Vi
sitter på Copperfields vid Fridhemsplan, en pub som ingen tycker om
men som vi ofta går till, för den kan härbärgera stora sällskap.
Ann-Catrine har berättat, anekdotiskt och distanserat, om en
liftning när hon nästan blev våldtagen i en långtradarhytt mellan
Huskvarna och Jönköping. Hon hade slagit föraren i skrevet med
knuten näve, klättrat ner och sprungit. Än så länge är det bara
Ann-Catrine, Frida och jag. Hon dominerar, Ann-Catrine – utan att
veta om det, skulle jag tro. Nu berättar hon att hennes pojkvän i
England bestämt sig för att tillbringa sommaren i Australien, utan
henne.
– Du
låter så käck! utbrister Frida.
– Och?
– Hur
mycket distans tål en relation? I vår ålder? Tänk om han hittar
någon?
– Jag
litar på Jason.
– Tänk
om du
hittar någon, flikar jag in.
Vi
blir tysta, smuttar på våra öl. Det snackas en del om Ann-Catrine.
Att hon kanske inte är så trogen. Hon rör sig så fritt och vilt,
att det är svårt att säga.
– Det
är obegripligt, säger jag dröjande, att du inte är rädd.
– Rädd
för vaddå?
– För
våld. För svek. För det ohyggliga. För mig framstår du som en
fullständigt orädd person.
– Ingen
är orädd, säger Frida plötsligt och intensivt. Vad är
du
rädd för, Ann-Catrine?
Ann-Catrine
lutar sig bakåt i stolen, verkar tänka efter. Nu sitter hon inte
längre på en scen.
– Jag
vet att jag inte är rädd för att dö, säger hon.
Ingen
av oss ställer någon följdfråga.
– Jag
är litet rädd för fysisk smärta. Och så är jag mycket rädd för
fattigdom.
Hon
rodnar nu, kämpar med sina ansiktsdrag, och i samma stund kommer Tor
och Joakim och Susanna. Stämningen försvinner.
Frida
och jag får sällskap till Stora Essingen sen i natten.
– Fattigdom?
säger vi till varandra. Fattigdom!
I
virveln av sommarjobb och CSN är vi alla lika panka, vi
medelklassbarn som träffats ute på Frescati. Det är självklart.
Lika självklart som uteliv och dyra elektroniska prylar, lika
självklart som att föräldrar och släktingar sticker till en slant
då och då, fast det sällan nämns. Inte heller nämns det att vi
utbildar oss till jobb som säkert kommer att ge oss ganska bekväma
liv.
– Fattigdom!
Det
är som om någon sagt n-ordet eller klätt av sig naken på bordet.
– Det
är nog det ungerska, funderar Frida.
– Det
ungerska?
– Ja,
Ann-Catrines farfar och farmor kom hit från Ungern femtisex. Vad ska
jag säga, hon härstammar från ett riktigt land, inte en sån
här... kuvös.
Vi
stiger av 56:an vid Essingetorget och jag traskar ensam den lilla
biten mot Bergsmarksvägen. Frida har i ett slag gjort både
Ann-Catrine och sig själv liksom nya för mig. ”Det ungerska.”
”Kuvös.” Jag suckar så djupt att en annan nattvandrare vänder
sig om. Min eventuella världsvana känns provinsiell och jag ser
bara bristande överblick, utblick hos mig själv.
(Utmaning:
obegripligt)
Mycket intressant! Jättebra scen, som skulle kunna ingå i en generationsroman.
SvaraRaderaFattigdom är inte kul, alltså.
SvaraRaderabra skrivet.
Kulturmöte i rädslor och viktiga värden - Intressant scen du spelar upp. Gillar också när "undringar" hänger kvar :)
SvaraRadera