Minou

Mellan människorna i rummet var det olika långt. Jag stod och samtalade med en person av något kön och någon nationalitet men min energi var riktad mot en kvinna i ett annat hörn, till synes oändligt långt borta. Så brukar jag inte göra. Jag sätter en ära i att koncentrera mig på den jag talar med. Allt annat är fruktansvärt ohövligt.

– Så det är stor skillnad på BNI och BNP? hördes jag svara min samtalspartner medan jag löpte risk att ådra mig en kraftig kronisk skelning i mitt försök att hålla koll på den utvalda.

Det pinsamma var att jag inte visste om jag sneglade för att jag ville möta henne eller för att undvika.

– Varför rör man sig då med dessa två mått? fortsatte jag heroiskt.

Det måste ha varit en man jag talade med.

Den jag var riktad emot egentligen var kraftig, tjugofem år äldre än jag och iklädd en blåaktig applicerad tunika och turban i samma tyg. Det var också tjugofem år sedan jag sett henne sist. Hon såg liksom följdriktig ut. Säkert hade hon stora, dallrande örhängen. Det brukade hon ha då.

Det tog några minuter. Jag vill tänka mig åtta minuter och nitton sekunder, för det är den tid ljuset tar på sig mellan solen och jorden. Samma tid – kanske – använde hon att tillryggalägga sträckan på tjugofem meter mellan oss, vänligt utbytande ord med dem hon passerade på vägen. Jag kände hennes varma hand mitt på ryggen.

– Amelia, sa hon, minns du mig? Det lyser om dig!

– Och om dig, Minou.

Jag kunde inte låta bli att märka att hon inte tagit någon som helst notis om personen som fortfarande stod och gafflade om sina trista ekonomiska parametrar. Tvärtom förde hon mig med hjälp av handflatan på ryggen värdigt undan några steg.

– Så lång tid... Jag hoppas du mår bra nu, viskade hon.

– Nu mår jag bra för det mesta. Jag hittar ibland boken av Andres Chauenko och tänker att jag ska skicka den till dig men det blir inte, för jag skäms så.

Jag märker att jag talar hektiskt utan att andas och kinderna blir varma.

– Inte ska du skämmas efter alla år. Du var ju sjuk.

– Men jag satte dig på pottkanten.

– Mycket vatten under broarna, min vän. Att gräva ned sig i det förflutna är att vanhedra nuet.

– Men jag skulle så gärna vilja förklara. Visst, du vet att jag var sjuk, men jag hade goda bevekelsegrunder inifrån mitt förvrängda perspektiv.

– Det har jag alltid utgått från. Nu talar vi om något annat. Hur blev ditt liv?

Jag är lika gammal nu som hon var då. Känner mig fortfarande som en barnunge.

– Äh, jag jobbar inte. Förtidspensionär hette det förr.

– Bra. Vad gör du när du inte jobbar, då?

– Målar lite. Binder lite böcker. Skriver ibland, sa jag mer och mer slokörad.

Jag insåg att jag nog borde ha undvikit, i alla fall. Kanske gått när jag sett att hon var där. Jag var mitt i ett samtal jag otaliga gånger haft i fantasin och verklighetsversionen blev det träigaste träiga. Inifrån bubblan hörde jag mitt namn nämnas flera gånger. Av henne, visade det sig, förstås. Jag tittade upp med min oärligaste min och sa:

– Minou, jag känner mig väldigt orolig i magen. Jag har IBS till råga på allt. Ursäktar du?

Inget rörde sig i hennes harmoniskt balanserade ansikte.

– Självklart, min vän. Det var roligt att träffa dig och Chauenko-exemplaret kan du glömma.

– Men det har en fin dedikation!

Hon hade redan vänt sig om. Jag uppfattade inte vad hon sa men tror att det var:

– Det har jag så många.

(Utmaning: sträcka)