Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

söndag 30 juni 2013

Depression, pulsar

Sysslolösheten är värst. Nej, det onda i bröstet är värst. Yoga på någons veranda, i mörkret. Kan inte ta instruktioner. Åtta veckor. Som hon glatt sig. Åtta veckor i hennes ”home away from home” men dagarna sniglar fram och morgonångesten är så stark att hon inte kan ta sig ur sängen. Ligger där, läser en imbecill bok med Sverigekritik. Vännerna jobbar, tack och lov, men huset är inte tomt och det pratas. Det pratas om att hon inte gör någonting. Själv hänger hon munläder som ett draperi framför sig. Det döljer inget, visar bara var hon inte vill att de ska glänta på förlåten, ta sig in. Nu pratar hon om att ta sig nerför kusten. Några dagar nerför kusten. Med tåg. Det har hon alltid önskat, säger hon. Det är på kvällarna, det, när hon har så mycket energi att hon kan dölja sitt tillstånd.

Hon ger sig tre dagar att komma till skott på. Den lilla ryggsäcken ligger packad under sängen, som om hon ska till BB. Beredd på en morgon när hon kan trotsa ångestens skärbrännare och ge sig av.

Det blir en onsdag. Hon går till stationen i Bambalapitiya och hoppar på. Det är redan tjockt med folk. Hon har löst en biljett till Galle men i Beruwela ger hon upp om att finna ro på tåget, stiger av. Väntar på känslan av frihet. Väntar igen. Det enda hon känner är att hon är besynnerligt hungrig. Hon går in på en vanlig kadei och beställer bath.

Careful, Madam. Very hot, Madam.”
Oh, Madam, you can eat with hand, Madam!”
From where, Madam?”

Hon vill inte vara sedd.

En sarongklädd man sätter sig oombedd vid hennes bord. Säger inget. Bara sitter där.

Hon är alldeles tyst. Betalar och går. Hon tänker gå utefter stranden.

Nu pratar han, den lille mannen från kadein, där han stultar strax bakom henne. ”Madam, where are you going?” ”You want to see Sri Lankan gemstones?” ”Sri Lankan batik?” Tystnadstricket funkar inte. ”Tannieme inne ohne” väser hon till slut. ”Jag vill vara i fred”. Han försöker igen ett par gånger, sen nöjer han sig med att plöja sanden fem steg bakom henne i tystnad. Hon fäller upp ett mentalt dok, låtsas ensamheten, låtsas lyckan vid att möta havet, låtsas ha hemortsrätt på planeten.

När hon anar att hon är i Bentota viker hon av från stranden. Ett hugskott bara, hon vill hitta Geoffrey Bawas The Villa men hittar ett prudentligt litet hotell med swimmingpool på andra sidan Galle Road. Det tar tid att korsa den tungt trafikerade vägen, tid att gå uppför gången till hotellet, som näppeligen ser öppet ut, tid att få den lime juice hon beställer. Ändå är hennes sarongklädda följeslagare efter henne hela vägen. Han hinner upp henne vid bordet, sätter sig ner. Vreden, hennes vrede, är nu jättelik och riktad bara inåt, mot henne själv. När hon ser att han också får in en lime juice, bestämmer hon när hon ska ställa till en scen: när hon ombeds betala hans dryck. Suger sammanbitet sugrör, fuktar läppar, skriver i dagboken all sin ilska – och notan kommer. På två lime juice. Och det är svindyrt. Och hon betalar. Om hon fortfarande bodde i landet skulle hon undra vad kyparen trodde. Nu bryr hon sig så litet att det också är patologiskt.

Och börjar gå tillbaka samma väg i ursinnigt tempo. ”Wait for me, Madam, wait for me.” Springer nästan, nära brädden, där sanden är behagligt hård. De flåsar båda när de är framme vid stationen i Beruwela. ”200 rupies”, nästan skriker han, för tåget kommer och de är så trötta. ”200 rupies for WHAT?” vrålar hon. ”Guiding” säger han. De betraktas av de omkringstående. Hon ger honom pengarna.

Already home?” säger Sonali mjukt när hon dyker upp i trädgården i det tjocka kvällsmörkret. De är så artiga, hon kan inte känna om det är en tagg av besvikelse där. ”Yes. There was no reason to stay over.” ”Did you have a good time, though?” ”Yes, indeed I had. It was lovely. Some day I'll go further south.” ”Yes, the beaches are better there.”

(Utmaning: ”sand”)

fredag 28 juni 2013

Inledningsprat

Kalla mig Ismael.”
Äntligen stod prästen i predikstolen.”
Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.”

Kalla mig slarvig men jag lägger inte alltid märke till inledningsmeningar i romaner. Jag märker tydligt atmosfären som skapas men den skapas ju i så stor utsträckning av det som står mellan och bredvid orden. Det där som jag läser med störst hunger. I den senaste boken jag läste, The Inheritance of Loss av Kiran Desai, var det det mäktiga berget Kanchenjunga som från första stycket och genom hela boken stod som ett förbluffande föränderligt vittne till de små människornas alltmer desperata smidande på sin undergång. Men inledningsmeningen? Jag kollar nu: ”All day, the colours had been those of dusk, mist moving like a water creature across the great flanks of mountains possessed of ocean shadows and depths.” Förebådande? Jag vet inte riktigt. Det borde vara det. Vackert? Jo, på det sättet faller det inom det jag förförs av i en text men å andra sidan är det naturbeskrivning, något som irriterat mig ända sedan jag var barn. Jag, som kan sitta i tre kvart och reda ut ett nystan har inte tålamod för naturbeskrivningar. Jag håller på att lära mig men fortfarande är det bara de allra mest pregnanta naturbeskrivningarna som rör mig. Jag kommer inte på något exempel. Hur som helst, Kiran Desais inledningsmening är inte effektiv. Det är en mycket, mycket bra bok men för en gångs skull hakar jag upp mig på intrigen. Som så många böcker om och från Sydasien skildrar den ett väldigt stillastående, trots revolution och inbrott och våld. Men det är också som om Desai ger nycklar till det där stillaståendet. Läs den gärna.

I en riktigt clever bok ska man kunna gå tillbaka till första kapitlet när man läst klart och se något sorts facit, eller oftare kanske just nycklar till romanen, som träder fram i klartext först när man läst boken. Ta Oscar and Lucinda av Peter Carey. Jag säger bara – ta Oscar och Lucinda. Jag ger er första meningen här som en teaser (Swinglishförbundet har just haft årssammankomst och jag är fortfarande påverkad): ”If there was a bishop, my mother would have him to tea”. En modest öppning till en kärleksfullt vävd berättelse. Läs den.

Jag har inte läst Moby Dick. Kan inte minnas om jag läst Gösta Berlings saga. Ändå kan jag deras kraftfulla inledningsmeningar. De fastnar på en gång. Processen har jag läst. Jag tycker att Kafka är så bra att jag knappt kan läsa färdigt honom. Och jag tycker om ett citat av honom jag såg en gång:

Vi behöver böcker som påverkar oss som en katastrof, som gör oss djupt bedrövade, som när någon dör som vi älskade mer än oss själva, som att bannlysas till skogar långt från någon människa, som ett självmord. En bok måste vara en yxa för den frusna sjön inom oss.”

Ta dig stora ord i munnen, människa, eller håll käft!

Och här litet bonusmaterial, inledningsmeningarna till mina två kapsejsade romanprojekt. Den första: ”När det nu gått några år, minns jag inte den tiden som smärtsam men det måste den ha varit.” Jag hade inte lärt mig mycket då. Den andra: ”Jag hoppas att jag en dag ska våga åka blå linjen iklädd min burka.” Den är hygglig, tycker jag.

Så vad har du för relation till romaninledningar? Svara gärna med en kommentar.

(Utmaning: ”Kalla”)

söndag 23 juni 2013

Med nerv

Vi står på den höga stentrappan till konserthuset, som också är stadsmuseum, och väntar på att pappa ska komma med bilen. Vinterkylan tuggar hastigt i sig mina fötter, som darrar i tunna ballerinaskor. Jag har haft konsert. Skolorkestern har haft konsert och jag har haft ett litet solo. Berlioz. Jag vet inte mer, vi kallar det bara Berlioz, stycket. Nu darrar hela jag. Mamma lägger armen om mig. Jag tror det är för att värma mig i den behagliga luften under hennes kashmirkappa men förstår snabbt att hon velat föra mig undan, för här kommer Kultur-Kenneth. Kultur-Kenneth kallas Kultur-Kenneth för att han har sjalen slängd kring halsen och för att han kåserar i ortstidningen varannan söndag och han kommer mot oss så raskt att mamma inte lyckas med sin manöver.
Där är du ju, min tös! ropar han till mig som de ropar på Riksteatern, när de är i stan.
Jag ler och darrar. Fötterna är isklumpar nu.
Du spelade med nerv i kväll! gastar han fast han står alldeles framför mig. Vad månde bliva?
Trots mitt dödsnära tillstånd vill jag vara noga med fakta. Jag vill delge honom något som det inte var länge sedan jag lärde mig.
Nej, piper jag ynkligt. Inte med nerv. Det är faktiskt tagel. Du vet, hästens svans.
Förgäves börjar jag pilla på fiollådan för att få upp stråken och visa honom men kylan och de vuxnas skratt omkring mig hindrar mig.
– ”Det är faktiskt tagel”!
– ”Du vet, hästens svans”!
– ”Inte med nerv”!!

Mamma säger efteråt att de härmades snällt, för att det var roligt. När Kultur-Kenneth tredje söndagen efteråt slår upp händelsen stort i sitt kåseri, säger hon att han avidentifierat det, så att det inte märks att det är jag. Ja tack, det märker jag på skolgården nästa dag. De här ungarna har väl aldrig i livet läst Kultur-Kenneths kåseri men nu kan alla det framlänges och baklänges och vet vem det handlar om. Parallellklassen samlas i en ring runt en ek och sjunger ”Små nerverna, små nerverna är lustiga att se... ej öron, ej öron, ej svansar hava de...”

Jag bestämmer mig för att sluta i skolorkestern men det kommer tack och lov ett jullov och efter det är det som om de flesta glömt ändå. Jag kan fortsätta i orkestern, fortsätta dechiffrera noterna och sitta och förstulet lyssna hur fagotten går ihop med förstafiolerna. Fortsätta sitta i en dykarklocka av musik.

De flesta har glömt men inte jag. Över en natt, i alla fall över några nätter, lär jag mig en ny attityd, som är undflyende, tvekande, rädd. Jag vet inte om någon annan märker det men jag saknar min omedelbarhet och jag kan nog aldrig mera spela med... nerv.

(Utmaning: ”nerv”)

lördag 22 juni 2013

Influensornas rike

Svininfluensan härjar utefter Norrlandskusten, fågelditon i söder och i östra delarna av landet har en ny fårvariant utan känt botemedel slagit till. Nationen är nu satt i fullständig karantän – gränsövergångar, flygplatser och hamnar är stängda. Det går att smyga över Kölen men norrmännen gör språktest och sänder tillbaka alla svenskar utan pardon – även en handfull som bott i Norge i decennier har blivit deporterade. Av misstag, javisst, men de får inte komma tillbaka. Svenskt är farligt. Svenskar är paria. I en intervju säger Norges utrikesminister Espen Barth Eide: ”Man kan inte vara nog försiktig med svenskar i nuläget.” I Konsums grönsaksdisk ligger en ensam svartnad dillknippa. All import har lamslagits av de stängda gränserna och såhär i mitten av november sker inte mycket egen livsmedelsproduktion. Svälten blev snabbt ett faktum. Det moderna hushållet lägger inte mycket på lager. Finska frivilligorganisationer har yppat vaga planer på att matbomba åtminstone stockholmsområdet, där människomassor vid ett flertal tillfällen löpt amok och plundrat matvaruaffärer. Hushåll med kända lager av exempelvis sylt och saft har också blivit rånade.

Det värsta är ändå de sjuka och de döende. SCB beräknar preliminärt att var tredje svensk är sjuk i någon av influensorna, var tredje sköter en nära anhörig som är sjuk och var tredje behöver använda hela sin vakna tid åt att försöka hitta föda. De flesta arbetsplatser, inklusive skolorna, står stilla eller går på kvartsfart. Nu varnar Smittskyddsinstitutet för risken att smittbärande barn tillbringar dagarna i lek utomhus och blandar smittämnen med varandra, vilket kan innebära att ett ny SFF-influensa (svin-, fågel-, får-) uppstår. Två misstänkta fall har isolerat men bakteriella bevis har ännu inte säkerställts.

Nu är inte längre frågan när Sverige återställs, utan om det över huvud taget är möjligt. Några som förmodligen inte hoppas på det är den svenska regeringen, som i sista ögonblicket troppade av till Trinidad and Tobago, varifrån de nu teoretiskt styr landet. Cynismen, vreden och besvikelsen är stor bland svenskarna och opinionsmätningar ger vid handen att ”rymlingsregeringen Reinfeldt” inte är välkommen tillbaka.

Detta var allt om det nationella läget i denna sändning. Nästa rapport kommer i kvart i fem-ekot.

(Utmaning: ”härja”)

fredag 21 juni 2013

Om blommande hembiträden och annat

Några stycken i någras tycken

Varför blommar inte hembiträdet?

Se där ett par titlar av min barndoms skriftställarguru, Cello, eller Olle Carle, som han hette egentligen. Cello var en folkkär kåsör med storhetstid på fyrtio- och femtiotalen. Varje år till jul kom en sammanställning av hans dagstidningskåserier i bokform. Dessa gamla häftade böcker hade vi i mängd i sommartorpet och jag läste om dem varje sommar. Det var ett beroende. Jag älskade honom högt med misogyni och allt.

Över huvud taget blomstrade omläsningen på sommaren. Till de böcker jag läste varje sommar hörde en av Hans Peterson, en ödslig, oerhört sorgsen bok som för alltid fick mig att misstro Göteborg och så en om drottning Mathilde av Danmark (hon som Livläkarens besök och den där danska filmen handlar om). Den hette Drottningkronan och var tätt och väl skriven av Norah Lofts – i alla fall enligt vad jag då kunde bedöma.

Omläsning har vissnat för mig först på de allra senaste åren. Det lockar inte längre. Fast nu ljuger jag. Wild Mind – Living the Writer's Life, en närmast simplistisk bok av Natalie Goldberg, köpte jag 2007 och jag har läst den nästan en gång om året sedan dess och den har inalles tjugoen självhäftande bokmärken.

Blomma ut! Beskriv! Vad läste eller läser du om och om igen? Berätta.

(Utmaning: ”blomma”)

En frälsare får inte dö

Madiba, säger undersköterskan tyst när hon baddar hans läppar. Madiba, vill du inte lämna oss nu?
Men Nelson Mandela kan inte svara på tilltal och han har slutat trycka hennes hand. Hon överväger allvarligt att dra ur kontakten till respiratorn som ersätter hans veka lungor men det är för många i ex-presidentens rum. Sjukvårdspersonal och livvakter, politiker och familjemedlemmar. Det skulle uppdagas omedelbart.

Hon cyklar hem i det sneda aftonljuset. Den alltför breda sadeln skaver och kjolen vill leta sig uppåt. Först efter en stund märker hon att hon gråter över sin legendariska patient.
En gång urholkade droppen stenen och han blev frigiven efter tjugosju år som politisk fånge, frigiven för att kunna leda Sydafrikas massor till befrielse. Han är en ikon i världen. Därför får han inte dö. Han är viktig för landet än. Trots sina 94 år får han inte sluta. Hur kan en befriare propsa på befrielse? En frälsare får inte dö.

(Utmaning: ”befria”)

ps. Alla detaljer om Nelson Mandelas tillstånd och vård är tagna ur fantasin.

onsdag 19 juni 2013

Radiokaka

Det är maj och lägerskola på Hawaii. Den snyftande klungan med väderbitna plywoodbaracker, som egenligen heter Brevik, går under detta namn i barnamun. Hit får man åka en vecka i sexan och ha pyjamasparty, gå på Liseberg och lite annat, På fritiden – det är mycket fritid – sitter vi i Annikas säng och spelar in oss själva när vi har tuffa musikprogram. Maria har ett kassettdäck, och Annelie, och vi spelar in på orangea Happy Tape-band. När musiken spelar på det ena däcket måste vi vara tysta, för vi spelar in med det andra däckets mikrofon. Radio Hawaii. Och plötsligt vill vi äta radiokaka till! Vi har faktiskt med oss en mattant ända hemifrån. Maria, som är både tuff och charmig, skickas tillsammans med Kattan, som är bäst på att snacka, för att knacka på hos denna tant Gertrud och fråga om hon kan hjälpa oss.

– Hon har inte kokosfettet, säger Kattan bekymrat när de kommer tillbaka. Annars vet hon hur man gör och så och mariekex finns det ju hur mycket som helst.
Till min förvåning hör jag mig själv säga:
– Men hur långt är det till affärn? Sju kilometer? Fem?

Den som nämnde't, han klämde't. Maria, som är både charmig och brådmogen, får behagfullt underhålla magistern medan jag drar iväg på min förbjudna exkursion. Till tvivelaktig hjälp har jag en av Hawaiis skeva tjugofyratumscyklar med rundat insteg, rostiga till och med på handtagen. Järn är nyttigt, intalar jag mig, när jag ser de gigantiska flagorna äta sig in genom handflatorna.

Det är nog fyra kilometer men det känns som en mil. Jag har tillräckligt med pengar på en femöring när. Komsumtanten tycker synd om mig. Hon prutar åt mig och ger mig en mjölkchoko. Jag cyklar tillbaka så fort jag förmår men handflatorna börjar bli ömma och svullna. Maria har gjort sin plikt och majjen har inte upptäckt att jag smet.

Vi får vår radiokaka. Men först kvällen därpå – vi hade inte tänkt på att den måste stå till sig ett tag. Vi är några blåögda tjejer som tänker att vi väl kan bjuda in killarna att lýssna på våra radioprogram och äta radiokaka då. Vi borde fatta att vi som vanligt inte hänger med i svängarna. Maria har redan bestämt att tuff musikradio är barnsligt och att vi ska äta kakan medan vi sminkar oss. Det är bara hon och Annika som sminkar sig men hon är hygglo. Vi får smaka varsin bit. Sen måste jag åka med majen till sjukstugan för att få hjälp med mina variga händer.
– Men tösen min, vad har du gjort? säger han.
– Radiokaka, svarar jag buttert.

(Utmaning: ”smet”)

tisdag 18 juni 2013

På volangnivå

Evelyn är 89 år och älskar fortfarande livets grundläggande glädjeämnen, som att titta på folk. På somrarna sitter hon, alltid prismedveten, på McDonalds uteservering mitt på Brommaplan med en caffè latte, kokett vardagsfin i till exempel en ljust turkos kofta över naturfärgad klänning i linne och skådar ut över torgets alla rännilar av människor.

Denna hennes vana gick upp för mig för att hon alltid blev rastlös vid tre – halv fyra vid de tillfällen jag var hemma hos henne på lunch. Jag såg det fast hon artigt dolde det. Det tog några besök innan jag kom på att fråga:
Vill du gå ut en sväng?

Sen dess drar vi till Brommaplan direkt efter lunch de dagar jag är där. Hon först, med hög nacke och rollatorn som en plog framför sig. Vi sätter oss vid de svarta metallborden och hon blir min ciceron. Hon nickar diskret mot ett par som är på väg från bussarna till tunnelbanan.
Hon är bottenlöst förälskad i honom men han har inte samma... eller vänta nu.... hur ser deras relation ut?
Hon hinner inte besvara sin egen fråga förrän ett annat par kommer från parkeringen.
Han tror att livet bara är det materiella. En sån som han kan bara räddas till verkligheten av plötslig sjukdom men den kommer inte att bota hans självcentrering.
Så tittar vi. Vi tjuvlyssnar också. Hon guidar mig, vet bäst, men ibland spånar vi, jämför iakttagelser. Det mesta handlar om relationer. Men så en dag säger hon:

Idag ska vi titta på volangnivå!
Evelyn ler busigt. Nu blir det kvinnorna som hamnar under luppen. Själv oklanderligt klädd i marinblått och vitt kan hon förfasa sig över valkar och volanger, behåband och troskanter, billigt och pråligt, smaklöst och för dyrt. Och hon njuter. Som hon njuter. Inte jag – och det beror inte bara på att jag förstår vilken ”slarvig liten tjofsa” jag är i hennes ögon. Tror jag.

Det var väl roligt, säger hon upprymt när vi ska skiljas åt vid tunnelbaneingången.
Jag drar bedrövat i den vågiga halslinningen på min urtvättade t-shirt. Ljuga för min äldsta vän i midsommarveckan? Nej. Rakryggat yppa sanningen? Ja.
Du ser ju bara till det yttre, säger jag med käkarna tätt ihop och jag tror att Evelyn ska omkomma på stört.
Jag? Yttre? Bara? Men som du säger, flicka!
Hon är tyst ett tag, står och flämtar. Jag är också tyst. Ett tåg går ovanför våra huvuden. Två.
Har jag inte lärt dig allt om relationer? frågar hon till slut.
Jag blir skamsen, säger:
Jo.
Nu ägnade jag en dag åt volangerna. En dag. Ett par timmar. Jag kan inte rå för det. Jag är tränad att se på kläder. Mamma var hemsömmerska.
Jag biter ihop igen.
Jag blev ändå besviken.
Hon böjer sitt huvud.
Du kanske har rätt. Det är frivolt. Jag ska väl hålla mig till relationerna.
Hon stryker ett dammkorn från sin perfekta kavaj och upprepar:
Jag ska hålla mig till relationerna.
Vi skiljs åt. Jag suckar flera gånger för att få tyngden över bröstet att släppa. Slamrar iväg med tunnelbanan, nötande frågorna. Varför mina krav? Varför kan jag inte låta människorna vara så komplexa som de är. Kräver jag lika mycket av mig själv som av andra?

När jag kliver av vid Gubbängen går en ung kvinna framför mig i volangkjol och bastklädda kilklackar. Evelyn! Utan henne hade jag aldrig till fullo upplevt kvinnans kalvbenta ostadighet. Jag tittar nästan förälskat på gestalten framför mig. Någon gång igen ska Evelyn och jag titta på folk på volangnivå. Om hon vill efter idag.

(Utmaning: ”volang”)

måndag 17 juni 2013

Om slut

Vi tror väl alla i någon mån att allt kommer att ta slut. ”Allt fast förflyktigas”, ni vet. Nej, det var inte Herakleitos, det var Marx och Engels som skrev det. i Det kommunistiska manifestet: ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.” Fast de flesta menar att det kommer att gå så oändligt mycket långsammare. Så långsamt att det inte finns några människor kvar som kan nå några insikter. Så här sa Buddha om längden på en Maha-Kalpa (en världsålder): ”Tänk er ett berg som är större än det största berget i Himalaya. Tänk er att man tar en bit sidentyg och torkar av berget vart hundrade år. Berget kommer att vara nedpolerat till ett intet innan en Maha-Kalpa är över.” I den visionen tar allting slut för att återigen börja. Inte på samma sätt, förstås, och inte med samma former, men slutet är bara en andningspaus. Lika många Maha-Kalpas har passerat före den nuvarande som det finns sandkorn på Ganges botten. Många slut blir det. Många börjor. Men inget som förblir.

Några som verkligen tror på ett slut (men samtidigt inte) är den frejdiga, kaxiga hopen – de kristna. Här finns det många visioner. Den mest barbariska är att alla utom de själva ska kastas i den eviga elden (Jesus liknade den vid Gehenna, en soptipp utanför Jerusalem). Själva ska de leva med Gud. Den vackraste utvecklar begreppet gudomlig rättvisa och går ut på att det blir en apokatastasis, en alltings återställelse, så att Gud ska bli allt i alla. Och så finns det så många visioner mellan och vid sidan om dessa. Det är rörigt och gemytligt. Det är som att det inte går att varna tillräckligt för det onda så bryter det goda igenom och kan inte låta bli att göra gott även mot de onda. Kärlekens subtext i den kristna läran är mäktig och stark och går ofta i dagen, som hos Paul i en av Nya Testamentets mest älskade texter: ”Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det ska tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer, skall det begränsade förgå... Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”

Det är inte helt kätterskt att gifta ihop perspektiven och tänka sig att det är den förblivande kärleken som rör sig över de mörka vattnen i nästa Genesis. När nästa Maha-Kalpa börjar. ”Varde ljus!” En spotlight tänds på scenen. Och spektaklet kan börja igen.

(Utmaning: ”förbli”)

söndag 16 juni 2013

Stuckatörens dotter

Stuckatören var benhårt affärsmässig i sin gärning, prutade varken på yrkesmannahedern eller på priset. En onsdag i juni gick han bort, efterlämnande en lomhörd hustru och tre barn, varav två med relativt flackt känsloliv. Den tredje, dottern, kände dock högt och starkt och saknade sin far in i själen, så mycket så att hon gömde sig på faderns lager, där hon satt och luktade på gipset i sin sorg och ganska snart fick en vision: Hon skulle sätta stuck i kyrkans tak inför begravningen till faderns ära.

Det var en lantlig kyrka, sällan använd, och nyckeln hängde på en spik invid vattenslangen. Tre dagar före förrättningen tog hon sig in. Hon hade egentligen bara prao:at hos fadern någon vecka på gymnasiet men hon hade handlaget. Stegar och ställningar fanns på firman.

Det enda hon missade var att skydda golv och bänkar. När begravningsföljet nådde kyrkan var dess interiör beströdd med intorkade gipsslattar. Nå, ingen tänkte nu på det, utan på den kritvita sommaräng som hängde upp och ner uppifrån taket.
- Kolmodinskt! utbrast prästen, tydligt berörd.
Damerna ackade och oooade över porträttlikheten hos blåklint och åbrodd, näva och älggräs. Stuckatörens änka kunde finna tröst i minnet av den gång hon och stuckatören bilat på E4:an och mellan Jönköping och Gränna sett just det stånd med vallmo som lillflickan skulpterat fram över dopfunten.

Prästen viskade med änkan, som nickade åt allt han sa, och med kantorn, och så extrainsatte han Den blomstertid nu kommer i begravningsgudstjänsten och församlingen sjöng psalmen hänryckt vända mot ovan.

Och akten tog slut och dagen tog slut och om morgonen ringde kyrkoherden för att underhandsförhandla med stuckatörens dotter och vid nästa kyrkoråd klubbades att pastoratets mest avlägsna lilla kyrka fått en konstnärlig takutsmyckning i gåva. Gipsspillet fick ett par Fas 3-arbetare ta hand om. Det bestämdes på samma möte.

(Utmaning: "gips")

torsdag 6 juni 2013

Om rädsla

Rädd för hatet
valde hon tystnaden
och våldet kom.

(Utmaning: ”rädsla”)

onsdag 5 juni 2013

Ode till en hädangången fader II

Mors dag 2011. Det är första gången på alla era femtio år tillsammans som du inte kan själv. Du viskar tunt i mitt öra och jag nickar allvarligt. Din liljekonvaljbukett på Mors dag – hon ska inte bli utan den. Jag ska vara din utsände i söderslänten ner mot järnvägen.

Jag ger mig ut i majgryningen på mitt högtidliga uppdrag. Det är första gången jag saknar dig på allvar, fast det kommer att ta ett halvår till innan döendeprocessen är helt avklarad.

De är utslagna i år. Och många. Lätt att plocka en bukett. Så har det inte varit alla år. Vi balanserar på gränsen mellan odlingszonerna fyra och fem, ibland är liljekonvaljblommorna bara pyttesmå, hårda gröna kulor, men du har alltid fått tag på dem.

För första gången gråter mamma över din bukett, fastän det för första gången inte är du som plockat den. Eller just därför. Vi åker ner och besöker dig på eftermiddagen, har med kaffe och tårtrester och mamma säger: ”Jag fick liljekonvaljer också men de var inte lika fina som dina.” Hon får tårar i ögonen igen. En femtioårig tradition är bokstavligen på väg att gå i graven.

Det började på Mors dag 1961. Ni hade varit gifta i ett halvår och barnen var inte på väg på länge än. Ändå var det självklart för dig att fira mamma som mamma, ja, redan från början var Mors dag viktigare för dig än födelsedag och bröllopsdag. Och liljekonvaljbuketten på morgonen, varje år, samlad med olika mått av möda, ett bräckligt tecken på ert förbund.

Du har inte varit död så länge men det var längesedan du levde. Ingen plockar lika fina buketter som du. Magin kring liljekonvaljerna är borta utom i ett avseende: de får oss alltid att tänka på dig. Som du levde, som du var.

(Utmaning: ”liljekonvalj”)

tisdag 4 juni 2013

Ode till en hädangången fader

Jag fick vara så kass som jag är på fåglar. För dig räckte det att jag färdades väl i skogar och på hyggen. Du var till och med litet tuppstolt över att igen och igen få repetera de enklaste läten och teckningar. ”Koltrasten, jänt. Alla kan koltrasten!” Lika stolt när du kom hem och pratade på telefon med någon hemifrån. ”A Maria, ho fäles som ena eelekwiig.” (Maria, hon färdas som en älgkviga). Inget snack om att jag tog ormvråken för en balkanhök den gången du gett mig Alla Europas fåglar i färg, eller att jag inte ens kunde minnas näktergalens sång. Ho fäles som ena eelekwiig.

Det var bara den enda gången jag tog med mig fågelboken. Jag var för slö. Dessutom såg jag inget om jag alltid skulle ha näsan i boken. Ofta var det ändå dig jag var ute och gick med. Då talade du om vilka fåglar vi stötte på. Annars fick jag njuta av åsyn eller hörselförnimmelse utan att ge dem någon referens. Det gick också bra.

Tills du dog.

Nu blir jag alldeles olik mig, klemig och sentimental och pjoskig, när jag hör en fågel som jag inte kan – det vill säga allt utom gök och ringduva. Det är som om ett stycke av mig själv är förlorat för alltid. Ett viktigt stycke. Något som höll mig upprätt. Det blir ett snorande och grinande i skogen, där du alltid lärt mig att man ska vara tyst.

Kunskapen som evigt slocknar när fäderna går hädan. Den stöter på en öm punkt hos mig. Sorgen över det absoluta. Finns det någon annan?

(Utmaning: fågelsång)

Överraskningen

Mamma. Nu har hon gjort det igen. En överraskning. Till födelsedagskalaset. Hon har gjort en avlång tårta. Och hon har lagt upp den på min skateboard. Hon är sådär mosig i ansiktet som när hon tror att hon har gjort något riktigt bra. Jag greppar tag i första bästa idé som kan bita på henne:
Men är det hygieniskt? undrar jag och hon säger lyckligt:
Det är dubbla lager smörpapper!
Hon är aldrig så nöjd som när hon tror att hon är ungdomlig. Som när syrran äntligen lärde henne att det heter leggings och inte tights. Men nu är hon mycket nöjdare. Att jag är äcklad över risken att trampa in tårtrester nästa gång jag kliver på brädan verkar hon skita i.

Kalaset börjar om en timme. Vad ska jag göra? Jag går in i tänkarhörnan i klädkammaren, fattar tag i en kappa av grovt tyg som jag brukar känna på när jag tänker och så tänker jag. Tolv pers kommer på kalaset. Sju killar och fem tjejer. Den enda som är farlig av killarna är Mackan. Den enda som är bjuden av tjejerna är Märit. Jo, de andra är också bjudna, men bara för att vara utfyllnad, för att det ska vara naturligt och självklart att Märit är där. Helst skulle jag inte bjuda några killar, några tjejer, bara Märit, och jag skulle göra några skateboardtricks och bjuda in henne i tänkarhörnan och så skulle hon vara fast. För mig! Yippee!

Har du tänkt på att den rullar? sticker jag ut huvudet ur klädkammaren och ropar till mamma.
Mamma svarar, fortfarande så där lyckligt att man blir generad:
Jaadå, jag lägger ut stoppklossar.

Jag är fortfarande svettig efter att ha tänkt på Märit. Jag måste ha min skateboard på kalaset. Någon gång måste vi ju gå ut på vändplanen och göra tricks. Jag är nästan lika bra som Mackan. Jag bestämmer mig för att vara alldeles rak mot mamma. Jag sticker ut huvudet igen:

Mamma? Mamma? Jag behöver min bräda på kalaset!
Jo, men ni fikar ju först. Sen kan vi flytta tårtan från skateboarden, om det blir något kvar. Jag har tänkt på allt, gubben min!

Då var jag inte alldeles rak, då. Då var det något annat också. Jag vet inte om det är töntigt eller inte att ha tårtan på en skateboard på kalaset. Ingen annan har nånsin haft det. Det är därför jag har en boll med krokar på i magen. Mackan kan döma ut mig på en sekund. Inte Märit, Märit är snäll, men hon kommer kanske att vara högdragen. Morsan! Vuxna! De tror att det är så fint att vara originell. Vi som nyss har börjat sexan vet att det är livsfarligt. Livsfarligt.

(Utmaning: ”skateboard”)

söndag 2 juni 2013

Ny kund i montern

Det stod en ny kund i mässmontern, haremsbyxor och bara, solkiga fötter på nålfiltsmattan. Jag gick emot henne långsamt och talade fort:
Du behöver en tarotstjärna. Det ser jag på din aura. Den har samma gyllene färg som bärnsten.
Gammal urin, sa min assistent Pelle mycket lågt.
Jag hörde verkligen inte vad han sa, så mot bättre vetande bad jag honom upprepa sig.
Intorkat piss, sa han lika lågt men med överdrivna läpprörelser.
Jag ska byta assistent så snart det här instegsjobbsbidraget, eller vad det heter, löpt ut. Rodnande och suckande vände jag mig åter mot min kund.
Tarot! Åh, vad jag hoppats på, sa hon.
Hon hade alltså inget hört.

Pelle har inte sett en aura i hela sitt liv. Det har väl inte jag heller, strängt taget, men jag är sensibel. Jag tror verkligen att jag kan känna in mina medmänniskor och ge dem vad de vill ha och på det sättet hela dem, eller åtminstone hjälpa dem. Den här kunden spådde jag en ganska lycklig framtid, med några resor hit och dit för att hon skulle hitta sin älskade. Det tyckte hon om.
Det kan även vara resor i ditt inre, skyndade jag mig att säga och det tyckte hon ännu mera om.

Pelle hade enligt sin arbetsbeskrivning stått och tjuvlyssnat, så att han kunde erbjuda henne passande litteratur och affirmationskort och sådant när hon klev ut ur det lilla båset där jag behandlar mina kunder enskilt. Han är bra på sitt jobb, det är föraktet jag inte tycker om. Nu radade han upp ett litet kit åt henne, med vata-rökelse, Feng Shui för lyckliga hem, Resa med din inre vägledare och en välsignad sten från Machu Picchu.
Den ska du lägga på ditt hemaltare. Den symboliserar långa resor, sa han om stenen när han tryckte den i hennes hand.

Jag visste precis hur hon kände sig. Öppen och mottaglig och djärv efter tarotläsningen, med en skavande känsla av tacksamhetsskuld till mig. Jag hade sagt henne att jag aldrig rör vid pengar. Nu hade hon varor för niohundra i händer och under armar. Pelle befriade henne vänligt och lade allt i en påse.
Kan jag lämna ett bidrag till...
Hennes ögon sökte sig virrigt runt i rummet och landade på monterskylten.
– … till Fru Domina? kraxade hon nervöst.
Pelle log mot henne.
Inte till henne men för hennes tjänster, sa han.
Det är jämnt, sa kunden och sträckte darrande fram tre femhundralappar.
Jag såg både att hon skulle komma att ångra sig och att det skulle komma att vara för sent.
Varsågod nästa! sa jag skämtsamt till nästa kund, som var en kille i ljusgrå kostym.
Jan Liljegren från Skatteverket, sa han.

(Utmaning: ”aura”)

lördag 1 juni 2013

Etta utan balkong

Det var balkongen hon hade saknat. Bara den. Annars hade hon varit lycklig i sin eremit-etta. Hon skulle just fira femton år som gamstinta när han kom in i hennes liv och hennes bostad. Trettiotre kvadrat delade på två personer – det blir en massa damm och en prövning för kärleken. Flyttlasset gick tvärs över gården, till en trea. De hade knappt gjort sig hemtama förrän hon skrubbat den sjabbiga balkongen och olovandes målat betongen. Satt upp blomlådor och prydnader, farit till Plantagen och kommit tillbaka med rara plantor. Det var vår. Hon lärde känna kvinnan på balkongen intill, hon som avundades kärleken och de gröna fingrarna. Många andra på gården kände hon redan och för dem kvittrade hon om sin lycka. ”Så mycket rymd – och vår kärlek!”

Sen kom det en höst. Det var inte hösten samma år men det var den året därpå. Det var den första oktober, och hon samlade åter brorsan och kusinerna Dahl och Betty, Anna, Tobbe och Mats för att bära grejerna tillbaka över gården, inte till samma etta men till en lika stor, likadan, lika balkonglös men med utsikt mot gården, inte mot skogen.

Där satt hon sen vid köksfönstret och betraktade alla de där hon kände, alla de där hon kvittrat för. De gick fram och tillbaka från jobb, till jobb, från Konsum, till Konsum. Hon var glad att hon arbetade i svala natten, att hon korsade gården i ensamhet och med mörkret som huckle. Hon gick aldrig till Konsum. Det mesta köpte hon på OK som hade öppet jämt. Det blev enformigt men det var bara rätt och riktigt nu när hon var eremit igen. Det kliade i fingrarna, de gröna, men spaden och den lilla krattan låg kvarglömda på balkongen på andra sidan huset på andra sidan gården. Hon kunde inte se hur hon någonsin skulle få odla mer i sitt liv.

(Utmaning: ”flyttlass”)