Sysslolösheten
är värst. Nej, det onda i bröstet är värst. Yoga på någons
veranda, i mörkret. Kan inte ta instruktioner. Åtta veckor. Som hon
glatt sig. Åtta veckor i hennes ”home away from home” men
dagarna sniglar fram och morgonångesten är så stark att hon inte
kan ta sig ur sängen. Ligger där, läser en imbecill bok med
Sverigekritik. Vännerna jobbar, tack och lov, men huset är inte
tomt och det pratas. Det pratas om att hon inte gör någonting.
Själv hänger hon munläder som ett draperi framför sig. Det döljer
inget, visar bara var hon inte vill att de ska glänta på förlåten,
ta sig in. Nu pratar hon om att ta sig nerför kusten. Några dagar
nerför kusten. Med tåg. Det har hon alltid önskat, säger hon. Det
är på kvällarna, det, när hon har så mycket energi att hon kan
dölja sitt tillstånd.
Hon
ger sig tre dagar att komma till skott på. Den lilla ryggsäcken
ligger packad under sängen, som om hon ska till BB. Beredd på en
morgon när hon kan trotsa ångestens skärbrännare och ge sig av.
Det
blir en onsdag. Hon går till stationen i Bambalapitiya och hoppar
på. Det är redan tjockt med folk. Hon har löst en biljett till
Galle men i Beruwela ger hon upp om att finna ro på tåget, stiger
av. Väntar på känslan av frihet. Väntar igen. Det enda hon känner
är att hon är besynnerligt hungrig. Hon går in på en vanlig kadei
och
beställer bath.
”Careful,
Madam. Very hot, Madam.”
”Oh,
Madam, you can eat with hand, Madam!”
”From
where, Madam?”
Hon
vill inte vara sedd.
En
sarongklädd man sätter sig oombedd vid hennes bord. Säger inget.
Bara sitter där.
Hon
är alldeles tyst. Betalar och går. Hon tänker gå utefter
stranden.
Nu
pratar han, den lille mannen från kadein,
där han stultar strax bakom henne. ”Madam, where are you going?”
”You want to see Sri Lankan gemstones?” ”Sri Lankan batik?”
Tystnadstricket funkar inte. ”Tannieme
inne ohne” väser
hon till slut. ”Jag vill vara i fred”. Han försöker igen ett
par gånger, sen nöjer han sig med att plöja sanden fem steg bakom
henne i tystnad. Hon fäller upp ett mentalt dok, låtsas ensamheten,
låtsas lyckan vid att möta havet, låtsas ha hemortsrätt på
planeten.
När
hon anar att hon är i Bentota viker hon av från stranden. Ett
hugskott bara, hon vill hitta Geoffrey Bawas The Villa men hittar ett
prudentligt litet hotell med swimmingpool på andra sidan Galle Road.
Det tar tid att korsa den tungt trafikerade vägen, tid att gå
uppför gången till hotellet, som näppeligen ser öppet ut, tid att
få den lime juice hon beställer. Ändå är hennes sarongklädda
följeslagare efter henne hela vägen. Han hinner upp henne vid
bordet, sätter sig ner. Vreden, hennes vrede, är nu jättelik och
riktad bara inåt, mot henne själv. När hon ser att han också får
in en lime juice, bestämmer hon när hon ska ställa till en scen:
när hon ombeds betala hans dryck. Suger sammanbitet sugrör, fuktar
läppar, skriver i dagboken all sin ilska – och notan kommer. På
två lime juice. Och det är svindyrt. Och hon betalar. Om hon
fortfarande bodde i landet skulle hon undra vad kyparen trodde. Nu
bryr hon sig så litet att det också är patologiskt.
Och
börjar gå tillbaka samma väg i ursinnigt tempo. ”Wait for me,
Madam, wait for me.” Springer nästan, nära brädden, där sanden
är behagligt hård. De flåsar båda när de är framme vid
stationen i Beruwela. ”200 rupies”, nästan skriker han, för
tåget kommer och de är så trötta. ”200 rupies for WHAT?”
vrålar hon. ”Guiding” säger han. De betraktas av de
omkringstående. Hon ger honom pengarna.
”Already
home?” säger Sonali mjukt när hon dyker upp i trädgården i det
tjocka kvällsmörkret. De är så artiga, hon kan inte känna om det
är en tagg av besvikelse där. ”Yes. There was no reason to stay
over.” ”Did you have a good time, though?” ”Yes, indeed I
had. It was lovely. Some day I'll go further south.” ”Yes, the
beaches are better there.”
(Utmaning:
”sand”)