Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

onsdag 15 oktober 2014

Rapport om vad som föregår ett obefintligt inlägg från mig (exempel)

Jag ser inga historier längre. Du försöker puffa på mig med dina ord och ingen berättelse projiceras dimtydligt på duken innanför pannan. Men idag, någonting: en litet rultig kvinna som med god fart men lätt hälta pulsar genom snö. Jag ser hennes kantiga gångart och en våd av hennes kjol. Hennes andhämtning är hög. Hon har svept en schal omkring sig. Tänk Babettes gästabud: gråskala och något dovt rödaktigt, en tunn tunn rand i kjolens väv.

Förr skulle jag ha vetat åtminstone ”varifrån”. Antingen ”varifrån” eller ”varthän”. Sen skulle jag skriva och få reda på resten. Så mycket som jag ville veta den gången. En ny historia varje dag. Vad gör man när man förlorar en förmåga som man tagit för given? Börjar med något nytt:

Halt kvinna i snö
går att ladda kanonen.
Kvar: en strimma rött.

Nja. Fast nu vet jag vart hon skulle, förstås. Och jag ser litet mer. En bastion ovanför byn i Babettes gästabud. Göra om haikun till prosa? Men vänta, byn är ju inte skyddad... jag vet inte hur man laddar en kanon... orkar inte ta reda på det heller... det är ändå inte samma sak som förr... ingen lust. Jag skiter i det. Igen.

måndag 1 september 2014

Bekanta sig

Alla de där romanerna
från de forna öststaterna
där de bor hemma hos sin mamma
i en tvåa
som delas med två andra familjer
en massa draperier som rumsavdelare
gnat och bråk och en doft av kokande kål

som vällde ut mellan boksidorna
blandade sig med nydoften från mexitegelvillan
i vilkens mysiga gillestuga man satt
femtonårig
i liggfåtöljen ”tajt”
och bekantade sig med världen
uppspända skinn på väggarna som gästböcker
för övrigt sju rum

det tar lång tid att bekanta sig med världen
från liggfåtöljen tajts horisont

säg förresten ”gillestuga” till en familjeförsörjerska i Leningrad
och se om hon fnittrar ihjäl sig
eller slår.

(Utmaning: ”bostad”)

fredag 29 augusti 2014

Välsignat tillstånd

De lever intensivt med sin graviditet
hela tiden
från de ömmande bröstvårtorna
till de molande äggstockarna...

De lever intensivt med sin graviditet.
Alla fyra dagarna.

Man får inte bli för ledsen.
Det stör hormonerna.

(Utmaning: ”intensiv”)

måndag 25 augusti 2014

Vägg av eld

Branden står där den står, en vägg av eld på andra sidan Kolbäcksån, som kröker just vid vårat hemman och ger oss vår lilla badvik. ”Under normala omständigheter ger oss”, som min nioåring Sandra skulle rätta, om hon hade chansen. Ingen går nära ån. Kindhåren sveds på hundrafemtio meters håll.

Hon är skickad till mormor i Västerås, Sandra. Där ser de inte domkyrkotornet och inte stadshustornet heller, inga av landmärkena, för all rök. ”Och lukten sätter sig ju så i kläderna”, gnäller Sandras mormor, min mor. Jag bryr mig inte om att säga att jag fortfarande har blod på mina händer efter att ha nackat de tretton hönorna. De var inte sunda längre, raglade omkring på gårdsplanen så långt från ån som möjligt. Kanske var det röken som på något sätt satte sig på hjärnan på dem, kanske någon sorts värmetrauma. Men jag tror på röken. Mamma har rätt. Den är ond.

Så står jag hönslös på gården och kisar mot ån och över till andra sidan. Pilarna som sopar vattenytan – som vi älskat dem. Nu är de en möjlig brandbro, det som kan föra elden över till den här sidan, så att den kan sluka Virsbo och Västanfors, ja, allt som västerut är. Men först knastrande äta vårt eternithus på minuter. Inte ens spara murstocken. ”Om elden tar sig över ån kommer det att gå så fort att ni inte hinner evakuera”, sa brandmästaren som var uppe här och språkade.

I morfars gamla dragspelsväska med trälister packar jag de tretton kropparna, svepta i plast och blankt papper. Det gör tungt i mig, det arbetet, och jag skyndar inte på. Ovanpå slänger jag den grönblommiga klänningen jag haft hela sommaren och Sandras bebisalbum. Mitt och Stefans med. Vi ska inte med i någon buss. Vi ska vara självständiga, i vår egen Volvo 740, och åka till morsan i Västerås med våra nyslaktade hönor. Hoppas hon har plats i frysen. När vemodet blir för svårfamnat får vi smaka mustig fågel från vårt nedbrunna hemman. Man vet aldrig vad man har och vad som blir kvar. Aldrig.

(Utmaning: ”brand”)

lördag 23 augusti 2014

Etik i bil

Det som är fel för mig är rättare kanske för dig, relativiserar jag å det tolerantaste.
Vänder mina stora violblå emot dig. Väntar mig frid. Vi är på biltur tillsammans, i tjänsten, och jag tänker att ett samtal om etik och moral kan liva upp under de fyrtio milen.
Döda, menar du? Skära bort klitoris i hederns namn eller förslava?
Nja, nu menar jag kanske inte... det där är ju ohyggligheter.
Och vem sätter gränserna för det hyggliga? Den upplysta västvärlden som har dödat, kränkt och förslavat sig fram till sin position?
Det här blir en litet större diskussion än jag hade tänkt, mumlar jag och fingrar modstulet på bilradion.
Ut kommer överkonstapel Bastians röst, ren och klar. Ja, överkonstapel Bastian från Kamomilla stad:
Man ska inte plåga andra, man ska alltid bjuda till -
men för övrigt kan man göra som man vill.”
Ja, för övrigt kan man göra som man vill! klämmer vi i tillsammans i omkvädet.
Ler mot varandra, den ena litet skevare än den andra, men det är inte längre så hiskeligt långt till Laholm.

(Utmaning: ”fel”)

torsdag 21 augusti 2014

Ärende

I Helenelund och hämtat en klocka.
Om ni undrar.
Var jag varit.
Det tar tid att åka till Helenelund
och tillbaka.
Köra fel i Kistatrakten.
Det tar en stund.
Vackra, stenlagda rondeller:
som gigantiska ur
eller små stenkrossar.

(Utmaning: ”ärende”)

söndag 11 maj 2014

Spetan från Norge

Hon berättade historier ur sitt liv som hon förutsåg att jag skulle glömma. Det var något om att bo på landet i Norge och ta hand om sin gamle far. Jag lyssnade ihärdigt. Hon gick fritt i trosor och t-shirt på köksgolvet. Mager. Inga bröst. En intressant vinkel mellan lårets baksida och rumpan. Jag försökte lyfta blicken mot hennes ansikte men mäktade inte. Hon såg att jag tittade. Det var då hon sa att jag skulle komma att glömma allt hon berättade. Jag sa emot. Då smällde hon igen badrumsdörren bakom sig. Själv kände jag inte för att duscha. Jag var mycket loj, minns jag, orkeslös. När hon kom ut ville hon boka om sin biljett. Jag tänkte hjälpa henne men alla rusade till och motade bort mig, som om jag var radioaktiv eller något värre. Då gick jag ut och tänkte på Tjernobyl. Där vandrar radioaktiva rävar och vargar nu. När utbrottet skedde stannade geigermätarna på 3,6, en säker siffra. De var inte gjorda för att visa mer. I själva verket var värdet 15000. Jag är inte farlig. Jag lånade fyrhjulingen och drog ner till sjön. Där tänkte jag stanna medan hon hetsade tillbaka till Norge. Om jag nu var så hemsk skulle jag inte vara i vägen det minsta. Jag hade investerat två dagar i den där spetiga damen. Lärt henne grilla, lärt henne dansa, lånat ut min regnjacka. OK, jag får tvära lynneskast men jag är inte farlig. Förresten var hon litet lynnig, hon med.

(Utmaning: lyssna)

måndag 28 april 2014

Världen må rämna

Mitt underbett, din grova näsa. Jag tittar dig i ögonen och bortom. Du är exakt en och en halv tum längre än jag. Om du inte vore så glad, skulle jag kyssa dig. Jag gör det ändå, nu. Nu gör jag det. Världen må rämna men jag gör det.

(Utmaning: Bildutmaning från http://www.flickr.com/photos/s2ublack/10943423343/sizes/z/in/photostream/ )

lördag 26 april 2014

Kvinnan med fåglar i håret

Hon kallas ”kvinnan med fåglar i håret” men det är ingenting romantiskt med henne, inte alls. Duvslaget måste skrubbas varje dag för att det är så fullt av skit. Skit och fjädrar. Visst, fortfarande ger det en känsla av triumf när duvorna kommer tillbaka men de kommer sällan med de svar hon önskar. Hon är för otålig och vild. Denna sanning kontemplerar hon medan hon knäskurar, med vänligt kuttrande duvor på axlar och huvud. Hon kommer inte ens ihåg hur det senaste budskapet till mästaren löd. Det enda hon vet är att det lika gärna kunnat stå ”Är jag inte vis?” för det var det hon ville säga och därför sa. Korkat. Hon lyfter upp vänsterarmen för ögonen i skam. Då kommer Beata, den helgråa duvan in med svaret. Hon väljer vilset mellan iver och skam och befriar Beata från brevet. Där står bara: ”Betänk den kunskap som gått förlorad i information. Betänk också den vishet som gått förlorad i kunskap.” Med hängande armar lämnar hon duvslaget och vandrar nerför klipporna mot sin stuga. Förflyttad tillbaka till början igen. Hon kan inte tolka det på något annat sätt. Varje gång gör det lika ont. För varje gång blir det en allt mer angenäm plats att vara på. Början.

(Utmaning: information)

fredag 25 april 2014

Ingen lind

Karin hade ett vårdträd, en lind, invid garaget.
Varje kväll från tidiga våren kramade hon dess stam.
Torsten kom för att fälla en tall på Karins och Sigvards tomt.
Efter det hade inte Karin längre någon lind.
Torsten sade ingenting om det, så det gjorde inte Karin heller.

(Utmaning: stam)

torsdag 24 april 2014

Lillflickans rum

Jag ser för mig hur oskyldig din säng ser ut nu, när dagsljuset faller på den från österfönstret. Lillflickans rum. Lillflickan, som blivit gamstinta. Allt är prydligt, nätt och gungstolen ack, så tråkig att dammtorka varje fredag. När jag tycker mig betrakta dig i ditt rum i dagsljus ser jag en ung kvinna vars största bekymmer är gungstolens kringelikrokar och vars största njutning är att sträcka ut sig efter dagens möda.

Och vem är jag då, som betraktar?
Jag är entomologen som dyker upp varje sommar, artigt språkande med dina föräldrar vid kvällsvarden.
En gång ber jag dig om smör och du rodnar. Så börjar det.
När sängfjädrarna gnisslar för mycket drar vi fnissande ner madrassen på golvet.
Du är rödflammig, ivrig. Börjar prata fortare. Ja, du förvandlas. Är fortfarande förvandlad när vi ställer rummet i ordning igen, när jag smyger ner till gamla drängstugan, där jag huserar, när vi möts till frukost. Du viftar med armarna. Skära semaforer. Ett hemligt språk till mig. Nu får jag smöret utan att behöva be om det.

Jag är själv långt ifrån oberörd. Och jag prisar den högste att jag hade vett att ta med mig gummin från stan. Inget ont ska få komma ut av detta. Inget ont. Till sensommaren ska du få krypa in igen i jungfrudomen. Gungstolens milda vaggning när du byter blad i poesiboken. Jag avundas dig. Hela ditt liv har du här men jag, jag irrar vidare.

(Utmaning: bildutmaning. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/25347284@N04/10948222325/sizes/z/in/photostream/ )

söndag 20 april 2014

Mjuk

Jag stannar här, i vördnad inför din underarms mjuka insida. Intimitetens början. Trött tanke: även Adolf Hitler hade det. Mjuka underarmar.

(Utmaning: mjuk)

söndag 13 april 2014

Tyst dag vid havet





Det är en av de tysta dagarna vid havet. Elin läser Vi, de drunknade med återhållen andning, Pål går som vanligt och samlar artefakter i strandlinjen och Berit slår knut på sig själv på en yogamatta som knastrar av sand. Det är underligt, den dag vi mest behåller tankarna för oss själva rör de sig, oss ovetande, på ungefär samma plats: vi tänker vagt och grumligt på den historia som inte bara berättas av människan och som skriver sina rader i jordsediment eller på havets botten. Vi dyker långsamt upp till middagen, en och en. En hel dag är för lång tidsrymd att vara i tystnad. Tystnaden vill hålla oss kvar och vi blir dröjande och blyga. Pål visar till slut upp en slipprig utsirad träbit. Svartek, säger han. Den har legat länge i havet. Mönstret är ett både skirt och grovt rosmönster – som ett skåp på Indiska, säger Berit. Pål viskar: 1600-tal. Inte förrän nu märker vi hur inåtvänt exalterad han är.
Till nästa år ska jag kunna dyka, säger han. Det är bara larvigt att jag inte lärt mig det förut. Och så ska jag samla ihop ett gäng och vi ska dyka... där! Han pekar ut bland kobbarna.

Alla pratar upphetsat. Alla utom jag, som sitter och funderar på den här farkosten i ek, som i snart fyrahundra år har varit en massgrav. Jag tänker mig paniken bland sjömännen när skeppet gick på grund. Många hann väl rädda sig men de som befann sig långt nere i skeppet kom nog inte ut. Den strålande smärtan när vattnet tvingade sig ner i lungorna på dem, en och en. Jag kniper ihop ögonen.
Åk inte dit, säger jag. Snälla Pål, åk inte dit.
De andra tystnar, stirrar på mig. Jag känner mig som om jag är med i en film. Eftersom jag ändå är med i en film, skjuter jag stolen bakåt, reser mig upp och går ut genom verandadörren. Ridå.

(Utmaning: bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/31209247@N06/10885637385/sizes/z/in/photostream/ )

lördag 12 april 2014

Desses dag

Och hur har dagen varit?
Mamma kastar frågan till pappa vid middagsbordet, en laxrumpa och löst stuvad spenat. Hon kastar den så vårdslöst och stammar nästan på ”t”-et – det är för att hon ställer den av ingen annan anledning än att själv få svara.
Jo. Bra. Jag fick in några nya klienter. Det var en bra dag, säger pappa och tittar på mig (det är som någon sorts bollsport, nickningar och returer).
Då är det min tur. Min roll är krävande.
Jag fick A på matten och hittade min ryggsäck igen, säger jag. Du då, mamma?
Tekniskt sett börjar den andra meningen innan den första är slut, detta för att förhindra lilla Desse från att komma in. Det lyckas ikväll som många andra kvällar. Mamma får breda ut sig.
– … och redan när jag fick uppdraget tänkte jag... men sen kom Göran förbi och sa att jag var ju på precis rätt spår och då fattade jag mod och gick till Angela och hon sa ”självklart”, sa hon och då finslipade jag litet och kom på att... så på måndag kan jag köra igång enligt det nya konceptet! Mera mos, någon?
Vi skiner, litet lagom lyckade. Desse leker med sitt saftglas och sitt vattenglas. Hon hann inte in i rundan den här gången heller och det verkar inte bekymra henne. Bara hon får ha två glas, är hon lugn. Det är besvärligt när hon börjar lägga ut texten. Hon håller inte på lika länge som mamma men hon saknar stinget – ”schwunget”, brukar mamma säga – och har ingen känsla för det produktiva. Hon skulle kunna berätta om vilka molnformationer hon har sett och vad de fått henne att tänka på. Eller att hon känt doften av saffran och därför längtat efter jul. Eller något annat poänglöst.
Mamma bryter mönstret. Hon är faktiskt väldigt bekymrad över att Desse inte är någon achiever, så hon frågar:
Desse, fick du tillbaka något prov idag?
Desse ler och tittar upp.
Det kommer jag inte ihåg. Men bakom farbror Alberts lada ligger en död ko.
Den ligger säkert där av någon bra anledning, säger mamma snabbt. Barn, plocka av! Pappa och jag dricker kaffe i vardagsrummet.

(Utmaning: moln)

fredag 11 april 2014

Stor litteratur

Går på snacksjakt i mitt matschakt – också kallat skafferi. Första gången: nöjd med en burk makrill i tomatsås men så snacksigt är det inte. Inget man sitter vid en dator och slafsar med, så gärna. Men det gör jag. Det gör jag och det håller mig glad. En stund. Sen är jag där igen och snokar, trevar, rotar. Till slut slänger jag drastiskt ut alla shoppingkassar med konstiga afrikanska örter och litet annat som ligger för och bärgar två burkar med olika sorters gröna oliver. Halkidiki är godast men jag orkar inte med några kärnor. Slarvigt skvätter jag ut saltlaken ur den andra burken, härskna solrosfrön på tungan – det är dubbelt bråttom nu. Mmmm. En stunds ro och bara några stänk på datorn. Smällar man får ta vid en avtändning. På tisdag ska jag vara både rökfri och lugn. Det ska nog gå. Så här ser min shoppinglista ut:
saltlakritstuggummi 10
ostbågar 2
svenska lantchips 3
sötlakrits 2
Och jag ska sitta instängd hela helgen och bara ägna mig åt att väldigt aktivt inte röka. Inte vara ute och få idéer. Nej. Vara inne och få idéer. Hjälp! Kan man inte sövas de första dygnen?

(Utmaning: grön)

torsdag 10 april 2014

Det gäller Stina

Det gäller Stina, sade fru Malmros till sin make, som just hällt upp den tidiga aftonens första grogg.
Han låtsades som om han inte hört, utan tog en ljudlig klunk.
Vasa?
Stina har gått och blivit på det viset.
Var det någonting han irriterade sig på hos sin hustru, var det hennes val av bondiga eufemismer.
Hon är i grossess, sa han tankfullt efter nästa klunk.
Ja, och hon är ju så duktig och omtyckt, så jag tänkte...
Kommer inte på fråga. Flickan ska ut.
Vi kunde skicka bort henne några månader, fortfor fru Malmros tappert.
Maken satt mulen vid sitt glas.
Jag ska bara läsa färdigt tidningen, sade han.

Två groggar senare kallade herrskapet till sig Stina i tamburen. När herr Malmros såg hennes fylliga gestalt komma emot dem i gången från köket undrade han hur han hade kunnat låta bli att se och känna vad som hänt. Flickan hade gråtit men var samlad.
Stina, sa han med sin mäktigaste stämma. Stina har dragit in skam under detta tak.
Ja, herrn, sade hon och knixade.
Sänk huvudet när jag talar med Stina.
Hon lydde.
Nu är det så att vi inte är intresserade av Stinas tjänster mer.
Då vände flickan åter sin blick upp mot husbonden och den var både vild och samlad, en blick från en erfaren människa eller ett djur. Så skamlöst betraktade hon honom, att han inte kom sig för med att beordra henne att sänka blicken igen.

Han gjorde en gest mot ytterdörren och nickade uppfordrande.
Men mina saker...
Skicka en adress så ska vi sända Stinas tillhörigheter.
Får jag ändå hämta min sjal och min portmonnä?
Blicken. Fortfarande blicken.
Det skall gå fort, sa herr Malmros och flickan skyndade bort mot köksregionen, inte botfärdigt hukande utan med reslig rygg.
Det bekom honom illa att det inte ens fanns trots att läsa ut av denna ryggtavla. Hon förde sig naturligt, som en dam. Att han aldrig hade märkt denna sturskhet! Det vilda hade han sett och tyckt om men stoltheten! Han visste vem hon var, en liten torparjänta från Utfors. Tvi!

När han åter satt vid det runda groggbordet, var han inte tillfreds. Det grämde honom att han i distraktion hade sänt den lilla slynan ut genom stora ingången och att han själv hållit upp dörren.

(Utmaning: gest)

onsdag 9 april 2014

Välja kärlek

Nu ligger hon bland tusenskönorna som är spridda under körsbärsträden, skådar trädens fraktaler och känner sig klok och rusig. Igår trolovades hon med Henrik, en enkel ritual men hon är förvandlad. Det är som om det var först igår hon förstod vad kärlek är. Att den existerar. Att den är ett val. Och hon inser att hon utan att tänka på det sett sina föräldrars äktenskap som norm. Kärleken som någon gång under hennes tidiga barndom blev nominell och samtidigt försedd med piedestal. Sammanlevandet som blev en praktisk affär. Mammans gnat och pappans tilltagande tystnad. Glädjen som blev en funktion av ytliga saker – en ny klänning, framgång på en utställning. Lycka fanns där inte och att efterfråga den var både naivt och tabu.

Detta är nya tankar. Hon har aldrig sett det klart förut. Inte att undra på att hon är en så gammal brud, att det tagit henne ända till tjugofem att frigöra sig från föräldrarnas mönster.

Det frasar i gräset. Någon kommer mot henne.
Här ligger du och drömmer, säger Henrik.
Drömmer! Jag tänker tankar som är livsviktiga för dig och mig.
Som?
Att vi ska välja kärlek. Varje dag.
Låter fint. Upp med dig nu. Det är ännu kallt på marken och vi måste gå på visiter.
Domdera inte med mig!
Jag domderar inte. Vi bestämde att vi skulle träffas tre och göra visitrundan.
Allt beror på vilken ton man använder.
Förlåt då. Ska vi gå?
Hon rullar vigt upp från marken, de kysser varandra inom fullt synhåll från de blänkande fönstren och han lägger armen om hennes midja.
Välja kärlek, viskar han. Det låter fint.

(Utmaning: mönster)

tisdag 8 april 2014

Att ge sig i kast med orden



Götapetter! Den stora poesin knäcker mig – nej, inte knäcker; gör mig trött, liten och stum. Det är ingen barnlek att ge sig i kast med orden, ens som läsare – vid Gud, något annat har jag aldrig försökt mig på.

Så satt jag härom dagen och läste ömsom Whitman, ömsom Yeats och blev liksom förhäxad. Whitman är som ett barn som har förläst sig på Upanishaderna och Yeats... ja, Yeats, den begåvade andedansaren, har radfall skönare än en framstående väverskas inslag. Men vad han förmedlar! Till slut var jag arg på dem båda två och skulle stiga upp ur stolen. Det var då som...

Jag vet inte vad som hände. Uppflugen i bokhyllan var jag och så liten att jag skulle kunna gömmas i mina kupade händer. Mina kupade händer när jag var normalstor, alltså. Nu har jag vankat här, på ett hyllplan – jag vågar inte klättra till ett annat – i två dagar. En knatte som jag kan bli hungrig som en varg, kan jag meddela. Två gånger har faktiskt frugan kommit in och ropat men min röst hörs inte. Man måste nog vara inställd på den frekvensen för att uppfatta mina ylanden. Och egentligen vet jag inte om jag vill att hon ska se mig sådan här. Hur desperat jag än är, förstår jag ju att det är pinsamt.

Var det för att jag blev sur på poeterna som det blev så här? Kommer det att fortgå i all evighet? Ska jag dö av svält i min egen bokhylla? I mitt huvud snurrar scener ur Teskedsgumman med Birgitta Andersson – den var julkalender när jag var liten – och, mindre adekvat, den gamla forskarutsagan om att vara dvärgar som står på jättars axlar. Jag ser inte långt men jag har fått ett nytt perspektiv på vårt vardagsrum, ett som jag lika gärna hade varit utan. Om jag nånsin kommer ner ska jag bara läsa Alf Prøysen. Helt okritiskt.

(Utmaning: bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/risager/10866760325/sizes/z/in/photostream/ )

måndag 7 april 2014

Riktigt hem

Idag slutade jag tidigt och stack inom hos Miriam. Jag tycker om Miriams hem. Liksom jag själv har hon ett riktigt hem – fast de ser helt olika ut. Det är ett av kännetecknen för ett riktigt hem. Ett annat är att det utgör en blandning av stilar. Ja, du har sett det i varje inredningstidning. Skapa stilen, står det, med en blandning av nytt och loppisfynd. Varken Miriam eller jag har någonsin varit på loppis. Våra hem skulle heller inte hamna bland de märkligt uniforma bildreportagen från diverse unika hem i Sköna Hem. Våra hem är riktiga hem.

Ta till exempel Miriams hall. Där tronar en skönt utformad, enkel spegel i bok från decennieskiftet 1950/1960 ovanför ett hallbord, också det i bok, som ser ett par, fem år yngre ut. På hallbordet en ljusstake i smide, smidd av en smed i Mangskog efter gammal modell, och en digital fotoram med bilder på alla barnbarnen. På själva bordet en broderad duk, 40-tal, som vid första anblicken svär mot de övriga föremålens enkla linjer. Det är den första duk Miriam någonsin broderat. Så talar de riktiga hemmen skamlöst öppet om sina ägare.

Det syns att Miriam satte bo, som det då hette, omkring 1960. Jag flyttade hemifrån tidigare i mitt liv än hon, och jag flyttade bara med gammalt utrangerat från föräldrarna, så 80-talet har inte satt sådan prägel på mitt hem.

Jag pratar om allt det här för att jag blev litet förskräckt hos Miriam idag. Jag försöker stilla mig. För första gången någonsin såg jag fläckar på golvet hos Miriam. Det är inte så att jag tar anstöt av sådant, att jag har någon sorts fobi, tvärtom har jag ett ganska flyktigt förhållande till städning men poängen är att det har inte Miriam. Miriam, måste man säga, är pedant.

Det är sharonfrukterna, sa hon när vi suttit några minuter. Persimonerna. Kakifrukterna. Jag äter så glupskt och de rinner...
Hon viftade planlöst med handen framför ansiktet.
Vet du, jag kommer inte ner på knä mer. Dammsuga klarar jag fortfarande, men skura...
Skonsamt började jag prata om moppar. Om moppar och släktingar och hemtjänst. Det slutade med att jag knäskurade hennes golv och sen gick till Ica Supermarket och köpte en mopp. Både släktingar och hemtjänst, ja, även jag själv, skulle ändå kräva mopp av henne, om hon fattade mod och bad om hjälp.

Hon grät när jag gick, efter att ha demonstrerat moppen för henne. Det var också en första gång och det var det som fick mig att förlora fattningen.
Det är helvetet på jorden att bli gamma, snyftade hon. Och det här är bara början! Vad ska hända med min frihet?

Miriam är i samma ålder som mina föräldrar. De börjar också känna sig gamla. Jag har förhållit mig praktisk och medkännande också till dem men Miriam är min vän. Vi har känt varandra i tjugo år, var kollegor på samma skola en gång. Hon är en av mina närmaste. Det som drabbar henne drabbar mig. Hon är åttio. Aktiv. Sitter inte stilla i sitt riktiga hem. Än. Har inte förlorat sitt riktiga hem. Än. Det som drabbar henne drabbar mig.

(Utmaning: fläck)

söndag 6 april 2014

Påläggningsbestyr

Det här är en bok hon binder åt sig själv, ett tjockt helskinnband i kvartoformat med oasis från Harmatan i en djup, mörkbrun nyans. Arbetet går långsamt, hon plockar fram boken på kvällarna och gör något moment. Den är bara åt henne. Vincent van Goghs brevväxling med brodern Theo. Varje galen konstnär behöver en bror som Theo. Eller så blir den galna konstnären hantverkare i stället, som hon.

Hon ska göra skinnpåläggningarna nu. Ett abstrakt mönster diagonalt över hela bandet, som utmynnar i stolen från rummet i Arles längst ner i frampärmens högra nedre hörn. På något sätt ska hon gå från svart till gult, med skinn som inte sviker Vincents färgskala. Det är ett grannlaga arbete och så roligt, att det vattnas i munnen. Hon känner sig som om hon blivit befordrad till förskolan när han sätter sig med påsarna, där hon samlat bitar och snuttar av skinn i olika färger. Prövar mot det mörkbruna, prövar mot sin skiss och lägger ut skinnbitarna i rätt ordning framför sig på bordet. I bakgrunden hörs svagt Membra Jesu nostri av Buxtehude tills den inte hörs mer. Utanför djupnar kvällen. Hon sitter som på en scen i bokbinderiets stora, upplysta fönster, lägger upp alternativ till varje färg, intrikata system som hon bara kommer att komma ihåg denna kväll, som övergått till natt. Nu är hon sömnig och alla bussar har slutat gå. Men det är så med bussar, att de slutar gå sent och börjar gå tidigt. Fyra noll fem, när den första 112:an lämnar Mariehäll, drar hon över sig den vita filten på den blåa soffan i entrén och känner sig som en oupptäckt målning av van Gogh. Hon har gjort sina val, trettio olika nyanser, varav ett laxskinn, prydligt fastsatta med gem på skissen, och har njutningsfullt förpassat alla de överblivna skinnbitarna till rätt påse. Nu kan hon sova nöjt tills Marieke kommer vid niotiden. Hon hade önskat Vincent denna ro.

(Utmaning: skinn)

lördag 5 april 2014

Evert, Erland och steglitsan

Efter en ettrig evighet erbjöds Erland en encyklopedi. Trots att han inte stod på god fot med Evert, hade han tvingats uppsöka honom i hans studerkammare bakom köket, för Evert var den ende i byn som hade Fåglar i fält (med talrika illustrationer).

Erland hade först blivit insläppt i stugan av mor Emma, Everts mamma. När han hade förklarat sitt ärende för henne, lämnade hon honom åt sitt öde och gick tillbaka till pölskoket. Ensam stod han vid den stängda dörren in till Evert, ensam harklade han sig och knackade en enslig signal. ”Kom in” brummade det från kammarens djup och han trädde in. Det rådde en egenartad disharmoni i det lilla rummet, som var beklätt med böcker i gråa hyllor från golv till tak. Vid ett skrivbord mitt i rummet satt Evert. Det var alltid oklart vad han gjorde där men höga travar av böcker belamrade bordet och framför honom låg ett ark papper av högre kvalitet än man kunde vänta sig i en så avlägsen by.

När Evert såg vem besökaren var, muttrade han något och böjde sig djupt över papperet, där han präntade några ord med pennan. Så djupt böjd var han, att han missade bläckhornet när han skulle doppa pennan och tvingades titta upp. På pennan, inte på Erland. Aldrig på Erland. ”Fåglar i fält” sa Erland och muttrandet fortsatte, interfolierat med grymtanden och harklingar. Erland förstod på de nedåtgående kadenserna att någon Fåglar i fält (med talrika illustrationer) skulle det inte vankas idag. Någon orsak var det inte mödan värt att finna ut.

Nu kom det fruktade ögonblicket när Erland måste tala till Evert i fullständiga meningar. Mumlande, helt utan espri, berättade han att han sett en så skön fågel, som han såvitt trodde var en steglitsa men han var inte säker. Därför hade han kommit att tänka på Fåglar i fält men om inte den stod till buds, kanske Evert kunde föreslå något annat verk? Nu utbröt en hel kakafoni av dova läten från Evert. Det var den som pågick i en evighet, medan Erland önskade sig långt därifrån. Han var tvungen att byta fot ett par gånger medan han stod i en obekväm, bedjande ställning. Mössan i hand.

Så for Everts arm ut snett bakom honom i vad Erland tolkade som en pekning. Erland stegade fram till det verk i ett stort antal bruna halvskinnband som Evert tycktes indikera och läste med fallande hjärta Encyclopedia Britannica på ryggarna. Nog läste han engelska, nästan lika bra som tyska, men vad hette steglitsa i den anglosaxiska världen? Och om det inte var en steglitsa, vad skulle han göra då? I Fåglar i fält skulle han ha kunnat gå efter bilderna men det digra uppslagsverket var en fästning utan fler dörrar än en.

Då harklade sig Evert ånyo och sa med förvånansvärt ljus stämma: ”Goldfinch. Steglits på engelska är goldfinch. Det var nog den du såg. Jag såg den själv härom aftonen i tistelståndet här vid gaveln. Vill du ha litet pepparmyntskonfekt?”

(Utmaning: ”Välj fem ord på E och skriv en text där minst två av dem ingår”. Mina ord: Evighet, encyklopedi, egenartad, espri, ettrig)

fredag 4 april 2014

Skimmerputte

Jag vill att det ska skimra, sa han.
Vad ska skimra?
Det ska skimra om oss.
Hur skulle det kunna skimra? Vi har lån som är för dyra, ett skrikigt spädbarn och du ratar min leverbiff.
Men när vi bodde i andra hand, längtade efter en unge och åt linsgryta tre gånger i veckan, då...
Skaffa någon att bo i andra hand med då, skimmerputte! Jag vill i alla fall inte uppleva den där tiden igen.

(Utmaning: skimra)

torsdag 3 april 2014

Donera

Jag älskar min bror, det är inte det.
Han är mitt kött och blod.
Den enda jag har kvar.
Du vet att jag skulle göra vad som helst för honom.
Det har jag sagt många gånger.
Men vad skulle min man säga?
Och tänk om det inte skulle funka.
Jag är trots allt ansvarig för mina barn.
Jag älskar min bror, det är inte det.

(Utmaning: donera)

tisdag 1 april 2014

Det som hände på badstranden

Det var Jerker som började. Inte utstuderat långsamt, men långsamt, började han kasa ner badbyxorna. Han förklarade efteråt att ”snorren hade ropat på honom” eller något sådant och att han motståndslöst låtit händerna glida ner utefter låren och badbyxorna hade följt med. De föll som en volang omkring hans fötter och han steg ur. Jag har ofta drabbats av hans maskulina skönhet men nu såg jag den för första gången tydligt, när alla såg. Jag andades in. Betraktade honom kärleksfullt och förstod att det handlade om frigörelse. Eftersom jag bara hade ögon för honom fick jag först efteråt veta att han fått följeslagare. Två killar i sällskapet närmare stranden hade ”som i trance” följt Jerkers exempel och gjort sin nakenhet synlig. Alla var överens om att det varit en ”ljuvlig upplevelse” eftersom utspelet varit helt utan självmedvetande, utan posering – ja, helt enkelt inte hade varit ett utspel, utan mer som ett samtal mellan killarna och deras inre. De stod ett tag utan badbyxor. Sen tog de dem på sig igen. Jerker var omtumlad efteråt och litet rörd. Jag föreslog att han skulle prata med de andra två men han var för blyg.

(Utmaning: bildutmaning idag, bildkälla: http://www.flickr.com/photos/cesar-pics/10852559013/sizes/z/in/photostream/ )

söndag 30 mars 2014

Kids under the Bridge

Varje tisdag och torsdag träffas vi under viadukten borta vid Mössbroplan. Det ekar där men vi har inget val. Adel minns att hans äldsta brorsa gick på fritidsgården. Fritidsgård! Det ekar nog därinne också nu, bakom de bajsbruna masonitskivorna som täcker fönstren. Där står en helt tom lokal och vi fryser under viadukten.

Fast vi rör ju på oss. Enrico har de bästa movesen och Sandra har fått trådlösa högtalare till sin telefon. En fjorton, femton pers brukar vi vara. Det är alltid någon som är sjuk och nästan alltid någon ny, någon som hört talas om ”Kids under the Bridge”. Vi träffas vid sjutiden, när alla ätit, och så snackar vi en stund, tills Enrico klappar i händerna. Då värmer vi upp lite och så kör vi igång med någon av hans coola koreografier.

Jag gillar att dansa. Det skulle jag inte ha trott. Nu står jag längst fram i vänstra ledet och nybörjarna får stå bakom mig och kopiera.

Det är inte många som rör sig under viadukten. En tant blev arg en gång, för att det skrällde och för att vi blockerade och för att hennes hund blev nervös. För att hon hade en dålig dag, alltså. Två gubbar kommer ofta och tittar. De står på sidan om och klappar så mycket i otakt att det nästan blir en sorts takt. I kväll gick en av gubbarna fram till Enrico och pratade med honom medan vi värmde upp. Enrico tog fram sin telefon och la väl in hans nummer. Inte förrän vi hade dansat färdigt berättade Enrico vad gubben hade sagt.

Han hade sagt att hans bostadsrättsförening har en lokal och att vi skulle kunna få repa där om vi sopar efter oss. Om vi sopar efter oss! Vi skulle kunna slicka golven! Det ropade jag till gubben. Och Enrico sa att det här var bra, för hans musiklärare hade frågat om inte vi kunde göra en uppvisning i aulan på hans skola. Vad det hade att göra med att vi fått en lokal vet jag faktiskt inte men Rosita ropade: Å! Vi har blivit etablerade! Och det kändes lite så, faktiskt.

Vi kom hem sent den kvällen, för de flesta av oss hängde med gubben till Högberga, på andra sidan Mössbroplan, där bostadsrättshusen ligger, för att titta på lokalen. Den var liksom en stuga på gården. Gubben sa att det är bra att den är fristående. När jag kom hem och berättade muttrade mamma lite om välgörenhet men hon såg att jag var glad, så hon blev också glad. Men Kids under the Bridge ska vi fortsätta att heta. Det bestämde vi på vägen hem.

(Utmaning: ekar)

lördag 29 mars 2014

Farmor plogar

Farmor plogar med näsan när hon går, sa min sonson sakligt härom aftonen.
Vi hade varit ute för att se till blåsipporna vid flyttblocken på Kristofferskullen. Jag slog till honom vänligt med flata handen, så att han flög som en trasa. Visst har han rätt. Jag är gammal och böjd. Inte den sortens åttioåring som spelar golf, precis. En vårpromenad till flyttblocken är precis vad jag orkar med på mina stabbiga, uppsvällda ben, med min värkande, krumma rygg, utan min stödjande, kära rullator. Jag vill tala om för honom att för fyrtio år sedan gick jag resligt på högklackade skor, mycket elegantare än hans mamma någonsin varit. Att jag en gång fått besök av en elev som satt och muttrade över saften tills han klämde fram:
Fröken har snygga ben. Det tycker alla pojkarna i klassen.

Ibland tittar jag nyfiket på de andra gummorna i huset där jag bor – vi är mest åldringar, tur att det är ett dagis i bottenvåningen! Jag tittar på dem och funderar på vilka liv de haft, hur mäktiga och vackra de känt sig. De flesta är fortfarande litet koketta, som jag, men några luktar kiss. Jag har sagt min son att han ska säga till mig om jag börjar lukta gammal men inkontinent är jag då inte. Jag har knipit hela mitt liv. Det är en nyttig övning.

Nyttig kanske också smärtan? Den där unga, vackra lärarinnan – var hon inte en gnutta egenkär? Och ytlig. Definitivt ytlig.

Smärtan blev min trognaste kamrat. Sonsonens farfar, han gick bort, liksom mina systrar och många av vännerna. Smärtan bestod. I varje liten rörelse är den med. Jag vet att jag måste kämpa. Jag måste kämpa och vara glad, det är enda räddningen. Och genom att ha något att brytas mot har jag kanske litet vuxit. Jag skulle inte vilja vara utan vad som har hänt med mitt sinne. Detta något hade inte hänt utan smärtan. Kan jag då önska bort smärtan, som är sådan att jag inte skulle önska ens min fiende den?

Säg förlåt till farmor, sa min son trött, samtidigt som han ansträngde sig för att inte skratta.
Min sonson lösgjorde sig från dörrposten han tumlat in i och sa soligt:
Förlåt.
Då började jag skratta och min son och sonson hakade på.
– ”Plogar med näsan”! utbrast jag. Det kan hända. Men jag har fortfarande kraft nog att slå en trettonåring halvt medvetslös.
Förlåt, sa han igen.

(Utmaning: böjd)

fredag 28 mars 2014

Vernissage

Kvinnoröst: Välkomna, välkomna, till vernissagen för Riksförbundet Mun- och fotmålares vårsalong! Den bild jag döljer med min högra arm är min egen. Jag döljer den för att jag inte kan röra på högerarmen, som har en bockad stång av rostfritt stål inopererad. Landskapet på bilden har jag målat med munnen och mina båda fötter, samt airbrushat litet med näsan.
Röst ur publiken: Men du har väl en vänsterarm?
Kvinnoröst: Den är också fixerad av en bockad stålstång. Som tur är sticker den stången inte ut, så jag kan hålla ett vinglas och klappa min katt.
Kattröst: mjau!
Mansröst: Själv är jag representant för kroniskt deprimerades vårsalong här vägg i vägg. Den är ganska trist.
Röst ur publiken: Om man både är mun- och fotmålare och kroniskt deprimerad, var ställer man ut då?
Mansröst: Företrädesvis här. Vår utställning är inte populär. Kroniskt deprimerade ser allt i grått.
Kvinnoröst (ironisk): Men ni är bra på att göra reklam.
Mansröst: Ja, jag står ju här.
Röst ur publiken: Flytta dig kärring och låt oss se litet konst!
Kvinnoröst: Det är inte så lätt. Jag har ett bockat stålrör genom pelvis som...

(Utmaning: Bildutmaning idag)

torsdag 27 mars 2014

Födelsedagen

Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag, för det är Amalias födelsedag! Hurra, hurra, hurra” Majljuset ler från det stora fönstret i Amalias rum när vi marscherar in och sjunger i kanon. Hon sitter upp i sängen, underligt gulaktig mot den vita nattskjortan. Vi ställer oss i en halvcirkel. Märta ställer tårtan på sängbordet och Harald lägger för Amalia en generös bit. Schwarzwald. Det är hennes älsklingstårta. Martin slår av sången.
Grattis, Amalia! säger Erik när det varit tyst en stund.
Ska ni bara stå där? Ta fram stolar så att ni kan sätta er och fika! säger Amalia, som redan balanserar en kaffekopp.
Vi drar och skramlar med stolar, finner att vi behöver ett par till, som Erik hämtar i korridoren. Klockan är bara åtta. Det sitter fint med schwarzwaldstårta från konditori Siljan.
Att ni tog er hit, allihop! säger Amalia.
Vi använder skolans buss.
Och skolan lämnar ni åt dess öde?
Bara en stund, bara en stund.
En stund... Jag är tacksam att ni kom. Ni vet att det är min sista födelsedag.
Jag och Märta börjar kackla nervöst. Inte ska hon säga så! Vad vet vi, det kan hända att...
Martin spänner ilsket ögonen i oss, lutar sig lugnt fram mot Amalia och säger:
Är du rädd för att dö?
Jag är ledsen över att behöva dö men jag är inte rädd för det. Inte än, åtminstone.
Vad kan vi göra för att den här tiden ska bli lättare för dig?
Hon ler.
Det ni gör nu. Ge mig er tid. Bjuda på tårta! Och sushi. Jag längtar efter sushi. För övrigt skulle jag gärna bli förflyttad hem till Stockholm men jag är ju skriven här. Eller i Leksand, menar jag. Och det kan varken ni eller jag göra så mycket åt.
Hon stryker sig över pannan. Blir hon trött av så många besökare på en gång? Hela kollegiet, nästan, och ett par elever. Nej, samtalet flyter på. Amalia är mycket intresserad av vad som händer på skolan, särskilt i bokbinderiet, förstås, och av hur hundarna mår. Femton elever söker till bokbindarlinjen nästa år. Sju finns det plats för.
Jag tänkte att vi kanske kan träffas här och gå igenom ansökningarna, om det inte är för jobbigt, säger hon dröjande. Det vore så roligt...
Självklart! säger Erik, som är tredjeårselev hos Amalia och med i antagningskommittén.
Amalia lyser upp, samtidigt som hon åter stryker pannan.
Är du trött, Amalia?
Litet.

Vi städar upp bland koppar och fat och drar oss tillbaka. På Trotzgatan hittar vi Sushi Lovers Falun och fyller en polystyrenlåda med nätta bitar. Den lämnar vi in på avdelningen, så att Amalia kan få den till lunch.
Spiken i botten nu, Märta, jag har egentligen lektion halv elva, säger Martin.
Jag kör så fort som hastighetsgränserna tillåter, säger Märta surt.
Hon har inte förlåtit honom för hans arga blick tidigare. Martin är medialärare och står inte Amalia särskilt nära, vad vi vet.
Det är fantastiskt att hon engagerar sig så i skolan fortfarande, säger Harald, som är gammal elev och Amalias vikarie.
Jag tycker inte det är sunt, säger Martin bestämt. Hon dör om ett par månader, det är det hon ska koncentrera sig på.
Hon kanske gör det genom att engagera sig i skolarbetet, säger jag.
Om vi var och en var hos henne ensamma, skulle hon nog prata om andra saker, säger Erik eftertänksamt.
Jag vet att han har varit hos henne ofta. Eftersom jag är granne med Amalia på Åkerö, vet jag också att han går dit titt som tätt. Ser väl om huset eller utför några andra uppdrag åt henne.
Folk är för rädda för att prata om döden, säger Martin.
Och andra pratar om den programmatiskt, muttrar Märta där framme.
Jag tror inte man kan diktera hur andra ska dö, säger Erik.
Ser jag fel, eller fylls hans ögon av tårar?
Var nån av er beredd att låta henne prata om hur det känns att dö? stöter Martin fram triumfatoriskt.
Han tittar sig omkring och besvarar sin egen fråga:
Nej!
Märta drar efter luft:
Var inte så inbilsk! Vad vet du om vad vi pratar med henne om privat?
Har du nånsin varit hos henne förut, under alla dessa månader? flikar jag in och Märta fortsätter:
Har du ens ringt henne?
Jag känner henne inte så väl, säger Martin dröjande.
Nej, just det! nästan skriker Märta och jag.
Lugn nu, lugn, säger Harald och lägger armen om Erik, som inte bryr sig om att dölja tårarna som rinner. Jag tror och jag vet att Amalia får chans att prata om allt som är viktigt. Martin, du handlade i god tro, eller vad man ska säga, men du behöver inte oroa dig.
Nej, just det, säger jag.
Vad bra att hon sa det där om sushin, säger Harald tyst.
Vi andra nickar.

(Utmaning: generös)

onsdag 26 mars 2014

Aidaväv

Hon skulle ha valt ett tätare tyg. Som det är nu täcker den tilltänkta bonaden hennes ben ända ner till fötterna. Där skulle hon förresten ha en annan bonad hängande, en där det stod ”Jag är förlamad i benen, inte i huvudet.” Expediter vänder sig ofelbart till den som skjuter stolen, bokstavligen över huvudet på henne. Katarina, den sämsta av assistenterna, svarar. De andra hänvisar till henne. Har man rätt att dela in sina personliga assistenter i bättre och sämre? Skit samma. Idag har man det. Hon har fantomsmärtor i själen igen.

Det är så trist med ett liv där bara det fysiskt påtagliga räknas. Gå upp, gå i säng, tvätta sig och få i sig mat. Sånt som hon brukat göra med vänsterhanden. Hon var flexibel och lättflyktig, rantade runt än här, än där, på kort varsel. Nu krävs en doktorsgrad i organisationsutveckling för att planera ett litet besök på en utställning. Färdtjänstbuss hit och rullstolslyft dit. Det slutar med att hon inte gitter.

Hon gitter knappt sätta nålen i tyget heller. Moulinégarn i olika toner av rosa på krämgul aidaväv. Korsstygn bara. ”Mina problem är inte problem för Gud, de är möjligheter”. Hon har kalkerat upp det snyggt. Times New Roman och en liten girlang. Hon tyckte att det lät så fint men nu vet hon inte. Det är som om hon har vuxit förbi sig själv de senaste månaderna. Boksmaken har förändrats och filmsmaken likaså. Tankespråken som betydde så mycket för henne har bleknat. Det är dem hon saknar mest. ”Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår.” Ja. Och. Även om man tycker så så uttrycker man det inte så. Det är så... platt.

Den nya bonaden skulle hon ha under köksklockan, hade hon tänkt. En påminnelse (till sig själv? till andra?) om hur lätt hon tar på sina svårigheter. Nu skäms hon över den, till och med över de minutiöst skräddade hörnen, långt innan hon fållat. Innan hon börjat på den första bokstaven.

Vad funderar du på? frågar Katarina mjukt.
Jag vill att du går till biblioteket.
(Du ska vara tyst om jag inte uttryckligen ber dig prata)
Men säg, jag ser att du kämpar med något.
Det ligger en lista i hallen.
(Du är min assistent, inte min förtrogna)
Jag kan inte hjälpa dig om du inte säger någonting.
Du kan passa på att köpa mjölk och avokado också.
(Håll käften och gå!)

När Katarina har gått knölar hon ihop aidaväven och stoppar den i soporna. Sen ångrar hon sig, plockar upp den igen. Den går att använda till annat. Dessutom slipper hon de frågor hon skulle få om den hittades i soporna.

(Utmaning: svårigheter)

tisdag 25 mars 2014

Oskyld

Jag säger motord nu. Ditt ansikte briserar. En förkastningsspricka uppstår, snett uppifrån och ner, och du kan inte dölja den för mig. Du virrar runt med ditt trasiga ansikte, vill absolut inte visa, och kan inte prata vanligt med din spräckta mun. Jag försöker ta i dig men du far undan. ”Nej”, viskar du och jag ser bihålorna och litet grand av hjärnan. Du vänder bort ditt sårade och pratar som till jackan: ”Jag går ut en liten stund.” Jag låter dig. Det gjorde jag inte i början. Jag trodde det var kärlek men nu vet jag att kärlek förutsätter ett litet, viktigt avstånd.

Du lägger igen dörren som om du försiktigt tillslöt en sarkofag. Går väl ut och sätter dig bland blåsipporna en stund. Det är du och naturen, där hänger jag inte med, men jag vet att du kommer att komma tillbaka läkt och dämpad. Medan jag väntar plockar jag litet rastlöst här och där – dina tidskrifter, mina spridda väskor – och jag tänker på en poet som påpekade att vår intimaste kroppsdel bär vi helt naken, oskyddad, visar upp för vem som vill se den och alla andra också.

Man får inte trasa sönder ett ansikte som jag gjort. Jag känner inte min makt. Närhetens förmåga att såra. Rester av prestige och sorg och vrede orsakar kanjoner i själen som går i dagen i ansiktet. Jag vill öppna fönstret och skrika att inget behöver finnas emellan oss. Att jag finns här med min famn. Att jag klarar anblicken av ditt ansiktes ohygglighet. Att det är en gåva och en nåd att vi kan visa vår bräcklighet för varandra.

När du kommer in har jag gjort varm choklad. Ditt ansikte är slocknat men intakt. Vi öppnar våra munnar samtidigt.
Föråt, säger jag.
Förlåt, säger du.
Sen säger vi:
Du behöver inte säga förlåt.

(Utmaning: ansikte)

(Tack till Ylva Eggehorn)

måndag 24 mars 2014

När du kommer hem

Du kommer hem och redan tystnar tystnar vrålet av min milda längtan. Du anländer här och redan studsar fnittret av mitt rena hopp. Du tittar upp när du har remmat av dig skorna och det är verkligen du. Du har problem med rosetterna som ett barn.

Du följer lekfullt konturen av min ryggrad med din vänstra hand. Vi tittar en stund på varandra, blyga. Jag säger:
Du!
Och det här ska vara för hela livet. Vi har kontrakt.
Dina läppar som jag aldrig mints dem. Dina händer nu om mina biceps. Bakom dig, i dörröppningen, har ett par väskor stockat sig. Om man får ta 46 kilo måste man ta 46 kilo, hävdar du.
Kom in! säger jag men jag vill säga ”gå”.
Det här räcker. Nu har vi övat. Vi kan ta det en liten bit längre varje dag, tills väskorna är helt inne och vi törs stänga dörren bakom oss utan att fatta eld.

(Utmaning: redan)

söndag 23 mars 2014

Vänkartan

Hon blir tvungen att sitta på toaletten ganska länge, så länge att hemtentans onda tal slutar surra i huvudet och hon kan se vad hon har framför ögonen. Sina bara fötter på gråblå klinkers. En handdukstork med vita badlakan. Och, om hon vrider huvudet litet grand åt höger, ett duschdraperi. Duschdraperiet med kartan på. Hon kisar och kartan blir en vänkarta. Där har hon en vän, och där, och där. De är spridda över jorden. Många har hon inte sett på flera år. En prick i Mongoliet. Två i USA och en i Singapore. Två starka kluster strax ovanför ekvatorn, skilda åt av landmassa, hav och tid. Och nu tittar hon norrut. Minsann, finns det inte ett kluster också här, i det besynnerliga land där hon valt att skaffa sin grundutbildning? Här finns Håkan med de mjuka underarmarna. Susanne med det mjuka skrattet. Och Weng-Tsu som är alldeles knäpp.

När hon gjort sitt vill huvudet tillbaka till tentan men hon tar sig tiden att ringa Håkan och fortsätta ett av deras samtal:
Joo, jag bor här nu!
Vad roligt! Hur kom du på det?
Där man har vänner är man hemma.
Så sant. Den första som blir färdig med tentan bjuder den andra på middag?
Oki.

Hon går tillbaka till badrummet och kisar igen. Kalliope i Mongoliet. I Mongoliet har hon aldrig varit men Kalliope är hennes vän. Då är hon hemma där. Hon ringer Susanne, som lyssnar och säger:
Att det ska ta en diplomatdotter så lång tid att räkna ut det?
Nu är det uträknat, i alla fall.
Nå, har du räknat ut uppgift fjorton?
Ja, den har jag nyss gjort. Den är enklare än den verkar. Jag säger bara cosinussatsen.

(Utmaning: vän)

lördag 22 mars 2014

Den gamla ladan

I natt brann Georgs utängslada. Jag fick höra det på ICA Maxi. Det är inte ofta jag kommer ut till byn. Men Martin Eliasson kommer in och handlar då och då med sin gamla Opel. Fruntimmersbil. Det säger jag inte till honom. Vi stod och pratade mellan rågflingorna och kärnvetemjölet och han berättade.
Det var väl några jämrans ungdomar, sa Martin.
Finns det några ungdomar kvar i byn?
Jodå. Eskils son Samuel uppe i Klacken och hon jäntan till Arvid. De har barn.
Hoppas de hann ut, då.
Va?
Hoppas de hann ut. Ungdomarna.

Jag vet inte om Martin men jag har då tillbragt många nätter i Georgs utängslada. Den låg så lämpligt till, på vägen ut mot Glaningsjö, dit ingen åkte. Nära men avsides. Man kunde cykla dit. Nu tar de väl fyrhjulingarna.

Jag var mest där med Gertrud. Vi tog med oss korvsmörgåsar och satt sen halva natten och spelade canasta. Hon var vacker, Gertrud, på sitt egna sätt. Och hon sopade höet med mig i canasta. Nu är hon väl död. Livmodercancer. Min bror såg upp till mig för att jag fick med mig Gertrud till ladan. Några år senare, när jag flyttat från byn, var det han som tog dit Gertruds syster Lisa. Det såg han till att jag fick veta. De hade nog inte kortlekar med sig, de. Knappt smörgåsar.

Canasta! Hade hon velat något mer? Hade jag? Jag föreslog schack en gång. Längre sträckte jag mig inte. Men hon var envis om den där canastan.

Kortlekar eller ej, smörgåsar eller ej – en fotogenlykta hängde med. Säkert med brorsan och Lisa också. Så lätt att den välter på det mjuka underlaget, fattar eld. Ja, jag är orolig för Eskils och Arvids barnbarn. Den där gamla ladan måste ha flammat upp som en fackla.


fredag 21 mars 2014

The system to end all systems

Jag kommer hem, sparkar av mig kängorna och slänger den tunna ylleschalen över soffryggen. Schalen pärlar av mikroskopiska vattendroppar. Det är en dag när det är skönt att komma hem. Du sitter i soffan.
Vad blir det för mat? säger jag, lätt, fastän jag inte känt någon doft.
Du tittar upp ur något mättat och fjärran, med uppsynen hos en som hör ett språk för första gången.
Vad blir det för mat? frågar jag igen men jag har sett vad som pågår.
Du ruskar på huvudet och säger tomt:
Förlåt. Det glömde jag.
Jag förstår det.
Jag tittar ömt på dymo-apparaten. På etiketterna. De nydoftande träryggspärmarna från Nordins. Indexflikarna till dem. Sist på dig. Du ser ertappad ut.
Håller du på att sätta upp ett system?
Du nickar.
The system to end all systems?
Du fortsätter nicka och ler självironiskt.
Fortsätt med det, du, så steker jag upp litet pytt i panna.
Nej men jag kan...
Fortsätt.

Vi hittar en folköl i kylen och delar på den till maten.
Jag ska inte berätta för dig om mitt nya system, säger du, när du vaknat ur din kreativa trans.
För att det kan bli kontaminerat av min osystematiska läggning?
För att du inte är intresserad. Men det här systemet kommer att hålla.
Du spetsar beslutsamt en rödbetsskiva, fortsätter:
Men det är klart att det är du som kommer att ha koll, fast du inte har någon organisatorisk princip alls!
Jag vill säga att jag har en organisatorisk princip, fast den är så enkel att den inte syns. Du skulle inte vara lycklig om du inordnade dig under mitt skenbara kaos. Och du är så söt när du drar upp riktlinjer och bestämmer ordningsprinciper. Jag vill inte vara utan det, även om vi får leva med att dina papper kommer bort. Jag norpar din hand tvärsöver bordet och pussar dig blött i handflatan.

(Utmaning: system)

onsdag 19 mars 2014

Orvars spel

Orvar är ensambarn. På rasterna i skolan leker han mycket med sina kamrater men hemma tyr han sig till föräldrarna. Det märks. När vi kommer dit på middag ska han alltid ha en aktivitet. Den här gången sätter han på oss sina gamla haklappar i formpressad plast, en röd, en blå, en vit och en lila. Själv sättter han sig vid bordets kortända och plockar fram en bunt olikfärgade lappar, som han ordnar i högar.
Vill ni vara lika smarta som en sjätteklassare? utmanar han.
Han går i sexan, Orvar. Det är han som har skrivit lapparna. Och allt han skrivit frågor om är sådant som han kan. Haklappen stramar om halsen fast den inte är knäppt.
Orvar kan tydligen mycket om periodiska systemet. Allt jag vet är att väte kommer först och att Primo Levi är oundgänglig läsning. De frågorna kommer inte. När det blir min tur första gången väljer jag en fråga om syslöjd. Och ja, jag vet att man ska ställa in symaskinen på två och fyra när man ska sy sicksack. En blå lapp i haklappens ficka. Jag har vit haklapp. Allt matchar men jag kvävs.

Ett tag är det kul. Oskar håller god fart. Jag får rätt på Burmas huvudstad och en PK-nick från Orvars attraktive fader Petter när jag även nämner Rangoon. Jag klarar att ta roten ur sexton och att uttala Arkansas rätt men jag märker att jag mer och mer försöker stila inför Petter och att alla andra är rätt less. De har inte heller lika många lappar i sina haklappar. Fått fler frågor på periodiska systemet än jag.

Jag tittar besviket på mig själv. Här sitter jag, en kvinna i yngre medelåldern, och låter inte bara all min tävlingsinstinkt forsa fram på grund av en tolvårings hemmasnickrade sällskapsspel, utan gör till yttermera visso detta spel till en ursäkt för att lägga an på sagde tolvårings far.

Lägga an på är mycket sagt.

Jag är lycklig med Ruben.

Ruben har en lapp. Petter har fyra. Orvars finmotorik är sådär. Lapparna har väldigt kurvigt klippta kanter. Min haklapp svämmar över.

Vit haklapp vann! säger Orvar efter en evighet, när alla lappar är slut.
Vad är priset då, kuttrar jag och himlar med ögonen mot Petter.

Kuttra är mycket sagt. Men jag skäms. Jag skäms och jag kan inte stoppa mig.

Du får komma in i hyddan och läsa ur boken för mig! lovar Orvar.
Men jag vill veta hur det går i boken! ropar Petter förtörnat.
Jag ler mot Petter.
Hon kan visa dig hur långt vi läst och så kan du läsa själv när du går och lägger dig.
– ”Hon” heter Lisa, säger Petter.

När vi träder in i filthyddan i Orvars överdimensionerade rum, är det slut på hans jovialiska kaxighet. Han är blank i ögonen och flåsar, tar fram en leksaksrevolver och sätter den mot min tinning. Vi blir sittande så några avgrundssekunder innan han säger dovt:
Hands off my father.
Jag, fortfarande i plasthaklapp, viskar:
Yes.
Han verkar vilja trycka in revolverpipan i mitt huvud.
Did you understand? Hands off my father. Read from page fortyseven.

(Utmaning: fråga)