittar alla skivor han gett henne plomberade.
I maj går flyttlassen, två stycken, åt varsitt håll. ”Det är ekonomiskt självmord,” säger hon till väninnorna. ”Men hellre det än ett mentalt självmord. Jag klarade bara inte av hans oljud längre.”
(Utmaning: skriv om oljud)
Juli kommer och de firar tvåmånadersdagen med att gå på sin första lägenhetsvisning. ”Min pojkvän jobbar faktiskt på Operan,” upplyser hon omgivningen närhelst hon kan. På Karlavägen hittar hon en affär som har toapapper med notskrift. Slipsar också men hon tycker toapapper är roligare.
I september har de flyttat in. Han övar två timmar om dagen innanför noga stängd dörr, som hon öppnar så snart hon hittar ett svepskäl. ”Bry-y-y, bry-y-y, bry-y-y, bry-y-y...”
November kommer. De planerar sin första gemensamma glöggbjudning. ”Du kan väl sjunga ett par stycken à capella?” föreslår hon. Men hon har slutat öppna dörren när han övar.
I januari fyller hon år. Det enda hon önskar är en övningsfri vecka. Ja, en vecka helt utan musik. Han sätter ”Ja må hon leva” i halsen. ”Jag kan inte leva så,” säger han sorgset men tar på jackan och går till Operan.
Sitt första gräl har de i mars. ”Du är ju bara med i Operakören, för sjutton! Ingen annan övar så mycket som du! Och inget proffs går omkring och gnolar hela dagarna heller,” säger hon. Han får inte så mycket sagt men luskar i hennes gömmor och hittar alla skivor han gett henne plomberade.
I maj går flyttlassen, två stycken, åt varsitt håll. ”Det är ekonomiskt självmord,” säger hon till väninnorna. ”Men hellre det än ett mentalt självmord. Jag klarade bara inte av hans oljud längre.”
(Utmaning: skriv om oljud)
måndag 30 augusti 2010
Skolvisioner
Det var läsårets näst sista franskalektion i åttan och något glättigt hade äntligen smugit sig in i gruppen. Madame Brésil lärde dem några ramsor vid svarta tavlan, de lekte lekar och spelade franska spel. All möda var borta. Franska är ett svårt språk.
Då räckte Marta upp handen och alla höll andan. Marta var Marta. Hon kände inte till begreppet ”kul”.
– Madame! Vi har bara hunnit med en tredjedel av läroboken. Ska vi fortsätta i den i nian?
Madame Brésil log.
– Nej, min vän. Resten hoppar vi över!
Alla suckade lättat. Bara Marta anlade en bekymrad min.
På eftermiddagen när hon kom hem, tog Marta fram franskaboken för djupare studier. Hon kollade alla grammatiska avsnitt de skulle komma att hoppa över. De var lätta att utläsa av innehållsförteckningen. Verb som böjs med être i passé composé... Skillnaden mellan passé composé och imparfait... Många saker var det som de helt skulle missa. Krångliga saker också. Förra året var det samma sak. Då hann de inte med adjektivets placering. Marta tog raskt itu med att läsa in några texter i textboken. Det var ju inte bara grammatiken! Det var glosorna också! Det gnagde innanför hennes bröstkorg. Hon tänkte inte slå sig till ro med sommarlovet förrän hon pluggat igenom franskan – utan Madame Brésils vägledning.
Veckorna gick. Den blomstertid var sedan länge sjungen men Marta hade ingen lovkänsla. Hon hade knåpat i övningsboken utan att ha någon att fråga, läst den kortfattade grammatiken i textboken, förhört sig själv på glosor. Snart var hon färdig men den naggande känslan i bröstet hade inte lagt sig. Tvärt om.
– Vad är det? Älskade hjärtat, vad är det för fel?
Mamma kom inrusande i Martas rum och fann henne gråta ylande, halvt i sömnen. Först när hon ruskat hårt och länge, fick mamma sin dotter att vakna.
– Vad gråter du för? nästan skrek hon, för nu var även hon mycket upprörd.
– Franskan! Vi kommer aldrig att vara ifatt!
– Det måste du vara. Du som har pluggat halva sommaren.
– Jag, ja. Men de andra!! De förstår inte ens vilken situation de försätter sig i.
– Men du är inte ansvarig för de andra, sa mamma med nästan jollrande röst.
– Den som är medveten är ansvarig, sa Marta dovt.
I denna moraliska fråga, som de ägnade närmare en timme åt att dryfta, hade de olika uppfattningar. Mamma fick också titta på klottriga block där alla övningar, alla glosor och alla grammatiska regler fanns med i ett slags flödesscheman. När Marta var säker på att bli tagen på allvar, visade hon sitt stora verk: en veckokalender för nästa år med ett detaljerat förslag till Madame Brésil på hur hon skulle kunna lägga upp undervisningen för att hinna med hela boken.
– Vi är redan förlorade, sa Marta, men de som kommer efter oss slipper kanske lida.
– Du är inte ansvarig... sa mamma matt.
– Jo. Och jag skulle ha sagt till långt tidigare. Redan på hösten i sjuan... Men då tänkte jag att hon kanske bara började mjukt.
Marta börjar febrigt att rota i olika högar med kollegieblock.
– Det räcker, Marta. Klockan är snart tre.
Men mamma sitter kvar med händerna i knät. Tvinnar dem. Hon tittar på de block som Marta slänger omkring sig. ”Utvärdering av bioligiundervisningen i sjuan.” ”Vad är svenskämnet egentligen till för?” ”Förslag till ny läroplan i Idrott.”
– Har du skrivit allt det där? frågade hon mjukt.
– Jag måste göra något med alla mina anteckningar, sa Marta förklarande.
– Hur ska du hinna med skolarbetet om du ska recensera lärarna hela tiden?
– Det hinns nog med, sa Marta och log inåtvänt.
– Har du presenterat det du skrivit för lärarna?
– Madame Brésil blir den första. Jag är litet nervös. Jag måste hinna med rätt mycket i nian för att kunna ge mig på rektorn.
Med skälvande händer lyfte hon fram en mapp med utåtstickande små lappar, som såg ut som en mångfärgad, tillplattad igelkott.
– Mitt schema, mitt förslag till ombyggnad och min tematisering av läsårets veckor – allt i ett, sa hon.
Nu var hon stolt.
– Du får titta litet grand.
Så hände det att mamma och dotter satt djupt försjunkna i en femtonårings skolvision medan vargtimmen kom och gick. När de var färdiga gick de ut i sommargryningen hand i hand, den ena lugnad, den andra mycket förvirrad. Hon hade en känsla av att Marta var litet, litet knäpp; litet, litet underligare än hon anat. Samtidigt kunde hon inte låta bli att tycka att flickans planer och idéer bar en sorts skönhet som attraherade henne.
– Men du, sa hon som mitt i ett samtal, ta litet ledigt resten av sommaren. Planera smultronhäckar och fiskafängen. Lova mig det!
Marta tittade bort.
– Jag vet inte om jag kan lova. Du vet, skolan är mitt främsta intresse.
(Utmaning: skriv om att hoppa över)
Då räckte Marta upp handen och alla höll andan. Marta var Marta. Hon kände inte till begreppet ”kul”.
– Madame! Vi har bara hunnit med en tredjedel av läroboken. Ska vi fortsätta i den i nian?
Madame Brésil log.
– Nej, min vän. Resten hoppar vi över!
Alla suckade lättat. Bara Marta anlade en bekymrad min.
På eftermiddagen när hon kom hem, tog Marta fram franskaboken för djupare studier. Hon kollade alla grammatiska avsnitt de skulle komma att hoppa över. De var lätta att utläsa av innehållsförteckningen. Verb som böjs med être i passé composé... Skillnaden mellan passé composé och imparfait... Många saker var det som de helt skulle missa. Krångliga saker också. Förra året var det samma sak. Då hann de inte med adjektivets placering. Marta tog raskt itu med att läsa in några texter i textboken. Det var ju inte bara grammatiken! Det var glosorna också! Det gnagde innanför hennes bröstkorg. Hon tänkte inte slå sig till ro med sommarlovet förrän hon pluggat igenom franskan – utan Madame Brésils vägledning.
Veckorna gick. Den blomstertid var sedan länge sjungen men Marta hade ingen lovkänsla. Hon hade knåpat i övningsboken utan att ha någon att fråga, läst den kortfattade grammatiken i textboken, förhört sig själv på glosor. Snart var hon färdig men den naggande känslan i bröstet hade inte lagt sig. Tvärt om.
– Vad är det? Älskade hjärtat, vad är det för fel?
Mamma kom inrusande i Martas rum och fann henne gråta ylande, halvt i sömnen. Först när hon ruskat hårt och länge, fick mamma sin dotter att vakna.
– Vad gråter du för? nästan skrek hon, för nu var även hon mycket upprörd.
– Franskan! Vi kommer aldrig att vara ifatt!
– Det måste du vara. Du som har pluggat halva sommaren.
– Jag, ja. Men de andra!! De förstår inte ens vilken situation de försätter sig i.
– Men du är inte ansvarig för de andra, sa mamma med nästan jollrande röst.
– Den som är medveten är ansvarig, sa Marta dovt.
I denna moraliska fråga, som de ägnade närmare en timme åt att dryfta, hade de olika uppfattningar. Mamma fick också titta på klottriga block där alla övningar, alla glosor och alla grammatiska regler fanns med i ett slags flödesscheman. När Marta var säker på att bli tagen på allvar, visade hon sitt stora verk: en veckokalender för nästa år med ett detaljerat förslag till Madame Brésil på hur hon skulle kunna lägga upp undervisningen för att hinna med hela boken.
– Vi är redan förlorade, sa Marta, men de som kommer efter oss slipper kanske lida.
– Du är inte ansvarig... sa mamma matt.
– Jo. Och jag skulle ha sagt till långt tidigare. Redan på hösten i sjuan... Men då tänkte jag att hon kanske bara började mjukt.
Marta börjar febrigt att rota i olika högar med kollegieblock.
– Det räcker, Marta. Klockan är snart tre.
Men mamma sitter kvar med händerna i knät. Tvinnar dem. Hon tittar på de block som Marta slänger omkring sig. ”Utvärdering av bioligiundervisningen i sjuan.” ”Vad är svenskämnet egentligen till för?” ”Förslag till ny läroplan i Idrott.”
– Har du skrivit allt det där? frågade hon mjukt.
– Jag måste göra något med alla mina anteckningar, sa Marta förklarande.
– Hur ska du hinna med skolarbetet om du ska recensera lärarna hela tiden?
– Det hinns nog med, sa Marta och log inåtvänt.
– Har du presenterat det du skrivit för lärarna?
– Madame Brésil blir den första. Jag är litet nervös. Jag måste hinna med rätt mycket i nian för att kunna ge mig på rektorn.
Med skälvande händer lyfte hon fram en mapp med utåtstickande små lappar, som såg ut som en mångfärgad, tillplattad igelkott.
– Mitt schema, mitt förslag till ombyggnad och min tematisering av läsårets veckor – allt i ett, sa hon.
Nu var hon stolt.
– Du får titta litet grand.
Så hände det att mamma och dotter satt djupt försjunkna i en femtonårings skolvision medan vargtimmen kom och gick. När de var färdiga gick de ut i sommargryningen hand i hand, den ena lugnad, den andra mycket förvirrad. Hon hade en känsla av att Marta var litet, litet knäpp; litet, litet underligare än hon anat. Samtidigt kunde hon inte låta bli att tycka att flickans planer och idéer bar en sorts skönhet som attraherade henne.
– Men du, sa hon som mitt i ett samtal, ta litet ledigt resten av sommaren. Planera smultronhäckar och fiskafängen. Lova mig det!
Marta tittade bort.
– Jag vet inte om jag kan lova. Du vet, skolan är mitt främsta intresse.
(Utmaning: skriv om att hoppa över)
lördag 28 augusti 2010
Ny morgon
Vaknar med ansiktet i din stora armhåla, som en skatunge i boet. Du rakar dig aldrig och luktar aldrig svett. Är snäll. Omfamnar mig med ens. Dina svala fingrar mot min rygg. Jag vet att du inte egentligen är riktigt vaken, att du svarar på reflex. Jag söker din mun fast min smakar ruttna smultron. Du brukar säga att det inte märks. Att jag alltid är fräsch i munnen. Jag vill smyga upp. Gå till badrummet och punktstäda. Utvalda kroppsdelar. Vara din barndoms somrars all lenvädrade tvätt. Smyga mig intill som lätt, lätt dimma men du håller mig redan i en sömnig bensax. Det är väl så här det ska vara idag. Sunkigt, solkigt, nattståndet, ömt. Morgonen med dig som alltid är ny. Inte ens idag kan jag säga vem det blir som går upp och gör kaffe; om vi nånsin kommer upp.
(Utmaning: skriv om ett uppvaknande)
(Utmaning: skriv om ett uppvaknande)
fredag 27 augusti 2010
Vid vägens slut
Du svepte inte gången med palmblad där jag gick. Du räddade mig inte från hydrans många käftar. Och när jag kom till din källare var äppelsaften slut. Men du tillät mig att välja vilken väg som helst till dig. Du väntade, fast jag ödslade min tid på många påfund. Och när dagen kom och jag var framme var din mun så sval och mjuk och hård och kryddad med lavendel.
(Utmaning: skriv om att få tre önskningar infriade)
(Utmaning: skriv om att få tre önskningar infriade)
torsdag 26 augusti 2010
Fallet
Det tjattrar därute och klockan är fem. Mina vänner skatorna är tidiga. Att vända sig på sidan är inte nog och inte en kudde över huvudet. Vad är det för ton de har idag, mina kamrater i björken? Tio minuter går och så ytterligare en kvart. Nu är jag fullt vaken och nyfiken. En kimono över mina dallriga former, bara fötter i daggen. De svirrar runt något. En tufsig liten skrutt under trädet. Jag förstår innan jag riktigt hunnit se och mitt hjärta skåras öppet. Han hann inte längre än till sitt första flygförsök, den rufsiga lilla ungen. Det första fallet, som ska bli till flykt. Det var för tidigt, eller han var inte tillräckligt uppmärksam. Tårar rinner nerför mina kinder när jag sätter mig invid den spretiga lilla kroppen. Jag som aldrig gråter. Skatparet avvaktar, väntar på att åter få sin tur. Jag tittar på hans juvenila dräkt. Ingen grafisk ståt ännu, svart och vitt i ett tätt virrvarr. Peppar och salt. På avstånd tedde han sig grå. Jag föreställer mig spänningen, extasen och det fruktansvärda fallet. De många maskar, frön och insekter föräldrarna investerat i honom med självuppgivande frenesi. Förhoppningarna. Har skator förhoppningar? De kanske är som jag, räknar kallt med att det ska ordna sig till slut, fastän det finns lägen där man bara har en chans. Som nu. Jag måste gråta mer och därför sitta kvar. Så reser jag mig långsamt och livet är i ögonblicket och någon timme framöver en balansgång på en rostig egg. Sen glömmer jag igen.
(Utmaning: skriv om att vara yvig)
(Utmaning: skriv om att vara yvig)
onsdag 25 augusti 2010
En idyll
Följ med mig hem, uppför den långa kastanjeallén, mot den vita lilla herrgården. Den är mitt hem. Jag känner inga band. Jag har så länge fått höra att jag är privilegierad, som får bo isolerad i änden av en tokdryg allé.
Jag tror det är bäst om man själv får avgöra om man är privilegierad eller inte.
”Hallå, min lilla tossa,” flöjtar mamma när jag kommer in. ”Hej!”svarar jag vänt. Vi pussas. Dricker te. Rostskivorna så härligt perfekta. Vi pratar om min dag och hennes. Sen säger jag ”läxor”. Jag rusar inte men går snabbt upp på rummet. Min fristad. Där drar jag fram min sockerlåda av trä från nittonhundrakallt.
I min stora sockerlåda har jag allt jag behöver. De gamla nallarna, inlinesen, det jag ruskat av mig och det jag håller fast vid. Jag borde slänga bort det. Jag är faktiskt nitton år. Men mamma är så nöjd med sin barnsliga stora flicka, som sitter på golvet stup i kvarten och rensar bland sina mjukdjur. På sina fester och bjudningar berättar hon anekdoter om mig, om hur följsam och tillgiven och lydig jag är. Jag känner mig som en hund. Men sen säger hon ”ansvarstagande”. Det verkar mer åldersadekvat. ”Åldersadekvat” säger vi i vår familj. Det är pappa som sprider sådana ord omkring sig.
Var jag får pengarna ifrån? Jag knycker hemma, eller baxar ute, eller gnor.
Hur jag injicerar utan att det märks? De har ingen särskild koll. Litar på mig. Litar alltid på mig.
Var jag förvarar varorna? I sockerlådan, förstås.
(Utmaning: skriv om beroende)
baxa = stjäla
gno = prostituera sig
varor = narkotika
Jag tror det är bäst om man själv får avgöra om man är privilegierad eller inte.
”Hallå, min lilla tossa,” flöjtar mamma när jag kommer in. ”Hej!”svarar jag vänt. Vi pussas. Dricker te. Rostskivorna så härligt perfekta. Vi pratar om min dag och hennes. Sen säger jag ”läxor”. Jag rusar inte men går snabbt upp på rummet. Min fristad. Där drar jag fram min sockerlåda av trä från nittonhundrakallt.
I min stora sockerlåda har jag allt jag behöver. De gamla nallarna, inlinesen, det jag ruskat av mig och det jag håller fast vid. Jag borde slänga bort det. Jag är faktiskt nitton år. Men mamma är så nöjd med sin barnsliga stora flicka, som sitter på golvet stup i kvarten och rensar bland sina mjukdjur. På sina fester och bjudningar berättar hon anekdoter om mig, om hur följsam och tillgiven och lydig jag är. Jag känner mig som en hund. Men sen säger hon ”ansvarstagande”. Det verkar mer åldersadekvat. ”Åldersadekvat” säger vi i vår familj. Det är pappa som sprider sådana ord omkring sig.
Var jag får pengarna ifrån? Jag knycker hemma, eller baxar ute, eller gnor.
Hur jag injicerar utan att det märks? De har ingen särskild koll. Litar på mig. Litar alltid på mig.
Var jag förvarar varorna? I sockerlådan, förstås.
(Utmaning: skriv om beroende)
baxa = stjäla
gno = prostituera sig
varor = narkotika
tisdag 24 augusti 2010
Prinsessdrömmen
Och jag drömde att jag i gryningen kom till en lång, ung skönhet i skogen. Hon bodde i ett litet, väderbitet hus. När jag kom såg jag inte hur skön hon var, eller hur lång, eller hur ung. Hon låg och sov på en brits i skumrasket. Hennes ansikte skimrade fram, som ett tidigt, övermoget äpple, de som vi brukade palla på väg till skolan de första veckorna på skolåret. Jag säger inte att det var grönt, bara att hyn var närmast genomskinlig. Hon vilade huvudet på sina hoplagda händer och jag kunde inte låta bli att smeka hennes kind. Då for hon upp. Då såg jag hennes gestalt och förstod.
Och hon rakade först överbliven aska ur spiseln. Sen öppnade hon försiktigt, som man öppnar ett knyte som innehåller något skört, askan som ruvade kring gårdagens glöd. Så skicklig var hon, att det bara tog ett par tag med rakan för att det skulle börja glimra därinne, som om det vore härden hos en gammal dvärgväxt smed.
Och hon satte till ett par stickor och elden blossade upp. Jag häpnade över hennes ansiktsdrag.
– Är det du? andades jag ut, fastän jag lovat mig att inte ställa den frågan.
Då drog som en grå sky av små flagor över det vackra ansiktet, la sig i linjer, skulpterade, gjorde fult. Jag visste vad hon skulle komma att säga: Att hon bara var en budbärare, att jag ännu var långt ifrån att finna min sanna prinsessa.
Och hon tittade på mig länge men sade inte någonting. Sen slog hon ut med armarna och det var som om de drog med sig den lilla gläntan och huset – och härden, förstås. De expanderade först men försvann sen med henne. Jag stod kvar med hastigt pickande hjärta och förstod att jag återigen skulle bli tvungen att börja mitt sökande från allra första början och att det numera var mycket osäkert om jag skulle hinna nå målet under bara en enda livstid. Tanken ingav sorg men jag kunde acceptera den. Jag skulle fortsätta oförtröttligt.
Och sen vaknade jag.
(Utmaning: skriv om ett ord med flera betydelser: Raka)
Och hon rakade först överbliven aska ur spiseln. Sen öppnade hon försiktigt, som man öppnar ett knyte som innehåller något skört, askan som ruvade kring gårdagens glöd. Så skicklig var hon, att det bara tog ett par tag med rakan för att det skulle börja glimra därinne, som om det vore härden hos en gammal dvärgväxt smed.
Och hon satte till ett par stickor och elden blossade upp. Jag häpnade över hennes ansiktsdrag.
– Är det du? andades jag ut, fastän jag lovat mig att inte ställa den frågan.
Då drog som en grå sky av små flagor över det vackra ansiktet, la sig i linjer, skulpterade, gjorde fult. Jag visste vad hon skulle komma att säga: Att hon bara var en budbärare, att jag ännu var långt ifrån att finna min sanna prinsessa.
Och hon tittade på mig länge men sade inte någonting. Sen slog hon ut med armarna och det var som om de drog med sig den lilla gläntan och huset – och härden, förstås. De expanderade först men försvann sen med henne. Jag stod kvar med hastigt pickande hjärta och förstod att jag återigen skulle bli tvungen att börja mitt sökande från allra första början och att det numera var mycket osäkert om jag skulle hinna nå målet under bara en enda livstid. Tanken ingav sorg men jag kunde acceptera den. Jag skulle fortsätta oförtröttligt.
Och sen vaknade jag.
(Utmaning: skriv om ett ord med flera betydelser: Raka)
måndag 23 augusti 2010
Första frukosten
Du skulle få det bästa.
Jästen har möglat. Mjölken har surnat. Räven sprang förbi med Klara, hon som värpte bäst. Vad har jag nu? En slatt hallonsylt, gammalt knäckebröd och bottenskyla i kaffeburken. Jag skyndar ut för att plocka blommande ljung, en stor famn, som jag ska sätta i en kopparkittel mitt på bordet. Fast ljung ska man visst inte ta in? Det är något skrock . Ta in döden. Det vore opassande nu. Det får bli några kvistar från trädgården men inte i kitteln.
Kan jag verkligen inte få fram något mer att bjuda på till frukost? Med en mil till grannen borde man vara förberedd på de flesta svårigheter.
Det är just därför du har kommit – för det avskilda läget. Behöver skriva, se. Du är min första betalande gäst någonsin. Ja, du ger mig reda pengar för att får sova i hörnkammaren och få frukost, lunch och middag. Ska jag säga att det blir ett avdrag just idag? Det måste jag nog. Tänker: dieseln för att ta sig till grannen och tillbaka är dyrare än att göra ett avdrag på inackorderingsavgiften. Man måste se det i stort.
Det är förargligt att detta sker den allra första morgonen. Jag var nervös. Tänkte bara på middagen när jag var på Willys och handlade. Sen blev det långt och blött och litet närgånget. Jag var mjäll och fyllig i min finaste viskos - i alla fall kände jag mig så – och du tog mig i knät. Jag fick rida litet grand. Svinryggen lossnade och timmen blev sen. I stället för att förbereda, vinglade jag direkt iväg och lade mig.
Hann inte fatta att jag skulle gå upp tidigt och proviantera. Hann inte fatta att det var kväll förrän det var morgon. Sov i rus.
En ostskalk måste jag väl ha?
Gå ut och plocka kantareller?
Jag är för vimmelkantig för att tänka och klockan är tio i nio. Om några minuter ska du ha din första frukost på Ramsviks gård. Jag drar väl på mig viskosen.
(Utmaning: skriv om frukost)
Jästen har möglat. Mjölken har surnat. Räven sprang förbi med Klara, hon som värpte bäst. Vad har jag nu? En slatt hallonsylt, gammalt knäckebröd och bottenskyla i kaffeburken. Jag skyndar ut för att plocka blommande ljung, en stor famn, som jag ska sätta i en kopparkittel mitt på bordet. Fast ljung ska man visst inte ta in? Det är något skrock . Ta in döden. Det vore opassande nu. Det får bli några kvistar från trädgården men inte i kitteln.
Kan jag verkligen inte få fram något mer att bjuda på till frukost? Med en mil till grannen borde man vara förberedd på de flesta svårigheter.
Det är just därför du har kommit – för det avskilda läget. Behöver skriva, se. Du är min första betalande gäst någonsin. Ja, du ger mig reda pengar för att får sova i hörnkammaren och få frukost, lunch och middag. Ska jag säga att det blir ett avdrag just idag? Det måste jag nog. Tänker: dieseln för att ta sig till grannen och tillbaka är dyrare än att göra ett avdrag på inackorderingsavgiften. Man måste se det i stort.
Det är förargligt att detta sker den allra första morgonen. Jag var nervös. Tänkte bara på middagen när jag var på Willys och handlade. Sen blev det långt och blött och litet närgånget. Jag var mjäll och fyllig i min finaste viskos - i alla fall kände jag mig så – och du tog mig i knät. Jag fick rida litet grand. Svinryggen lossnade och timmen blev sen. I stället för att förbereda, vinglade jag direkt iväg och lade mig.
Hann inte fatta att jag skulle gå upp tidigt och proviantera. Hann inte fatta att det var kväll förrän det var morgon. Sov i rus.
En ostskalk måste jag väl ha?
Gå ut och plocka kantareller?
Jag är för vimmelkantig för att tänka och klockan är tio i nio. Om några minuter ska du ha din första frukost på Ramsviks gård. Jag drar väl på mig viskosen.
(Utmaning: skriv om frukost)
söndag 22 augusti 2010
Teori och praktik
Du har ditt milda ord idag. Som sirap, nej, som lemon curd. Lenhet med en syrlig udd, en udd som träffar mig. Att det är rationellt, säger du; att det är god tidsallokering. Du använder dig av ord, du; du är en säck av ord, alltid – på jobbet, i föreningslivet, här hemma. Med dina ord: du sätter agendan. Och jag hänger med. ”Har vi konsensus på det?” säger du plötsligt med styrelserösten och jag vet att du alldeles ärligt är övertygad om att vi har haft en jämställd diskussion, där båda sidor stött och blött sina synpunkter. Du är i god tro, vilket gör det nästan värre. Ibland ser jag hur du står i en lång, lång rad av män, män, män, genom historien impregnerade med patriarkala strukturer – det heter så, det har jag läst i en bok som jag gömt under madrassen. Och ni kallar er för många namn och ert envälde är alltid berättigat, till gagn för det allmänna bästa. Ni häftar fast vid er roll och vi vid vår. Hur medvetna vi än är – vi spelar lågstatusrollen. Det krävs en ansträngning lika stor som att krypa ur skinnet att ta sig ur den och även om man lyckats en gång är det i allmänhet bara för ett kort, kort ögonblick. Hur medvetna vi än är – vi traskar så lätt på banade stigar.
God tidsallokering idag är att jag skjutsar barnen till och från simskolan och lagar mat och städar upp litet innan gästerna kommer. Du har ditt viktiga möte på golfbanan.
Du är ändå ganska dålig på att städa.
(Utmaning: skriv om att dominera)
God tidsallokering idag är att jag skjutsar barnen till och från simskolan och lagar mat och städar upp litet innan gästerna kommer. Du har ditt viktiga möte på golfbanan.
Du är ändå ganska dålig på att städa.
(Utmaning: skriv om att dominera)
lördag 21 augusti 2010
Botgöring
Du vet att det är jag. Du ser hur jag vaggar fram till funten, drömmande om ett annat kärl. Jag är hudlös – i överförd bemärkelse – och naken. Nervös. Nu ska jag bada i salpeter. Det är en ganska enkel logik: jag tar på mig smärta för att inte vårt förhållande ska drabbas ytterligare. En enkel, haltande logik.
Jag vill vända tillbaka till dig. Bli bekräftad. Få vara liten eller stor, ett jag bara; jag vill vara ett jag. Vi behöver inte tala längre om roller, inte slåss om vem som kastade första stenen. Vi kan stilla ta hand om varandras sår.
Men det innebär att vi måste titta varandra i ögonen. Hämta hem det första skrattet. Rensa ögonbottnarna. Bli fria, utan att snegla åt sidorna. Återigen se varandra. Rakt.
Jag har hunnit två tredjedelar av vägen uppför mittgången i den fulla kyrkan. Det finns inte många chanser kvar att vända sig till dig. För första gången inser jag att det förstås är upp till mig, enbart. Du sitter i kyrkbänken, det är jag som måste ändra kurs.
Det gäller att tordas. Makterna har många medel.
Det gäller att våga bryta ritualen, vara den som inte är konform.
Det gäller att ha tillit till att du tar emot. Jag har ryggen emot dig, kan inte se.
Nu står jag framåtlutad framför den salpeterfyllda funten. En darrande inandning. Jag hade inte längre tillit ens till dig.
(Utmaning: skriv om att vara hudlös)
Jag vill vända tillbaka till dig. Bli bekräftad. Få vara liten eller stor, ett jag bara; jag vill vara ett jag. Vi behöver inte tala längre om roller, inte slåss om vem som kastade första stenen. Vi kan stilla ta hand om varandras sår.
Men det innebär att vi måste titta varandra i ögonen. Hämta hem det första skrattet. Rensa ögonbottnarna. Bli fria, utan att snegla åt sidorna. Återigen se varandra. Rakt.
Jag har hunnit två tredjedelar av vägen uppför mittgången i den fulla kyrkan. Det finns inte många chanser kvar att vända sig till dig. För första gången inser jag att det förstås är upp till mig, enbart. Du sitter i kyrkbänken, det är jag som måste ändra kurs.
Det gäller att tordas. Makterna har många medel.
Det gäller att våga bryta ritualen, vara den som inte är konform.
Det gäller att ha tillit till att du tar emot. Jag har ryggen emot dig, kan inte se.
Nu står jag framåtlutad framför den salpeterfyllda funten. En darrande inandning. Jag hade inte längre tillit ens till dig.
(Utmaning: skriv om att vara hudlös)
fredag 20 augusti 2010
Trams
Lärkan står i skördetid: goförka, goförka
Vi lagar ostron som vi inte vill det
Varje månad med r i
Men du ska cykla med en dromedar,
stingpinnen tvärs genom ekrarna.
och inte landa nånstans.
Här kommer västanfläkten till vår båtnad –
vi river av ett nytt segel, fyller det med olja, terpentin
Eldblommor!
Stor högtid kräver färskt snus.
Vi vet inte vad vi ska leverera.
Vi vet inte vad vi ska generera.
Vi vet inte vad vi ska penetrera.
Goförka!
(Med kärleksfullt tack till Carl-Axel ”Kalle Sändare” Thernberg)
(Utmaning: skriv om trams)
Vi lagar ostron som vi inte vill det
Varje månad med r i
Men du ska cykla med en dromedar,
stingpinnen tvärs genom ekrarna.
och inte landa nånstans.
Här kommer västanfläkten till vår båtnad –
vi river av ett nytt segel, fyller det med olja, terpentin
Eldblommor!
Stor högtid kräver färskt snus.
Vi vet inte vad vi ska leverera.
Vi vet inte vad vi ska generera.
Vi vet inte vad vi ska penetrera.
Goförka!
(Med kärleksfullt tack till Carl-Axel ”Kalle Sändare” Thernberg)
(Utmaning: skriv om trams)
torsdag 19 augusti 2010
Flytta ihop
Vi har fått vår hörnlägenhet, ljus och lätt och högst upp i ett hus med hiss i ett område med mycket skog, precis som vi önskade. Hörnet önskade du, liksom läget högst upp, det ljusa ville vi båda ha och hissen var mitt krav.
Vi hade aldrig trott att vi skulle få tag på... Inte en hyresrätt.
Så fort vi hittat drömlägenheten skulle vi flytta ihop, hade vi sagt oss, väl medvetna om att den lägenhet som passar våra behov aldrig skulle dyka upp.
Det har tagit fyra månader. Vi är fortfarande nykära. Ringer i ett och stavar den andras namn med kaviaren på mackan. Åtminstone initialerna. Och nu är vi med lägenhet. Inflyttning om en månad.
Det slumpar sig så att vi har bott exakt lika länge i våra ettor, sjutton och ett halvt år. Där tar likheterna slut. När jag är hemma hos dig törs jag inte röra en pinal. Allt är välavvägt i sin placering och kliniskt fritt från damm. Du rör mycket hemma hos mig, går fram som en sopmaskin över golv och hyllor, kastar, flyttar prylar, gör stora högar för mig att ta reda på.
Jag älskar dig. Nu ska vi dela hem. Om tjugosju dagar är det dags. Du går och snokar:
– Måste du ta med det där? Det samlar bara damm.
(Mangelkorgar fulla av manus från min tid som sufflös på Stadsteatern)
Du har en rationell hållning. Jag är sentimental. Vi borde hitta sätt att skratta åt det. Hålla demonerna stångna.
Månaden fram till flytt stegar fram. Du har tagit över nu. Det är naturligt, jag har inga särskilda preferenser.
– Mitt hem ska inte belamras med gamla gosedjur.
(När jag vill ta med min nyss döda hunds favoritleksak)
– Bra att vi är två, då kan vi ha två städdagar i veckan.
(Två??? I veckan???)
Sen gnuggar du din näsa mot min och säger att det blir lätt som en plätt, ”det blir lätt som en plätt”, säger du, för större lägenheter samlar mindre damm.
– Men i så fall – är det inte vettigare att städa mindre och inte mer? undslipper jag mig och tänker att det nog blir bra när vi är hemmastadda.
Du fnyser bara.
Jag tror att vi båda är rädda för att förlora våra själar när vi stiger upp där, på översta våningen, panoramat över skogen från vardagsrummets hörnfönster.
Jag tror att vi förstår att lägenheten borde vara och förbli en dröm.
Tretton dagar kvar. Det mesta av mitt är i kartonger. Jag frågar dig hur man bäst tar bort häftmassa från väggarna. Du skrattar.
– Det absolut bästa är att aldrig sätta upp häftmassa.
Jag drömmer den natten att jag sorterar en besticklåda. Skedar och gafflar ramlar ut genom stora hål och jag avkrävs om och om igen en redogörelse för enligt vilka principer jag sorterar.
Vaknar av paniken. Tolv dagar kvar.
(Utmaning: skriv om ordning)
Vi hade aldrig trott att vi skulle få tag på... Inte en hyresrätt.
Så fort vi hittat drömlägenheten skulle vi flytta ihop, hade vi sagt oss, väl medvetna om att den lägenhet som passar våra behov aldrig skulle dyka upp.
Det har tagit fyra månader. Vi är fortfarande nykära. Ringer i ett och stavar den andras namn med kaviaren på mackan. Åtminstone initialerna. Och nu är vi med lägenhet. Inflyttning om en månad.
Det slumpar sig så att vi har bott exakt lika länge i våra ettor, sjutton och ett halvt år. Där tar likheterna slut. När jag är hemma hos dig törs jag inte röra en pinal. Allt är välavvägt i sin placering och kliniskt fritt från damm. Du rör mycket hemma hos mig, går fram som en sopmaskin över golv och hyllor, kastar, flyttar prylar, gör stora högar för mig att ta reda på.
Jag älskar dig. Nu ska vi dela hem. Om tjugosju dagar är det dags. Du går och snokar:
– Måste du ta med det där? Det samlar bara damm.
(Mangelkorgar fulla av manus från min tid som sufflös på Stadsteatern)
Du har en rationell hållning. Jag är sentimental. Vi borde hitta sätt att skratta åt det. Hålla demonerna stångna.
Månaden fram till flytt stegar fram. Du har tagit över nu. Det är naturligt, jag har inga särskilda preferenser.
– Mitt hem ska inte belamras med gamla gosedjur.
(När jag vill ta med min nyss döda hunds favoritleksak)
– Bra att vi är två, då kan vi ha två städdagar i veckan.
(Två??? I veckan???)
Sen gnuggar du din näsa mot min och säger att det blir lätt som en plätt, ”det blir lätt som en plätt”, säger du, för större lägenheter samlar mindre damm.
– Men i så fall – är det inte vettigare att städa mindre och inte mer? undslipper jag mig och tänker att det nog blir bra när vi är hemmastadda.
Du fnyser bara.
Jag tror att vi båda är rädda för att förlora våra själar när vi stiger upp där, på översta våningen, panoramat över skogen från vardagsrummets hörnfönster.
Jag tror att vi förstår att lägenheten borde vara och förbli en dröm.
Tretton dagar kvar. Det mesta av mitt är i kartonger. Jag frågar dig hur man bäst tar bort häftmassa från väggarna. Du skrattar.
– Det absolut bästa är att aldrig sätta upp häftmassa.
Jag drömmer den natten att jag sorterar en besticklåda. Skedar och gafflar ramlar ut genom stora hål och jag avkrävs om och om igen en redogörelse för enligt vilka principer jag sorterar.
Vaknar av paniken. Tolv dagar kvar.
(Utmaning: skriv om ordning)
onsdag 18 augusti 2010
Från högsta nocken
Du skrattar från högsta nocken, ett skratt som dränker våra protester, ett osmakligt skratt. Sen hoppar du. Vi hör ljudet när kotorna knäcks. Det låter som Husmans men hårdare. Skrattet har dött och du har näranog dött med det. Du kommer aldrig mer att gå längst, klättra högst, dyka djupast. Du kommer att sköta din Permobil med ett sugrör och din järnvilja. Aldrig en klagan i din mun, aldrig en spekulation över vad som borde ha hänt. Du kommer åter att vila i ditt skratt, som dock har en dovare ton, som lönnsirap.
(Utmaning: skriv om skratt)
(Utmaning: skriv om skratt)
tisdag 17 augusti 2010
Rensa
– Nu rensar vi litet, eller hur?
Morsan är här på tredje dagen, vi har klarat av Liljevalchs och Historiska och Östasiatiska och Medelhavsmuseet. Nu kan hon inte hålla sig längre. Hon har uppoffrat sig tillräckligt, låter sig inte bevekas av mina böner om att vi ska åka ut till Millesgården också. Det är dags för hennes favorithobby.
Hon placerar mig på en stol mitt på golvet och börjar med första garderoben i hallen, den där jag förvarar skor och regnkläder. På sitt systematiska sätt delar hon upp i högar: kastas (skräp), lagas eller fixas, behållas som det är. I de fall hon inte själv kan avgöra till vilken hög något hör, går föremålet vidare till mig, där jag sitter och sorterar papper och böcker.
När en garderob är urplockad dammsuger hon med den lilla handdammsugaren och torkar sen med våt trasa. Så går hon vidare till nästa garderob men återkommer till den före så snart den torkat, lägger och hänger in det som hör dit. Hon visslar förtjust och falskt: Ode till glädjen, Briggen Bluebird of Hull, Omkring tiggarn från Luossa. Jag sorterar. Det är en solig, ledig dag och jag finner ro i att sitta och sortera papper. Det är till och med lätt. Det är morsans närvaro som gör att jag kan tolerera att varje ögonblick är sitt eget, att man kan förhålla sig till sitt skräp som till en hög trattkantareller som ska rensas. Morsan har struktur och jag klättrar in i den, lär mig kanske något och har kul.
När vi avbryter för en kaffestund, säger morsan:
– Jag är förvånad över att du inte sett det men det finns en utställning som heter ”Skräp och gamla trasor” på Nordiska. Skulle du vilja... Om du skulle vilja gå, stannar jag till i morgon eftermiddag i stället för att åka efter frukost.
Det tar inte lång stund att fundera.
– Åk du på morgonen, som vi bestämt.
Jag har också viss struktur. Jag vill inte ändra mina planer. Det är livsviktigt för mig att hålla på dem.
– Visst, gumman, visst.
Hon snorar litet. Jag tror inte att morsan kan vänja sig vid hur jag fungerar. Inte i alla lägen.
(Utmaning: skriv om skräp)
Morsan är här på tredje dagen, vi har klarat av Liljevalchs och Historiska och Östasiatiska och Medelhavsmuseet. Nu kan hon inte hålla sig längre. Hon har uppoffrat sig tillräckligt, låter sig inte bevekas av mina böner om att vi ska åka ut till Millesgården också. Det är dags för hennes favorithobby.
Hon placerar mig på en stol mitt på golvet och börjar med första garderoben i hallen, den där jag förvarar skor och regnkläder. På sitt systematiska sätt delar hon upp i högar: kastas (skräp), lagas eller fixas, behållas som det är. I de fall hon inte själv kan avgöra till vilken hög något hör, går föremålet vidare till mig, där jag sitter och sorterar papper och böcker.
När en garderob är urplockad dammsuger hon med den lilla handdammsugaren och torkar sen med våt trasa. Så går hon vidare till nästa garderob men återkommer till den före så snart den torkat, lägger och hänger in det som hör dit. Hon visslar förtjust och falskt: Ode till glädjen, Briggen Bluebird of Hull, Omkring tiggarn från Luossa. Jag sorterar. Det är en solig, ledig dag och jag finner ro i att sitta och sortera papper. Det är till och med lätt. Det är morsans närvaro som gör att jag kan tolerera att varje ögonblick är sitt eget, att man kan förhålla sig till sitt skräp som till en hög trattkantareller som ska rensas. Morsan har struktur och jag klättrar in i den, lär mig kanske något och har kul.
När vi avbryter för en kaffestund, säger morsan:
– Jag är förvånad över att du inte sett det men det finns en utställning som heter ”Skräp och gamla trasor” på Nordiska. Skulle du vilja... Om du skulle vilja gå, stannar jag till i morgon eftermiddag i stället för att åka efter frukost.
Det tar inte lång stund att fundera.
– Åk du på morgonen, som vi bestämt.
Jag har också viss struktur. Jag vill inte ändra mina planer. Det är livsviktigt för mig att hålla på dem.
– Visst, gumman, visst.
Hon snorar litet. Jag tror inte att morsan kan vänja sig vid hur jag fungerar. Inte i alla lägen.
(Utmaning: skriv om skräp)
måndag 16 augusti 2010
Uniformen
Hon finns med i ett hörn av mitt synfält, när jag sitter på pallen och lagar en trasig spets. Om hon lade märke till vad jag håller på med, skulle hon protestera vilt. ”Laga! Det är bara att slänga!”
Hon är ofta den jag ser när jag hastigt tittar upp från mina värv. Min matmor. En rosa arm som viftar i brottsligt skir tyll – så är det nu. Och jag hör. Hon pekar mot mitt håll och säger:
– Den lilla människan som är min påkläderska. Hon kan inte se ut sådär längre, nu när jag tar emot i min budoar.
Kammarjungfrun hummar och nickar. Även jag böjer mitt huvud, djupt ner i spetsen. En barnslig önskan att inte bli sedd men kammarjungfrun är över mig.
– I fortsättningen ska du vara klädd som jag, säger hon barskt.
Hon är en fyllig fyrtioåring, uniformen förvisso svart och vit men så prålig och smyckad och till delar i siden, att hennes befallning är omöjlig att lyda.
– Det går ej, viskar jag andlöst.
– Det går, för Madame har sagt det.
– Jag måste få tala med Madame.
Så liten och ynklig jag var, gick kammarjungfrun och bad för mig hos Madame. Audiensen ägde rum jämnt en vecka senare. Då låg min nya uniform nästan färdig hos sömmerskan – hon hade redan måtten. Allt var bestämt och jag var nästan förlorad.
– Madame!
– Påkläderska!
– Jag kan inte bära de kläder som var ämnade för mig. Det är omöjligt.
– Vad föranleder dig att ha synpunkter på din arbetsuniform?
Tolkande hennes fråga som vänlig, bekänner jag omedelbart:
– Jag tillhör Vännernas samfund, Madame. Vi måste vara ytterst enkla. Ingen flärd.
– Jag har närt en kväkare vid min barm! utbrister Madame. Men det ska vi snart ta ur dig. Jag har fattat beslut om uniformen, du har att ikläda dig den, vänner eller inte. Punkt.
– Madame! Kära! Jag kan gömma mig när Ni får besök.
– Det är slutdiskuterat.
– Då säger jag upp mig.
Min underläpp darrar men blicken är rak. Det kanske tar ett par månader att hitta en annan anställning men det är det värt. Och jag kan hitta ett arbete där jag inte behöver sova över. Mor och far skulle bli mycket glada.
Jag ser inte Madames minspel men hör triumfen i hennes röst:
– Det kan du göra nästa Mickelsmäss. Det är åtta månader tills dess.
Siden. Spetsar. Jag kan inte se församlingsmedlemmarna i ögonen. Även om jag bara bär uniformen här, på arbetet, kommer jag inte att ha frid i min själ.
– Vem ser dig här? säger Madame, som om jag uttalat mina tankar högt.
– Det gäller min religion, Madame. Var storsint, Madame.
– Vi talar inte mer om saken. Du ser ju ut som en bonddotter. I morgon dag ska du bära din uniform.
Från den dagen lagade jag inte, utan sprättade sönder. Försiktigt bytte jag spets efter spets, sidenstycke efter sidenstycke i ljuset av en talgstump som brann invid min bädd. Jag sade knappt ett ord till någon i huset, utan funderade ständigt på hur jag skulle kunna återta min enkla uppenbarelse litet i taget, utan att de andra skulle märka något. Vid första mötet med Vännernas samfund bekände jag allt och fick tillit till att min väg var den rätta. När en månad gått var jag åter så enkel som jag tordes vara. Då var det sju månader till Mickelsmäss. Helst hade jag gått ut på gården i regnet den första kvällen jag bar min nya uniform; slitit den i stycken skulle jag ha gjort och grinat men det svor mot Vännernas kallelse till fridsamhet och så var jag rädd för att hamna på hospital.
Nej, foglig var jag och så inbäddad i skuggorna och vrårna, att ingen tycktes se eller tänka på vad jag hade gjort. Jag höll mig tyst i bakgrunden och räknade dagarna till Mickelsmäss.
(Utmaning: skriv om flärd)
Hon är ofta den jag ser när jag hastigt tittar upp från mina värv. Min matmor. En rosa arm som viftar i brottsligt skir tyll – så är det nu. Och jag hör. Hon pekar mot mitt håll och säger:
– Den lilla människan som är min påkläderska. Hon kan inte se ut sådär längre, nu när jag tar emot i min budoar.
Kammarjungfrun hummar och nickar. Även jag böjer mitt huvud, djupt ner i spetsen. En barnslig önskan att inte bli sedd men kammarjungfrun är över mig.
– I fortsättningen ska du vara klädd som jag, säger hon barskt.
Hon är en fyllig fyrtioåring, uniformen förvisso svart och vit men så prålig och smyckad och till delar i siden, att hennes befallning är omöjlig att lyda.
– Det går ej, viskar jag andlöst.
– Det går, för Madame har sagt det.
– Jag måste få tala med Madame.
Så liten och ynklig jag var, gick kammarjungfrun och bad för mig hos Madame. Audiensen ägde rum jämnt en vecka senare. Då låg min nya uniform nästan färdig hos sömmerskan – hon hade redan måtten. Allt var bestämt och jag var nästan förlorad.
– Madame!
– Påkläderska!
– Jag kan inte bära de kläder som var ämnade för mig. Det är omöjligt.
– Vad föranleder dig att ha synpunkter på din arbetsuniform?
Tolkande hennes fråga som vänlig, bekänner jag omedelbart:
– Jag tillhör Vännernas samfund, Madame. Vi måste vara ytterst enkla. Ingen flärd.
– Jag har närt en kväkare vid min barm! utbrister Madame. Men det ska vi snart ta ur dig. Jag har fattat beslut om uniformen, du har att ikläda dig den, vänner eller inte. Punkt.
– Madame! Kära! Jag kan gömma mig när Ni får besök.
– Det är slutdiskuterat.
– Då säger jag upp mig.
Min underläpp darrar men blicken är rak. Det kanske tar ett par månader att hitta en annan anställning men det är det värt. Och jag kan hitta ett arbete där jag inte behöver sova över. Mor och far skulle bli mycket glada.
Jag ser inte Madames minspel men hör triumfen i hennes röst:
– Det kan du göra nästa Mickelsmäss. Det är åtta månader tills dess.
Siden. Spetsar. Jag kan inte se församlingsmedlemmarna i ögonen. Även om jag bara bär uniformen här, på arbetet, kommer jag inte att ha frid i min själ.
– Vem ser dig här? säger Madame, som om jag uttalat mina tankar högt.
– Det gäller min religion, Madame. Var storsint, Madame.
– Vi talar inte mer om saken. Du ser ju ut som en bonddotter. I morgon dag ska du bära din uniform.
Från den dagen lagade jag inte, utan sprättade sönder. Försiktigt bytte jag spets efter spets, sidenstycke efter sidenstycke i ljuset av en talgstump som brann invid min bädd. Jag sade knappt ett ord till någon i huset, utan funderade ständigt på hur jag skulle kunna återta min enkla uppenbarelse litet i taget, utan att de andra skulle märka något. Vid första mötet med Vännernas samfund bekände jag allt och fick tillit till att min väg var den rätta. När en månad gått var jag åter så enkel som jag tordes vara. Då var det sju månader till Mickelsmäss. Helst hade jag gått ut på gården i regnet den första kvällen jag bar min nya uniform; slitit den i stycken skulle jag ha gjort och grinat men det svor mot Vännernas kallelse till fridsamhet och så var jag rädd för att hamna på hospital.
Nej, foglig var jag och så inbäddad i skuggorna och vrårna, att ingen tycktes se eller tänka på vad jag hade gjort. Jag höll mig tyst i bakgrunden och räknade dagarna till Mickelsmäss.
(Utmaning: skriv om flärd)
söndag 15 augusti 2010
Att fråga av kärlek
Hon går ut på altanen och han följer inte efter. Natten är ljum men hon saknar cikadorna. Hon snyftar rakt upp mot himlen, fäller ut ett segel av sorg.
– Varför svarar du inte? ropar hon, förglömmande sin aversion mot att föra samtal mellan två rum.
– Kanske för att du inte längre väntar på mina svar. Och för att jag vill bevara min integritet.
– Din integritet? Jag är din livspartner, vad har du att dölja från mig?
– Du förväxlar intimitet med nyfikenhet.
Hon fäller ännu några tårar. Sedan säger hon:
– På bulgariska betyder faktiskt ordet för nyfiken ”att fråga av kärlek”.
Han tittar plötsligt milt.
– Det var sånt där som gjorde att jag blev kär i dig en gång. Var har du läst det?
– Marianne Ahrne. Äppelblom och ruiner.
– Nu vill jag vara fri från dina frågor i åtminstone tre timmar. Om du inte klarar att hänga med mig utan att fråga, kan du gå till någon annan plats i huset. Jag tänker ta hand om liljerabatten.
Hon störtar runt knuten. Han ser på hennes axlar, hennes böjda huvud, att hon gråter. På framsidan av huset drar hon fram sin mobil. När hon får svar sprutar orden ur henne:
– Pelle har stött bort mig igen! Han vägrar prata! Vad ska jag göra? Man kan inte leva med någon som förbjuder en att tala. Det är en kränkning. Men jag kan inte leva utan honom heller. Snälla, vad ska jag göra?
(Utmaning: skriv om att fråga)
– Varför svarar du inte? ropar hon, förglömmande sin aversion mot att föra samtal mellan två rum.
– Kanske för att du inte längre väntar på mina svar. Och för att jag vill bevara min integritet.
– Din integritet? Jag är din livspartner, vad har du att dölja från mig?
– Du förväxlar intimitet med nyfikenhet.
Hon fäller ännu några tårar. Sedan säger hon:
– På bulgariska betyder faktiskt ordet för nyfiken ”att fråga av kärlek”.
Han tittar plötsligt milt.
– Det var sånt där som gjorde att jag blev kär i dig en gång. Var har du läst det?
– Marianne Ahrne. Äppelblom och ruiner.
– Nu vill jag vara fri från dina frågor i åtminstone tre timmar. Om du inte klarar att hänga med mig utan att fråga, kan du gå till någon annan plats i huset. Jag tänker ta hand om liljerabatten.
Hon störtar runt knuten. Han ser på hennes axlar, hennes böjda huvud, att hon gråter. På framsidan av huset drar hon fram sin mobil. När hon får svar sprutar orden ur henne:
– Pelle har stött bort mig igen! Han vägrar prata! Vad ska jag göra? Man kan inte leva med någon som förbjuder en att tala. Det är en kränkning. Men jag kan inte leva utan honom heller. Snälla, vad ska jag göra?
(Utmaning: skriv om att fråga)
lördag 14 augusti 2010
Från början
Till att börja med är jag ett foster av människorasen, vaggad i vatten som alla däggdjur. Livet är vila. En dag forcerar jag den trånga gången, smärta och skri. Jag kommer. Jag kommer. Jag kommer ut i blankt, vitt ljus. Kniper ihop mina ögon. Allt är förlorat, det vet jag. Luften känns sträv runt mina lemmar, som oupphörligt hanteras av er. Det kommer att bli blånader. Jag är i chock. Det är så kallt. När jag skriker ut mitt obehag blir jag rädd för min egen röst. Att jag har en. Vad ska den användas till? Livet i livmodern krävde inga särskilda instruktioner, här känner jag att jag skulle behöva den vägledare jag aldrig kommer att få.
Nu vilar jag igen, fast i denna märkliga värld som är så stor och så dragig, så full av skarpa ljud. Jag ligger på hennes bröst, hon vars röst jag tror att jag känner. Det ska tydligen fortsätta så här. Härute ska jag växa. Jag ska bli VD eller politiker eller förskollärare. Jag ska bygga broar eller slå sönder dem. Jag ska få vissa personliga egenskaper, som mina vänner känner igen mig på. Jag suckar trött.
– Hörde du, han gäspade! säger hon.
Något får mig att tro att jag är utlämnad till folk som inte förstår sig på mig. Något säger mig att jag kommer att glömma allt jag lärt under mina nio månader därinne. Vi har alla varit där, det är den enda gemensamma erfarenhet vi har, och den är utsuddad.
(Utmaning: skriv om något ursprungligt)
Nu vilar jag igen, fast i denna märkliga värld som är så stor och så dragig, så full av skarpa ljud. Jag ligger på hennes bröst, hon vars röst jag tror att jag känner. Det ska tydligen fortsätta så här. Härute ska jag växa. Jag ska bli VD eller politiker eller förskollärare. Jag ska bygga broar eller slå sönder dem. Jag ska få vissa personliga egenskaper, som mina vänner känner igen mig på. Jag suckar trött.
– Hörde du, han gäspade! säger hon.
Något får mig att tro att jag är utlämnad till folk som inte förstår sig på mig. Något säger mig att jag kommer att glömma allt jag lärt under mina nio månader därinne. Vi har alla varit där, det är den enda gemensamma erfarenhet vi har, och den är utsuddad.
(Utmaning: skriv om något ursprungligt)
torsdag 12 augusti 2010
Glida
– Jaha. Är du här? Det var länge sedan.
– Tretton år sedan.
Hon får en tydlig minnesbild av hur hon springer omkring på hans bakgård i Blekinge i tron att hon skyddar den mot rymdattacker.
– Jaha, ja. Tretton år.
Han sneglar på hennes oformliga kropp. Hon hade varit sexig då. Inte vacker men tilldragande.
– Fabian och Carl måste vara stora nu?
– Tjugotre och tjugoett.
Törs hon fråga om Carl? Han för vars skull hon liftat sextio mil på vinst och förlust då, för tretton år sedan, när hon fått sin första psykos.
– Hur går det för Carl?
Hon biter av varje ord. Sparar en smula åt sig själv, så att de ska vara lättare att ta tillbaka.
– Det går bra, bra. Han har eget boende och klarar allt utom maten.
Hon verkar så lugn nu. Han vill fråga om hon håller sig frisk men det är väl för känsligt.
– Fint.
Carl. Hennes lille gudom. Reducerad till utvecklingsstörd.
– Du, det var trevligt att se dig men nu måste jag nog glida vidare.
– Gör du det.
Hon ser hans smäckert resliga rygg försvinna i mängden. Han är det mest tilldragande hon vet. Nu glider han verkligen, glider ifrån henne, som han gjorde då när hon spärrades in. Bara försvann. Försvann. Ofrivilligt gnider hon händerna mot varandra, som för att stryka bort damm.
(Utmaning: skriv om att sopa under mattan)
– Tretton år sedan.
Hon får en tydlig minnesbild av hur hon springer omkring på hans bakgård i Blekinge i tron att hon skyddar den mot rymdattacker.
– Jaha, ja. Tretton år.
Han sneglar på hennes oformliga kropp. Hon hade varit sexig då. Inte vacker men tilldragande.
– Fabian och Carl måste vara stora nu?
– Tjugotre och tjugoett.
Törs hon fråga om Carl? Han för vars skull hon liftat sextio mil på vinst och förlust då, för tretton år sedan, när hon fått sin första psykos.
– Hur går det för Carl?
Hon biter av varje ord. Sparar en smula åt sig själv, så att de ska vara lättare att ta tillbaka.
– Det går bra, bra. Han har eget boende och klarar allt utom maten.
Hon verkar så lugn nu. Han vill fråga om hon håller sig frisk men det är väl för känsligt.
– Fint.
Carl. Hennes lille gudom. Reducerad till utvecklingsstörd.
– Du, det var trevligt att se dig men nu måste jag nog glida vidare.
– Gör du det.
Hon ser hans smäckert resliga rygg försvinna i mängden. Han är det mest tilldragande hon vet. Nu glider han verkligen, glider ifrån henne, som han gjorde då när hon spärrades in. Bara försvann. Försvann. Ofrivilligt gnider hon händerna mot varandra, som för att stryka bort damm.
(Utmaning: skriv om att sopa under mattan)
onsdag 11 augusti 2010
Administration
De tror att jag lever i frihet men alla gör anspråk på min tid. De är så vänliga. Hamas har erbjudit mig en limo. De vet inte vad de långa vandringarna genom Galileen betyder för mig. Damm och hetta, besynnerliga samtal, ro i steget. Då mår jag bäst, då har jag vardag. Nu propsar Petrus på en lärjungasamling i slutet av augusti, medan vår kassör, Judas, vill ha en budgetmangling samma helg. Sedan när har vi budgetmanglingar? ”Se på liljorna på marken,” nästan fräser jag. Och så förklarar jag min irritation: min åldriga moder fyller jämnt och jag har lovat henne en tur i limon på några dagar. Inget märkvärdigt, kuska runt och se oss om, bara hon och sönerna.
”Limon som vi inte tagit emot??” säger Judas bestört. ”Man kan väl låna,” säger jag.
Nu har i alla fall Petrus förstått mina prioriteringar. Gruffet får ske mellan honom och Judas. O, hur jag älskar när Petrus blir min talesman, räddar mig från kniviga förhandlingar. Judas är inte att leka med men Petrus kommer att få honom att förstå.
Knappt har jag släppt frågan att redas ut mellan Petrus och Judas, förrän det ringer i mobilen. Det är från FN, generalsekreteraren. ”Hejsan!” säger jag glatt. Jag gillar henne verkligen. ”Jesus,” svarar hon, ”du måste hjälpa mig. Det gäller återbördande av urbefolkningars land och den svenska regeringen – ja, du vet. Det är bara du som...” Vi babblar på ett tag om den svenska självgodheten med mera sådant och det är liksom redan överenskommet när hon säger: ”Då kan jag flyga hit dig lördag den tjugoåttonde i åttonde?”
”Nej, Aung San Suu Kyi,” säger jag bedrövad, ”det går inte. Morsan fyller jämt. Jag ska ta henne till någon sorts spaanläggning vid Döda havet.” ”Men du är ju världens frälsare!” utbrister hon. ”Du kan väl inte låta globala ödesfrågor stå åt sidan för att din mamma ska få tvåla in sig i salt??” Hon är lika bestört som Judas och jag har ingen ställföreträdare att skicka till henne. ”Du är ju asiat,” försöker jag. ”Är inte ni noga med att hedra era föräldrar?” ”Jo, men jag är ingen vanlig asiat. Jag är Aung San Suu Kyi. Förresten är mina föräldrar döda. Ta med henne! Låt henne shoppa loss i New York medan vi tar hand om svenskarna.”
Jag mumlar att jag ska se vad jag ska göra. Nämner inte att mamma är flygrädd. Nu är vi på infarten till Nasaret och där står mamma väntande, min ännu mycket vackra mamma, rosa i skinnet och med en gråvit strimma i håret, precis som Susan Sontag. ”Jag har pratat med morbror Amos och moster Sara,” säger hon jublande. ”De kommer med oss när jag fyller år och vi kan utsträcka tiden till på onsdagen, eller hur?”
Jag säger inte att jag har Nelson Mandela på måndagen och afrikanska försoningsförbundet dagen därpå. Jag säger ingenting, kramar bara om henne, som det anstår en judisk son. Att säga nej till mamma gör mig knottrig och bröstsjuk. Mitt svar kommer inte förrän efter middagen, när mamma och jag sitter på taket för oss själva. ”Stanna ni,” mumlar jag. Jag måste till Sydafrika, så jag lämnar er på söndagskvällen, som jag sa.” Mamma tittar bort. ”Det blir bra, Jesus,” säger hon. ”Är du mycket trött?” Då gråter jag en skvätt mot hennes barm. Det är lättnaden över att hon inte tar strid. ”Äh,” säger jag, ”ibland strular det till sig.” Mörkret är kompakt över Nasaret, de betande getterna bara gråa skuggor. Hon smeker förstrött min handlov.
(Utmaning: skriv om strul)
”Limon som vi inte tagit emot??” säger Judas bestört. ”Man kan väl låna,” säger jag.
Nu har i alla fall Petrus förstått mina prioriteringar. Gruffet får ske mellan honom och Judas. O, hur jag älskar när Petrus blir min talesman, räddar mig från kniviga förhandlingar. Judas är inte att leka med men Petrus kommer att få honom att förstå.
Knappt har jag släppt frågan att redas ut mellan Petrus och Judas, förrän det ringer i mobilen. Det är från FN, generalsekreteraren. ”Hejsan!” säger jag glatt. Jag gillar henne verkligen. ”Jesus,” svarar hon, ”du måste hjälpa mig. Det gäller återbördande av urbefolkningars land och den svenska regeringen – ja, du vet. Det är bara du som...” Vi babblar på ett tag om den svenska självgodheten med mera sådant och det är liksom redan överenskommet när hon säger: ”Då kan jag flyga hit dig lördag den tjugoåttonde i åttonde?”
”Nej, Aung San Suu Kyi,” säger jag bedrövad, ”det går inte. Morsan fyller jämt. Jag ska ta henne till någon sorts spaanläggning vid Döda havet.” ”Men du är ju världens frälsare!” utbrister hon. ”Du kan väl inte låta globala ödesfrågor stå åt sidan för att din mamma ska få tvåla in sig i salt??” Hon är lika bestört som Judas och jag har ingen ställföreträdare att skicka till henne. ”Du är ju asiat,” försöker jag. ”Är inte ni noga med att hedra era föräldrar?” ”Jo, men jag är ingen vanlig asiat. Jag är Aung San Suu Kyi. Förresten är mina föräldrar döda. Ta med henne! Låt henne shoppa loss i New York medan vi tar hand om svenskarna.”
Jag mumlar att jag ska se vad jag ska göra. Nämner inte att mamma är flygrädd. Nu är vi på infarten till Nasaret och där står mamma väntande, min ännu mycket vackra mamma, rosa i skinnet och med en gråvit strimma i håret, precis som Susan Sontag. ”Jag har pratat med morbror Amos och moster Sara,” säger hon jublande. ”De kommer med oss när jag fyller år och vi kan utsträcka tiden till på onsdagen, eller hur?”
Jag säger inte att jag har Nelson Mandela på måndagen och afrikanska försoningsförbundet dagen därpå. Jag säger ingenting, kramar bara om henne, som det anstår en judisk son. Att säga nej till mamma gör mig knottrig och bröstsjuk. Mitt svar kommer inte förrän efter middagen, när mamma och jag sitter på taket för oss själva. ”Stanna ni,” mumlar jag. Jag måste till Sydafrika, så jag lämnar er på söndagskvällen, som jag sa.” Mamma tittar bort. ”Det blir bra, Jesus,” säger hon. ”Är du mycket trött?” Då gråter jag en skvätt mot hennes barm. Det är lättnaden över att hon inte tar strid. ”Äh,” säger jag, ”ibland strular det till sig.” Mörkret är kompakt över Nasaret, de betande getterna bara gråa skuggor. Hon smeker förstrött min handlov.
(Utmaning: skriv om strul)
tisdag 10 augusti 2010
En gång i en blå måne
Blå måne. Jag knyter rockskörten i en behändig knut på magen. Det är Fader Mattias rock, mycket för stor för mig och bekväm. Min kropp håller jag varm men mina fötter värker. Varje oförarglig kiselsten är tortyr. De finns i mängder på det jag har bestämt ska vara stigen. Där jag sätter mina fötter, som kanske blöder. Om jag tar av skorna kommer jag aldrig att få på dem igen.
Blå måne. Vägen är lång. Jag går i en underligt låghalt takt, tretton steg i takten, daktyler, anapest. Jag pinnar på utan att veta om det är friheten jag söker eller döden. Det finns de som säger att det är samma sak. Nu har jag gått i åtta dagar och nätter, sömnen funnen ett par timmar allra högst i bergsskrevor, under granar. Kartan är för länge sedan borttappad men jag minns det jag behöver veta.
Blå måne och jag ser i dess svaga ljus det som jag sänts ut för att finna: en låg grå mur som blir vit i månskenet. Nu ska jag följa den i etthundrafemtiosex steg – eller var det etthundrafemtiosexhundra? - och sedan ska min gåta få sin lösning. Muren är stram mot mina fingertoppar, kärv, förbjudande men jag törs inte släppa den. Det blir tjockt i halsen när jag försöker räkna högt och jag känner att jag är väldigt ensam. Mina steg är för korta. Det är plågan i mina fotsulor. Jag förmår mig inte att sträcka ut. Efter styvt tvåhundra steg når jag en liten port i grågrönt trä. Är det rätt? Är jag framme? Bör jag gå tillbaka och stega en gång till? Helt utan ork sjunker jag ner på marken. Somnar. Sover. När jag vaknar står en skål med mjölk och kanel vid mina fötter. Den är ännu varm och natten har inte lättat. Jag dricker skålen i botten. Den ger en förunderlig kraft, så jag reser mig och knackar på porten. När inget händer öppnar jag den själv. Det är ljust därinnanför men inte en människa. Prövande sätter jag mig på en låg schäslong. Jag är inte smutsig och inte längre trött. Jag ger mig till att fila mina naglar. Efter en stund kommer en liten varelse, en flicka med dreadlocks, och räcker mig en bunt gamla solkiga, vikta vykort.
– Här, du sökte de här! säger hon och lämnar mig.
Förbryllad börjar jag bläddra. Jag väntade mig en esoterisk sanning men vad jag fått verkar vara en vykortskorrenspondens mellan två systrar en sommar vid nittonhundratalets början.
Jag stannar ett månkvarter, försöker först få en överblick över systrarnas vykortsväxling, i tron att det ska leda mig rätt. Jag hittar ingenting. Sen studerar jag djupt varje enskilt ord av deras pennor, lyfter med dem, bär dem, släpper dem till marken. Jag finner ingenting. Så börjar jag betrakta bilderna, tittar efter intressanta utsnitt som ska leda mig på vägen. Jag förstår att min tid håller på att rinna ut och en dag står hon också där, den lilla flickan, framför schäslongen. Hon ler milt och säger att jag är välkommen nästa blå måne. Sorgen som smältande tenn i mig. Bränner, skimrar.
– Får jag ta vykorten med mig? frågar jag, fastän jag vet att de inte kan vara källan för min kunskap.
– Tyvärr, säger hon. De behövs i arkivet. Ta med dig några ord i minnet och gå.
Så det var alltså orden man skulle titta på. Bedrövad lyfter jag Fader Mattias tunga rock och lägger den över axlarna. Jag tar min käpp och mina usla sandaler.
– Vad ska jag studera nästa gång? frågar jag prövande.
Då breddas hennes leende till ett stegrande skratt. Hon ställer sig på tå och kramar om mig, leder mig sedan till dörren, som jag själv får öppna. Jag går.
(Utmaning: skriv om att öppna en dörr)
Fotnot: blå måne är när två fullmånar infaller under samma kalendermånad. Det sker ungefär två gånger på fem år.
Blå måne. Vägen är lång. Jag går i en underligt låghalt takt, tretton steg i takten, daktyler, anapest. Jag pinnar på utan att veta om det är friheten jag söker eller döden. Det finns de som säger att det är samma sak. Nu har jag gått i åtta dagar och nätter, sömnen funnen ett par timmar allra högst i bergsskrevor, under granar. Kartan är för länge sedan borttappad men jag minns det jag behöver veta.
Blå måne och jag ser i dess svaga ljus det som jag sänts ut för att finna: en låg grå mur som blir vit i månskenet. Nu ska jag följa den i etthundrafemtiosex steg – eller var det etthundrafemtiosexhundra? - och sedan ska min gåta få sin lösning. Muren är stram mot mina fingertoppar, kärv, förbjudande men jag törs inte släppa den. Det blir tjockt i halsen när jag försöker räkna högt och jag känner att jag är väldigt ensam. Mina steg är för korta. Det är plågan i mina fotsulor. Jag förmår mig inte att sträcka ut. Efter styvt tvåhundra steg når jag en liten port i grågrönt trä. Är det rätt? Är jag framme? Bör jag gå tillbaka och stega en gång till? Helt utan ork sjunker jag ner på marken. Somnar. Sover. När jag vaknar står en skål med mjölk och kanel vid mina fötter. Den är ännu varm och natten har inte lättat. Jag dricker skålen i botten. Den ger en förunderlig kraft, så jag reser mig och knackar på porten. När inget händer öppnar jag den själv. Det är ljust därinnanför men inte en människa. Prövande sätter jag mig på en låg schäslong. Jag är inte smutsig och inte längre trött. Jag ger mig till att fila mina naglar. Efter en stund kommer en liten varelse, en flicka med dreadlocks, och räcker mig en bunt gamla solkiga, vikta vykort.
– Här, du sökte de här! säger hon och lämnar mig.
Förbryllad börjar jag bläddra. Jag väntade mig en esoterisk sanning men vad jag fått verkar vara en vykortskorrenspondens mellan två systrar en sommar vid nittonhundratalets början.
Jag stannar ett månkvarter, försöker först få en överblick över systrarnas vykortsväxling, i tron att det ska leda mig rätt. Jag hittar ingenting. Sen studerar jag djupt varje enskilt ord av deras pennor, lyfter med dem, bär dem, släpper dem till marken. Jag finner ingenting. Så börjar jag betrakta bilderna, tittar efter intressanta utsnitt som ska leda mig på vägen. Jag förstår att min tid håller på att rinna ut och en dag står hon också där, den lilla flickan, framför schäslongen. Hon ler milt och säger att jag är välkommen nästa blå måne. Sorgen som smältande tenn i mig. Bränner, skimrar.
– Får jag ta vykorten med mig? frågar jag, fastän jag vet att de inte kan vara källan för min kunskap.
– Tyvärr, säger hon. De behövs i arkivet. Ta med dig några ord i minnet och gå.
Så det var alltså orden man skulle titta på. Bedrövad lyfter jag Fader Mattias tunga rock och lägger den över axlarna. Jag tar min käpp och mina usla sandaler.
– Vad ska jag studera nästa gång? frågar jag prövande.
Då breddas hennes leende till ett stegrande skratt. Hon ställer sig på tå och kramar om mig, leder mig sedan till dörren, som jag själv får öppna. Jag går.
(Utmaning: skriv om att öppna en dörr)
Fotnot: blå måne är när två fullmånar infaller under samma kalendermånad. Det sker ungefär två gånger på fem år.
måndag 9 augusti 2010
Mellan våra hjärtan
Du kramar mig. Vi är lika långa, du har hårigare ben. Att vi lever på den här planeten samtidigt och att jag fick tag på dig är en nåd.
Aldrig tidigare har det känts som med dig. Du säger att det är för att vi är mogna. Jag säger att du är den rätta. Bara så.
Mitt liv smälter samman med ditt och så ska det vara. Det finns inga gränser, barriärer; ingen prestige. Mellan mitt hjärta och ditt finns ett litet, litet utrymme. Det ska alltid finnas där, även när vi är närmare än nära.
Det är som den svarta remsan mellan bilderna i en analog film. Den måste finnas för att det ska flyta på.
Det är som den Plancktid alldeles efter Big Bang som vi inte vet någonting om. En minimal andel av en sekund som behövs för att vi ska våga tro på nåden, miraklet, mysteriet, friden.
Mellan ditt hjärta och mitt finns rumtiden, påvisbar genom en distinkt doft av rönn. Den svävar i den svarta spalten mellan två filmrutor. Mellan ditt hjärta och mitt finns den rymd som behövs för att våra klingande klockor ska resonera. Mellan ditt hjärta och mitt finns vördnad. Det oumbärliga mellanrummet mellan dem som är kallade att leva nära, nära.
(Utmaning: skriv om något minimalt)
Aldrig tidigare har det känts som med dig. Du säger att det är för att vi är mogna. Jag säger att du är den rätta. Bara så.
Mitt liv smälter samman med ditt och så ska det vara. Det finns inga gränser, barriärer; ingen prestige. Mellan mitt hjärta och ditt finns ett litet, litet utrymme. Det ska alltid finnas där, även när vi är närmare än nära.
Det är som den svarta remsan mellan bilderna i en analog film. Den måste finnas för att det ska flyta på.
Det är som den Plancktid alldeles efter Big Bang som vi inte vet någonting om. En minimal andel av en sekund som behövs för att vi ska våga tro på nåden, miraklet, mysteriet, friden.
Mellan ditt hjärta och mitt finns rumtiden, påvisbar genom en distinkt doft av rönn. Den svävar i den svarta spalten mellan två filmrutor. Mellan ditt hjärta och mitt finns den rymd som behövs för att våra klingande klockor ska resonera. Mellan ditt hjärta och mitt finns vördnad. Det oumbärliga mellanrummet mellan dem som är kallade att leva nära, nära.
(Utmaning: skriv om något minimalt)
måndag 2 augusti 2010
Skydd och gräns
Och du vet att jag exploderar ibland, exploderar av inspiration eller kättja. Jag borde ha gått upp i atomer redan, vara ett intet eller eller ett rassligt skelett. Tacksam för dess skydd betraktar jag min hud, uttänjt tunn som taft men kroppens största och tyngsta organ. Den håller mig i schack. Jag må känna mig helt upplöst, rågad med förväntningar, dallrig av brist – hudsäcken gör att det inte märks. Jag förefinns vara som en levande organism, intakt och komplett, tack vare mitt tunna, starka skydd mot omvärlden. Huden ska jag bära tills jag dör, fullt synlig till och med på vissa ställen. Och du vet att den är det mjukaste, det mjukaste jag har.
(Utmaning: skriv om begränsning)
(Utmaning: skriv om begränsning)
söndag 1 augusti 2010
Ur frk. Helga Berggrens dagbok
18 februari 1916
Idag har jag planterat blommor till båda rummen, på det att det skall bliva än mer hemtrevligt till våren. Svag vind, någon sol.
20 februari 1916
Oh! Hela dagen har jag totat med ett brev till svar på den mest förtjusande annons i Stockholmstidningen. Koncepterna ligga strödda över golvet, hopskrynklade. Annonsen har jag klippt ut och lagt i nipperasken.
26 februari 1916
Han svarade! Karl Vesterberg heter han, verkmästaren, och han verkar proper och ledig. Säger sig ha känt en magnetisk kraft redan ifrån det oöppnade kuvertet. Om lördagen kommer han hit och tar mig ut på spatsertur. Måtte vädret hålla.
4 mars 1916
Inte elegant men stilig. Blommor hade han med och kallade mig fröken Helga alltifrån början. Den gångna veckan har tärt på honom som en mask, ity hans känsloliv plågat honom. ”Jag är kär, jag är kär, jag är kär,” sade han när han lämnade mig i trapphuset. Han skulle prompt med in men jag motstod.
11 mars 1916
Någon pratade om att smälta som socker. Det är svårt att göra annat med Karl. Hans kärlek äger ingen gräns och hans konversation är intressant. Han nöjer sig inte med sitt värv som verkmästare, utan har också en del investeringar vid sidan om. Om sådant är han mycket kunnig.
18 mars 1916
Vi äro så lyckliga, så lyckliga. Han har redan lovat mig äktenskap. Jag baxnar inför kraften i hans kärlek. Nu kan han inte gifta sig i vår, eftersom alla hans tillgångar äro bundna, men till hösten skola vi gå i brudstol.
25 mars 1916
Det finns inga gränser. Allt hans är mitt, allt mitt är hans. Vad gör det då att jag skjuter till mina besparingar till hans aktieaffärer. Han skulle aldrig ha bett om det, om han inte haft dåligt med likvida medel för ögonblicket.
1 april 1916
Idag kom han inte. Oroligt sökte jag honom på den angivna adressen men han måtte ha skrivit fel. Min Karl! Vad kan ha hänt?
15 april 1916
Jag är utom mig, utom mig av oro. Om vår förbindelse vore eklatt och jag kände hans adress skulle jag gå till polisen. Jag kan inte sova och har börjat darra.
27 april 1916
Nu går jag till polisen – inte för hans skull, utan för min. Mina besparingar äro ju försvunna. Om han dött med dem måste jag få dem tillbaka, om han sprungit med dem... Nej, det kan jag inte tro, han är så fin och god. Något fasaväckande måste ha hänt.
14 september 1916
Vilken outsäglig nesa! Han är inte verkmästare, utan kolutkörare. Jag fick veta det i rätten. Han hade tusen förklaringar. Pengarna äro borta och jag ser dem väl aldrig igen. Han är dömd att betala tillbaka dem men hur skall han kunna det? Sex månaders straffarbete fick han också – kortare tid än det tagit från vårt första möte fram till nu. Min skam räcker för evigt.
20 december 1916
Mitt liv – sönderslaget, som nipperasken nu i julstädningen. Ut föll en myckenhet av bjäfs och en liten, liten papperslapp. Annonsen! Jag klistrar in den här. Aldrig får jag glömma:
Ärade Damer. Verkmästare, 35 år (villaägare), söker på detta sätt bekantskap med hederlig o. god flicka (eller änka) ur arbetsklassen. Någon förmögenhet önskvärd. Svar förtroendefullt till "Sol och Vår".
(annonstexten är autentisk, liksom namnen på kontrahenterna)
(Utmaning: skriv om solen)
Idag har jag planterat blommor till båda rummen, på det att det skall bliva än mer hemtrevligt till våren. Svag vind, någon sol.
20 februari 1916
Oh! Hela dagen har jag totat med ett brev till svar på den mest förtjusande annons i Stockholmstidningen. Koncepterna ligga strödda över golvet, hopskrynklade. Annonsen har jag klippt ut och lagt i nipperasken.
26 februari 1916
Han svarade! Karl Vesterberg heter han, verkmästaren, och han verkar proper och ledig. Säger sig ha känt en magnetisk kraft redan ifrån det oöppnade kuvertet. Om lördagen kommer han hit och tar mig ut på spatsertur. Måtte vädret hålla.
4 mars 1916
Inte elegant men stilig. Blommor hade han med och kallade mig fröken Helga alltifrån början. Den gångna veckan har tärt på honom som en mask, ity hans känsloliv plågat honom. ”Jag är kär, jag är kär, jag är kär,” sade han när han lämnade mig i trapphuset. Han skulle prompt med in men jag motstod.
11 mars 1916
Någon pratade om att smälta som socker. Det är svårt att göra annat med Karl. Hans kärlek äger ingen gräns och hans konversation är intressant. Han nöjer sig inte med sitt värv som verkmästare, utan har också en del investeringar vid sidan om. Om sådant är han mycket kunnig.
18 mars 1916
Vi äro så lyckliga, så lyckliga. Han har redan lovat mig äktenskap. Jag baxnar inför kraften i hans kärlek. Nu kan han inte gifta sig i vår, eftersom alla hans tillgångar äro bundna, men till hösten skola vi gå i brudstol.
25 mars 1916
Det finns inga gränser. Allt hans är mitt, allt mitt är hans. Vad gör det då att jag skjuter till mina besparingar till hans aktieaffärer. Han skulle aldrig ha bett om det, om han inte haft dåligt med likvida medel för ögonblicket.
1 april 1916
Idag kom han inte. Oroligt sökte jag honom på den angivna adressen men han måtte ha skrivit fel. Min Karl! Vad kan ha hänt?
15 april 1916
Jag är utom mig, utom mig av oro. Om vår förbindelse vore eklatt och jag kände hans adress skulle jag gå till polisen. Jag kan inte sova och har börjat darra.
27 april 1916
Nu går jag till polisen – inte för hans skull, utan för min. Mina besparingar äro ju försvunna. Om han dött med dem måste jag få dem tillbaka, om han sprungit med dem... Nej, det kan jag inte tro, han är så fin och god. Något fasaväckande måste ha hänt.
14 september 1916
Vilken outsäglig nesa! Han är inte verkmästare, utan kolutkörare. Jag fick veta det i rätten. Han hade tusen förklaringar. Pengarna äro borta och jag ser dem väl aldrig igen. Han är dömd att betala tillbaka dem men hur skall han kunna det? Sex månaders straffarbete fick han också – kortare tid än det tagit från vårt första möte fram till nu. Min skam räcker för evigt.
20 december 1916
Mitt liv – sönderslaget, som nipperasken nu i julstädningen. Ut föll en myckenhet av bjäfs och en liten, liten papperslapp. Annonsen! Jag klistrar in den här. Aldrig får jag glömma:
Ärade Damer. Verkmästare, 35 år (villaägare), söker på detta sätt bekantskap med hederlig o. god flicka (eller änka) ur arbetsklassen. Någon förmögenhet önskvärd. Svar förtroendefullt till "Sol och Vår".
(annonstexten är autentisk, liksom namnen på kontrahenterna)
(Utmaning: skriv om solen)
lördag 31 juli 2010
Limpan
Hon har skurit sig på potatisskalaren. Det är det ena. Ytliga blodkärl, fuktig hud, mycket blod och jag tröstar. Sen kommer det andra med kraft:
– Jag har faktiskt sagt till Mia att cigarrettlimpan ligger i fruktkorgen.
Hon stirrar på mig över glasögonbågarna. För ett par veckor sedan såg det charmigt ut.
– Va?? säger jag.
– Det är det som är grejen med er ordningssamma som flyttar allt till det ni tror är det rätta stället. Ni anar inte att vi bohemer kanske också har ”rätta ställen”, även om de verkar märkliga för er.
– Men vad pratar du om? Vilken Mia?
Jag lägger tyngd på vartenda ord.
– Det här är bara ett exempel men ett talande sådant. Jag lägger cigarretterna i fruktkorgen, går in och pratar med grann-Mia, får höra att hon behöver cig, säger att hon kan komma in och hämta om jag är borta – och så flyttar du på limpan!
– Nu förstår jag. Det handlar om att jag en enda gång lyft upp din post från golvet. Därför är jag misstänkt. Dina cigarretter kan jag ganska säkert säga att jag inte har rört.
– De ligger på arbetsbänken nu!
– Jag har inte rört dem. Det var du som lade upp frukten.
– Skulle jag själv flytta dem från fruktkorgen när jag sagt till Mia att de finns där? Tror du jag är mör i hjärnan? Det var ändå bara ett exempel. Jag flyttar tillbaka dem nu. Se!
Hon stampar ut ur köket, in i lägenhetens enda rum.
– Hjärtat... säger jag bedjande.
Inget svar. Jag hör hur hon slänger sig på sängen. Matlagningen är lämnad åt mig. Jag fortsätter skala grönsakerna. Plötsligt ett par armar runt min midja. Hon hulkar nu.
– Älskling, kan du förlåta mig? Jag flyttade dem när jag stod i telefon. Kommer ihåg det nu. Det var så svårt att få ur en ask ur limpan med en hand. Jag måste bara ha lämnat cigarretterna på bänken.
Jag vrider mig runt, besvarar hennes omfamning. Hon är inte riktigt lika mjuk. Det finns en stelhet mellan oss som kräver ett litet avstånd.
(Utmaning: skriv om en avhyvling)
– Jag har faktiskt sagt till Mia att cigarrettlimpan ligger i fruktkorgen.
Hon stirrar på mig över glasögonbågarna. För ett par veckor sedan såg det charmigt ut.
– Va?? säger jag.
– Det är det som är grejen med er ordningssamma som flyttar allt till det ni tror är det rätta stället. Ni anar inte att vi bohemer kanske också har ”rätta ställen”, även om de verkar märkliga för er.
– Men vad pratar du om? Vilken Mia?
Jag lägger tyngd på vartenda ord.
– Det här är bara ett exempel men ett talande sådant. Jag lägger cigarretterna i fruktkorgen, går in och pratar med grann-Mia, får höra att hon behöver cig, säger att hon kan komma in och hämta om jag är borta – och så flyttar du på limpan!
– Nu förstår jag. Det handlar om att jag en enda gång lyft upp din post från golvet. Därför är jag misstänkt. Dina cigarretter kan jag ganska säkert säga att jag inte har rört.
– De ligger på arbetsbänken nu!
– Jag har inte rört dem. Det var du som lade upp frukten.
– Skulle jag själv flytta dem från fruktkorgen när jag sagt till Mia att de finns där? Tror du jag är mör i hjärnan? Det var ändå bara ett exempel. Jag flyttar tillbaka dem nu. Se!
Hon stampar ut ur köket, in i lägenhetens enda rum.
– Hjärtat... säger jag bedjande.
Inget svar. Jag hör hur hon slänger sig på sängen. Matlagningen är lämnad åt mig. Jag fortsätter skala grönsakerna. Plötsligt ett par armar runt min midja. Hon hulkar nu.
– Älskling, kan du förlåta mig? Jag flyttade dem när jag stod i telefon. Kommer ihåg det nu. Det var så svårt att få ur en ask ur limpan med en hand. Jag måste bara ha lämnat cigarretterna på bänken.
Jag vrider mig runt, besvarar hennes omfamning. Hon är inte riktigt lika mjuk. Det finns en stelhet mellan oss som kräver ett litet avstånd.
(Utmaning: skriv om en avhyvling)
fredag 30 juli 2010
Myrland
Den här gången tar vi cyklarna. Vi sneddar över Ramviks tomt, sen tar vi grusvägen bort mot Gölen. Gölen är ett stort, dyigt hål. Vi gissar på att det är en meteorit som fallit där då, när jorden var ganska ung. När vi kommer fram lutar vi cyklarna mot varsin spenslig tall, tar hinkarna av styrstängerna och börjar gå på den fjädrande mossmarken. I din hink ligger termosen, jag har bullarna i min. Det finns inga hjortron i skogskanten i år och knappt några på myren. Många steg för varje bär. Knäa, knäa, knäa, böj; knäa, knäa, knäa, böj. Det gäller att försätta sig i en närvarons trance. Att tänka riktigt går inte. Det vore för tungt för benen. Knäa, knäa, knäa, böj. Lufsandets harmoni. Och nästa gång jag tittar ner i hinken är bullarna försvunna, täckta av dimmigt brandgula bär.
– Ska vi fika? gastar jag mot dig.
Det är så, att vi ska fika när matsäcken inte längre syns. Du höjer handen med tummen upp och vi går mot stenen, den rektangulära, som vi lekte var en kista vid otaliga begravningar när vi var små. Jag påminner dig om det. En tyst sekund innan vi kommer igång i Ovan där. Du lägger på en fin överstämma. Det är du som är musikalisk. Jag känner hur jag slirar på melodin när du inte är med och stöder mig.
– Goda bullar, säger du sen.
Benen är redan stumma och litet stickiga. Vi ska plocka ytterligare två gånger så mycket som hittills.
– Du är min bästa syster. Med dig kan man vara tyst, säger du när kaffet är urdrucket och vi reser på oss.
Din bästa syster. En muskel i bröstkorgen spritter och jag ler. Det ger något att tänka på. Men inte nu. Knäa, knäa, knäa, böj.
Jag ser inte björnen förrän det är för sent. Du kan inte heller ha sett den. Du vänder helt om och börjar försöka springa. Björnen efter. Med ett effektivt slag spinner den dig runt och river dig sedan i hjärtat. Döden är inte ögonblicklig men nästan, det kan jag se.
(Utmaning: skriv om en utflykt)
– Ska vi fika? gastar jag mot dig.
Det är så, att vi ska fika när matsäcken inte längre syns. Du höjer handen med tummen upp och vi går mot stenen, den rektangulära, som vi lekte var en kista vid otaliga begravningar när vi var små. Jag påminner dig om det. En tyst sekund innan vi kommer igång i Ovan där. Du lägger på en fin överstämma. Det är du som är musikalisk. Jag känner hur jag slirar på melodin när du inte är med och stöder mig.
– Goda bullar, säger du sen.
Benen är redan stumma och litet stickiga. Vi ska plocka ytterligare två gånger så mycket som hittills.
– Du är min bästa syster. Med dig kan man vara tyst, säger du när kaffet är urdrucket och vi reser på oss.
Din bästa syster. En muskel i bröstkorgen spritter och jag ler. Det ger något att tänka på. Men inte nu. Knäa, knäa, knäa, böj.
Jag ser inte björnen förrän det är för sent. Du kan inte heller ha sett den. Du vänder helt om och börjar försöka springa. Björnen efter. Med ett effektivt slag spinner den dig runt och river dig sedan i hjärtat. Döden är inte ögonblicklig men nästan, det kan jag se.
(Utmaning: skriv om en utflykt)
torsdag 29 juli 2010
Myggor i huvudet
”He e knotten henna. Nå vansinnigt,” säger hon. Vill hon inte att jag ska komma längre? Var det ett hugskott? Det uppstår en paus. Är det meningen att jag ska säga något? ”Jaså,” drar jag till med och då säger hon: ”Men maten är god.” Jag törs inte fråga om jag ska komma. Hon har sitt liv däruppe, föräldrar, gamla vänner, gamla ex. Sen hon åkte har min blygsel inför hennes historia och hennes sammanhang vuxit från ett intet till en självkänslans harakiri, som lämnar mig som en sladdrig påse. Hon märker inte själv att hon bytt till dialekt. Skamset måste jag tillstå att det skrämmer mig. Att hon bytt. Och att hon inte märker.
Hon föreslår inte något och jag törs inte fråga. Ändå går jag till mormor för att be att få låna Duetten. Mormors Volvo Duett från 1961, som drar 1,2 liter. Till Hemavan är det jämnt hundra mil. Duetten har ett snällt rött streck runt navkapslarna. Mormor har samma färg på nagellacket. Engelskt rött. Naglarna är vackert mandelformade, smeker min hand. ”Ska du inte ha en modernare bil?” frågar hon. ”Det är inte säkert att det blir av,” förklarar jag. ”Jag frågar utifall att.” ”Varför skulle det inte bli av?” frågar mormor. Då börjar jag grina, säger som det är, att jag trodde att det var klart att jag skulle åka men att det aldrig förts på tal sen hon kom upp, att jag knappt törs prata med henne längre och att hon inte tycks märka...”
Nu smeker mormor hela min arm. ”Vet du vad man sa på min tid?” frågar hon retoriskt. ”Att kärleken alltid har myggor i huvudet.” ”Vad betyder det?” frågar jag men jag anar. ”Att man inte är riktigt tillräknelig när man är kär. Att man har en svärm av tankar som kan leda en vilse.” svarar mormor. ”Ungefär,” lägger hon till. Ett par torra snyftningar från mig och hon säger mjukt: ”Du är vuxen sedan länge. Du måste ta ansvar för ditt liv. Dölj dig inte från din käresta.”
Jag ringer runt efter en hyrbil redan hos mormor. Ingen finns att få tag på den tjugonionde juli. Inte utan triumf åker jag hem i Duetten, ringer upp till fjällen och säger att jag snart är på väg. ”Huva, som jag längta! Ja trodd aldrig du sku ta på kôm” säger hon.
(Utmaning: skriv om mygg)
Hon föreslår inte något och jag törs inte fråga. Ändå går jag till mormor för att be att få låna Duetten. Mormors Volvo Duett från 1961, som drar 1,2 liter. Till Hemavan är det jämnt hundra mil. Duetten har ett snällt rött streck runt navkapslarna. Mormor har samma färg på nagellacket. Engelskt rött. Naglarna är vackert mandelformade, smeker min hand. ”Ska du inte ha en modernare bil?” frågar hon. ”Det är inte säkert att det blir av,” förklarar jag. ”Jag frågar utifall att.” ”Varför skulle det inte bli av?” frågar mormor. Då börjar jag grina, säger som det är, att jag trodde att det var klart att jag skulle åka men att det aldrig förts på tal sen hon kom upp, att jag knappt törs prata med henne längre och att hon inte tycks märka...”
Nu smeker mormor hela min arm. ”Vet du vad man sa på min tid?” frågar hon retoriskt. ”Att kärleken alltid har myggor i huvudet.” ”Vad betyder det?” frågar jag men jag anar. ”Att man inte är riktigt tillräknelig när man är kär. Att man har en svärm av tankar som kan leda en vilse.” svarar mormor. ”Ungefär,” lägger hon till. Ett par torra snyftningar från mig och hon säger mjukt: ”Du är vuxen sedan länge. Du måste ta ansvar för ditt liv. Dölj dig inte från din käresta.”
Jag ringer runt efter en hyrbil redan hos mormor. Ingen finns att få tag på den tjugonionde juli. Inte utan triumf åker jag hem i Duetten, ringer upp till fjällen och säger att jag snart är på väg. ”Huva, som jag längta! Ja trodd aldrig du sku ta på kôm” säger hon.
(Utmaning: skriv om mygg)
måndag 26 juli 2010
Akutleverans
Skriket rungar. Fönsterrutorna dallrar. Det är natt men ingen har sovit, inte barnen, inte mor och far. Mamma svettas i pannan. Pappa räknar tiden. I tre timmar har det hållit på, bara ibland avbrutet av en hjärtskärande snyftning. Ett andetags tystnad och sen åter det genomträngande skriket.
Pappa organiserar. Hänger ofta över mobiltelefonen, gör sig själv till ett ljuddämpande täcke för att höra och höras. Efter varje samtal avger han rapport: ”Sunnansjö.” ”Virsbo.” Västerås.” Sen, med ett blitt leende: ”Bålsta!” Bara tjugo minuter därefter ringer det på dörren. Nu har oljudet pågått i fyra och en halv timme. Pappa öppnar dörren och kastar sig i famnen på sin mor, sliter ifrån henne det hon bär i handen och rusar upp till lillemans rum, där mamma sitter och försöker trösta. ”Här, min skatt!” säger pappa, räcker pojken hans snuttefilt, en brokig trasa, plyschigt mjuk, med ett litet dockhuvud på. Lilleman tar gåvan och blir alldeles tyst, drar bara ett par andetag som ekar av snyftningar.
Och farmor och mamma och pappa sätter sig i köket, dricker te och säger att den här natten ska de aldrig glömma, när farmor fick sätta iväg i trettio mil för att lilleman skulle kunna sova. Och mamma lovar sig heligt och dyrt att gå och köpa en likadan snutte i morgon dag, så att de kan ha den att alternera med och så att det alltid finns en hemma om de glömmer den igen.
(Utmaning: skriv om att leverera)
Pappa organiserar. Hänger ofta över mobiltelefonen, gör sig själv till ett ljuddämpande täcke för att höra och höras. Efter varje samtal avger han rapport: ”Sunnansjö.” ”Virsbo.” Västerås.” Sen, med ett blitt leende: ”Bålsta!” Bara tjugo minuter därefter ringer det på dörren. Nu har oljudet pågått i fyra och en halv timme. Pappa öppnar dörren och kastar sig i famnen på sin mor, sliter ifrån henne det hon bär i handen och rusar upp till lillemans rum, där mamma sitter och försöker trösta. ”Här, min skatt!” säger pappa, räcker pojken hans snuttefilt, en brokig trasa, plyschigt mjuk, med ett litet dockhuvud på. Lilleman tar gåvan och blir alldeles tyst, drar bara ett par andetag som ekar av snyftningar.
Och farmor och mamma och pappa sätter sig i köket, dricker te och säger att den här natten ska de aldrig glömma, när farmor fick sätta iväg i trettio mil för att lilleman skulle kunna sova. Och mamma lovar sig heligt och dyrt att gå och köpa en likadan snutte i morgon dag, så att de kan ha den att alternera med och så att det alltid finns en hemma om de glömmer den igen.
(Utmaning: skriv om att leverera)
söndag 25 juli 2010
Samphire
Om morgonen står havet som lägst. Det är den tjugofemte juli och vi ger oss ut med kassar och ryggsäckar, du och jag; mildväder, doft av regn och frilagd havsbotten. Blåstången masserar fotsulorna som bubbelplast. En rik palett i det till synes bruna, tålmodigt liv i det som verkar dött.
Vi behöver inte gå långt. Idag som andra dagar ska vi plocka samphire, norfolkkustens gastronomiska pärla och blida sjöogräs. Det är bara att skörda – på några minuter har vi fått så mycket som vi kan bära med oss. Fötterna är blästrade lena av sand. Kanske går vi ut och hämtar mer innan tidvattnet vänder, skördar och säljer för ett drygt pund per pund.
Samphiren kokar på fyra minuter, kanske fem. ”Havets sparris” kallas den av en del. I åratal har vi plockat den vid lågvatten och fått en liten förtjänst. Ändå blir vi aldrig less. Samphire står på bordet varje dag under säsongen. Vördnadsfullt, med bävan, äter vi stjälkarna rena från det köttigt gröna. Sen läser vi tidvattentabellen igen.
(Utmaning: skriv om tång)
lördag 24 juli 2010
Min boendestödjare
Han kommer hem till mig och ska lära mig att bli frisk. Man är frisk när man kan sköta sina dagliga rutiner – skala potatis, städa, gå och handla. Kanske bädda sängen. Men först sitter vi och dricker kaffe en stund. Jag bjuder honom på kaffe. Det är ganska friskt gjort. Och han går igång. Han pratar om
- sina begåvade barn, som redan kan engelska flytande
- sina ekonomiska bekymmer (måste köpa begagnad bil)
- sina tankar kring att vara boendestödjare
- hur otroligt duktig han var i lumpen (för trettio år sedan)
- hur otroligt duktig han är på att snickra
- kolonilotten
- semesterplanerna
- var han och frugan brukar dricka öl
- sin barndom
- att ingen förstår honom
- övriga frågor
När han går en och en halv timme senare säger han: ”Jag ser mitt jobb som ett slags jourhavande kompis.” Jag ler mot honom. ”Det har du redan sagt.” Jag är svettig av tristess. Han går och jag plockar undan kopparna och kannan. Ännu ett par ting att diska. Jag tar disken när jag ändå är igång. Sen dammsuger jag, sorterar ett par pappershögar. Det är en förmån att få boendestöd.
(Utmaning: skriv om svada)
- sina begåvade barn, som redan kan engelska flytande
- sina ekonomiska bekymmer (måste köpa begagnad bil)
- sina tankar kring att vara boendestödjare
- hur otroligt duktig han var i lumpen (för trettio år sedan)
- hur otroligt duktig han är på att snickra
- kolonilotten
- semesterplanerna
- var han och frugan brukar dricka öl
- sin barndom
- att ingen förstår honom
- övriga frågor
När han går en och en halv timme senare säger han: ”Jag ser mitt jobb som ett slags jourhavande kompis.” Jag ler mot honom. ”Det har du redan sagt.” Jag är svettig av tristess. Han går och jag plockar undan kopparna och kannan. Ännu ett par ting att diska. Jag tar disken när jag ändå är igång. Sen dammsuger jag, sorterar ett par pappershögar. Det är en förmån att få boendestöd.
(Utmaning: skriv om svada)
fredag 23 juli 2010
Biggles i Bandhagen
Hon vet vad hon ska ha mig till nu. Hon har fäst sig vid min milda natur, min låga jämna fart som lämpar sig så väl för hushållsarbete, trädgårdsskötsel och olika reparationer. Fäst sig vid mig som en svart änka vid sin partner men hon dödar mig inte, äter bara upp mitt liv.
Jag minns när det var älskog. Mycket tidigt var det och med löften om mer, löften som inte infriades.
Jag minns hennes mjuka skratt. Hur mycket det var hon älskade mig för. Nu är jag bildligen deklasserad till yngste skeppsgosse på den skuta där hon är kapten. Otaliga gånger funderar jag på uppror men jag vet bara inte hur det ska gå till.
I andanom ser jag luftslaget mellan Biggles och Erich von Stalhein under andra världskrigets intensivaste period. Demokratin vinner förstås alltid i böckerna men verkligheten ligger långt, långt från pojkrumsdrömmarna. Det är det jag vet. Det är därför jag tiger still. Jag snyftar inte ens i ranunklerna, biter bara ihop. Ibland säger hon att jag är duktig. Det anses vara belöningar. Mina sanna färdigheter ser hon dock inte.
Jag funderar på älskogen. Hur jag borde ha gjort det annorlunda, som om det skulle filmas. Vackra kroppsställningar, fingrar ihopflätade, rytmiska, utstuderade rörelser. Jag vill ha ett visuellt minne.
Ibland tar jag mod till mig och sätter mig på konsumbaren i hörnan en kvart eller så efter jobbet, njuter av en slät kopp kaffe, tittar på folk. Då är jag ett med mig. Då är jag rent lycklig. Andningen dunsar ner i magen. Jag får jetbränsle för slaget som aldrig kommer. Sen går jag hem.
(Utmaning: skriv om ett slag i luften)
Jag minns när det var älskog. Mycket tidigt var det och med löften om mer, löften som inte infriades.
Jag minns hennes mjuka skratt. Hur mycket det var hon älskade mig för. Nu är jag bildligen deklasserad till yngste skeppsgosse på den skuta där hon är kapten. Otaliga gånger funderar jag på uppror men jag vet bara inte hur det ska gå till.
I andanom ser jag luftslaget mellan Biggles och Erich von Stalhein under andra världskrigets intensivaste period. Demokratin vinner förstås alltid i böckerna men verkligheten ligger långt, långt från pojkrumsdrömmarna. Det är det jag vet. Det är därför jag tiger still. Jag snyftar inte ens i ranunklerna, biter bara ihop. Ibland säger hon att jag är duktig. Det anses vara belöningar. Mina sanna färdigheter ser hon dock inte.
Jag funderar på älskogen. Hur jag borde ha gjort det annorlunda, som om det skulle filmas. Vackra kroppsställningar, fingrar ihopflätade, rytmiska, utstuderade rörelser. Jag vill ha ett visuellt minne.
Ibland tar jag mod till mig och sätter mig på konsumbaren i hörnan en kvart eller så efter jobbet, njuter av en slät kopp kaffe, tittar på folk. Då är jag ett med mig. Då är jag rent lycklig. Andningen dunsar ner i magen. Jag får jetbränsle för slaget som aldrig kommer. Sen går jag hem.
(Utmaning: skriv om ett slag i luften)
torsdag 22 juli 2010
Rosor till Julian
Försakelsens salighet som du känner så väl, liksom Julian av Norwich, eremiten som inmurad i sin cell invid kyrkan satt försjunken i kontemplation. För henne fanns inte något annat. Man fick tala med henne genom ett litet galler. Vad hade hänt henne om någon kastat in rosor i stället för ord?
För dig: det måttliga livet. Aldrig behövde du tigga bröd. Du gick klädd i kostlig bomull från Hennes och Mauritz. Ett par gånger i månaden hade du råd med en god flaska vin och några ostar. Försiktigt gick du på din väg.
Det var ensamheten du sökte. Oberoendet, så fritt från ägande som möjligt. En kaffeburk och en förpackning mjölk; ja, litet längre sträckte det sig men inte mycket.
Du hade just börjat säga till alla människor som kom i din väg: ”Jag har det precis som jag vill ha det. Min lägenhet ska vara min nunnecell, som jag endast undantagsvis lämnar. Här är jag fri.” Eller kanske med en annan ordalydelse, beroende på vem du pratade med. Men du stod för ditt liv, äntligen. Uttalade det du så länge känt.
Du var vare sig tillknäppt, torr eller förstelnad. Du var bara säker på att den ensamma kontemplationen var ditt liv.
Så stod hon där en dag utanför cellen. Hon gjorde inte mycket väsen av sig men hon fick fundamentet för ditt livsbygge att rämna bara genom sin varelse. Det fanns inget galler mer och ruinen var vacker. Händer sträcktes ut. Det bjöds in och det bjöds ut och ”ute” och ”inne” var inte olika platser. Ni klev in i varandras liv. Det märkliga var att kontemplationen inte behövde överges. Inget behövde överges. Ditt liv ändrade helt skepnad, en blev två, men allt väsentligt var detsamma. Och det var lättare att gå.
(Utmaning: skriv om ändrade planer)
För dig: det måttliga livet. Aldrig behövde du tigga bröd. Du gick klädd i kostlig bomull från Hennes och Mauritz. Ett par gånger i månaden hade du råd med en god flaska vin och några ostar. Försiktigt gick du på din väg.
Det var ensamheten du sökte. Oberoendet, så fritt från ägande som möjligt. En kaffeburk och en förpackning mjölk; ja, litet längre sträckte det sig men inte mycket.
Du hade just börjat säga till alla människor som kom i din väg: ”Jag har det precis som jag vill ha det. Min lägenhet ska vara min nunnecell, som jag endast undantagsvis lämnar. Här är jag fri.” Eller kanske med en annan ordalydelse, beroende på vem du pratade med. Men du stod för ditt liv, äntligen. Uttalade det du så länge känt.
Du var vare sig tillknäppt, torr eller förstelnad. Du var bara säker på att den ensamma kontemplationen var ditt liv.
Så stod hon där en dag utanför cellen. Hon gjorde inte mycket väsen av sig men hon fick fundamentet för ditt livsbygge att rämna bara genom sin varelse. Det fanns inget galler mer och ruinen var vacker. Händer sträcktes ut. Det bjöds in och det bjöds ut och ”ute” och ”inne” var inte olika platser. Ni klev in i varandras liv. Det märkliga var att kontemplationen inte behövde överges. Inget behövde överges. Ditt liv ändrade helt skepnad, en blev två, men allt väsentligt var detsamma. Och det var lättare att gå.
(Utmaning: skriv om ändrade planer)
tisdag 20 juli 2010
Garvargubben
Tänderna, de som är kvar, är bruna. Den täta lukten står alltid omkring honom efter tjugofem år som garvare – urin och pottaska, litet surnad bark. Han är stolt. Det går bra. En våning extra har han byggt på boningshuset. Därifrån häller nu hans goda kona tvättvattnet ner på gården. Hon blir varse honom, ler svagt. Fortfarande får han komma till ibland och lukten stör henne inte, säger hon.
Tjugofem år i branschen. Skinn efter skinn och han har stadigt blivit bättre. Han är aktad, inte bara här i Jorvik utan också i de utanförliggande byarna. Runorna har han inte lärt sig. Det har inte behövts. Han anser fortfarande att det inte behövs men där går Rolf, äldste telningen, nu vuxen redan, emot honom. ”Bokföringen, far! Bokföringen!” säger han och också: ”Vinstmaximering!” Rolf vill att de ska bygga större kar, få bättre förtjänst per timme. Rolf springer omkring med plana träskivor som han beställt för ganska dyra pengar från timmermannen. Där för han upp varje skinn och vad djuret kostat, om de fått kött till köket och vad de sålt skinnet för. Helst skulle han också vilja räkna på barken och pisset men det kostar förstås inget. Det är som om det vore en nesa för Rolf, hur än hans ekonomiska sinne gläder sig.
På kvällarna sitter han med brädlapparna vid bordet, tolkar siffrorna. ”Far! Den här månaden i fjol gav två kvartur mer.” ”Men sa du inte att det gick bättre i år än i fjol?” ”Det var förra månaden, far.” ”Men så, det räcker väl?”
Rolf rycker på axlarna. Det här samtalet har de haft förr. Om han skulle fortsätta, skulle de hamna vid de nya karen och gubbens retlighet skulle gå i dagen. Rolf får troget vänta tills han själv ska ha hand om garveriet, lyfta det till höga höjder. Han vet precis hur man gör när man sköter ett företag.
Den gamle garvaren står vid sitt kar. Han hör hustrun sjunga från andra våningen. Dröjande låter han garvvätskan fara mellan fingrarna. Rolf har alltid skyggat för just detta, det som är hemligheten med en god garvning: att känna att badet har rätt strävhet och temperatur. Utan den kan man fylla hur många plankor som helst med runor, skinnen kommer att ruttna eller bli hårda och kunderna kommer inte tillbaka. Han har velat lära Rolf som han själv lärde sig av sin far, varje levandes dag, för att känna in alla upptänkliga konsistenser på vätskan. ”Det har man väl personal till,” säger Rolf förtrytsamt. Det kanske går. Det kanske går ändå.
(Skriv om bokslut)
Tjugofem år i branschen. Skinn efter skinn och han har stadigt blivit bättre. Han är aktad, inte bara här i Jorvik utan också i de utanförliggande byarna. Runorna har han inte lärt sig. Det har inte behövts. Han anser fortfarande att det inte behövs men där går Rolf, äldste telningen, nu vuxen redan, emot honom. ”Bokföringen, far! Bokföringen!” säger han och också: ”Vinstmaximering!” Rolf vill att de ska bygga större kar, få bättre förtjänst per timme. Rolf springer omkring med plana träskivor som han beställt för ganska dyra pengar från timmermannen. Där för han upp varje skinn och vad djuret kostat, om de fått kött till köket och vad de sålt skinnet för. Helst skulle han också vilja räkna på barken och pisset men det kostar förstås inget. Det är som om det vore en nesa för Rolf, hur än hans ekonomiska sinne gläder sig.
På kvällarna sitter han med brädlapparna vid bordet, tolkar siffrorna. ”Far! Den här månaden i fjol gav två kvartur mer.” ”Men sa du inte att det gick bättre i år än i fjol?” ”Det var förra månaden, far.” ”Men så, det räcker väl?”
Rolf rycker på axlarna. Det här samtalet har de haft förr. Om han skulle fortsätta, skulle de hamna vid de nya karen och gubbens retlighet skulle gå i dagen. Rolf får troget vänta tills han själv ska ha hand om garveriet, lyfta det till höga höjder. Han vet precis hur man gör när man sköter ett företag.
Den gamle garvaren står vid sitt kar. Han hör hustrun sjunga från andra våningen. Dröjande låter han garvvätskan fara mellan fingrarna. Rolf har alltid skyggat för just detta, det som är hemligheten med en god garvning: att känna att badet har rätt strävhet och temperatur. Utan den kan man fylla hur många plankor som helst med runor, skinnen kommer att ruttna eller bli hårda och kunderna kommer inte tillbaka. Han har velat lära Rolf som han själv lärde sig av sin far, varje levandes dag, för att känna in alla upptänkliga konsistenser på vätskan. ”Det har man väl personal till,” säger Rolf förtrytsamt. Det kanske går. Det kanske går ändå.
(Skriv om bokslut)
söndag 18 juli 2010
I Bucklesfield Bay
Vi talar i stackatosatser. Det är liv som står på spel men vi kan inte göra oss förstådda. Det är chocken förstås. Skärpning!
Vi hade älskat ute på klippan. Sen ålade vi oss utåt, bara för att få kittlingen i magen av att se havet rakt ner inunder oss, hundratals meter. Och det var tur det, för under oss var också ett klipputsprång, en liten hylla bara, och där såg vi något mystiskt rött. Det låg förrädiskt stilla. Vi försökte ropa men vindarna for in mot klippsidan och slungades uppåt, omöjliggjorde kommunikation. Men det röda tog vi för en ryggsäck och svart mot svart på den lilla avsatsen anade vi att det kunde finnas en mänsklig kropp.
Vi rafsade ihop våra kläder och sprang mot pensionatet.
Nu står vi här och hackar tänder. Det är Alicia som kommer sig först. ”Fort,” säger hon. ”En man – vi tror att det är en man – i Bucklesfield Bay.” ”På en klippavsats,” lyckas jag fylla i. Vi följer inte med räddningsmanskapet. Vi sitter på rummet och tar en gin och tonic och spelar canasta.
Det var en man. Han hade brutit båda benen i fallet. Hans proviant hade varit små, små klunkar ur en vattenflaska som han hade lyckats pilla fram. I fem dagar hade han legat så. När han var redo att tacka oss, hade vi redan färdats långt mot väster. Enligt ett tidningsurklipp som pensionatsföreståndaren skickade oss, bedömde läkarna att han inte skulle ha klarat ännu en natt.
(Utmaning: skriv om något akut)
Vi hade älskat ute på klippan. Sen ålade vi oss utåt, bara för att få kittlingen i magen av att se havet rakt ner inunder oss, hundratals meter. Och det var tur det, för under oss var också ett klipputsprång, en liten hylla bara, och där såg vi något mystiskt rött. Det låg förrädiskt stilla. Vi försökte ropa men vindarna for in mot klippsidan och slungades uppåt, omöjliggjorde kommunikation. Men det röda tog vi för en ryggsäck och svart mot svart på den lilla avsatsen anade vi att det kunde finnas en mänsklig kropp.
Vi rafsade ihop våra kläder och sprang mot pensionatet.
Nu står vi här och hackar tänder. Det är Alicia som kommer sig först. ”Fort,” säger hon. ”En man – vi tror att det är en man – i Bucklesfield Bay.” ”På en klippavsats,” lyckas jag fylla i. Vi följer inte med räddningsmanskapet. Vi sitter på rummet och tar en gin och tonic och spelar canasta.
Det var en man. Han hade brutit båda benen i fallet. Hans proviant hade varit små, små klunkar ur en vattenflaska som han hade lyckats pilla fram. I fem dagar hade han legat så. När han var redo att tacka oss, hade vi redan färdats långt mot väster. Enligt ett tidningsurklipp som pensionatsföreståndaren skickade oss, bedömde läkarna att han inte skulle ha klarat ännu en natt.
(Utmaning: skriv om något akut)
lördag 3 juli 2010
Ur larmet
Kärleken är enkel, mycket enklare än hatet. Båda gror i tystnad och i larm. Mitt i min dröm ser jag ett skepp möta horisonten. I drömmar betyder skepp inte resa, utan krig eller plundring. Farliga saker, en älskad som kan dö eller lemlästas. Du är med på den båten, jag vet det. Jag vet och jag ser bullrande krigsscener framför mig. Du kan gå förlorad där. Vad ska jag be om? Att skeppet vänder tillbaka med oförrättat verk eller att du lemlästas och jag får sköta dig i alla dina dagar? Sätta tamponader på dina inflammerade armstumpar, vara de ben du saknar, älska din torso och ditt kloka huvud, göra dig tillfreds. Självklart ber jag om att skeppet vänder. Att det blir kärleken som vinner, den enkla, den som säger: ”Du är trött och smulig av skeppsskorpor, får jag ge dig en bigarrå?”
(Utmaning: skriv om oväsen)
(Utmaning: skriv om oväsen)
torsdag 1 juli 2010
Udda
Vara så udda som hon får vara. Gamla paltor, ingen palestinaschal – hon vet inte var man köper en sådan. En gammal rutig duk får duga. Och gummistövlar, gröna Tretorn Sarek. Jacka från Försvarets överskottslager.
Det är att tänja gränser. Att få vara sig själv utan att ådra sig mammas vrede. Jackan är nästan för mycket. Hon är beroende av att vara älskad därhemma.
Och dagar går och veckor. Ingen ger sig tillkänna. Ingen som är som hon. Hon tar omvägar från skolan för att gå där de balla människorna bor – de som signalerar med sin klädsel
miljö
fred
solidaritet,
de som har så häftiga liv. Det syns. Hon knallar utanför deras grindar tills stövlarna borde skavas sönder. Fram och tillbaka. Osynligt. Smart. En kille börjar heja på henne. Det är stort ett tag, sen vill hon ha mer. Hon vill bli insläppt. Bli en del av deras gemenskap. Vad är det för idé att vara udda, om man inte har likar?
Så fort hon kan, flyttar hon till den stora staden. Hänger på Kafé 44 men inte tillräckligt tydligt, inte tillräckligt ofta. Hänger på allt möjligt hon läser om i DN På stan, demos och föredrag, stödgalor och konserter. Hon lär inte känna någon, inte någonstans, fast hon bytt duken mot en riktig palestinaschal.
Hon dras till det som signalerar gemenskap: ockupationer, folkkampanjen, allt som är litet mera varaktigt men hon måste vara som en Mårra, hennes nedkyldhet inuti evaporerar genom huden. Ingen törs komma nära.
Hur hon hittar till kyrkan kan hon inte efteråt komma ihåg. Hon känner en varm gemenskap och efter mässan serveras juice och frukt. En del är lika henne, andra inte och ingen bryr sig. Hon blir upphöjd, får stjärnstatus, utan att någonting egentligen har ändrats. De är många stjärnor där, mest tanter i åttioårsåldern. ”Du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.” Hon kan leva med det. I snart tio år har hon försökt bli älskad som den hon är. Nu är det dags att vara realistisk, sänka kraven. Den hon är blir aldrig älskad.
(Utmaning: skriv om att famla)
Det är att tänja gränser. Att få vara sig själv utan att ådra sig mammas vrede. Jackan är nästan för mycket. Hon är beroende av att vara älskad därhemma.
Och dagar går och veckor. Ingen ger sig tillkänna. Ingen som är som hon. Hon tar omvägar från skolan för att gå där de balla människorna bor – de som signalerar med sin klädsel
miljö
fred
solidaritet,
de som har så häftiga liv. Det syns. Hon knallar utanför deras grindar tills stövlarna borde skavas sönder. Fram och tillbaka. Osynligt. Smart. En kille börjar heja på henne. Det är stort ett tag, sen vill hon ha mer. Hon vill bli insläppt. Bli en del av deras gemenskap. Vad är det för idé att vara udda, om man inte har likar?
Så fort hon kan, flyttar hon till den stora staden. Hänger på Kafé 44 men inte tillräckligt tydligt, inte tillräckligt ofta. Hänger på allt möjligt hon läser om i DN På stan, demos och föredrag, stödgalor och konserter. Hon lär inte känna någon, inte någonstans, fast hon bytt duken mot en riktig palestinaschal.
Hon dras till det som signalerar gemenskap: ockupationer, folkkampanjen, allt som är litet mera varaktigt men hon måste vara som en Mårra, hennes nedkyldhet inuti evaporerar genom huden. Ingen törs komma nära.
Hur hon hittar till kyrkan kan hon inte efteråt komma ihåg. Hon känner en varm gemenskap och efter mässan serveras juice och frukt. En del är lika henne, andra inte och ingen bryr sig. Hon blir upphöjd, får stjärnstatus, utan att någonting egentligen har ändrats. De är många stjärnor där, mest tanter i åttioårsåldern. ”Du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.” Hon kan leva med det. I snart tio år har hon försökt bli älskad som den hon är. Nu är det dags att vara realistisk, sänka kraven. Den hon är blir aldrig älskad.
(Utmaning: skriv om att famla)
onsdag 30 juni 2010
Om njutning
Nybakt bröd med stora porer, riktigt smör ur litet stenkrus och en liten sup till det.
Handla på det lilla torget, varsamt ta i solvarmt grönt och få en tjuga och en blinkning.
Erinas glass en vanlig onsdag, samtal, öppet, lugnt och vänligt under solens barska strålar.
De säger att man ska njuta av det vardagliga, enkla. Bäst njuter jag med dig och du är inte enkel. Du faller in i mitt liv, vidgar varje ögonblick tills det nuddar vid oändligheten. Där, på den gränsen, smakar vi på vardagen: filmjölk, bröst och tunga. En njutning att borra fast sig i.
(Utmaning: skriv om att njuta)
Handla på det lilla torget, varsamt ta i solvarmt grönt och få en tjuga och en blinkning.
Erinas glass en vanlig onsdag, samtal, öppet, lugnt och vänligt under solens barska strålar.
De säger att man ska njuta av det vardagliga, enkla. Bäst njuter jag med dig och du är inte enkel. Du faller in i mitt liv, vidgar varje ögonblick tills det nuddar vid oändligheten. Där, på den gränsen, smakar vi på vardagen: filmjölk, bröst och tunga. En njutning att borra fast sig i.
(Utmaning: skriv om att njuta)
tisdag 29 juni 2010
Med två hönor
Hon gick i templet åtminstone varje poya-dag, klädd i så ren vit sari hon kunde åstadkomma. Det var en kontrast mot hela hennes liv. Hon njöt av att vara på dagsidan, i ljuset, med de andra människorna. Och vad hon njöt av munkarnas undervisning.”Inte ta vad som inte är en givet.” Sådant. Dagarna i templet var kostbara löften om en annan tillvaro.
I sitt verkliga liv bodde hon i ett litet skjul byggt av packlårar nere vid den stinkande kanalen, hade ingen fast inkomst och tre barn att sörja för. Maken försvann när lillflickan föddes för fyra år sedan. Vad hade hon? Några städjobb från och till. En hop gapiga ungar.
Som hon älskade. Naturligtvis gjorde hon det. Som hon lyssnade till när de gått till sängs, när de gnydde som värst över sina värkande hungermagar. Som hon någon kväll i veckan släppte alla principer och levnadsregler för, gav sig av.
Det var två hönor den här gången. Hon hade smugit in i Samarasinghes stora hönshus. Becksvart. Ändå blundade hon. Hon gick med böjt huvud, händerna i yviga rörelser framför sig. Det första hon fick tag på dödade hon, en fågel med vänster hand, en med höger. Ett djupt andetag när hon kom ut. Hönsskitdoften hade varit tung där inne.
Hon gick just och funderade på om hon skulle gå till fältet hos Soyzas och ta litet mungbönor, eller till och med majs, när en av de äldsta munkarna mötte henne på stigen. Fortfarande med en höna i varje hand blev hon bestört. Hon måste ju buga och föra ihop händerna. Det enda som fanns att göra var att slänga hönorna i diket.
Han måste ha sett. Han måste ha sett. Men ingen förebråelse kom över hans läppar, inte ett ord överhuvud taget, som vanligt. Hon räddade fågelkropparna ur diket och gnodde hem.
Ett par dagar därefter kom det ett brev från doktor Samarasinghe själv. Hon rös över det faktum att det kom ett brev till henne, och över att det var från den store man hon bestulit på två hönor. Uppmärksamt stavade hon sig igenom det. Ingenting om hönor. Men kunde hon ta en fast halvtidstjänst som kökshjälp hemma hos Samarasinghes? Hon fick förstås ta med sig de yngsta barnen, om hon ville.
(Utmaning: skriv om att bli upptäckt)
I sitt verkliga liv bodde hon i ett litet skjul byggt av packlårar nere vid den stinkande kanalen, hade ingen fast inkomst och tre barn att sörja för. Maken försvann när lillflickan föddes för fyra år sedan. Vad hade hon? Några städjobb från och till. En hop gapiga ungar.
Som hon älskade. Naturligtvis gjorde hon det. Som hon lyssnade till när de gått till sängs, när de gnydde som värst över sina värkande hungermagar. Som hon någon kväll i veckan släppte alla principer och levnadsregler för, gav sig av.
Det var två hönor den här gången. Hon hade smugit in i Samarasinghes stora hönshus. Becksvart. Ändå blundade hon. Hon gick med böjt huvud, händerna i yviga rörelser framför sig. Det första hon fick tag på dödade hon, en fågel med vänster hand, en med höger. Ett djupt andetag när hon kom ut. Hönsskitdoften hade varit tung där inne.
Hon gick just och funderade på om hon skulle gå till fältet hos Soyzas och ta litet mungbönor, eller till och med majs, när en av de äldsta munkarna mötte henne på stigen. Fortfarande med en höna i varje hand blev hon bestört. Hon måste ju buga och föra ihop händerna. Det enda som fanns att göra var att slänga hönorna i diket.
Han måste ha sett. Han måste ha sett. Men ingen förebråelse kom över hans läppar, inte ett ord överhuvud taget, som vanligt. Hon räddade fågelkropparna ur diket och gnodde hem.
Ett par dagar därefter kom det ett brev från doktor Samarasinghe själv. Hon rös över det faktum att det kom ett brev till henne, och över att det var från den store man hon bestulit på två hönor. Uppmärksamt stavade hon sig igenom det. Ingenting om hönor. Men kunde hon ta en fast halvtidstjänst som kökshjälp hemma hos Samarasinghes? Hon fick förstås ta med sig de yngsta barnen, om hon ville.
(Utmaning: skriv om att bli upptäckt)
söndag 27 juni 2010
Inkapslad
Timmarna smyger fram, utsträckta, sköra, som min kropp, som ännu håller fast vid livet. Bara i den här kulturen gör vi skillnad på kropp och själ. Den här kulturen är mycket dominerande. Ibland uppfattar jag det som om det är den som håller mig fjättrad. Visst är det så? I första och i sista hand är det kulturen som bestämmer vårt öde.
Mina besökare är alltför hafsiga i vissa avseenden. De kommer och de talar om sin sorg men de observerar inte. Observation kunde i det här fallet leda till kommunikation.
Jag längtar efter dig, min älskade, du som kommer hem från USA om två veckor. Ingen har talat om för mig om jag väntas leva då men om det inte vore så, skulle du väl redan ha kommit? Ron vid att tänka på dig. Ditt försiktiga betraktande, som ger insikt. Du skulle se mitt lillfinger röra sig. Du skulle ställa några frågor, räkna ut att det är en frivillig rörelse och så skulle samtalet flyta mellan oss, nästan lika obehindrat som förr.
Du skulle framhärda, som jag framhärdar nu i att inte släppa taget. Du skulle inte lämna någonting ogjort för att hitta mig som finns där innesluten i mig. Kropp och själ. Påhittade dikotomier. Jag är en och densamma. Jag är fullständigt ny. Och själen finns inkapslad men fri i varje cell. Så ska jag röra dig med min själ när jag smeker dig med lillfingret.
(Utmaning: skriv om envishet)
Mina besökare är alltför hafsiga i vissa avseenden. De kommer och de talar om sin sorg men de observerar inte. Observation kunde i det här fallet leda till kommunikation.
Jag längtar efter dig, min älskade, du som kommer hem från USA om två veckor. Ingen har talat om för mig om jag väntas leva då men om det inte vore så, skulle du väl redan ha kommit? Ron vid att tänka på dig. Ditt försiktiga betraktande, som ger insikt. Du skulle se mitt lillfinger röra sig. Du skulle ställa några frågor, räkna ut att det är en frivillig rörelse och så skulle samtalet flyta mellan oss, nästan lika obehindrat som förr.
Du skulle framhärda, som jag framhärdar nu i att inte släppa taget. Du skulle inte lämna någonting ogjort för att hitta mig som finns där innesluten i mig. Kropp och själ. Påhittade dikotomier. Jag är en och densamma. Jag är fullständigt ny. Och själen finns inkapslad men fri i varje cell. Så ska jag röra dig med min själ när jag smeker dig med lillfingret.
(Utmaning: skriv om envishet)
lördag 26 juni 2010
Om att snurra
Jag attackerar dig på dansgolvet. Du är lång och skön och har förunderliga tankar om döden, tankar som gör att jag vill krypa tätt intill, helst ända in, om det är möjligt. Nu har jag kvällens chans att vara dig nära. Musiken finns bara som en osynlighetsmantel. Alla är inne i sitt och jag börjar utifrån periferin, utifrån rummets gränser, med min vindlande dans som för varje varv för mig närmare. Det kommer att ta ett tag men jag vill inte skrämma dig. I allt tätare cirklar dansar jag, förglömmande min klumpiga kropp och min brist på rytm. När jag kommer fram ska jag fråga dig en gång till om döden, kanske också kyssa din örsnibb. Ingenting vågat, bara sådant som sänder rysningar. Jag har sett ut dig. Du är för mig. Du ser inte ens att jag siktar på dig.
Din örsnibb sitter för högt upp. Du hör inte vad jag säger om döden. Jag dansar med slutna ögon och känner i hela kroppen att du också blundar. Känner att jag nått över tröskeln, att du snart är min. Då säger du besvärat:
– Vi kanske ska gå till de andra.
Abrupt öppnar jag ögonen. Jag har tagit för god tid på mig under min rotation. Alla har gått in igen utom vi.
Vi säger inte många ord sen. Jag ber om din adress. Du säger bara ditt namn och byns. Du vill lägga tid och jord emellan oss, det märks, utan att jag ens fått visa mig för dig. Du känner mig inte! Du känner mig inte!
(Utmaning: skriv om att snurra)
Din örsnibb sitter för högt upp. Du hör inte vad jag säger om döden. Jag dansar med slutna ögon och känner i hela kroppen att du också blundar. Känner att jag nått över tröskeln, att du snart är min. Då säger du besvärat:
– Vi kanske ska gå till de andra.
Abrupt öppnar jag ögonen. Jag har tagit för god tid på mig under min rotation. Alla har gått in igen utom vi.
Vi säger inte många ord sen. Jag ber om din adress. Du säger bara ditt namn och byns. Du vill lägga tid och jord emellan oss, det märks, utan att jag ens fått visa mig för dig. Du känner mig inte! Du känner mig inte!
(Utmaning: skriv om att snurra)
fredag 25 juni 2010
Förskansad
Jag hade funnit lugnet i mig själv när jag flyttat in i den sista borgen, fällt upp vindbryggan och kokat en kopp fänkålste. Inget märkvärdigt, bara jag och jag. Det var den lättaste enheten att hålla reda på. Jag löpte inga risker, eftersom jag inte investerat mig själv utanför mig själv, och lugnet bar en underton av kontroll.
Då stod du där en dag utanför borgen, en ungersven med karmosinröd plym på din hjälm. ”Jag utmanar den riddare som förskansat sig här,” ropade du och din stämma var len och din blick var klar och invid vallgraven betade din fux.
Jag var oförmögen att röra på mig eller ropa och natten gick till nästa dag. I gryningen stod du än en gång, spädlemmad och fin, och uttryckte ditt diffusa hot. Jag ville mörkna och skrumpna för att komma undan, ville bara vänta på att du skulle gå förbi, men mjölken var slut och jag behövde gå till Konsum.
Jag stormade ut på min frustande springare och möttes av en anblick av lust. Du hade tagit av dig rustningen och varje trasa, stod med rest kön och hälsade mig. Hjälmen bar du på höften. Du var så vacker, att jag efterfrågade ditt namn. ”Bertil,” sa du. ”Har du färdats långt?” ”Jag kommer från regnbågslandet, där solen ständigt går upp.” Då frågade jag om du behövde något från Konsum. ”Wienerbröd med pecannötter, om det är extrapris,” svarade du.
Jag var för blyg för att kapitulera inför dig. Det var framför bake-offskåpet på Konsum jag bävande förstod vad som hänt mig. Jag red tillbaka till min borg och kastade mig för dig, kysste dig både här och där.
Nu är vi två unga riddare i borgen men vi använder aldrig rustning, bara vita skjortor och löst sittande byxor. Vindbryggan är för det mesta nere och är den uppfälld, vet alla vad som händer. Då står barnen i grannskapet vid vallgraven och häcklar oss vänligt, tills vi kastar chokladpraliner på dem för att de ska vara tysta.
(Utmaning: skriv om att hitta)
Då stod du där en dag utanför borgen, en ungersven med karmosinröd plym på din hjälm. ”Jag utmanar den riddare som förskansat sig här,” ropade du och din stämma var len och din blick var klar och invid vallgraven betade din fux.
Jag var oförmögen att röra på mig eller ropa och natten gick till nästa dag. I gryningen stod du än en gång, spädlemmad och fin, och uttryckte ditt diffusa hot. Jag ville mörkna och skrumpna för att komma undan, ville bara vänta på att du skulle gå förbi, men mjölken var slut och jag behövde gå till Konsum.
Jag stormade ut på min frustande springare och möttes av en anblick av lust. Du hade tagit av dig rustningen och varje trasa, stod med rest kön och hälsade mig. Hjälmen bar du på höften. Du var så vacker, att jag efterfrågade ditt namn. ”Bertil,” sa du. ”Har du färdats långt?” ”Jag kommer från regnbågslandet, där solen ständigt går upp.” Då frågade jag om du behövde något från Konsum. ”Wienerbröd med pecannötter, om det är extrapris,” svarade du.
Jag var för blyg för att kapitulera inför dig. Det var framför bake-offskåpet på Konsum jag bävande förstod vad som hänt mig. Jag red tillbaka till min borg och kastade mig för dig, kysste dig både här och där.
Nu är vi två unga riddare i borgen men vi använder aldrig rustning, bara vita skjortor och löst sittande byxor. Vindbryggan är för det mesta nere och är den uppfälld, vet alla vad som händer. Då står barnen i grannskapet vid vallgraven och häcklar oss vänligt, tills vi kastar chokladpraliner på dem för att de ska vara tysta.
(Utmaning: skriv om att hitta)
torsdag 24 juni 2010
Om en vinternatt...
Vi sitter och skumpar, fyra och fyra. Tåget ökar farten mot Sundbyberg. Vi tittar inte ens på varandra. Vi vet att vi alla hunnit. Det finns ingen dramatik i det. På plattformen bakom oss samlas berättelserna i skepnad av dem som inte kom med den här gången. De som måste tänka nytt och fritt och har solkiga biljetter som inte kan återlösas. Men vi stånkar hellre på i våra solipsistiska världar än att tänka på dem som låst sig ute från resan.
En avresa från Stockholm i bister kyla. Vi tog mer tid på oss och hann med god marginal. Om en vinternatt en resande. Visst finns det drama även i resandet! När vi kommer fram ska vi få köttsoppa med klimp, eller en falukorvsring som späckats med ost och senap. Vi ska föras till nyligen vädrade sovrum. Det ska vara litet högtidligt och gammaldags, som på film. Den som reser har varit med om något, liksom den som missat tåget.
Vi plockar fram våra pressbyråpåsar med banan och ramlösa och korsordstidning. Någon en bok. Stilla tågfärder, gjorda för insikter. Visst är det mycket som kan hända en resande. Man kan transformeras mellan Arboga och Örebro, i den vibrerande stillheten i en tågkupé, men äventyret ligger i att inte ha hunnit; i kvaddade affärsuppgörelser, i inställda föreläsningar, i kalla hus med instängda katter, i kamp mot tiden.
(Utmaning: skriv om att hinna)
En avresa från Stockholm i bister kyla. Vi tog mer tid på oss och hann med god marginal. Om en vinternatt en resande. Visst finns det drama även i resandet! När vi kommer fram ska vi få köttsoppa med klimp, eller en falukorvsring som späckats med ost och senap. Vi ska föras till nyligen vädrade sovrum. Det ska vara litet högtidligt och gammaldags, som på film. Den som reser har varit med om något, liksom den som missat tåget.
Vi plockar fram våra pressbyråpåsar med banan och ramlösa och korsordstidning. Någon en bok. Stilla tågfärder, gjorda för insikter. Visst är det mycket som kan hända en resande. Man kan transformeras mellan Arboga och Örebro, i den vibrerande stillheten i en tågkupé, men äventyret ligger i att inte ha hunnit; i kvaddade affärsuppgörelser, i inställda föreläsningar, i kalla hus med instängda katter, i kamp mot tiden.
(Utmaning: skriv om att hinna)
lördag 19 juni 2010
Ett tecken
Den hade legat ute många nätter, kanske år, den tomma plastpåsen, nu perforerad av tänder eller små djur till utsökt venetiansk spets. Jag fann den i ett spiréabuskage på föreningens städdag. Den var blöt och slankig men jag kunde inte låta bli att ta i den, veckla ut den och betrakta, så länge att den nästan blev torr. Det var som om det avancerade hålmönstret ville lära mig något, säga något på ett hemligt språk. Förstulet, som om jag gjorde något olagligt, stoppade jag försiktigt plastspetsen i fickan.
På kvällen linkade jag hem till min älskade. En hel dags utomhusarbete är för mycket för en nött sjuttioåring, även om man har en krycka att stödja sig på.
Hon välkomnade med Janzons frestelse, Mariestads och en liten klar. Vi sa inte mycket. Hon såg att jag var trött, plockade fram Blake efter måltiden och började läsa för oss. Hennes röst är både dov och hög, som en mycket liten malmklocka. Hela mitt liv har jag vilat vid den. Nu satt jag tillbakalutad och betraktade henne, det finmaskiga nätet av rynkor, och jag förstod vad plastpåsen försökt tala om för mig. Här, i hennes ansikte, fanns chiffrets lösning: Människa är människas fröjd.
(Utmaning: skriv om något skirt)
På kvällen linkade jag hem till min älskade. En hel dags utomhusarbete är för mycket för en nött sjuttioåring, även om man har en krycka att stödja sig på.
Hon välkomnade med Janzons frestelse, Mariestads och en liten klar. Vi sa inte mycket. Hon såg att jag var trött, plockade fram Blake efter måltiden och började läsa för oss. Hennes röst är både dov och hög, som en mycket liten malmklocka. Hela mitt liv har jag vilat vid den. Nu satt jag tillbakalutad och betraktade henne, det finmaskiga nätet av rynkor, och jag förstod vad plastpåsen försökt tala om för mig. Här, i hennes ansikte, fanns chiffrets lösning: Människa är människas fröjd.
(Utmaning: skriv om något skirt)
fredag 18 juni 2010
Två år tillsammans
De träffades sent i livet men hade levt länge nog för att veta att mycket finns kvar för den som vill växa. ”Vi gifter oss på din femtioårsdag”, sa den ena. Den andra kunde inte göra nog för att den första skulle vara extra lycklig. ”En överraskning mitt i festen! Det vore fint.”
Överraskningen kom tre månader före festen. De hade sett ut kläder, fixat lokalen, satt upp menyn. En kompis skulle viga. I stället blev det cellgiftsbehandling och strålning. En sal på Radiumhemmet blev deras nya vardagsrum. ”Jag fick i alla fall två år med dig”, sa den ena från sängen. Den andra sa ingenting. Allt de skulle ha gjort! ”Jag minns varenda dag,” återtog den första. ”Sen du blev min har jorden rört sig så behagfullt.” Den andra såg tillbaka, visste att den första hade rätt. Hon böjde sitt huvud och grät. Grät ilska, förtvivlan och tacksamhet. ”Du måste kämpa,” sa hon till den första, som var en enda klase metastaser. ”Jag kämpar genom att vila och minnas varenda dag,” sa den första.
(Utmaning: skriv om utsträckt tid)
Överraskningen kom tre månader före festen. De hade sett ut kläder, fixat lokalen, satt upp menyn. En kompis skulle viga. I stället blev det cellgiftsbehandling och strålning. En sal på Radiumhemmet blev deras nya vardagsrum. ”Jag fick i alla fall två år med dig”, sa den ena från sängen. Den andra sa ingenting. Allt de skulle ha gjort! ”Jag minns varenda dag,” återtog den första. ”Sen du blev min har jorden rört sig så behagfullt.” Den andra såg tillbaka, visste att den första hade rätt. Hon böjde sitt huvud och grät. Grät ilska, förtvivlan och tacksamhet. ”Du måste kämpa,” sa hon till den första, som var en enda klase metastaser. ”Jag kämpar genom att vila och minnas varenda dag,” sa den första.
(Utmaning: skriv om utsträckt tid)
torsdag 17 juni 2010
Stofilerna
Jag gick ut till vattenmätaren i trädgården. Gräset gick mig upp till knäna och var strävt och blött. Skymning redan. Augusti. Femton millimeter. Medan jag rotade fram anilinpennan och notesblocket ur bröstfickan vände jag mig om och då, exakt då, kom smällen. Ett hårt och saftigt äpple hade träffat mig rakt i nacken. Det gjorde hiskeligt ont. Springande steg på andra sidan häcken. Jag hötte lamt med min knutna hand men sade inte ett ord. Vad är det för idé? Om man blir arg kanske de tycker att det är ännu roligare.
Jag har inte alltid varit en gubbe med väderleksstation och stjärnkikare, solkiga byxor och sorgkantade naglar, köksbordet täckt med tabeller och uppslagsverk. En gång var jag ung. Det slog mig när äpplet träffade atlaskotan. En ung pojke, rentav, som låg i bakhåll med sina kamrater för ortens kufar. Surr-Simon och Late Laban. De är borta nu, förstås. Vi är några som har tagit över. Vi vet inte vad de kallar oss på stan. Vi var alla med och plågade Surr-Simon och Late Laban.
Efter tre kvällar av sniglar i vattenmätaren och projektiler av äpplen och plommon från andra sidan häcken sökte jag mot min natur upp de andra två, Bertil och Stig, och förhörde mig om deras buspojkssituation. Bertil började grina så att snuset rann ännu mer och Stig muttrade om en förorenad brunn utan att se mig i ögonen. Vi är inte talträngda någon av oss och det tog ett par kvällar att lägga upp strategin, hur enkel den än var, men tredje kvällen var vi tryggt förskansade bakom min häck och gav pojkarna moteld. Kvällen därpå förflyttade vi oss några kvarter till Bertil och därefter var det Stigs tur. Vi skulle ha hållit på så länge det behövdes men på fjärde dagen låg det en lapp i min brevlåda:
”Gubar. Äppelkrig på stora fotbollsplanen i moron klockan 7. Kom!”
Bertil ville inte tro att det var en fredstrevare men Stig och jag var entusiastiska. Vi hade alla, även Bertil, insett hur vansinnigt skojigt det är att kasta. Alla hade vi också blivit mer språksamma under stridsgemenskapen, brutit oss ut ur enstöringslivet, åtminstone för några kvällstimmar varje dag. Således hade Stig och jag tillräckligt med ord för att övertala Bertil.
Nervöst men glatt gick vi mot fotbollsplanen följande kväll. Vi hade varsin vit undertröja på oss och på dem hade Stig plitat ”Stofilerna” med svart tuschpenna. Han hade skrockat okynnigt när han gjorde det. Jag antar att det var riktat mot mig, som till skillnad från de andra inte är stofil i egentlig mening. Jag är nog en kuf men inte stofil. Men vad spelar det för roll? Beredvilligt tog jag på mig tröjan.
(Utmaning: skriv om en stofil)
Jag har inte alltid varit en gubbe med väderleksstation och stjärnkikare, solkiga byxor och sorgkantade naglar, köksbordet täckt med tabeller och uppslagsverk. En gång var jag ung. Det slog mig när äpplet träffade atlaskotan. En ung pojke, rentav, som låg i bakhåll med sina kamrater för ortens kufar. Surr-Simon och Late Laban. De är borta nu, förstås. Vi är några som har tagit över. Vi vet inte vad de kallar oss på stan. Vi var alla med och plågade Surr-Simon och Late Laban.
Efter tre kvällar av sniglar i vattenmätaren och projektiler av äpplen och plommon från andra sidan häcken sökte jag mot min natur upp de andra två, Bertil och Stig, och förhörde mig om deras buspojkssituation. Bertil började grina så att snuset rann ännu mer och Stig muttrade om en förorenad brunn utan att se mig i ögonen. Vi är inte talträngda någon av oss och det tog ett par kvällar att lägga upp strategin, hur enkel den än var, men tredje kvällen var vi tryggt förskansade bakom min häck och gav pojkarna moteld. Kvällen därpå förflyttade vi oss några kvarter till Bertil och därefter var det Stigs tur. Vi skulle ha hållit på så länge det behövdes men på fjärde dagen låg det en lapp i min brevlåda:
”Gubar. Äppelkrig på stora fotbollsplanen i moron klockan 7. Kom!”
Bertil ville inte tro att det var en fredstrevare men Stig och jag var entusiastiska. Vi hade alla, även Bertil, insett hur vansinnigt skojigt det är att kasta. Alla hade vi också blivit mer språksamma under stridsgemenskapen, brutit oss ut ur enstöringslivet, åtminstone för några kvällstimmar varje dag. Således hade Stig och jag tillräckligt med ord för att övertala Bertil.
Nervöst men glatt gick vi mot fotbollsplanen följande kväll. Vi hade varsin vit undertröja på oss och på dem hade Stig plitat ”Stofilerna” med svart tuschpenna. Han hade skrockat okynnigt när han gjorde det. Jag antar att det var riktat mot mig, som till skillnad från de andra inte är stofil i egentlig mening. Jag är nog en kuf men inte stofil. Men vad spelar det för roll? Beredvilligt tog jag på mig tröjan.
(Utmaning: skriv om en stofil)
onsdag 16 juni 2010
Min bild
Min bild bleknar, säger du. Du har varit borta för länge. Det du har kvar är känselminnen, på sin höjd, men alla minnen har väl transformerats om till längtan vid det här laget, förbrukats. Det har gått en vecka.
Jag har en dålig bild av dig i telefonen. Den måste vara dålig, för jag blir ställd varje gång jag hämtar fram den, studerar. Du brukar le, men inte så där. Du brukar inte se ut som någon från ett provkök. Finns det provkök fortfarande? Du ser äldre ut än du är och yngre, som någon som vunnit en uppsatstävling. Ändå har jag pussat displayen flera gånger.
”Skicka en bild!” ber du. Jag står i konstiga vinklar och riktar kameran mot ansiktet, en halv dag går åt och skuggorna blir längre. Jag ser ut som i en skräckfilm. Till slut tar jag fram ett vackert papper, japanskt. Det går i beige. Med kolstift ritar jag en trogen kopia av min profil, ända nerifrån tjurnacken – fettknölen som alla överviktiga får och som får dem att se ut som bisonoxar. Håret ger jag en mer trimmad look än det egentligen har, örat ägnar jag mycket tid, för det är jag riktigt stolt över, näsan antyder jag bara skissartat och munnen är jag noga med, för den tycker du om. Sedan avrundar jag med att troget teckna alla hakorna, var och en särskilt. Jag tittar återigen forskande på bilderna i kameran men ingen ser så verklighetstrogen ut som teckningen. Jag scannar och skickar den.
Det är sent där du är. Du kommer inte åt någon dator. Men i morgon bitti, när det är natt för mig, ska du få se hur jag verkligen ser ut.
(Utmaning: skriv om en profil)
Jag har en dålig bild av dig i telefonen. Den måste vara dålig, för jag blir ställd varje gång jag hämtar fram den, studerar. Du brukar le, men inte så där. Du brukar inte se ut som någon från ett provkök. Finns det provkök fortfarande? Du ser äldre ut än du är och yngre, som någon som vunnit en uppsatstävling. Ändå har jag pussat displayen flera gånger.
”Skicka en bild!” ber du. Jag står i konstiga vinklar och riktar kameran mot ansiktet, en halv dag går åt och skuggorna blir längre. Jag ser ut som i en skräckfilm. Till slut tar jag fram ett vackert papper, japanskt. Det går i beige. Med kolstift ritar jag en trogen kopia av min profil, ända nerifrån tjurnacken – fettknölen som alla överviktiga får och som får dem att se ut som bisonoxar. Håret ger jag en mer trimmad look än det egentligen har, örat ägnar jag mycket tid, för det är jag riktigt stolt över, näsan antyder jag bara skissartat och munnen är jag noga med, för den tycker du om. Sedan avrundar jag med att troget teckna alla hakorna, var och en särskilt. Jag tittar återigen forskande på bilderna i kameran men ingen ser så verklighetstrogen ut som teckningen. Jag scannar och skickar den.
Det är sent där du är. Du kommer inte åt någon dator. Men i morgon bitti, när det är natt för mig, ska du få se hur jag verkligen ser ut.
(Utmaning: skriv om en profil)
måndag 14 juni 2010
Kärleksvecka
Det är kärleksvecka i Stockholm. Vi har alla hyrt ut våra små ettor till ockerhyror och sitter hopträngda i Elisabets stora trea – hon får förstås en ordentlig andel av hyrespengarna och vi trivs ihop, vi är vänner och vänners vänner och festligheterna är inget för oss. Som goda republikaner ser vi till att tjäna så mycket pengar som möjligt på den monarkistiska yran. Amanda vann nästan första pris i Stockholm Frias karikatyrtävling och sitter nu vid sitt teknologiska underverk till symaskin och massproducerar tygmärken av sitt verk. Det går i vild fart och jag blir nästan less på åsynen av Daniels och Victorias släta nunor. Turisterna köper ivrigt allt som har med bröllopet att göra, förbluffande få tittar efter vad bilden egentligen föreställer och Amanda tjänar grova pengar. Vi får en generös procent, eftersom det är vi som säljer – hon måste ju sy. Om nätterna kryper vi ner i sovsäckarna som ligger utspridda i Elisabets vardagsrum. Det är som att vara i fält eller på pilgrimsresa. Morgon och kväll dukar vi långbord i köket. Sparris och grillade tomater och pajer som någon gjort, eller bara mackor och fil. Det är som att vara långt, långt hemifrån. Vi är en gerilla med tygmärken som vapen. Under bordet sitter några av oss och kysser varandra. Långsamma, djärva kyssar. Vi återerövrar kärleken. Som om vi kunde styra över den. Kärleken bemäktigar sig oss när vi har öppna hjärtan. Snart fortsätter sommaren som vanligt. Fälttåget är över. Vi kryper in i våra bon. Ska där finnas kärlek då?
(Skriv om dekaler)
(Skriv om dekaler)
söndag 13 juni 2010
Estet
– Lägg dig här hos mig och låt mig förklara! säger jag så mjukt jag kan.
Du hade lagt upp päron i fatet på fot och jag hade gett dig en komplimang för din elegans men se, det var känsligt. Nu är du litet trotsig och röd om näsan, skyggar nästan under en nanosekund för min famn, den som håller och behåller dig.
– Titta på mig! muttrar du, gestikulerar över arbetarbyxor och nedbitna naglar, vildvuxna ögonbryn och urtvättad t-shirt.
Jag smeker lugnt din sida.
– Vad tänkte du när du la upp frukten? frågar jag
– Ingenting, jag bara la upp.
– Ändå synade du noga varje päron, la vart och ett på det absolut vackraste sättet.
– Jag tänkte inte.
Då påminner jag dig om din ikebana.
– Ikebana! säger du nästan förorättat. Jag är knappt värdig att ta ordet i min mun. Jag har lånat ett par idéer därifrån, det är allt.
– Okay, men vi kan enas om att du är bra på att arrangera blommor? Och att du gör sushi som är som stora juveler?
– Jag har inte reflekterat över det. Snälla, kan vi prata om något annat?
– Får jag bara säga att jag älskar ditt sätt att skapa vardagsskönhet. Det är en glädje att se dig lägga upp frukt, som nu. Men om du har bestämt dig för att det inte ingår i din självbild, får jag njuta i tysthet. Du kommer aldrig att sluta vara estet.
Du skrynklar ihop ansiktet och sätter tänderna i min hals. ”Tyst”, betyder det. ”Tyst, jag orkar inte med dina sanningar”.
(Skriv om elegans)
Du hade lagt upp päron i fatet på fot och jag hade gett dig en komplimang för din elegans men se, det var känsligt. Nu är du litet trotsig och röd om näsan, skyggar nästan under en nanosekund för min famn, den som håller och behåller dig.
– Titta på mig! muttrar du, gestikulerar över arbetarbyxor och nedbitna naglar, vildvuxna ögonbryn och urtvättad t-shirt.
Jag smeker lugnt din sida.
– Vad tänkte du när du la upp frukten? frågar jag
– Ingenting, jag bara la upp.
– Ändå synade du noga varje päron, la vart och ett på det absolut vackraste sättet.
– Jag tänkte inte.
Då påminner jag dig om din ikebana.
– Ikebana! säger du nästan förorättat. Jag är knappt värdig att ta ordet i min mun. Jag har lånat ett par idéer därifrån, det är allt.
– Okay, men vi kan enas om att du är bra på att arrangera blommor? Och att du gör sushi som är som stora juveler?
– Jag har inte reflekterat över det. Snälla, kan vi prata om något annat?
– Får jag bara säga att jag älskar ditt sätt att skapa vardagsskönhet. Det är en glädje att se dig lägga upp frukt, som nu. Men om du har bestämt dig för att det inte ingår i din självbild, får jag njuta i tysthet. Du kommer aldrig att sluta vara estet.
Du skrynklar ihop ansiktet och sätter tänderna i min hals. ”Tyst”, betyder det. ”Tyst, jag orkar inte med dina sanningar”.
(Skriv om elegans)
lördag 12 juni 2010
Fejar för dig
Du är långt borta från mig, i hetta och i köld, och mina tankar ska skydda dig som ett hölje. Du är långt borta från mig och nu har jag ett hem att sköta. Försiktigt dammar jag mina buddhastatyer och litet djärvare bokraderna, som du omedelbart hade kollat utan att jag ens märkte det, förrän de initierade kommentarerna kom, som om vi hade samma värld. Trasmattan, tyngd av väta, är svår att få upp i torkskåpet men den måste tvättas. Du är långt borta från mig men en dag kommer du tillbaka, då ska vi gå i löst sittande vita kläder här, där det ska skina, skina blankt och rent.
Hemligheten med att städa är att det är en ständigt pågående handling. Man kan inte räkna med perfektion. Det första som får syn på den putsade fönsterbrädan är ett dammkorn, som behagligt landar där. Det är det som gör städningen spännande, gör den till mystik. Helande blir den av att utföras i förväntan. Om åtta dagar är du åter. Då ska allting glänsa inbjudande, som lyktor av frostat glas som leder dig hit. Ränderna efter fönsterputsningen ska vara borta. Vägguttagen dammade. Du kommer inte att märka någonting av det, utan du kommer att se mig, bara mig, där jag sitter på golvet och ler.
Inte dagen därpå, men nästa, ska jag åter börja damma. En list här, ytan på soffbordet, när jag ändå går förbi med en trasa. Mitt hem är inte längre bara mitt. Du har tagit plats här, hur långt borta du än är, och i solstrimman svirrar damm.
(Skriv om att feja)
Hemligheten med att städa är att det är en ständigt pågående handling. Man kan inte räkna med perfektion. Det första som får syn på den putsade fönsterbrädan är ett dammkorn, som behagligt landar där. Det är det som gör städningen spännande, gör den till mystik. Helande blir den av att utföras i förväntan. Om åtta dagar är du åter. Då ska allting glänsa inbjudande, som lyktor av frostat glas som leder dig hit. Ränderna efter fönsterputsningen ska vara borta. Vägguttagen dammade. Du kommer inte att märka någonting av det, utan du kommer att se mig, bara mig, där jag sitter på golvet och ler.
Inte dagen därpå, men nästa, ska jag åter börja damma. En list här, ytan på soffbordet, när jag ändå går förbi med en trasa. Mitt hem är inte längre bara mitt. Du har tagit plats här, hur långt borta du än är, och i solstrimman svirrar damm.
(Skriv om att feja)
fredag 11 juni 2010
Flytta
Packtejpsklet på händerna. Många kartonger som står staplade utefter väggarna. Golv och väggar gradvis frilagda, skamlöst blottande sin sjabbighet. Här har jag levt i tolv år och nu är det slut. Uppbrottet är inte enkelt, jag sitter fast med många tentakler. Det som ska med, det som ska dumpas. Jag tittar på självporträttet som jag målade hösten 1999. Dumpas? Men nej. Det är fullt av hemliga tecken och jag vet att chiffernyckeln finns någonstans i mina lådor med papper. Så går associationstrådar mellan mina saker genom hela lägenheten. Jag kan inte slänga en pryl.
Hon ser sammanbitet lycklig ut, den avporträtterade, nyss räddad från döden. Jag målade bilden under min första nattpermission från sjukhuset efter självmordsförsöket men det är bara för mig det syns att personen på tavlan inte är stark än. Hon lever för att andra sagt att det är hennes enda val. Hon har tjurnacke och utstrålar trots.
Det är ett andligt självporträtt och det måste med. Det ger mig perspektiv på det som blev mitt liv. Om jag vore tvungen att välja, skulle jag hellre ta med det än mitt älskade skrivbord. När jag hivat fram det från gömstället bakom köksdörren, blir det äntligen lätt att slänga annat. Jag dammar av den skitiga duken. De röda färgerna börjar glöda och telefonen ringer. Det är du.
– Hur går det?
– Jag har hittat nyckeln till vårt liv tillsammans! En av nycklarna till att jag blev den som blev älskad av dig.
– Vart och ett av dina steg förde dig till mig. Har du koll på att flyttbilen kommer till dig om fyra timmar?
– Hyfsad koll. Nu kan jag slänga litet.
– Ska jag komma och hjälpa dig?
– Är du klar med ditt?
Så blir avslutningen, som så ofta, en del av en början. Medan vi glatt visslar Marias och kaptenens duett från Sound of Music ägnar jag mig åt att slänga och du packar. I god tid sätter vi oss på trappstenen, färdiga med vårt värv. Jag slänger mina ben tvärsöver dina och tänder dagens första cigarrett.
– Hur känns det efter tolv år? frågar du medkännande.
– Som ett fantastiskt, hemvant äventyr. Det viktigaste är att det är med dig jag ska vara.
Dina läppar är ännu hungriga.
(Utmaning: skriv om att avsluta)
Hon ser sammanbitet lycklig ut, den avporträtterade, nyss räddad från döden. Jag målade bilden under min första nattpermission från sjukhuset efter självmordsförsöket men det är bara för mig det syns att personen på tavlan inte är stark än. Hon lever för att andra sagt att det är hennes enda val. Hon har tjurnacke och utstrålar trots.
Det är ett andligt självporträtt och det måste med. Det ger mig perspektiv på det som blev mitt liv. Om jag vore tvungen att välja, skulle jag hellre ta med det än mitt älskade skrivbord. När jag hivat fram det från gömstället bakom köksdörren, blir det äntligen lätt att slänga annat. Jag dammar av den skitiga duken. De röda färgerna börjar glöda och telefonen ringer. Det är du.
– Hur går det?
– Jag har hittat nyckeln till vårt liv tillsammans! En av nycklarna till att jag blev den som blev älskad av dig.
– Vart och ett av dina steg förde dig till mig. Har du koll på att flyttbilen kommer till dig om fyra timmar?
– Hyfsad koll. Nu kan jag slänga litet.
– Ska jag komma och hjälpa dig?
– Är du klar med ditt?
Så blir avslutningen, som så ofta, en del av en början. Medan vi glatt visslar Marias och kaptenens duett från Sound of Music ägnar jag mig åt att slänga och du packar. I god tid sätter vi oss på trappstenen, färdiga med vårt värv. Jag slänger mina ben tvärsöver dina och tänder dagens första cigarrett.
– Hur känns det efter tolv år? frågar du medkännande.
– Som ett fantastiskt, hemvant äventyr. Det viktigaste är att det är med dig jag ska vara.
Dina läppar är ännu hungriga.
(Utmaning: skriv om att avsluta)
torsdag 10 juni 2010
Brooklyn på hösten
Nu ringer du och säger att vi ska träffas på Brooklyn Fish Camp uppe i Park Slope. Nej, du kommenderar aldrig, men du har den där klara rösten som får mig att forma mig mjukt kring dina önskningar, sträcka mig ut mot ett vi. Det är hummerafton men vi ska äta grillad fisk. Det bestämmer jag. Min röst blir klar av din och jag har skrivit hela dagen, inte sett dig sedan i morse. Vi kunde inte enas om vem som skulle få njuta av höstluften, så vi gick båda ut för att köpa bröd, grått och segt av surdeg, i det polska bageriet. Stunderna med dig när tiden vidgar sig. Du smekte varligt min hand och jag höll brödet, som var alldeles varmt. Två ångande koppar kaffe och riktigt tjockt med marmelad. Sen skulle du in till Manhattan och jobba och jag blev lämnad vid datorn. ”En gång ska jag vara här och lansera en bok,” tänkte jag. Man fick tänka det idag, utan att det gick ut över texten.
Brooklyn känns som en andra hud och kan bara finnas till på hösten. Klockan ett gick jag ut. Ett steg framför det andra i Prospect Park. Om en idé kom, såg jag till att glömma den för stunden. Sen gick jag in och avslutade kapitlet. Du ska få höra i kväll. Jag ska läsa när vi sitter på golvet, en bit ifrån varandra för att inte distraheras. Vi har knappt nuddat vid varandra på hela dagen. Men sen ska vi lägga oss, din sidenmjukhet mot mina händer, mina läppar. Det är alltid som att vi alltid... Men det här är faktiskt första gången vi är utomlands tillsammans. Tre månader i en spartansk tvåa i Brooklyn. Vårt första gemensamma hem.
(Utmaning: skriv om fisk)
Brooklyn känns som en andra hud och kan bara finnas till på hösten. Klockan ett gick jag ut. Ett steg framför det andra i Prospect Park. Om en idé kom, såg jag till att glömma den för stunden. Sen gick jag in och avslutade kapitlet. Du ska få höra i kväll. Jag ska läsa när vi sitter på golvet, en bit ifrån varandra för att inte distraheras. Vi har knappt nuddat vid varandra på hela dagen. Men sen ska vi lägga oss, din sidenmjukhet mot mina händer, mina läppar. Det är alltid som att vi alltid... Men det här är faktiskt första gången vi är utomlands tillsammans. Tre månader i en spartansk tvåa i Brooklyn. Vårt första gemensamma hem.
(Utmaning: skriv om fisk)
fredag 4 juni 2010
Om tacket
När man har varit på kalas ska man absolut inte vänta för länge med att tacka för senast (i Sverige, åtminstone. ”Thank you for latest” klingar inte så väl) men heller inte göra det för tidigt, till exempel nästkommande dag. Då kan det nämligen uppfattas som att tillställningen inte var mer minnesvärd än att man kommer att glömma den snabbt. En halv vecka är en bra tumregel.
Var tillställningen ett födelsedagskalas är det tvärtom så att jubilaren ska höra av sig och tacka i rimlig tid – dock ej inom tre-fyra dagar – för eventuella gåvor han/hon fått och för att han firats i största allmänhet. Detsamma gäller förstås bröllop.
Själv tycker jag att det är krångligt med etikett. Eller rättare, jag har en egen etikett som är bakvänd (tänk ”klistriga sidan ut”) men som går alldeles utmärkt att följa.
Jag har inte invigt den än. Jag uppfann den i söndags. Dagen innan hade jag haft ett litet releasemingel för min bok och jag vaknade upp med en varm känsla i magen för alla goda vänner jag har. Ville prompt börja ringa och maila runt för att tacka folk för att de kommit. Vad som stoppade mig var att jag i andanom såg Magdalena Ribbings skräckinjagande gestalt. Hon tycktes mässa: ”Värdinnan tackar ej vid middag utan sittande bord” eller något sådant tillkrånglat (det var inte ens en middag). Det var ett releasemingel. Mitt första. Nästa gång tackar jag vem jag vill.
(Skriv om etikett)
Var tillställningen ett födelsedagskalas är det tvärtom så att jubilaren ska höra av sig och tacka i rimlig tid – dock ej inom tre-fyra dagar – för eventuella gåvor han/hon fått och för att han firats i största allmänhet. Detsamma gäller förstås bröllop.
Själv tycker jag att det är krångligt med etikett. Eller rättare, jag har en egen etikett som är bakvänd (tänk ”klistriga sidan ut”) men som går alldeles utmärkt att följa.
Jag har inte invigt den än. Jag uppfann den i söndags. Dagen innan hade jag haft ett litet releasemingel för min bok och jag vaknade upp med en varm känsla i magen för alla goda vänner jag har. Ville prompt börja ringa och maila runt för att tacka folk för att de kommit. Vad som stoppade mig var att jag i andanom såg Magdalena Ribbings skräckinjagande gestalt. Hon tycktes mässa: ”Värdinnan tackar ej vid middag utan sittande bord” eller något sådant tillkrånglat (det var inte ens en middag). Det var ett releasemingel. Mitt första. Nästa gång tackar jag vem jag vill.
(Skriv om etikett)
torsdag 3 juni 2010
Panic? No panic?
Det är farligt att bli rädd. Man blir knäpp av det, särskilt om man är del av en större skara och särskilt om man är ett djur. Flockdjur kan triggas till panikrusningar av de mest banala stimuli, särskilt nattetid. Därför lär sig cowboys att rida en bit ifrån koskocken när de vill tända en tändsticka eller bara stiga av hästen efter mörkrets inbrott.
Men även människor drabbas. Tänk på de 19 kvinnor och barn som dog i panikrusningen när gasljuset slocknade på kvinnobalkongen i en synagoga i Ostrów Wielkopolski den 10 oktober 1872.
Fanns det många rädda judar i Ostrów när nazisterna tågade in 1939? Nej, faktum är att det då bara fanns sextiosex av dem kvar. Inte tillräckligt många för att råka i panik. När Polen blivit självständigt efter första världskriget, hade de flesta av Ostróws judar flyttat till Tyskland.
Sextiosex judar. Hela den judiska stadsdelen raserades men synagogan skonades, för där förvarades mat och sprit. Sextiosex judar och en jättestor synagoga i morisk stil. Efter andra världskriget var bara synagogan kvar. Den gjorde tjänst som möbellager. Kommunisterna sopade synagogan ren från allt som gick att flytta och givetvis alla religiösa föremål. Det fanns ingen kvar som kunde protestera. Om utplåningen av judar från Polens yta berättar Hanna Krall suggestivt. Hon får tomrummen efter dem att förtätas till ett slags närvaro.
Sex miljoner judar. Fem miljoner homosexuella, romer med flera. Denna oerhört stora flock, som i de flesta fall till synes lugnt och sansat gick mot sin undergång. De kände till hur man förebygger panik, nazisterna.
(Utmaning: skriv om panik)
Men även människor drabbas. Tänk på de 19 kvinnor och barn som dog i panikrusningen när gasljuset slocknade på kvinnobalkongen i en synagoga i Ostrów Wielkopolski den 10 oktober 1872.
Fanns det många rädda judar i Ostrów när nazisterna tågade in 1939? Nej, faktum är att det då bara fanns sextiosex av dem kvar. Inte tillräckligt många för att råka i panik. När Polen blivit självständigt efter första världskriget, hade de flesta av Ostróws judar flyttat till Tyskland.
Sextiosex judar. Hela den judiska stadsdelen raserades men synagogan skonades, för där förvarades mat och sprit. Sextiosex judar och en jättestor synagoga i morisk stil. Efter andra världskriget var bara synagogan kvar. Den gjorde tjänst som möbellager. Kommunisterna sopade synagogan ren från allt som gick att flytta och givetvis alla religiösa föremål. Det fanns ingen kvar som kunde protestera. Om utplåningen av judar från Polens yta berättar Hanna Krall suggestivt. Hon får tomrummen efter dem att förtätas till ett slags närvaro.
Sex miljoner judar. Fem miljoner homosexuella, romer med flera. Denna oerhört stora flock, som i de flesta fall till synes lugnt och sansat gick mot sin undergång. De kände till hur man förebygger panik, nazisterna.
(Utmaning: skriv om panik)
onsdag 2 juni 2010
I Guds famn
Här får alla vara med. Det är sant som de säger. Hon sitter längst in mot det gamla militärtältets vägg men hon är inte ensam, o nej, Annika och Maria sitter på varsin sida om henne. Sångstund före läggdags. Hon kommer närmare och närmare Gud och nu tar de låten som för henne allra närmast, nästan mitt ini. De små hårstråna i nacken reser sig:
Du vet väl om att du är värdefull?
Att du är viktig här och nu?
Att du är älskad för din egen skull
för ingen annan är som du...
Det är inte hon som har upptäckt Gud på det här lägret. Det är han som har tagit hand om henne. Plötsligt satt hon i hans famn. Det var ett sätt att förstå Gud som var som en baklängeskullerbytta. Som om Gud var allt hon rörde sig i, samtidigt en person med omsorg. Hon har frågat Barbro, Barbro som spelar gitarr, vad hon bör göra nu och Barbro har sagt att hon kanske skulle kunna fundera på att börja gå i kyrkan på söndagarna, inte bara på scouterna på onsdagarna. Då blev livet en tröttsam stig igen. Säga till mamma och pappa att hon ska gå i kyrkan! Hon, som knappt får gå på scouterna.
På lägret är alla gränser utsuddade. Här får alla flyta samman till den viktlösa massa som är Gud. Men sanningen är förstås den att de allra flesta scouterna har föräldrar som är med i Missionskyrkan. Och de föräldrarna är så duktiga och välordnade. Alla mammorna är lärare och alla papporna är ingenjörer på Asea. På det sättet liknar de hennes föräldrar. Men det är något med denna präktighet, detta lugn, som hon inte kan efterapa. När det är lugnt i hennes familj är det som en sårskorpa. Om man pillar litet grand kommer blod och då är alla där och vill ha, mamma och pappa, Angelika och Peter, också hon. Det blir ett vargslagsmål. En rovdjursuppgörelse. Och hon vill inte hem till det igen, vill inte bli den hon är med dem, fast hon förstår att Gud älskar henne även sådan.
Hon räknar på fingrarna: tre dagar som gått av lägret, två dagar kvar. Om man drar sig riktigt långt in mot Guds kärna, kan man stoppa tiden då?
för ingen annan är som du...
Sången blir som en motor, går runt och runt i oändlighet. Några tjejer sjunger en understämma, ett par killar en annan. De är med i ungdomskören. Hon är för liten för allt, inte minst för den förvandling som skett med henne på lägret. Tårar kommer i ögonen när hon förstår hur hon kommer att slitas sönder när hon kommer hem. Bli rovdjursföda.
(Utmaning: skriv om något unikt)
(sångtext: Ingemar Olsson)
Du vet väl om att du är värdefull?
Att du är viktig här och nu?
Att du är älskad för din egen skull
för ingen annan är som du...
Det är inte hon som har upptäckt Gud på det här lägret. Det är han som har tagit hand om henne. Plötsligt satt hon i hans famn. Det var ett sätt att förstå Gud som var som en baklängeskullerbytta. Som om Gud var allt hon rörde sig i, samtidigt en person med omsorg. Hon har frågat Barbro, Barbro som spelar gitarr, vad hon bör göra nu och Barbro har sagt att hon kanske skulle kunna fundera på att börja gå i kyrkan på söndagarna, inte bara på scouterna på onsdagarna. Då blev livet en tröttsam stig igen. Säga till mamma och pappa att hon ska gå i kyrkan! Hon, som knappt får gå på scouterna.
På lägret är alla gränser utsuddade. Här får alla flyta samman till den viktlösa massa som är Gud. Men sanningen är förstås den att de allra flesta scouterna har föräldrar som är med i Missionskyrkan. Och de föräldrarna är så duktiga och välordnade. Alla mammorna är lärare och alla papporna är ingenjörer på Asea. På det sättet liknar de hennes föräldrar. Men det är något med denna präktighet, detta lugn, som hon inte kan efterapa. När det är lugnt i hennes familj är det som en sårskorpa. Om man pillar litet grand kommer blod och då är alla där och vill ha, mamma och pappa, Angelika och Peter, också hon. Det blir ett vargslagsmål. En rovdjursuppgörelse. Och hon vill inte hem till det igen, vill inte bli den hon är med dem, fast hon förstår att Gud älskar henne även sådan.
Hon räknar på fingrarna: tre dagar som gått av lägret, två dagar kvar. Om man drar sig riktigt långt in mot Guds kärna, kan man stoppa tiden då?
för ingen annan är som du...
Sången blir som en motor, går runt och runt i oändlighet. Några tjejer sjunger en understämma, ett par killar en annan. De är med i ungdomskören. Hon är för liten för allt, inte minst för den förvandling som skett med henne på lägret. Tårar kommer i ögonen när hon förstår hur hon kommer att slitas sönder när hon kommer hem. Bli rovdjursföda.
(Utmaning: skriv om något unikt)
(sångtext: Ingemar Olsson)
tisdag 1 juni 2010
Rani och Rajah
När jag kommer hem på måndagseftermiddagen ligger Rani och Rajah under sängen. De ropar burkigt på mig redan när jag låser upp ytterdörren.
– Maria, careful! Siren!
– Kellahopter, Maria! Kellahopter!
Jag förstår inte mycket mer än att något skrämt dem. På huk invid den låga dubbelsängen får jag försöka övertyga dem om att inget farligt ägt rum eller kommer att hända. Lirkar ut dem som små barn. Vi sätter oss på sängen och de får berätta. De hörde först en siren och sen en helikopter på låg höjd över hyreshuset där jag bor, kopplade samman de två ljuden och tolkade dem till det värsta, som man gör när man har bott i Jaffna under decennier av inbördeskrig. Den svala Rani och den engagerade Rajah ser halvt upplösta ut. Jag klappar valhänt tröstande på överkastet och stirrar ut i luften efter en förklaring. Och den finns: Hesa Fredrik. Det är den första måndagen i juni och det luktar lugnt och grönt därute.
– Vi har ett slags krigsalarm, förklarar jag så. Den första måndagen i månaden testas det. Det var den sirenen ni hörde.
Båda spärrar upp ögonen.
– Men hörde inte du den? säger de i kör. Hörs den inte i hela Stockholm?
– Den hörs i hela landet. Jag vet inte, jag måste ha kopplat bort det. Jag minns inte sist jag hörde den, ärligt talat.
– Om jag vore fienden, skulle jag anfalla den första måndagen i månaden, säger Rani klipskt.
– Det verkar funka närsomhelst, om folk inte ens märker larmet, invänder Rajah.
Långt senare, invid våra masala dosais, sitter vi och analyserar det svenska kynnet. Hur vi lever i vår trygghetsbubbla och inte har den mest elementära katastrofutrustning hemma, inte vet hur man ska göra om det brinner i trapphuset och negligerar testet av varningssignalen till den grad att vi inte hör det – här stirrar Rani och Rajah ohöljt på mig – och inte ens vet när det är! Rajah har googlat och funnit att testet av Hesa Fredrik görs varje kvartal, inte varje månad.
– Vi har inte haft krig på ett par hundra år, försvarar jag mig.
– Det har gjort er till zombies! säger Rani.
Hon påminner mig inte om hur många trauman jag tvingat henne och Rajah att återuppleva genom att inte varna dem innan jag gick. Jag försöker säga förlåt men de turnerar elegant, säger att det var intressant att se hur obearbetad deras rädsla är.
Min situation är inte intressant. Jag har en längre tid bott i inbördeskrigets närhet men när jag bor här hemma i Sverige är jag högst omedveten om tänkbara hot. Om en bankomat inte fungerar blir jag kränkt. Att leva på ovansidan av det bekväma, högteknologiska samhället är något jag ser som en rättighet, liksom att häckla samma samhälle. Jag tar inte mer ansvar än ett barn på dagis gör.
(Utmaning: skriv om en signal)
– Maria, careful! Siren!
– Kellahopter, Maria! Kellahopter!
Jag förstår inte mycket mer än att något skrämt dem. På huk invid den låga dubbelsängen får jag försöka övertyga dem om att inget farligt ägt rum eller kommer att hända. Lirkar ut dem som små barn. Vi sätter oss på sängen och de får berätta. De hörde först en siren och sen en helikopter på låg höjd över hyreshuset där jag bor, kopplade samman de två ljuden och tolkade dem till det värsta, som man gör när man har bott i Jaffna under decennier av inbördeskrig. Den svala Rani och den engagerade Rajah ser halvt upplösta ut. Jag klappar valhänt tröstande på överkastet och stirrar ut i luften efter en förklaring. Och den finns: Hesa Fredrik. Det är den första måndagen i juni och det luktar lugnt och grönt därute.
– Vi har ett slags krigsalarm, förklarar jag så. Den första måndagen i månaden testas det. Det var den sirenen ni hörde.
Båda spärrar upp ögonen.
– Men hörde inte du den? säger de i kör. Hörs den inte i hela Stockholm?
– Den hörs i hela landet. Jag vet inte, jag måste ha kopplat bort det. Jag minns inte sist jag hörde den, ärligt talat.
– Om jag vore fienden, skulle jag anfalla den första måndagen i månaden, säger Rani klipskt.
– Det verkar funka närsomhelst, om folk inte ens märker larmet, invänder Rajah.
Långt senare, invid våra masala dosais, sitter vi och analyserar det svenska kynnet. Hur vi lever i vår trygghetsbubbla och inte har den mest elementära katastrofutrustning hemma, inte vet hur man ska göra om det brinner i trapphuset och negligerar testet av varningssignalen till den grad att vi inte hör det – här stirrar Rani och Rajah ohöljt på mig – och inte ens vet när det är! Rajah har googlat och funnit att testet av Hesa Fredrik görs varje kvartal, inte varje månad.
– Vi har inte haft krig på ett par hundra år, försvarar jag mig.
– Det har gjort er till zombies! säger Rani.
Hon påminner mig inte om hur många trauman jag tvingat henne och Rajah att återuppleva genom att inte varna dem innan jag gick. Jag försöker säga förlåt men de turnerar elegant, säger att det var intressant att se hur obearbetad deras rädsla är.
Min situation är inte intressant. Jag har en längre tid bott i inbördeskrigets närhet men när jag bor här hemma i Sverige är jag högst omedveten om tänkbara hot. Om en bankomat inte fungerar blir jag kränkt. Att leva på ovansidan av det bekväma, högteknologiska samhället är något jag ser som en rättighet, liksom att häckla samma samhälle. Jag tar inte mer ansvar än ett barn på dagis gör.
(Utmaning: skriv om en signal)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
