Förskansad

Jag hade funnit lugnet i mig själv när jag flyttat in i den sista borgen, fällt upp vindbryggan och kokat en kopp fänkålste. Inget märkvärdigt, bara jag och jag. Det var den lättaste enheten att hålla reda på. Jag löpte inga risker, eftersom jag inte investerat mig själv utanför mig själv, och lugnet bar en underton av kontroll.

Då stod du där en dag utanför borgen, en ungersven med karmosinröd plym på din hjälm. ”Jag utmanar den riddare som förskansat sig här,” ropade du och din stämma var len och din blick var klar och invid vallgraven betade din fux.

Jag var oförmögen att röra på mig eller ropa och natten gick till nästa dag. I gryningen stod du än en gång, spädlemmad och fin, och uttryckte ditt diffusa hot. Jag ville mörkna och skrumpna för att komma undan, ville bara vänta på att du skulle gå förbi, men mjölken var slut och jag behövde gå till Konsum.

Jag stormade ut på min frustande springare och möttes av en anblick av lust. Du hade tagit av dig rustningen och varje trasa, stod med rest kön och hälsade mig. Hjälmen bar du på höften. Du var så vacker, att jag efterfrågade ditt namn. ”Bertil,” sa du. ”Har du färdats långt?” ”Jag kommer från regnbågslandet, där solen ständigt går upp.” Då frågade jag om du behövde något från Konsum. ”Wienerbröd med pecannötter, om det är extrapris,” svarade du.

Jag var för blyg för att kapitulera inför dig. Det var framför bake-offskåpet på Konsum jag bävande förstod vad som hänt mig. Jag red tillbaka till min borg och kastade mig för dig, kysste dig både här och där.

Nu är vi två unga riddare i borgen men vi använder aldrig rustning, bara vita skjortor och löst sittande byxor. Vindbryggan är för det mesta nere och är den uppfälld, vet alla vad som händer. Då står barnen i grannskapet vid vallgraven och häcklar oss vänligt, tills vi kastar chokladpraliner på dem för att de ska vara tysta.

(Utmaning: skriv om att hitta)