Biggles i Bandhagen

Hon vet vad hon ska ha mig till nu. Hon har fäst sig vid min milda natur, min låga jämna fart som lämpar sig så väl för hushållsarbete, trädgårdsskötsel och olika reparationer. Fäst sig vid mig som en svart änka vid sin partner men hon dödar mig inte, äter bara upp mitt liv.

Jag minns när det var älskog. Mycket tidigt var det och med löften om mer, löften som inte infriades.

Jag minns hennes mjuka skratt. Hur mycket det var hon älskade mig för. Nu är jag bildligen deklasserad till yngste skeppsgosse på den skuta där hon är kapten. Otaliga gånger funderar jag på uppror men jag vet bara inte hur det ska gå till.

I andanom ser jag luftslaget mellan Biggles och Erich von Stalhein under andra världskrigets intensivaste period. Demokratin vinner förstås alltid i böckerna men verkligheten ligger långt, långt från pojkrumsdrömmarna. Det är det jag vet. Det är därför jag tiger still. Jag snyftar inte ens i ranunklerna, biter bara ihop. Ibland säger hon att jag är duktig. Det anses vara belöningar. Mina sanna färdigheter ser hon dock inte.

Jag funderar på älskogen. Hur jag borde ha gjort det annorlunda, som om det skulle filmas. Vackra kroppsställningar, fingrar ihopflätade, rytmiska, utstuderade rörelser. Jag vill ha ett visuellt minne.

Ibland tar jag mod till mig och sätter mig på konsumbaren i hörnan en kvart eller så efter jobbet, njuter av en slät kopp kaffe, tittar på folk. Då är jag ett med mig. Då är jag rent lycklig. Andningen dunsar ner i magen. Jag får jetbränsle för slaget som aldrig kommer. Sen går jag hem.

(Utmaning: skriv om ett slag i luften)