Om att snurra

Jag attackerar dig på dansgolvet. Du är lång och skön och har förunderliga tankar om döden, tankar som gör att jag vill krypa tätt intill, helst ända in, om det är möjligt. Nu har jag kvällens chans att vara dig nära. Musiken finns bara som en osynlighetsmantel. Alla är inne i sitt och jag börjar utifrån periferin, utifrån rummets gränser, med min vindlande dans som för varje varv för mig närmare. Det kommer att ta ett tag men jag vill inte skrämma dig. I allt tätare cirklar dansar jag, förglömmande min klumpiga kropp och min brist på rytm. När jag kommer fram ska jag fråga dig en gång till om döden, kanske också kyssa din örsnibb. Ingenting vågat, bara sådant som sänder rysningar. Jag har sett ut dig. Du är för mig. Du ser inte ens att jag siktar på dig.

Din örsnibb sitter för högt upp. Du hör inte vad jag säger om döden. Jag dansar med slutna ögon och känner i hela kroppen att du också blundar. Känner att jag nått över tröskeln, att du snart är min. Då säger du besvärat:
– Vi kanske ska gå till de andra.
Abrupt öppnar jag ögonen. Jag har tagit för god tid på mig under min rotation. Alla har gått in igen utom vi.

Vi säger inte många ord sen. Jag ber om din adress. Du säger bara ditt namn och byns. Du vill lägga tid och jord emellan oss, det märks, utan att jag ens fått visa mig för dig. Du känner mig inte! Du känner mig inte!

(Utmaning: skriv om att snurra)