I kuvösen

Vi sitter på Copperfields vid Fridhemsplan, en pub som ingen tycker om men som vi ofta går till, för den kan härbärgera stora sällskap. Ann-Catrine har berättat, anekdotiskt och distanserat, om en liftning när hon nästan blev våldtagen i en långtradarhytt mellan Huskvarna och Jönköping. Hon hade slagit föraren i skrevet med knuten näve, klättrat ner och sprungit. Än så länge är det bara Ann-Catrine, Frida och jag. Hon dominerar, Ann-Catrine – utan att veta om det, skulle jag tro. Nu berättar hon att hennes pojkvän i England bestämt sig för att tillbringa sommaren i Australien, utan henne.

– Du låter så käck! utbrister Frida.

– Och?

– Hur mycket distans tål en relation? I vår ålder? Tänk om han hittar någon?

– Jag litar på Jason.

– Tänk om du hittar någon, flikar jag in.

Vi blir tysta, smuttar på våra öl. Det snackas en del om Ann-Catrine. Att hon kanske inte är så trogen. Hon rör sig så fritt och vilt, att det är svårt att säga.

– Det är obegripligt, säger jag dröjande, att du inte är rädd.

– Rädd för vaddå?

– För våld. För svek. För det ohyggliga. För mig framstår du som en fullständigt orädd person.

– Ingen är orädd, säger Frida plötsligt och intensivt. Vad är du rädd för, Ann-Catrine?

Ann-Catrine lutar sig bakåt i stolen, verkar tänka efter. Nu sitter hon inte längre på en scen.

– Jag vet att jag inte är rädd för att dö, säger hon.

Ingen av oss ställer någon följdfråga.

– Jag är litet rädd för fysisk smärta. Och så är jag mycket rädd för fattigdom.

Hon rodnar nu, kämpar med sina ansiktsdrag, och i samma stund kommer Tor och Joakim och Susanna. Stämningen försvinner.

Frida och jag får sällskap till Stora Essingen sen i natten.

– Fattigdom? säger vi till varandra. Fattigdom!

I virveln av sommarjobb och CSN är vi alla lika panka, vi medelklassbarn som träffats ute på Frescati. Det är självklart. Lika självklart som uteliv och dyra elektroniska prylar, lika självklart som att föräldrar och släktingar sticker till en slant då och då, fast det sällan nämns. Inte heller nämns det att vi utbildar oss till jobb som säkert kommer att ge oss ganska bekväma liv.

– Fattigdom!

Det är som om någon sagt n-ordet eller klätt av sig naken på bordet.

– Det är nog det ungerska, funderar Frida.

– Det ungerska?

– Ja, Ann-Catrines farfar och farmor kom hit från Ungern femtisex. Vad ska jag säga, hon härstammar från ett riktigt land, inte en sån här... kuvös.

Vi stiger av 56:an vid Essingetorget och jag traskar ensam den lilla biten mot Bergsmarksvägen. Frida har i ett slag gjort både Ann-Catrine och sig själv liksom nya för mig. ”Det ungerska.” ”Kuvös.” Jag suckar så djupt att en annan nattvandrare vänder sig om. Min eventuella världsvana känns provinsiell och jag ser bara bristande överblick, utblick hos mig själv.

(Utmaning: obegripligt)