Garvargubben

Tänderna, de som är kvar, är bruna. Den täta lukten står alltid omkring honom efter tjugofem år som garvare – urin och pottaska, litet surnad bark. Han är stolt. Det går bra. En våning extra har han byggt på boningshuset. Därifrån häller nu hans goda kona tvättvattnet ner på gården. Hon blir varse honom, ler svagt. Fortfarande får han komma till ibland och lukten stör henne inte, säger hon.

Tjugofem år i branschen. Skinn efter skinn och han har stadigt blivit bättre. Han är aktad, inte bara här i Jorvik utan också i de utanförliggande byarna. Runorna har han inte lärt sig. Det har inte behövts. Han anser fortfarande att det inte behövs men där går Rolf, äldste telningen, nu vuxen redan, emot honom. ”Bokföringen, far! Bokföringen!” säger han och också: ”Vinstmaximering!” Rolf vill att de ska bygga större kar, få bättre förtjänst per timme. Rolf springer omkring med plana träskivor som han beställt för ganska dyra pengar från timmermannen. Där för han upp varje skinn och vad djuret kostat, om de fått kött till köket och vad de sålt skinnet för. Helst skulle han också vilja räkna på barken och pisset men det kostar förstås inget. Det är som om det vore en nesa för Rolf, hur än hans ekonomiska sinne gläder sig.

På kvällarna sitter han med brädlapparna vid bordet, tolkar siffrorna. ”Far! Den här månaden i fjol gav två kvartur mer.” ”Men sa du inte att det gick bättre i år än i fjol?” ”Det var förra månaden, far.” ”Men så, det räcker väl?”

Rolf rycker på axlarna. Det här samtalet har de haft förr. Om han skulle fortsätta, skulle de hamna vid de nya karen och gubbens retlighet skulle gå i dagen. Rolf får troget vänta tills han själv ska ha hand om garveriet, lyfta det till höga höjder. Han vet precis hur man gör när man sköter ett företag.

Den gamle garvaren står vid sitt kar. Han hör hustrun sjunga från andra våningen. Dröjande låter han garvvätskan fara mellan fingrarna. Rolf har alltid skyggat för just detta, det som är hemligheten med en god garvning: att känna att badet har rätt strävhet och temperatur. Utan den kan man fylla hur många plankor som helst med runor, skinnen kommer att ruttna eller bli hårda och kunderna kommer inte tillbaka. Han har velat lära Rolf som han själv lärde sig av sin far, varje levandes dag, för att känna in alla upptänkliga konsistenser på vätskan. ”Det har man väl personal till,” säger Rolf förtrytsamt. Det kanske går. Det kanske går ändå.

(Skriv om bokslut)