En idyll

Följ med mig hem, uppför den långa kastanjeallén, mot den vita lilla herrgården. Den är mitt hem. Jag känner inga band. Jag har så länge fått höra att jag är privilegierad, som får bo isolerad i änden av en tokdryg allé.

Jag tror det är bäst om man själv får avgöra om man är privilegierad eller inte.

”Hallå, min lilla tossa,” flöjtar mamma när jag kommer in. ”Hej!”svarar jag vänt. Vi pussas. Dricker te. Rostskivorna så härligt perfekta. Vi pratar om min dag och hennes. Sen säger jag ”läxor”. Jag rusar inte men går snabbt upp på rummet. Min fristad. Där drar jag fram min sockerlåda av trä från nittonhundrakallt.

I min stora sockerlåda har jag allt jag behöver. De gamla nallarna, inlinesen, det jag ruskat av mig och det jag håller fast vid. Jag borde slänga bort det. Jag är faktiskt nitton år. Men mamma är så nöjd med sin barnsliga stora flicka, som sitter på golvet stup i kvarten och rensar bland sina mjukdjur. På sina fester och bjudningar berättar hon anekdoter om mig, om hur följsam och tillgiven och lydig jag är. Jag känner mig som en hund. Men sen säger hon ”ansvarstagande”. Det verkar mer åldersadekvat. ”Åldersadekvat” säger vi i vår familj. Det är pappa som sprider sådana ord omkring sig.

Var jag får pengarna ifrån? Jag knycker hemma, eller baxar ute, eller gnor.
Hur jag injicerar utan att det märks? De har ingen särskild koll. Litar på mig. Litar alltid på mig.
Var jag förvarar varorna? I sockerlådan, förstås.

(Utmaning: skriv om beroende)

baxa = stjäla
gno = prostituera sig
varor = narkotika