Med två hönor

Hon gick i templet åtminstone varje poya-dag, klädd i så ren vit sari hon kunde åstadkomma. Det var en kontrast mot hela hennes liv. Hon njöt av att vara på dagsidan, i ljuset, med de andra människorna. Och vad hon njöt av munkarnas undervisning.”Inte ta vad som inte är en givet.” Sådant. Dagarna i templet var kostbara löften om en annan tillvaro.

I sitt verkliga liv bodde hon i ett litet skjul byggt av packlårar nere vid den stinkande kanalen, hade ingen fast inkomst och tre barn att sörja för. Maken försvann när lillflickan föddes för fyra år sedan. Vad hade hon? Några städjobb från och till. En hop gapiga ungar.

Som hon älskade. Naturligtvis gjorde hon det. Som hon lyssnade till när de gått till sängs, när de gnydde som värst över sina värkande hungermagar. Som hon någon kväll i veckan släppte alla principer och levnadsregler för, gav sig av.

Det var två hönor den här gången. Hon hade smugit in i Samarasinghes stora hönshus. Becksvart. Ändå blundade hon. Hon gick med böjt huvud, händerna i yviga rörelser framför sig. Det första hon fick tag på dödade hon, en fågel med vänster hand, en med höger. Ett djupt andetag när hon kom ut. Hönsskitdoften hade varit tung där inne.

Hon gick just och funderade på om hon skulle gå till fältet hos Soyzas och ta litet mungbönor, eller till och med majs, när en av de äldsta munkarna mötte henne på stigen. Fortfarande med en höna i varje hand blev hon bestört. Hon måste ju buga och föra ihop händerna. Det enda som fanns att göra var att slänga hönorna i diket.

Han måste ha sett. Han måste ha sett. Men ingen förebråelse kom över hans läppar, inte ett ord överhuvud taget, som vanligt. Hon räddade fågelkropparna ur diket och gnodde hem.

Ett par dagar därefter kom det ett brev från doktor Samarasinghe själv. Hon rös över det faktum att det kom ett brev till henne, och över att det var från den store man hon bestulit på två hönor. Uppmärksamt stavade hon sig igenom det. Ingenting om hönor. Men kunde hon ta en fast halvtidstjänst som kökshjälp hemma hos Samarasinghes? Hon fick förstås ta med sig de yngsta barnen, om hon ville.

(Utmaning: skriv om att bli upptäckt)