Om morgonen står havet som lägst. Det är den tjugofemte juli och vi ger oss ut med kassar och ryggsäckar, du och jag; mildväder, doft av regn och frilagd havsbotten. Blåstången masserar fotsulorna som bubbelplast. En rik palett i det till synes bruna, tålmodigt liv i det som verkar dött.
Vi behöver inte gå långt. Idag som andra dagar ska vi plocka samphire, norfolkkustens gastronomiska pärla och blida sjöogräs. Det är bara att skörda – på några minuter har vi fått så mycket som vi kan bära med oss. Fötterna är blästrade lena av sand. Kanske går vi ut och hämtar mer innan tidvattnet vänder, skördar och säljer för ett drygt pund per pund.
Samphiren kokar på fyra minuter, kanske fem. ”Havets sparris” kallas den av en del. I åratal har vi plockat den vid lågvatten och fått en liten förtjänst. Ändå blir vi aldrig less. Samphire står på bordet varje dag under säsongen. Vördnadsfullt, med bävan, äter vi stjälkarna rena från det köttigt gröna. Sen läser vi tidvattentabellen igen.
(Utmaning: skriv om tång)
Tycker om. Trovärdigheten. Känslan av att vara där. Tidvattentabellen.
SvaraRaderaJag har hört att man kan äta det där eländet. "Havets sparris", jag undrar jag... ;)
SvaraRaderaMen bubbelplast gillar jag, dock inte i din text. Kändes plastigt och konstgjort i din levande, vackra och tidlösa berättelse.
TYcker mycket om...allrahelst orden "Fötterna är blästrade lena av sand."
SvaraRaderaVad får du alla vackra ord ifrån?