Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

söndag 31 oktober 2010

Ickevåldskrigarens platser

Speciell är platsen som ligger rakt under den molniga himlen. Där får han lära sig att andas och att blicka långt. Bröstkorgen öppnas och ögonmusklerna slappnar av.

Speciella också kulvertarna och tunnlarna, de mörka gångarna som kittlar hans fantasi och övar hans mod, modet att kämpa genom att inte kämpa, inte använda fysiska vapen. Där ställs hans öppna bröstkorg på prov.

Den mest speciella platsen är framför den upplystes altare. Där får han öva ödmjuk underkastelse, buga till jorden. Det sitter hårt åt, särskilt när han inser att vad han bugar för är sin egen inre buddhanatur. Vare sig han bugar eller inte, övar han sitt egos flexibilitet.

(Utmaning: skriv om en speciell plats)

fredag 29 oktober 2010

När Rovern dog

Det var när Rovern dog alldeles utanför min gavel som du blev tvungen att söka dig in till mig från kylan. Du var mitt livs kärlek när vi gick i nian. Nu trädde du in, fortfarande lång och litet kutryggig, kort, kort snagg och leendet. Leendet likadant, din mjuka, mjuka mun.
– Känner du igen mig, AnnBritt?
– Visst, Roland. Det var inte igår.
En klyscha. Jag bet mig i läppen. Torkade mina rena händer mot jeansen.
– Stig in!
– Bärgarn hade en före mig, så...
– Så du är tillbaka i stan?
– Mina föräldrar är ju kvar, så...
– Men såhär mitt i veckan?
– Ja, det är pappa. Han är inte frisk, så...
– Nej, jag hörde det.
Du stod på hallmattan med mössan i handen. Inte som en stor doktor i Stockholm, utan som vem som helst som jag träffar på Konsum Marknad. Jag förstod mycket väl att du ägnade fritiden åt att sitta på lokal och äta oliver ur smala kärl som såg ut som långa båtar. Sådana hade jag sett och också köpt på Dollar Store. Men nu var det inte oliver jag hade. Hela huset stank av vad jag hade.
– Får det vara litet mat? sa jag tveksamt.
– Det luktar underbart, sa du.
Artig, förstås.
– Ja, men dåså.
Återigen de nervösa händerna upp i håret, sen fram med en tallrik till. Karotter. Om jag bara kunnat uppbringa litet sallad. Det enda jag hade var kokta morötter men de var i alla fall fortfarande krispiga.

Ånga på dina glasögon. Jag skulle vilja tala om hur jag älskat. Hur jag älskat dig för allt som andra älskat dig för men mest för att du var så snäll. Ville ge dig det som ett slags present, orden om år av kärlek. Jag la för dig från faten. Du skalade inte potatisen. Tog en tugga. Jag märkte att jag bara satt och betraktade dig, så jag ryckte också åt mig besticken. Det var varmt att ha dig hemma.
– Mmmm, sa du. Å, vad gott!
– Det är bara får i kål.
– En av mina favoriter! sa du.
Ibland spanade du ut genom fönstret, på bilen som stod litet snett i drivan. För övrigt var du fullständigt närvarande. Dina händer. Jag kände igen dina händers speciella rörelsemönster, som ett träd i blåst. Du var alltid generös med dina händer.

Efter tre portioner får i kål kom bärgaren. Karotterna var skrapade och du hade suckat njutningsfullt flera gånger. Jag trodde inte längre att du bara var snäll.
– Ja du, AnnBritt, om du nånsin kommer till Stockholm...
Du lade ett visitkort på min plats.
– Fast jag måste förstås bjuda ut dig på restaurang för att matcha detta.
– Jag vill se hur du bor, sa jag blygt.
– Vi tar en drink där först, log du.
Vi trodde nog då att vi menade det, att det skulle bli av. Det var innan jag blev vansinnig. Innan jag började skicka mail efter mail till dig, först med recept på gamla husmansrätter, direkt ur minnet från mammas goda råd, sen med minnesbilder från vår gemensamma skoltid, sen med reflektioner över tillvaron i en gammal bruksort, sen med – jag skäms nu – direkta kärleksförklaringar. Det var ju så varmt där inne i huset och snön bäddade in oss så mjukt och du var så vanlig, som om jag skulle kunna ta på mig en svart klänning och vara din dam i Stockholm. Till och med någon så snäll som du blev trött. Du svarade med ett par varma rader, oavsett om jag skickade dig recept på fläsklägg eller erotiska framstötningar. Du kunde nog inte säga nej. Det var det som var det värsta. Man blev aldrig riktigt bortstött men kom heller aldrig riktigt inpå. Ibland är det som om du inte finns i verkligheten, så lätt fäster du vid livet, men då tänker jag på när din Rover pajade och min får i kål föll dig på läppen. Att du var här då och förtrollade mig.

(Utmaning: skriv om smak)

torsdag 28 oktober 2010

Kakmästaren

”Lillmågen” var inte måg till någon särskild. Han var bara en nära, nära vän till familjen, lyssnade till dem när de hade det svårt och kom med finkänsliga råd. ”Författaren” var ingen riktig författare, hon bara lånade familjens dator och knattrade på när hon hade orken. Hon hade sällan orken. ”Hänsyns-lösa” var egentligen inte så hänsynslös, det var bara det att det var som om hon lade asfalt med sitt ordflöde. Bara familjen orkade med henne, familjen som hade så många trådar av mänsklig kontakt utlagda härs och tvärs över bygden och landet. Mitt i familjen satt kakmästaren. Det var svårt att se om det var en hon eller en han, så mild och bred och stor och mjuk och gungande som han eller hon var. Mästaren gav läkedom och kraft med sina kakor. Alla fick en sats var. Hela satser skulle det vara, inget snålande. Stod det ”grädde”, blev det vispgrädde. Inte mellangrädde, usch.

Idag stod mästaren och bakade klenäter och jitterburgare. Då kunde man förstå att det var en besvärlig dag. Mästaren sa inte: ”De har hittat metastaser” eller ”Kajsalena är fortfarande försvunnen”. Mästaren tog sig före att baka de svåraste av kakor och vi visste därmed, att det var illa och att vi måste vara beredda, ty det var vi barn som i hög hastighet skjutsade ut kakorna till dem som behövde dem. Det kändes nästan som om vi hade blåljus på cyklarna. Mästaren ordinerade aldrig en klenät utan att det var behövligt, eller för den delen en enkel mördegskaka. Efter ett par dagar kom telefonsamtalet: ”Operationen lyckades!” eller ”Jag fick jobbet!”

Nu for jag iväg med en plastburk med jitterburgare i cykelkorgen. ”Åk till Guldgrävarna,” hade mästaren sagt. Jag hade aldrig hört om adressen förut men det var en dålig väg för möra jitterburgare, med många backar och farthinder. ”Det här ska ni ha,” sa jag blygt när jag kom fram. ”Varför det och från vem?” sa personen som öppnade. Hon var bekymrad, det såg jag. Jag var van. Jag förklarade om mästaren och kakorna men jag sa inget om syftet. ”Vi arbetar i det fördolda,” brukar mästaren säga. Mästaren vill inte kallas ”mästare”, utan bara jobba på och hålla världen vid liv – som vi alla gör.

(Utmaning: skriv om en mästare)

onsdag 27 oktober 2010

Roddy

Roddy var trevlig. Han dök upp i vår klass i trean på gymnasiet. Alla gillade honom, utan att han direkt slog sig i slang med någon av oss. Nu stod jag här, mitt emot honom, på Medborgarplans tunnelbanestation tio eller tretton år senare. Vi skulle åt samma håll. Samtalet flöt på, lätt i tonen utan att vara ytligt, och var inte avklarat när vi var framme vid hans station.
– Du kan bli med mig hem, sa Roddy.

Han bodde i en etta, som jag, men rummet var kalt och stort, med en heltäckande sävmatta. Den enda möbeln var en sorts altare med en buddhastaty och framför den en gerbera i en vas. Längs väggarna låg kuddar och dynor.
– Meditationsrum, förklarade Roddy.

Alla andra funktioner var koncentrerade till det lilla köket.
– Men var sover du? frågade jag.
Han rörde vid en hängmatta, som hängde i sin ena krok på köksväggen. Den längtan jag ansattes av så fort jag kom inom hans dörr var inte lik någon annan jag känt.
– Har du vigt hela ditt liv åt din... tro?
– Jag hoppas det, sa han.

– Vad är det viktigaste i Buddhas lära? frågade jag när vi satt vid det lilla bordet och drack te.
– Att föreställningen om ett permanent jag är en chimär, svarade han snabbt.
– Va?? Är det inte de fyra ädla sanningarna och den åttafaldiga vägen? frågade jag förnumstigt. Man hade i alla fall några poäng religionshistoria.
– De fyra ädla sanningarna och den åttafaldiga vägen leder till insikten om att det inte finns något permanent jag... sa han och verkade för första gången sedan vi stött på varandra vid Medborgarplatsen tappa energi.
– Få se, vad är den åttafaldiga vägen nu igen? babblade jag på.
Han tog en djup klunk av teet och sa:
– Vätskan fyller svalget, smaken är besk.

Efter tystnaden som uppstod, återtog han:
– Du, jag är ingen teoretiker och ingen lärare. Frågar du för att du vill veta eller frågar du för att fråga?
Tårar vällde upp i mina ögon.
– Jag frågar för att jag vill ha det som du har, sa jag och drabbades av min sanningsenlighet.
– Jag har inget som inte du har, sa han milt. Vill du lära dig meditera? Jag vet ett bra ställe...
– Jag vill ha det du har, envisades jag som en fyraåring.
Om han var skärrad, visade han det inte.
– Jag mediterar minst fyra timmar om dygnet och har varit på retreat tre månader en gång, sex månader en annan och sju nu senast.
– Ja?
– Börja där, sa han och log.
– Men där började inte du, sa jag klipskt.
– Nej, jag började med att gå till det där stället jag nämnde, sa han lika klipskt och började skriva en lapp med adress och öppettider.
”Han får bära ut mig” tänkte jag. Roddy gav mig lappen.
– Nu får du göra vad du vill men jag ska meditera. Jag hoppas vi ses på centret, sa han vänligt och gick ut i meditationsrummet.

I två timmar satt jag i köket och läste gamla Mitt på Kungsholmen. Dörren var öppen in till Roddy. Han gjorde inget speciellt men satt som en staty. Vad kunde jag göra? Rökelsedoft ringlade in i köket. Jag älskade stället för att det var en dröm som hade realiserats av någon som var en vanlig människa. Vad hade han sagt? Bibliotekarie. Jag diskade muggarna, skrev ”hej då” på en lapp och gick. Dagen därpå gick jag till det buddhistiska centret och bokade in mig på en nybörjarkurs. I början när jag mediterade gjorde det så explosivt ont i kroppen, att jag starkt ifrågasatte att illusionen av ett jag verkligen var en illusion. Det ifrågasätter jag ofta fortfarande. Det är naturligt. Jag har inte vaknat upp till min sanna natur. Ofta träffar jag Roddy på centret. Jag kan skratta nu åt hur vi träffades men längtan finns fortfarande.

(Utmaning: skriv om något skenbart)

tisdag 26 oktober 2010

Otto, 8

Otto är åtta år. Han tycker om att sova i sina grårutiga kalsonger och med välling i en thermosmugg bredvid sängen.
– Så slipper ni bli väckta när jag vaknar mitt i natten, säger han till mamma Ilse och pappa Peter.
Vällingen är nästan alltid urdrucken när Ilse kommer och purrar honom klockan halv åtta.
– Men om det kommer något stort och starkt, då vet ni att jag kommer till er! säger han.
Mamma och pappa säger att han får komma när han vill.

En natt kryper han darrande ner i sängen hos Ilse.
– Jag drömde att jag föll! Det var så otäckt!
– Det är minnet av när du bodde i träden för miljoners miljoner år sedan. Ta tag med svansen nästa gång! tipsar Ilse.
De resonerar vidare om detta långa, stora minne tills Otto somnar tätt intill sin mamma, nöjd med att ha varit en apa.

En annan gång vaknar Peter och Ilse av att Otto vrålar skräckslaget från sin säng. De lufsar iväg och sätter sig hos honom.
– Jag drömde att jag drunknade i något som inte var vatten! Jag gapade och gapade och det gjorde ont i bröstet, säger han skärrat.
Ilse smeker hans arm, säger:
– Det var ett minne från när vi levde i vattnet för miljarders miljarder år sedan. Från när vi var modiga och klev ut ur vattnet, upp på land. Tänk dig det första andetaget! Vilken skräck!
Otto tar små glupande andetag. Han gillar ord som ”modiga” och ”skräck”.
– Och kom ihåg att den bragden gjorde du om när du föddes för åtta år sedan. Varje bebis gör det när han kommer ut ur mammas livmoder, upp på land, lägger Peter till.
– Livmodern är väl på land? säger Otto tveksamt och tittar på navelregionen hos Ilse.
– Jo, men det är vatten i den. När det är en bebis i den är det också vatten i den.
Otto ligger på rygg och stirrar i taket. Eller först spärrar han upp ögonen, sen blir de mindre och mindre. När Ilse och Peter tror att han somnat, säger han mycket tydligt:
– Jag tycker det är bra att vi klev upp ur vattnet. Vilka skrynkliga fingrar vi skulle ha annars! Och tår och kroppar och snoppar! Och så vore det svårt att hålla på med hobbies. Som att måla med vattenfärg.
– Mmm, säger Ilse och Peter.
Ottos andetag blir djupare och djupare. Ilse och Peter tar varandra i handen och går in till sig.

(Utmaning: skriv om att utveckla)

måndag 25 oktober 2010

Borrar djupt sin rot

Det är något småsmulgrusigt. Fikon? Vallmo? Jag skiter i vad det är, det har satt sig, ett enda obstinat frö, i en gammal halvrutten kindtand och det gnager. Det är som om något är öppet hela vägen ner i pulpan. Fröets glatta yta skaver gällt mot blottad nerv. Tanden blir större och större, pulserar, en vulkan strax före utbrottet, pulpan utbytt mot glödande magma som vill ut. Jag har i min mun blott denna tand och den värker om dagen, den värker om natten.

Det ska fan vara filosof och ha tandvärk. Jag lider, alltså finns jag. Det är sant. Jag är mitt lidande. Jag är tand, tand, tand.

Nu minns jag en kvinna under studietiden. Hon hade tidigt förlorat sin far och hade en resning, som jag kopplade till detta faktum. Det var något lugnt och värdigt över henne. Men tandvärk lånar sig inte till lugn värdighet. Inte när man går med i gasväv inslagna kryddnejlikor i käften. Jag ringer mig sjuk. Försöker bota mig med teer. Det är ändå en ganska rofylld tillvaro. Tanden dunkar och väsnas men frugan är på konferens. Teer ilar.

När jag helt kapitulerat inför värken, berett mig på att leva detta ömkliga liv som tandpensionär till min död, står frugan i hallen.

– Men, vad har du i munnen?
...
– Har du inte gått till tandläkaren än? När har du tid?
...
– Men du måste gå till tandläkaren, det skulle varenda barnunge kunna räkna ut!

Då slås jag av en strof av Karin Boye, som en osynlig vän på nätet har på sin blogg:

”Vart ord av dig är likt ett frö.
Det borrar djupt sin rot.
Jag vaknar av en hemlig värk
och finner ingen bot.”


Det tränger i själen av den spetsiga roten, liksom det tränger i min stackars kindtand med dess expansiva pulpa. Jag går tillbaka till filten och fåtöljen och Stockholm Open. Frugan marscherar efter med en telefon, på vilken hon som genom magi slagit numret till tandläkaren. Kvinnor kan. Jag är inte förberedd. Jag lägger på. Det leder bara till att hon ilsknar till och ringer själv.

– I morgon 9.45. Tusen, tusen tack.

Det smashas i rutan. Jag gömmer mig bakom filten. Det ska fan vara filosof med tandläkarskräck.

(Utmaning: skriv om ett frö)

söndag 24 oktober 2010

Fågelmamman

Det var länge sedan man kunde pollettera. Hon står på en blåsig perrong, kutryggig i sin vallmoröda jacka med empireliv, som en fågelmamma bland alla sina kollin. Två resväskor och en gul pirra med kartonger, kattbur överst. Jag åker här varje dag med min laptop och en apelsin. Hon lämnar något bakom sig. Vi ska med samma tåg.
– Vänta! Stig upp på vagnen så hjälper jag dig! säger jag, hänger datorväskan över andra axeln.
Snart är vi två, en man och en kvinna, som langar väskor till henne. Pirran tar vi sist, tillsammans. Katten jamar ihållande och tåget sätter fart mot öster. Hon tittar mot mig i blek tacksamhet med ett ansikte som berövats alla linjer. Den hjälpande mannen har försvunnit.
– Jag vill gärna bjuda på en kopp kaffe. Eller något annat, säger hon.
– Men kan du lämna katten? frågar jag.
– Jag hämtar något i restaurangen.

Hennes rygg är rätare nu. Vi är nästan framme i Enköping när hon kommer tillbaka med en bricka av papp. Ångande choklad. Vi delar min apelsin. Hon är en berättelse, så mycket att jag inte kan fråga. Tre gånger uttrycker hon sin tacksamhet. Hon hade varit orolig för det korta bytet i Västerås.
– Ska du längre än till Stockholm? frågar jag fegt.
– Nej, det är dit jag ska.
– Jag också.
Vi sitter i landskapet av hennes bagage. Väskor och kartonger utspridda över hela vagnen. I tystnaden tittar jag på en av hennes väskor, en gammal pappsak från mellankrigstiden.
– Den var pappas, säger hon med samma släta ansikte.
Jag tror att hon har gråtit mycket.
– Jag fick rafsa ner vad jag kunde i vad jag hittade. Han dog i förrgår.
– O!
– Jag vill inte ha bagage när jag åker från begravningen.
– Men möblerna?
– Dem får Pingstkyrkans second hand. Jag har tagit några adventsljusstakar, litet dukar, några fotoalbum...
Hon tappar styrfart i det triviala, sjunker åter ihop. Hennes sorg är av den sort som är en brandvägg mot trösten. Vad ska vi prata om den återstående halvtimmen? Pappan finns där nu, emellan oss. Jag kan inte göra honom osagd. De frågor jag kan tänka på tycks mig tramsiga. Hur han dog. När begravningen ska bli. Hon tittar ut genom fönstret och suckar.
– Det är i alla fall skönt att åka tåg.
Jag räcker henne den sista apelsinklyftan. Man kan sitta tysta också.

(Utmaning: skriv om att bära)

lördag 23 oktober 2010

Oskar träder in

Fortsättning på gårdagens text, Ättrans Karin

Morgonen därpå försvann Ättrans Oskar så snart han svalt morgongröten. Inget sa han om vart han skulle och Karin hann inte se vilken väg han tog. Han brukade aldrig gå ens till djuren utan att nämna över axeln vart han var på väg. ”Nu tar jag och harvar östra tegen,” eller ”nu ska jag se om utängsladan inför vintern.” Så gjorde aldrig hon. Hon sa inte: ”Nu ska jag mjölka korna,” ”Nu ska jag skynda mig och laga gröten,” ”Nu ska jag diska faten.” Alla visste vid vilken tid hon gjorde vad. Ibland förnam hon hur tunna linor höll henne fast mellan den älskade järnspisen och de olika uthusen. Någonstans i den förutbestämda trallen fick hon se till att barnen fick plats. Hon var förstås dum, som inte tog sig en piga men vad skulle hon göra? Sitta och trona? Arbete var vad hon var född till.

Oskar var som en klump i magen på henne hela morgonen när hon gick i sina sysslor. Hon var säker på att de färder han var ute på hade någonting med Björs Emil att göra. Så var det – en kvinna blev förtalad men det var männen som ordnade upp det. Oskar var inte hetlevrad men hon visste inte vad som kunde bära åstad om Björs Emil började reta upp honom. Å andra sidan: han hade inte blivit uppretad igår kväll, när han för första gången hörde anklagelserna.

Vid middagstid slog hon upp på faten i solljuset från köksfönstret. Barnen satt uppradade som till konfirmation. Maten var ett sakrament för Ättrans Karin och den hållningen hade fortplantat sig till hennes barn och också till Oskar, som nu stod i dörren, flämtande, med allas blickar på sig.
– Nu har jag rättat till det, sa han med grumlig röst och ställde ifrån sig storyxan mot väggen.
– Nej, Oskar! skrek Karin, mot sin vilja och mot sin natur.
Oskar gick fram till bänken och hällde en skopa vatten över huvudet, som han brukade göra på sommaren när han kom in från höskörden. Hon rände mot honom, viskade hest:
– Vad har du gjort? Vid Gud, vad har du gjort?
Oskar tittade förvånat på henne.
– Jag bara tog Snickars Per och Storåns Levi till länsman och fick förklarat för mig vad som gäller i ett förtalsärende. Om de nekar, och du, blir det ingen sak.
– Vad sa de?
– Per och Levi? Per han skrattade och Levi blev röd.
Det for en rodnad även över hennes ansikte när hon hörde dessa ord.
– Men yxan? tvingade hon sig att säga.
– Äh, den låg och skräpade mitt på tunet. Jag iddes inte gå in i vedboden med den på en gång, nu när det är mat.

(Utmaning: skriv om att rätta till)

fredag 22 oktober 2010

Ättrans Karin

Ättrans Karin stod på huk och svärtade vedspisen med milda tag, nästan smekningar. Av alla hennes älskade föremål var vedspisen nog det käraste. I fem år nu till jul hade de haft den, Oskar hade kommit med den ut ur bodan, kånkat den i famnen, stackars karl, stolt som en groda, med flatbottnade grytor därtill. Till nyår hade den varit inmurad och färdig. Lyset blev sämre i köket men redan till trettondagen hade han kommit med en fotogenlykta. Det var som om de ägde allt. Inte bara var förmögna på bondevis, utan också moderna. A la mode.

Kärleksfullt följde hon spisens linjer, de krusidulliga på framsidan och de raka på hällen. Det var sent. Spisen hade svalnat litet, som sig bör. Hon var nöjd i sin aftonsyssla, nästan helt närvarande i vad hon gjorde. Barnen låg alla i kammaren. Det enda ljud som störde var mansröster inifrån den kalla salen. Oskar sade inte mycket, grymtade bara, men den andre – hon blev inte klok på hans ton. Gäll och ettrig. Påstridig. Han var så i affekt att hon inte kunde utröna vem det var. Mest grunnade hon på om hon borde elda i spisen igen och sätta på litet kaffe, när ytterdörren öppnades och stängdes med en smäll och en skugga avlägsnade sig över tunet, samtidigt som Oskar kom in från salen.

– Vem var det där? frågade hon.
– Björs Emil, svarade Oskar.
– Vad ville han då?
– Inget särskilt.
Oskar vek med blicken. Hon fick en klump i halsen. Det där var allt någonting. Men hon skulle bida sin tid.

Senare, långt senare, kom en hand ur bolstren. Oskars sträva, som sökte hennes.
– Emil. Som var här...
– Jaa? sa hon otåligt.
– Han kom med förtal.
– Om vem?
– Om dig. Han påstår att du låtit dig lägras av Snickars Per och Storåns Levi.
Karin andades in kippande.
– Men det är inte...
– Han till och med företedde så kallade ”bevis” men de var så dåliga att man borde skratta i stället för att bli arg. Nu skulle han ut och berätta för hela byn...
– Då får han själv krypa ner i sängarna, om han ska berätta så här dags!
– Vi får samla vittnen i morgon.
– Vittnen? Ska det bli rättssak av Björs Emils heta fantasier?
– Det kan hända.
– Vad vill han?
Oskar drog henne djupare ner i sängen, lade sig stödd på armbågarna ovanpå henne.
– Den som ser lyckan och är ond vill fördärva den, sa han.
– Men inte är Emil ond! Jag kan inte tro att ondska finns på det sättet i en människa.
Ingen taktik smiddes den natten hos Ättrans Karin och Oskar. Som vanligt blev bädden en plats för teologisk diskussion och handfasta famntag. Klockan var långt över midnatt när Oskar slocknade. Då var Björs Emil glömd av Karin.

(Utmaning: skriv om att svärta ner)

torsdag 21 oktober 2010

Transport

Det sitter ett minne i mig som inte är mitt, det kan inte vara det, för det är tvåhundrafemtio år gammalt. Jag vaknar till det vissa nätter och ibland tränger det sig på när jag bakar eller kör bil. Varje gång det kommer svettas jag ymnigt. Vi är i regnskogen, går mot den uppgående solen, ett led av unga kvinnor tätt intill varandra. Framför mig går N'bhana. Vi pratar litet på nätterna, håller varandras händer. Jag vet att hon är gravid, att hon hoppas att hennes make ska leta rätt på henne.
– Men ingen kommer tillbaka, säger hon snabbt för att det inte ska bli pinsamt.

De senaste nätterna har hon pratat allt mindre och hon går sämre och sämre. Jag frågar henne oroligt om hon är sjuk.
– Min själ är förtvinad men jag är inte sjuk, säger hon.
Hennes blick har inte levandets glöd.

Morgonen därpå reser vi oss som vanligt med ett rasslande. Ingen får tvätta sig, kan man inte bajsa när de andra gör det finns det ingen andra chans, om man inte vill göra det gående.

Idag går N'bhana ovanligt dåligt. Hon släpar fötterna efter sig, snavar på minsta rot. Vakterna håller ögonen på henne, ger henne uppfordrande rapp. Plötsligt faller hon ihop. Hon släpas med ett par steg, sen blir hon liggande.
– N'bhana, N'bhana, skriker jag men hon reagerar inte.
Jag ser på den flämtande andhämtningen att hon inte är död. I samma stund ser jag vaktens höjda svärd. Han placerar hugget precis vid halsbojans övre kant. N'bhanas huvud rullar in i buskarna och vi blir satta i rörelse. Ett par steg släpar kroppen med men sen faller den ur bojan av sig själv. Bojan som sitter emellan mig och en kvinna jag knappt pratat med. Jag har blod på benen. Vill stämma upp en sorgesång...

Där någonstans löses minnet upp. Ibland vill jag tro att det är min afrikanska anmoders upplevelse som blivit min. Oftast tror jag att det är något jag sett på ”Roots”.

(Utmaning: skriv om att snubbla)

onsdag 20 oktober 2010

Svamp

Stress och hormonomställningar. Antibiotikabehandling. Tajta kläder. Inte tajta kläder. Går bort med yoghurt. Går inte bort med yoghurt men yoghurt kan verka lindrande.

Vad gör man när man är sexton och det kliar i underlivet så att man kan smälla av? Man gör samma sak som man alltid gör när man inte vet och inte vill fråga någon – man googlar.

De ärliga skriver att man inte vet varför man får svamp.

Alla skriver att det inte behöver vara svamp. En barnmorska i Sundsvall tycker absolut att man ska gå till ungdomsmottagningen för att få reda på exakt vad det är. Aldrig i livet. Man vill ha något receptfritt.

En sponsrad länk går till sajten muslycka.se. Där visas en rosa burk och information, inte för mycket utan precis lagom, i små moln. Sajten har en annan ton, det verkar som om man lugnt kan överlämna sig. Som att det kommer att gå bra, utan att man behöver fundera och ta reda på så mycket mer.

Det känns som om man redan varit hos gynekologen. Nu är det bara nästa steg: att ta sig till apoteket och fråga efter Svidbort, som medlet i den rosa burken heter, utan att rodna för mycket. Kan man skicka Sara? Sara är tuff. Men då krävs det att man gör något tillbaka. Sara kan komma på så knäppa grejer. Nej, man går själv, fast till apoteket i Råby Centrum.

Det är en lång cykeltur i höstblåsten. Det rinner från ögonen och näsan är röd. Hon hinner knappt in på apoteket förrän hon stöter ihop med Sverker, en av skolans sötaste killar.
– Emilie! utbrister han. Men du bor väl inte här?
– Neej. Farmor.
”Farmor”! Vad dumt. Gamla tanter har väl inte svamp? Men hon hade inte lagt upp någon strategi. De står och småpratar, Sverker och hon. Han är som ett ormskinn. Hon kommer inte att kunna kräla iväg.
– Jag måste nog tillbaka till farmor... säger hon om en stund.
De kliver båda fram till kassan. Sverker rodnar när han sträcker fram en förpackning tamponger.
– Till mamma, viskar han i Emilies öra.
Hon rodnar med honom. Stirrar kassakvinnan stint i ögonen.
– En liten ask Bafucin, tack.
– Den får du allt hämta själv. Vid ”Förkylning”.

(Utmaning: skriv om svamp)

tisdag 19 oktober 2010

Kampen för livet

Det här är kapitel ett. Om inte kapitel ett så en snutt någonstans i början av historien. Huvudpersonen kommer att ändra sig.

Jag tog emot min diagnos ganska truligt. Skulle allt som var jag krympas till ett ”bipolär sjukdom”, till ”manodepressivitet”? Min frihet, min lycka, min originalitet?

Man får lektioner, som ett motsträvigt barn. Så och så ska man leva sitt liv. I fortsättningen: tidig sänggång, mat- och sovklocka, dagstruktur.

Mitt impulsiva var mitt signum. Jag hade ingen identitet utan det; utan min flexibilitet, mitt fladder. Jag kände på smaken av mitt nya liv. Den var grusig och knastrig. Gråskala. Fyrkanter utan plats för mig.

Man ska göra scheman. Man ska skatta sig själv varje dag. För mig skulle det ha varit att bli bipolär på heltid. Aldrig!

Vi bråkade mycket, min läkare och jag. All min ilska över att ha blivit kroniskt sjuk mynnade i utfall mot schemaexempel och fåniga diagram. Mindfulness! My ass! Jag gjorde mig olämplig på patientutbildningen, slogs för min frihet, min uppfattning av mitt ”jag”. Eldade på. Lämnade in sönderrivna veckoscheman till min kontaktperson, en sävlig äldre herre som tog mig på promenad till Länkarna för där fanns billigt, svagt kaffe och en fin trädgård. Han hoppades att jag skulle bli lyckligare av det. Men jag bråkade ändå. Jag bråkar nu, när jag kommer som dagpatient en dag i veckan, aldrig med schema och utan att ha gjort några skattningar.

– Vi vill bara att du ska må bättre, säger överläkaren trött.
– Jag mår så bra som jag vill må, svarar jag.
– Man måste bli medveten om sig själv, säger hon.
Hon skulle lika gärna kunna prata mandarin.

(Utmaning: skriv om struktur)

måndag 18 oktober 2010

I geggan

Jag står med rötslam upp till knäna och förlorade säcken med proviantlådan vid hoppet ner i mörkret. Det sägs att i de här gångarna lever råttor stora som katter. Det må vara sant, för det råttkadaver jag lyckas fånga i sökandet efter säcken känns gigantiskt. Det är halvruttet. Jag är skärrad men försöker vara metodisk när jag söker av området omkring mig. Säcken kan väl knappast flyta med all mat i? Om jag inte får tag på den, har jag inget här att hämta. Om jag lyckas klättra upp igen, lurar döden bakom varje hörn.

Nu tror jag att jag har sökt fjorton gånger på varje ställe. Ingen säck. Jag kan lika gärna ta livet av mig, tänker jag, men överrumplas av ett hopp så starkt, ett hopp mot allt förnuft, släkt med det där som fick en att vända blad snabbare och snabbare i barndomens seriealbum. Oavsett hur läskigt det är vill man se hur det går.

Jag är kletig, hela jag. Inget hindrar att jag sätter mig ner i geggan. Jag kanar ner med ryggen utefter väggen och där upptäcker jag en avsats strax under slammets yta. Den sjunker jag ner på och slås av en sådan där osannolik heureka-tanke: tänk om det finns fler avsatser längre upp på väggen och tänk om min säck fallit så avigt att den hamnat där? Jag ställer mig på avsatsen och börjar treva uppåt...

fotnot: under mandatperioden 2026-2030 tvingades många hbt-personer och utlandsfödda svenskar till ett liv under jorden – ofta bokstavligen – på grund av skoningslös förföljelse.

(Utmaning: skriv om att treva)

söndag 17 oktober 2010

Söndag den 17 oktober 2010

Det rymmer oss gott och väl, det lilla patientrummet på ett landsortslasarett. Den besökande är jag, han som ligger i sängen är min pappa. Vi väntar på Uppsala. De ska ge besked om vad som ska göras: strålning, cellgift eller operation. Han betraktar mig oavvänt. Vi ler mot varandra.
– Pappa, är det för dig som för mig, att dagarna släpar sig fram och att det känns som om det var en vecka sedan som det var torsdag?
Han tittar bort, funderar men tar inte upp tråden. Säger i stället:
– Säg vad Anna sa? Och Hasse?
Och jag framför åter hälsningarna från hans kunder. Då är det som om hans ögon tåras men han har alltid varit litet fuktig. Vi blir tysta och jag flyger ut genom fönstret med dess neddragna persienner, ut i höstdagens vettlösa skönhet, jag svävar därute och tiden finns inte mer. Vi är framme vid ett ”Vi vet” och just då är det lika välkommet med ett ”han klarade det inte” som att få veta att han skulle leva vidare ännu några år.
Jag tvingar mig tillbaka. Han ligger oberörd och fingrar på sin mobil. Det är ingen idé att fråga om han är rädd, för det är han inte, så jag frågar.
– Jag ryms i Guds famn, säger han naivt.
Och i nästa andetag:
– Här är Katja med maten!
Han presenterar oss sirligt.
– Nej, nu får du springa iväg, lilljänta, annars äter du väl upp chokladpuddingen för mig!
Vi pussas. I dörrspringan:
– Du kommer väl igen i kväll?
Jag nickar och tänker på hur mycket av mig som är han. Nu ska jag leta fram diktsamlingen han skrev för många år sedan och som jag aldrig ägnade något intresse.

(Utmaning: skriv om att rymma)

lördag 16 oktober 2010

Enkelt folk

Vi var enkelt folk, gruvarbetare och hemsamarit, när vi bodde uppe i Berget. Enkla fortfarande när vi trots allt flyttade in till stan. Det var när Rolf blev diamantborrare med världen som verksamhetsfält och jag blev ensam ansvarig för mina flickor.

Vi är enkelt folk, jag samlar fortfarande slask i vasken. Bekvämt och bra, kaffesump och potatisskal och allsköns rester ner i soporna bara en gång om dagen. På kvällen, innan jag släcker lampan.

Vilken sorts folk vi än är – vår Birgitta har tagit sig till Uppsala på egna meriter och pluggat långa år för att bli sjuksköterska. Det är som att ha en akademiker i familjen och nu ska vi fira i Uppsala, på Guldtuppen. Min nya klänning skaver i nacken och har möjligen ett alldeles för bondigt mönster – flamingos i rosa och grönt. Småflickorna har sjömansklänningar, allt från Ellos, och Birgitta sitter liksom borta från oss vid bordets kortsida i havrefärgad dräkt. Jag snyter mig försynt i servetten. Det är innan oxfilén kommer in. Oxfilé och potatisgratäng. Rolf räknar pengarna i byxfickan. Jag ser det på hans anspända min.

Vi är nog enkelt folk ändå. Törs inte klaga fastän köttet inte är riktigt stekt. Det är till och med blodigt. Någon slöfock har bara lagt det en minut i pannan. Jag kämpar med min första tugga, skär upp den i pyttebitar, sprider ut dem på tallriken för att det ska se ätet ut. Potatisgratängen är gräddig och god, den slevar jag i mig. Den stora köttbiten hamnar på det enda ställe jag kan komma på: i handväskan. Vad skulle jag ha gjort? I skymningen far vi tillbaka hem. Rolf har druckit rödvin men säger att det går bra ändå. Det kliar på hela kroppen av klänningstyget. Jag är nöjd med att släppa mina flickor fria. Jag kommer att förlora dem till platser och seder dit jag är för gammal för att följa dem. Det är en ny tid när alla ska få plats, utom vi som inte orkar lyfta oss till det.

(Utmaning: skriv om ett bett)

fredag 15 oktober 2010

Fredagen den 15 oktober

Du vet, när höstsolen liksom lyfter landskapet framåt, mot en, och allt ser ut som en dassväggsplansch, sådana som knappt finns längre, eller som en 3D-film, sådana som knappt finns än. Då tänker man på hur naturen verkar bli ”natur” först när den framstår som en artificiell kopia. Och man åker genom vilt och vackert, foten på gasen är tung, för tung för man vill så gärna komma fram och vägen är känd, så känd.

Man kommer fram, fortfarande berusad av farten och ängarna med sina stenrösen. ”Du måste krama på riktigt,” säger man och det är som om han inte fattar. ”På riktigt, hårt!” säger man och då vet man att det är ens egen pappa som kramas. Litet svårt när han ligger och man står. ”Vad roligt att se dig!" säger han och efter en liten paus: "Det är cancer."

Tumören fann de igår. Idag vet de att det är cancer. Man går ut vid halv elvarycket, minus noll komma fyra, varje grässtrå frasar av noggrant bepenslad frost. Man lyfter ögat mot himmelen och där: stjärnorna, distinkta, glimrande, som om de tagit varsitt kliv ur pällen. Man har tagit med sig mössa och vantar men kring halsen är det litet kallt.

(Utmaning: skriv om något storslaget)

torsdag 14 oktober 2010

Ett experiment

Den 14 augusti 1975: Nu har det uppenbarats för mig hur jag ska förfara med min lagvigda, Dorte. Jag ska företa ett litet experiment, som kräver noggrann förberedelse. Hädanefter ska detta häfte vara min loggbok över experimentet.

Den 21 augusti 1975: Mina förberedelser går över förväntan. Vilken lycka att jag är förtidspensionerad, så att jag kan arbeta medan Dorte är borta. Proviant, utensilier och byggnadsmaterial är alla anskaffade. Jag ska vänta tills nästa helg, för att noga tänka över planen och se om den på något sätt fallerar.

Den 30 augusti 1975 (Dag 0): Nu är hon inmurad och klar. Hon står i vardagsrummets sydvästra hörn. Jag är ingen van murare och fick arbeta snabbt, snabbt för att hon inte skulle hinna vakna. På sikt funderar jag på att tapetsera den sfäriska utbuktningen, för att vardagsrummet ska te sig så enhetligt som möjligt. Jag har ett par våder kvar av tapeten.

Dag 1: Att anmäla Dorte försvunnen var av yttersta vikt. På väg till polisstationen kom jag på, att de kanske skulle göra husrannsakan. Min knappt torkade lilla vägg! Jag blev till och med echaufferad vid tanken men bestämde mig för att vara kall. Polisen behandlade mycket riktigt min anmälan med apatisk slentrian.

Dag 2: Det värsta är att hon skriker. Annars vore livet mycket fridfullt. Jag har börjat tänka i termer av ytterligare en vägg.

Dag 9: Det är som om hon får bättre och bättre röstresurser. Nu hör jag henne ända in i sovrummet. Det är obehagligt.

Dag 18: Jag fick erfara ett streck i räkningen: ett spontant besök avlades av medarbetare från Dortes arbetsplats på drätselkammaren och Dorte tjöt. Hon tjöt hela tiden! Jag sa att det var grannens get, att den stod i uthuset. Jag släppte inte besökarna över farstubron men kanske de ändå kunde avgöra att ljuden kom inifrån? ”Grannens get!” Jo, jag tackar.

Dag 21: Idag har jag talat allvar med henne och sagt åt henne att hon måste dämpa sig. Det har inte hjälpt.

Dag 29: Ljudet! Jag står inte ut med det. Ibland skriker hon, ibland gråter hon men värst är det när hon nynnar. Hon hade en fin sångröst, Dorte.

Dag 35: Blott drygt en månad.

Dag 41: Som hon såg ut! Tovig, smutsig, rödsprängd, med naglar som långa raspar. För att ta det säkra för det osäkra, avlivade jag henne med ett skott i tinningen medan muren fortfarande bara räckte henne upp till halsen. Det var förmiddag, ingen var hemma i våra villakvarter.

Konklusion: Som experiment betraktat var detta ett misslyckande, helt och hållet på grund av bristande ljudisolering. Jag hade föreställt mig att experimentet skulle kunna fortgå i minst två år och hade givit henne mat för fyra. Mina tankar gå till Julian av Norwich och andra inburade nunnor. De stod ut i åratal! De hade förvisso galler att kommunicera igenom och deras isolering var självvald men det är ändå svårt att begripa att Dorte inte verkade erfara några andliga känslor alls under sin vistelse i ensamheten.
Jag skulle förstås ha intervjuat henne.

(Utmaning: skriv om ett experiment)

onsdag 13 oktober 2010

Vera och Gustav

Ibland kallar hon sig ”Göta” i sina privata funderingar. Göta är en sträng och styvstärkt ålderdomshemsföreståndarinna i mitten av förra seklet. Själv går Görel omkring i jeans och tröja på jobbet. Hennes jobb motsvarar Götas i teorin men att vara föreståndare på ett äldreboende 2010 är ändå i praktiken väsensskilt från vad hon misstänker var Götas rent diktatoriska befogenheter. Göta har hon bara hittat på. Därför känner hon henne exakt.

Nu tar hon sig en stund på kontoret, i avskildhet, för att grunna på en idé som slagit henne: att det finns ett samband mellan Veras plötsliga skutt upp ur melankolisk letargi och Gustavs önskan att komma ut på stan och skaffa sig litet snyggare kläder. Vera och Gustav – ja, det är inte ett så tokigt par. De gillar båda litteratur och vatten.

Fundersamt stryker hon över skrivbordets teakskiva, blir Göta för en stund. Göta skulle genast sära på dem, säga att det inte gick för sig med något trams. Tänk, hur vi förtryckte våra gamla för inte många decennier sen! Och litet av nedtryckandet sitter i Görel också. Hon inbillar sig att det handlar om beskyddarinstinkt, att hon inte vill att någon ska bli sårad. Hon grunnar på om hon ska samtala med dem – en och en, förstås – men kommer på att det inte är hennes sak. Det är Veras och Gustavs sak. När man är kär ska man först kämpa för att hålla det hemligt, trots att det enda man kan säga med någon stringens är den älskades namn, sen ska man själv berätta hur det är: ”Jo, ser du...” Så vill Görel ha det, som är 44, och man begår nog inte något större fel om man antar att Vera och Gustav också vill ha det så.

Suckande slätar hon ut det imaginära förklädet, plockar fram dagboken, slår upp sidan för morgondagen och antecknar att en av vikarierna ska följa med Gustav ut och handla efter frukost.

(Utmaning: skriv om ett samband)

tisdag 12 oktober 2010

Nyår

Varför blir orden större när man pratar till flera? Nyss satt han invid mig och talade så smeksamt och beskedligt, nu står han på den lilla kullen, druiden Maks, och både rösten och orden är annorlunda. Rösten förstår jag, han måste höras, men orden?

Vi har fullbordat ett år. Alla riter har vi genomfört otadligt, så året har nått fram. Det biter sig själv i svansen. Nu ska det nya året bjudas in. Det kräver möda att sätta årets hjul i rullning en gång till, efter otaliga gånger långt ner i vår djupaste historia. Men det har alltid gått förut, varför ska det inte gå i natt?

Det är vad druiden Maks säger men i slingriga satser och krångliga ord. Han går ner från podiet och kommer fram till mig. Jag har fått en idé som jag är ivrig att få pröva på Maks. Han sätter sig bredvid mig och jag säger:
– Tänk, om året rullar ändå, utan våra insatser? Tänk, om solen går upp utan att vi utför våra riter?
Maks röst är mild men orden är hårda:
– Var har du fått en sådan infam tanke ifrån? Säg den inte högt, den kan kosta dig livet!
– Men skulle vi inte kunna försöka... Bara en dag? Snälla Maks? Snälla!
Han slår oförmodat till mig med flat hand, säger samtidigt:
– Jag kräver att du berättar vem som satt de här grillerna i huvudet på dig!
Jag gnuggar min smärtande kind.
– Ingen, Maks. Jag kom på det just nu.
– Ingen har någonsin talat så till mig.
– Men varför är det så förbjudet?
Maks samlar sig litet och hans ton mildras ytterligare:
– Du har otaliga gånger hört den heliga visan: ”Det är för oss solen går opp.” Om vi inte välkomnar solen försvinner allt: årstiderna, skogarna och fälten, de små djuren och de stora, och, inte minst, vår samhällsbyggnad. Vill du sätta det på spel för en kättersk tankelek? Jag varnar dig: du kommer att bli stum eller sjuk eller döv av att ha umgåtts med sådana tankar. Lita på mig.

Maks är en ung druid. Jag ser honom högrest gå fram för att hämta årshjulet. Det är tid att rulla in det nya året. Jag känner illamåendet stiga men ändå drar jag mig undan, går och lägger mig, struntar i ceremonin. Genom rökhålet ser jag den gnistrande stjärnevärlden. Något säger mig att den skulle bestå, vad vi än gjorde. På samma sätt känner jag tilltro till ekorrar och hjortar, träd och buskar, ja till och med till vår livsform. Jag tror att de finns och får finnas.

(Utmaning: skriv om något helt)

måndag 11 oktober 2010

Efter försoningen

Mitt i byn står försoningskrukan, som vi varje kväll fyller med vilda blommor. Här är inte turk eller grek, alla bär fram det vackraste de hittat och så arrangerar någon, oftast blinda Sara, blommorna på vackraste sätt. Hur gör hon? ”Jag går på doften,” säger hon vissa dagar. Andra: ”Jag försätter mig i ett meditativt tillstånd som tillåter mig att se.”

Turkarna har varit över oss i mer än hundra år. Efter försoningen försöker vi försiktigt med en folkvald samling, där greker är i majoritet. Det avspeglar befolkningen. Den turkiska centralmakten är inte överväldigade men det var deras egen guvernör som satte igång reformerna, så de kan inte säga så mycket. Så är vi också en by långt, långt bort, i en enslig dalsänka mellan ett par berg endast skickade för bete.

Det har varit jobbigt för oss att sträcka oss mot något som liknar demokrati. Jobbigt för oss greker. Det finns något ädelt i att vara förtryckt. Något storslaget i att förlåta. Och något väldigt ansvarsfullt i att få makt. Det hade vi inte väntat oss. Vi hade nog bara tänkt oss ett lättare liv, ungefär som guvernörens. Ja, nästan, i alla fall. Nu måste vi ta ställning till vår verklighet och vad det ska bli av den. Det är som om det måste mejslas ut nya spår i huvudet på oss – så känns det, när vi förstår att vi är med och bestämmer. Ibland är det enklare att vara offer. Nog är det skönt att gå med högburet huvud men det krasar i varenda kota när själva ryggraden vill vara krum.

(Utmaning: skriv om försoning)

lördag 9 oktober 2010

Galet

Doktorn säger inte ”galen”. Inte ”vansinnig”, inte ”besatt”. Hon skriver med liten piktur: ”psykotisk, vanföreställningar”. Det gör inget. Jag kommer ändå därifrån snart. Dalai Lama ska komma och rädda mig. Jag ryser vid tanken, av välbehag och av genans. Han har väl vettigare, viktigare saker att stå i, än att komma hit med hela sitt anhang för min skull. Jag hör dem utanför om natten. De släpps inte in. Småfyrkantsbyråkraterna på Säters sjukhus stoppar den fjortonde Dalai Lama vid porten. Han som rest så långt.

Fjorton dagar därefter är jag ute. Går sällsamma turer vid Bergsunds strand, raggsockor i pjäxorna, redan frost. Minnena av mina vanföreställningar är som av gamla drömmar. Och jag går.

Ytterligare en tid senare är det dags för depression. Löven faller, självkänslan krymper, allt är tomt. Det finns ingen plats för mig i världen och allt jag gjort är av intet värde. Själväcklet står mig upp i halsen. Till slut kommer den, tanken: ”Ingen skulle sakna mig om jag dog. Det vore det bästa för alla parter.” Ingen kan jag meddela den vackra insikten, ty då skulle jag hamna därinne igen. Jag får smida mina planer utan att dela dem med någon.

Nej, jag orkar inte ta livet av mig. Blir förpassad till sjukhus som ett lealöst kolli av en god vän som insisterade och kom förbi. Doktorn skriver, prydligt, pyttelitet: ”depression, suicidtankar.” Och det är grått även på sjukhuset. Länge, länge: grafitgrått.

När det börjar ljusna frågar jag doktorn: ”Men vanföreställningarna, då?” ”Nu hade du inga vanföreställningar, nu var du deprimerad,” svarar hon vänligt. ”Tanken att man inte är något värd, att jorden vore en vackrare plats utan en, att det vore bäst för alla att man försvann – är inte det den farligaste vanföreställningen av dem alla?” undrar jag. ”Så kan man förstås se det,” säger doktorn. ”Det är sant. Vi delar bara inte upp det så.” ”Är inte det litet galet?” ”Jo, kanske det.”

(Utmaning: skriv om något galet)

fredag 8 oktober 2010

Syrgasmaskens lag

Allt som hette att ta ansvar har jag märkt är att ta hand om sig själv. Ömsint diska disken, om än kanske efter nattens vila. Ge sig själv mat tre gånger om dagen. Det har gått ett liv och jag är fortfarande ovan. Det är som om jag inte är värd att ha fint. På besök hos andra går autopiloten igång. Det är självklart att de ska ha det fint. Att torka efter sig inger ingen ångest.

Allt som hette att ta ansvar är att göra sitt för dem som är omkring en. Tjäna ett år i den lokala hyresgästföreningens styrelse. Skicka en slant till Amnesty. Ta reda på hur det är i Pakistan fastän media åkt därifrån. Inte av plikt, utan av medkänsla – kan man säga av ömsinthet?

För allt som hette att ta ansvar gäller syrgasmaskens heliga lag, predikad i alla passagerarflygplan: Sätt på dig din egen mask först, innan du hjälper andra. Det är en mycket viktig lag, lätt att lära i teorin men svår att få till i praktiken. Var ömsint mot dig själv, så kan du vara ömsint mot andra.

(Utmaning: skriv om att ta ansvar)

torsdag 7 oktober 2010

Nomadminnen

Nu är jag redan en mycket gammal kvinna. Sitter i ett hus i Jokkmokk med gråa asbestplattor på – fattiglappar, kallas det. Jag får vara glad att jag inte är på hemmet men jag är ledsen att jag inte är ute på fjället. Jag vill fiska, jag vill gå med renarna och det kan jag inte, så jag vill sitta i kåtans öppning och njuta av den berusande sommaren.

Inte reser de kåtor än på fjället. Jag lever i barndomen, färre apparater men o, så mycket liv.

Nils skjutsade upp mig... i förfjol, tror jag det var. Jag fick åka på hans fyrhjuling. Det tog bara några timmar. Vi blev stoppade av ett par fjällvandrare och utskällda för att vi störde fjällets frid. Anmodade att, såsom varande samer – just så sa han: ”såsom varande samer” – leva i harmoni med naturen, som de gjorde. Tillhållna att vara goda exempel för vår ras. Jo, han sa så.
– Farmor är född däruppe. Hon skulle inte komma upp utan fyrhjulingen, förklarade Nils.
Mannen sa att vi kunde ta akkja. Akkja!

Jag minns när de första snöskotrarna kom. Dånet. Luften som trasades sönder. Tunga och otympliga var de, inte alls som nu. Jag fick för mig att det var slut med vår kultur. Samtidigt kan man inte leva som i ett gigantiskt bygdemuseum. Tiden fräter sig in. Man kan inte rymma från sin tid, allra minst som urbefolkning. Man sitter i en liten villa med fattiglappar och kan inte annat. Det händer att jag berättar ibland om hur det varit. De lyssnar artigt för att jag är farmor och farmorsmor men jag vet att de blir otåliga. Det blev jag när min farmor berättade. Hon som tyckte att vi hade blivit så ohjälpligt försvenskade. Till slut vill man inte se. Döden är en ålderdomens milda hjälpare och en hård, omutbar gräns mellan generationerna. När hon fått gå ville jag ha hennes historier tillbaka.

Ännu ett par generationer kommer vi att känna av att vi är födda till att flytta på oss. I min familj i alla fall. Många som flyttat till städerna har nog tappat det. En stor avfärd – och det var deras enda flytt. Kanske är de kulturella. Slöjdar, målar, skriver. Ger uttryck för sina nomadsjälar, ser sitt arv som en skatt. Eller så sitter de som jag, närmast avstängda från sina rötter, i miljonprogramshus lika gråa som mitt.

(Utmaning: skriv om nomader)

onsdag 6 oktober 2010

Till redigeringens lov

Ann sade: ”Skriv om födelse” och jag skrev om födelse. Hon sa: ”Skriv om död.” och jag skrev. Dag efter dag, vecka efter vecka skrev jag efter hennes anvisningar och det blev text. Det blev text, skriven av mig. Det var stort. Men idag gav Ann i sin vishet inget ämne. Idag sade hon bara ”Skriv om en smula.” Skriva om? Skriva om det jag redan hade skrivit? Jag funderade en stund, sen gick jag till en ganska ny text och bytte ut ett ”du” mot ett ”hon”. Det var inspirerande. Jag ville göra mer. Smula efter smula hackade jag ur mina texter, som fågeln som hackar sönder ett berg. Det var en delirisk njutning.

(Utmaning: skriv om en smula)

tisdag 5 oktober 2010

Vem är jag som älskar?

Han är rolig. Han är bright. Jag är stolt över att han en gång varit med i ett humorprogram på teve, för han är min pojkvän sedan ett halvår.

Vi bor inte tillsammans än men tillbringar mer och mer tid hos varandra. Fler och fler gånger händer det att det vi trodde var där är här och vice versa. Alla prylar man behöver. Alltid på ett annat ställe. Nu har han sprungit iväg från en plastmapp med papper som han jobbat med. Det är jag också stolt över, att han är så gammalmodig, skriver för hand, kluddar och stryker ut. Jag stryker med handen över mappen – så nytt är vårt förhållande, att jag gör sådana löjliga saker. Frånvarande tittar jag på det översta papperet men blir snabbt alert. Det är fulltecknat med grov, svart tuschpenna och vad som står... vad som står är överst ordet ”blatte”, sen olika sammansättningar med det, den ena värre än den andra. Längst ner står ”blattesnopp”. Jag tar mappen i ett avståndstagande pincettgrepp och lägger den högst upp på ett köksskåp.

Sen kokar jag te.

Sen tar jag ner mappen igen, mäter dess tyngd – cirka fyrtio papper. Lägger tillbaka den på skåpet.

Tar en till kopp te, tar ner mappen, börjar bläddra, fångar en mening här och en mening där. Till slut sitter jag på golvet med arken utspridda omkring mig. Det är så han finner mig när han kommer hem ett par timmar senare.

– Vad är det här? frågar jag utan preludier.
Han hänger sävligt upp rocken.
– Mitt blatteprojekt, säger han. Uppenbarligen i stor oordning.
Han är nog sur. Jag vet inte hur han låter när han är sur. Men jag är också sur.
– Hur vågar du skriva något sånt här?
– Man kan skämta om allt...
– Om förintelselägren? Om döden i fullpackade illegala flyktingtransporter?
– Allt kanske inte ska med.
– Och du hävdar att invandrare begår alla våldtäkter och är lata och snor våra socialbidrag...
– Jag skämtar med utgångspunkt från de åsikterna. De behöver inte vara mina.
– Fegis! Du kan inte ens stå för det!
Nu höjer han rösten:
– Jag är inte feg. Jag är modig. Jag skämtar om sånt som ingen svensk törs stå på en scen och skämta om. Du kan inte ens ta till dig enkla fakta!
– Då tror du på de här amsagorna? skriker jag och viftar bland papperen.
– Det är en skitbra monolog och någon kommer att betala mig för att framföra den!
Nu skyfflar jag ihop papperen i en hög och river här och där, river sönder hans original.
– Det blir väl på SD:s kickoff, det. Halmstadskretsen. Du kan packa dig härifrån men dina skitpapper behåller jag!
Jag river, river och håller honom ifrån mig med mina starka ben. Börjar tugga också för att hinna. Då vänder han plötsligt, sliter åt sig rocken så hanken brister och störtar ut.

Jag tittar hjälplöst mot dörren. Vad var det jag inte hade sett när jag såg honom? Hur kunde någon som jag ha varit vettlöst kär i honom? Hur kunde känslan, som varit så stark, bara dö?

(Utmaning: skriv om att skrämmas)

måndag 4 oktober 2010

Audiens

När vi äntligen fick träffa brorsan var hans huvud rakat och han hade på sig en saffransgul klädnad.
Vi hade fått veta att vi skulle få träffas bara några få minuter. Mina frågor stockade sig men jag grät inte, för han var inte avståndstagande, som jag hade trott att han skulle vara, inte upphöjd och oåtkomlig, som jag väntat, utan han var mildare än någonsin förr, strålade varmt av medmänsklighet. Det var som om han tagit av alla masker han nånsin burit och tvättat sig med lera och mycket vatten. ”Är du upplyst nu?” frågade jag, förvånad över att det gått så fort. Hans skratt rungade. Vilken röst han hade fått! Han skrattade och skakade på huvudet och såg på mig igen med sådan kärleksfullhet. ”När blir man i så fall upplyst?” insisterade jag och han var tyst men det var ingen obehaglig tystnad. Jag kände mig inte slagen på fingrarna men det var tydligt att han inte ville prata om det. Jag ställde min tredje fråga: ”Är det inte jobbigt att avstå från så mycket?” och nu svarade han. Han svarade och sa: ”Försakar jag mitt hår när jag sätter rakkniven till det? Försakar jag min vila när jag sitter uppe i meditation? Försakar jag mina ofödda barn?” ”Jag antar det,” sa jag men han fortsatte: ”Det enda jag försakar är girighet, hat och okunnighet, litet mer för varje dag. Bindningen till dessa tre sinnesgifter är hårda men min snara lossas alltmer.” Han gjorde ett tecken mot strupen och jag trodde att jag förstod hans lugn och lycka men min syster sa när vi gick därifrån att han liksom var i en annan värld och inte brydde sig om oss. ”Jag tyckte att han var precis i den här världen och att han lyste av kärlek,” sa jag. Sen bråkade vi om det. Det var inte särskilt buddhistiskt.

(Utmaning: skriv om att avstå)

söndag 3 oktober 2010

Beata

Emma ville vara vän med hästarna. Med alla djur men mest med de stora hästarna. En av dem var en skimmel men hon trodde att det var fel, för den hästen hade inte alls det mjukaste skimret i sina ögon. Det var Beata som hade det och hon var fux. ”Fux” - det låter som någon som springer väldigt fort och det gjorde Beata, men mest stod hon vid hästhagens grindar och spanade. ”Hon spanar nog efter mig,” tänkte Emma när de svängde upp på farfars och farmors gårdsplan efter fyrtio mils resa. Medsamma hon tråcklat sig ur säkerhetsbältet sprang Emma fram mot Beata, strök henne över mulen och viskade ömma ord när det plötsligt gjorde ont i överarmen. Ont. Det gjorde fruktansvärt ont. Och hon hasades in under grinden. Grus och boss och skit och allt på marken fastnade på Emma. Emma var så rädd att hon blev stel och inte vågade skrika ens när hon fattat vad som hänt: att Beata, milda mjuka Beata, hade släpat in henne i hästhagen. I jackärmen var det en stor reva och det var inte landet-jackan. Hon hade inte hunnit byta.

Inne satt de andra och fikade eftermiddagsfika. Ingen hade tittat ut och fått se vad som hände. Emma var tvungen att berätta, med hålet i jackan och smutsen och allt. Hon sa inget om att hon hade trott att Beata hade henne som speciell vän. Ändå vad det skammen över att det tydligen inte var så, som skickade tårar upp i ögonen.

– Gör det mycket ont? sa farfar.
Emma ruskade på huvudet.
– Du vet vad jag har sagt, fortsatte han. Ha alltid med dig något att bjuda på, särskilt när du varit borta länge.
Nu började pappa och farfar diskutera. Pappa tyckte inte alls att det var nödvändigt med en morot eller ett äpple. Hästarna skulle känna att man var hästkarl – ja, eller hästkvinna. Annars var det kört. Det var ett sådant där surstolthetsgräl som säkert skulle komma att fortgå i två – tre dagar.

Emma gick undan i källaren och hittade en plastkorg i en skarpt rosa färg. Uppe i köket fick hon tag på smörpapper och sax. Hon vek och klippte, vek och klippte och vecklade sedan ut det vackraste tårtpapper. Det lade hon i korgen. Sen la hon morötter däri. Äppelsäsong var det inte än på länge. Stolt men litet darrig i benen gick hon ut mot hästhagen. Beata fick, men hon fick inte först. Det var den enda markeringen Emma gjorde mot henne den sommaren.

(Utmaning: skriv om att bjuda)

lördag 2 oktober 2010

Att säga nej

Det svåraste är att nobba. De kliver in i henne än härifrån, än därifrån och hon förmår inte säga nej. Hon är mycket ung men det vet hon inte om. Hon är vuxen, har hon beslutat sig för. Hon har skaffat nagelfil och årskort på gym och pojkarna kommer och går. De går när hon uttalar de dubier hon känt första halvtimmen. Alltid är det så – när hon väl gör slut, gör hon det på grunder som hon anade alldeles vid relationens tillblivelse. Men det tar ett par veckor, ett par månader, ett par år innan hon förmår utsäga det: ”Du är för slö” eller ”du vill att jag ska ändra dig” eller ”du vill ändra på mig.”

Den som hon hade längst var hon väldigt förtjust i men redan första veckan hade hon frågat en gemensam vän: ”Är han särskilt smart, egentligen?” Han hade examen från Oxford, gudbevars, men hon anade... ”Säga vad man vill men han är snäll,” sa vännen. Sen tog det fem år. Hon var inte sådär purung längre när hon gjorde slut men lättnaden förflyttade henne bakåt i tiden. Vilken lycka att vara ensam! Och plötsligt visste hon vad det är att säga nej, utan att någonsin ha tränat. Hon visste det efter relationens alla skyttegravskrig, all gyttjebrottning, alla invasioner – visste vad hon inte kunde acceptera. Så då var hon väl litet vuxen då och märkte till sin fröjd att hon inte längre drog till sig de invasiva eller kamphundslika. Hon hade lärt sig nobba men nu tycktes hon inte behöva det längre.

(Utmaning: skriv om att nobba)

fredag 1 oktober 2010

Köp en själ

Jag försökte köpa mig själv från samma galge som du, vi tog tag i den nästan samtidigt. Ner rasade den svarta korta klänning vi båda ämnade använda för att uttrycka oss själva just i kväll. Jag noterade att vi också hade samma färg på ögonskuggan, så jag tänkte: ”Wow! Har jag hittat min tvillingsjäl här på Filippa K?” och jag sa oskuldsfullt: ”Vi kanske borde bli vänner? Vi har ju samma smak.” Du tittade på mig uppifrån och ner och svarade: ”Sådär många metalldetaljer ska det inte vara på väskorna längre.” Så vände du och gick åt vänster, fastän det inte finns några provrum där. Stoiskt provade jag klänningen, medan jag svalde hårt om känslan av att vara ratad. Klänningen kostade tvåtusenfemhundra och hade det uttryck jag sökte. Den gav mig enkel, litet intellektuell framtoning. Det är väldigt svårt att uppnå. Sen gick jag över till Sand. Jag behövde egentligen inget mer men jag vet av erfarenhet att det är då man finner. Att shoppa är en allvarlig syssla. Det är bara så man kan undfå en själ.

(Utmaning: skriv om livsstil)