Vår i Kairo

Hon har sansat sig. Numera tillåter hon inte sig själv att sätta upp saker med häftmassa på de tapetserade väggarna, fastän de redan är förstörda med hål eller klibbiga rester. Dörrarna, även ytterdörren, och skåpluckorna förslår dock väl. Dem använder hon som anslagstavlor för roliga bilder och klipp om allt som intresserar henne.

Det största klippet är inte ett klipp utan ett helt mittuppslag från Fria Tidningen. Det har suttit på badrumsdörren i över ett år. Hon har inte hjärta att ta ner det. Det är en häftig bild som ger gåshud. Ett foto ur fågelperspektiv på alla de tusenden som samlades på Tahrirtorget i februari 2011. Fortfarande inger det hopp. Fortfarande önskar hon lycka åt var och en på bilden varje gång hon går på toa.

Det finns en stund i varje revolution som är helt ren. Det fanns en lång stund i den arabiska våren som bara var entydig och hoppfull. Vi ville i alla fall uppfatta det så. Men demokrati är en lång sång. Det vet vi från vårt eget land. Och vi skulle aldrig applicera alla våra drömmar på Reinfeldt eller Löfven, politiker som står med demokratins sega deg upp till knävecken. Det är inte romantiskt. Men ligger det tillräckligt långt borta och är motståndaren tillräckligt demonisk, närs vårt hopp till den grad att vi snabbt regredierar till politisk infantilitet. Sydafrika för tjugo år sedan. Libyen och Egypten nu.

Hon var inte medveten om allt detta när hon satte upp den stora bilden. Hon är medveten om det nu. Men bilden får sitta kvar, en hoppets månghövdade ikon. En dag i historiens gryning – för ett år sedan – gav sig alla dessa människor ut på gatan för att erövra sin frihet. De flesta av dem lever än. Oavsett vad de har för agenda, oavsett vilka föreställningar de är fast i, önskar hon var och en av dem lycka varje gång hon träder in på avträdet. Efter ett år ser hon bilden utan att se. Men ibland stannar hon upp inför den, betraktar – och får gåshud.

(Utmaning: skriv om ett klipp)

Utmaning 26 I en bit bröd

Detta inlägg tillängnas - men handlar inte om - journalisten Dawit Isaak, politisk fånge i Eritrea sedan 2001.

Varje afton putsar han sina tunga kängor och varje morgon ber han sin enkla bön: "Låt din vilja ske". Om och om igen bara detta: "Låt din vilja ske". Han tänker på Lilja och barnen därhemma, på föräldrarna och syskonen, på sitt blödande land. "Låt din vilja ske". Så många år har gått och hans liv är bara denna kvadrat av mörker samt stenbrottet med sitt obarmhärtigt klara, flödande ljus. De smidda fotbojorna. Kamraternas ryggar. Då och då ett par förstulet bytta ord. "IWAA är fortfarande vid makten". "Hela byar har förts bort". Hur lyckas de få in sådan information? En gång, en enda gång, fann han i ett bröd en lapp från döttrarna: "Men glädje", stod det. Och en liten blomma. En tecknad blomma är allt som smugglats in till honom i lägret, och det har givit honom oändligt hopp. Må vara att han inte kunde ge någon ny information till sina medfångar, men blommans budskap har färgat hans dagar och närt hans böner. Hur många dagar, hur många nätter? En frasande bit papper i en tugga bröd. I stället för att informera sina medbröder, sjunger han för dem. Gamla sånger, som mödrarna sjungit vid vaggorna. Nya sånger om rätten till landet. Inga texter behövs, det räcker med de nynnade melodierna, för att orden ska framkallas i kamraternas sinnen. Han var en ledare därute. Här inne är han bara en som överlever med ryggen rak. En bärare av hoppet. "Låt din vilja ske."

Dagens utmaning var: Skriv om en person som lever på hoppet, trots allt.