Inkapslad

Timmarna smyger fram, utsträckta, sköra, som min kropp, som ännu håller fast vid livet. Bara i den här kulturen gör vi skillnad på kropp och själ. Den här kulturen är mycket dominerande. Ibland uppfattar jag det som om det är den som håller mig fjättrad. Visst är det så? I första och i sista hand är det kulturen som bestämmer vårt öde.

Mina besökare är alltför hafsiga i vissa avseenden. De kommer och de talar om sin sorg men de observerar inte. Observation kunde i det här fallet leda till kommunikation.

Jag längtar efter dig, min älskade, du som kommer hem från USA om två veckor. Ingen har talat om för mig om jag väntas leva då men om det inte vore så, skulle du väl redan ha kommit? Ron vid att tänka på dig. Ditt försiktiga betraktande, som ger insikt. Du skulle se mitt lillfinger röra sig. Du skulle ställa några frågor, räkna ut att det är en frivillig rörelse och så skulle samtalet flyta mellan oss, nästan lika obehindrat som förr.

Du skulle framhärda, som jag framhärdar nu i att inte släppa taget. Du skulle inte lämna någonting ogjort för att hitta mig som finns där innesluten i mig. Kropp och själ. Påhittade dikotomier. Jag är en och densamma. Jag är fullständigt ny. Och själen finns inkapslad men fri i varje cell. Så ska jag röra dig med min själ när jag smeker dig med lillfingret.

(Utmaning: skriv om envishet)