Rosor till Julian

Försakelsens salighet som du känner så väl, liksom Julian av Norwich, eremiten som inmurad i sin cell invid kyrkan satt försjunken i kontemplation. För henne fanns inte något annat. Man fick tala med henne genom ett litet galler. Vad hade hänt henne om någon kastat in rosor i stället för ord?

För dig: det måttliga livet. Aldrig behövde du tigga bröd. Du gick klädd i kostlig bomull från Hennes och Mauritz. Ett par gånger i månaden hade du råd med en god flaska vin och några ostar. Försiktigt gick du på din väg.

Det var ensamheten du sökte. Oberoendet, så fritt från ägande som möjligt. En kaffeburk och en förpackning mjölk; ja, litet längre sträckte det sig men inte mycket.

Du hade just börjat säga till alla människor som kom i din väg: ”Jag har det precis som jag vill ha det. Min lägenhet ska vara min nunnecell, som jag endast undantagsvis lämnar. Här är jag fri.” Eller kanske med en annan ordalydelse, beroende på vem du pratade med. Men du stod för ditt liv, äntligen. Uttalade det du så länge känt.

Du var vare sig tillknäppt, torr eller förstelnad. Du var bara säker på att den ensamma kontemplationen var ditt liv.

Så stod hon där en dag utanför cellen. Hon gjorde inte mycket väsen av sig men hon fick fundamentet för ditt livsbygge att rämna bara genom sin varelse. Det fanns inget galler mer och ruinen var vacker. Händer sträcktes ut. Det bjöds in och det bjöds ut och ”ute” och ”inne” var inte olika platser. Ni klev in i varandras liv. Det märkliga var att kontemplationen inte behövde överges. Inget behövde överges. Ditt liv ändrade helt skepnad, en blev två, men allt väsentligt var detsamma. Och det var lättare att gå.

(Utmaning: skriv om ändrade planer)