Botgöring

Du vet att det är jag. Du ser hur jag vaggar fram till funten, drömmande om ett annat kärl. Jag är hudlös – i överförd bemärkelse – och naken. Nervös. Nu ska jag bada i salpeter. Det är en ganska enkel logik: jag tar på mig smärta för att inte vårt förhållande ska drabbas ytterligare. En enkel, haltande logik.

Jag vill vända tillbaka till dig. Bli bekräftad. Få vara liten eller stor, ett jag bara; jag vill vara ett jag. Vi behöver inte tala längre om roller, inte slåss om vem som kastade första stenen. Vi kan stilla ta hand om varandras sår.

Men det innebär att vi måste titta varandra i ögonen. Hämta hem det första skrattet. Rensa ögonbottnarna. Bli fria, utan att snegla åt sidorna. Återigen se varandra. Rakt.

Jag har hunnit två tredjedelar av vägen uppför mittgången i den fulla kyrkan. Det finns inte många chanser kvar att vända sig till dig. För första gången inser jag att det förstås är upp till mig, enbart. Du sitter i kyrkbänken, det är jag som måste ändra kurs.

Det gäller att tordas. Makterna har många medel.
Det gäller att våga bryta ritualen, vara den som inte är konform.
Det gäller att ha tillit till att du tar emot. Jag har ryggen emot dig, kan inte se.

Nu står jag framåtlutad framför den salpeterfyllda funten. En darrande inandning. Jag hade inte längre tillit ens till dig.

(Utmaning: skriv om att vara hudlös)