Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

torsdag 31 maj 2012

Läsa tidskrifter


Jag läser aldrig tidskrifter. De få jag äger hopar sig i fula högar på mina låga bord. Den äldsta jag har kvar är ”Dossiers d'Archéologie” från juni 2000. Jätteintressant. Oöppnad. Rörd bara av damm.

Hur läser man tidskrifter? Ska man läsa dem i ett svep, som en morgontidning? Men där står ju så mycket som man vill smälta. Ska man läsa någon artikel nu, någon då? Men hur ska man komma ihåg att man har börjat på just den tidskriften? Hur veta hur långt man kommit? Ska man ha bokmärken?

Jag köper ibland tidskrifter men jag har blivit bättre på att låta bli. Jag har börjat lära mig att de inte kommer att bli lästa. Den sista som hängde sig kvar var ”Situation Stockholm”. Jag köpte med automatik, utan att titta på dem, det kunde bli samma nummer två gånger om men det gjorde inget, för jag läste dem ju aldrig.

Sen lärde jag mig säga till försäljarna att jag inte läser tidskrifter. Men det blev så tomt att inte ha någon materiell interaktion med dem längre. Då kom jag på att jag kunde införa en liten donation. Inte mycket – en tia eller en tjuga. De blir jätteglada, jag blir nöjd och så slipper jag ha ytterligare en dammig tidskrift hemma.

Nu ska jag damma av ”Dossiers d'Archéologie” och läsa litet i den. Jag har klippt en remsa på längden ur Dagens Nyheter som jag ska ha som bokmärke. Om den sticker ut i varsin ände vet jag nog var jag är.

Det kan inte hjälpas: jag känner mig väldigt förfinad när jag läser tidskrifter. Jag ligger inte som en fågelskit i soffan som när jag läser allt annat, utan sitter upp i fåtöljen. Knäna ihop. Det är så vuxet att det känns som om jag spelar teater. En halv artikel, sen orkar jag inte mer.

fotnot: ”Situation Stockholm” är de hemlösas tidning i Stockholm. ”Dossiers d'Archéologie” är en fransk populärarkeologisk tidskrift.

(Utmaning: skriv om att donera)

onsdag 30 maj 2012

Bara en daggvåt ros


Nå, har greven haft någon framgång hos det täcka könet på sistone? Det är furst Minskijn som frågar medan han balanserar deras glas från mässens disk Han kunde lika gärna kunna säga det lätta gardet, för det är i de vattnen de båda högvälborna brukar lägga ut sina revar. Greven pekar menande med huvudet mot en tyst ung man som sitter och vrider sitt glas vid deras bord och säger: Jag störs av solljuset här. Låt oss flytta in i skuggorna! Han ler elakt mot den unge mannen, säger: Du har det väl bra här? och försvinner med en lakej som bär hans och furstens gepäck. Snart hörs genomträngande skratt och underliga läten från greven och fursten.

Så där ska jag aldrig bli, tänker den unge officeren, Olgakov, med avsmak. Och i nästa sekund: De tycker att jag är så timid men jag har också haft mina äventyr. När vi bodde på sommaren hos Smijediovs, där jag har min hjärtans kär, lyckades jag tre gånger lista mig in i hennes sovrum i morgonstunden med en fortfarande daggvåt ros. Men aldrig att jag skulle tala om framgång! När man vill att två själar skall sammanfogas, kan man inte behandla det som ett krigståg.

Han snurrar fortfarande sitt glas och han gör det så hårt att foten avlägsnas från glaset. Ett torrt klingande över hela mässen. Han är så spänd, att han aldrig kommer att förlora svendomen, säger fursten släpigt. Nej, sanna mina ord, den där kommer att bli galen innan han är trettio. De dricker för det som de dricker för allt. Och Olgakov tänker på Smijediovs, på morgonrosorna förstås och på promenaderna, ibland förstulet hand i hand. Han känner sådan ömhet för henne just nu, han vill skriva ett brev i denna stund, ett brev om försynen som fört deras vägar samman.

(Utmaning: skriv om framgång)

tisdag 29 maj 2012

Läkedom


Min åkomma är livet och dess dödlighet är hundra procent... (fritt efter R.D. Laing och Sven Delblanc)

Jag längtar efter nästa gång jag får en krämpa, för då får jag en anledning att åka hem till dig, med en liten prinsesstårta kanske. Eller sådant där konstigt bröd utan jäst. Du vet? Men då måste vi ha riktigt smör. Det tar jag också med mig, i så fall.

Jag åker hem till dig och där sitter vi och mumsar. Rätt snart så frågar vi varandra hur det är - ”Hurere?”, säger vi – och du berättar om en viss stress och jag avslöjar min lilla åkomma. ”Ska vi sätta några nålar, då?” säger du och jag nickar belåtet och tar en bit tårta till.

Sen är mitt öra ditt. Du är öronakupunktör, vill inte vara någonting mer i akupunktörväg, det är så behändigt, säger du, hela kroppen och själen utfläkt på den lilla kullriga ytan av ett ytteröra. All din utrustning har du alltid med dig i en liten plåtask som jag hämtade hem till dig från Katalonien en gång.

Och jag förundras alltid över att du är dig så lik. Du beter dig som du gör när du gör allt annat – målar, diskar, lagar mat. Handlingen både profaneras och förhöjs av att det är du som med dina rörelser utforskar mitt högra öra. Jag har känt dig så länge. Och jag är trygg och mätt och tänker bara litet på hur mycket vax jag kan ha i örat.

Sen hjälper jag dig att samla örter ett tag och efter ett par timmar uppmärksammar jag att smärtan släppt och det känns så naturligt. Skulle det verkligen vara någon av pyttenålarna du satt som orsakat förändring? Genast börjar jag längta till nästa åkomma. Då! Då ska jag vara på hugget och observera vad som händer. För då har jag åter en anledning att komma till dig och oroa mig för att vaxet i mitt öra ska vara otrevligt för dig när du sätter dina nålar. Och åter ska jag slappna av och missa vad som händer i kroppen, så att jag än en gång kan längta till nästa sjukdom, nästa gång.

(Utmaning: skriv om en åkomma)

måndag 28 maj 2012

Trångmål


Han tog fram sitt cigarrettetui, knackade på det, öppnade, tog fram en cigarrett och sa:
Det är gott för människan att få vara sin egen hjälp.
Så tittade han över kanten på det djupa hålet där hans medmänniska satt. Sedan tände han cigarretten och slängde den brinnande tändstickan i hålet. Och medmänniskan sa:
Jag har alltid varit min egen hjälp men nu har jag hamnat i hålet. Jag klarar mig inte själv och snart är jag utmattad av hunger.
Efter erläggande av erforderlig avgift kan klätterutrustning nedskickas, sa då mannen som stod på fasta marken och medmänniskan började gråta.
Jag är sedan länge för svag och pengar har jag inte.
Låt dina släktingar betala.
Släktingarna hör mig inte härifrån och min mobil har laddat ur.
Fimpen kom dalande från mannens hand ner mot medmänniskan och mannen sa, medan han borstade av sina händer:
Det är så vi har beslutat: det är gott för människan att få vara sin egen hjälp. Det är för din skull jag gör detta.
Gör vad? frågade medmänniskan med halvväckt hopp.
Ingenting, sa mannen, stoppade ner sitt cigarrettetui i silver och gick.

(Utmaning: skriv om ett etui)

lördag 26 maj 2012

Experten


Han är bäst på det han tar sig för, T. Eriksson. Det är hans identitet. Sådan var hans far, hemmansägare A. Eriksson. Sådan är i övermått hans bror, förtidspensionär L. Eriksson. ”Bröderna Cartwright” kallas de i smyg av sina fruar, T. och L., när de sätter igång och är macho. Men L. är inte här nu. Han bor kvar i Västerbottens inland. När T. är här, är han stolt över att vara från Västerbottens inland. När han är i Västerbottens inland, är han stolt över att vara söderifrån och att ha en utbildning. Han är den ende i sitt slag. Han är bäst på det han tar sig för.

Som trädfällning.
Du har väl inte fällt träd på fyrtio år,” säger hans fru tvivlande. ”Och det är ju så mycket på tomten.”
Han har lovat att fälla en fura som skymmer aftonsolen hos Järvhedens. Han tar frugan med för att vara sällskap åt fru Järvheden medan han själv bröstar sig för herrn i huset. Han är expert på det han tar sig för.
Vad snällt av T., ” säger fru Järvheden till fru Eriksson där de sitter på bakre verandan och fortsätter fikastunden som männen lämnat för det karlaktiga görat. ”Hur har han blivit så bra på att fälla träd?”
Han är från Västerbottens inland,” säger fru Eriksson.
Fru Järvheden hör inte ironin. Men båda hör de ett dån och ett kras. Det har gått fort och T. Eriksson har fällt tio grader fel. Det låter inte mycket men det är mycket i trädfällning. Särskilt på en trång tomt. Fru Järvhedens omhuldade lind från barndomshemmet i Lindesberg ligger som tändsticksråvara vid garaget. Fem grader till och han hade tagit garaget. Ytterligare tio grader, en del av huset.
K.!” utropar fru Eriksson. ”Din lind som du älskar så mycket!”
Fru Järvheden sitter med handen för munnen.
Nå,” säger hon. ”Det var väl inte så mycket med det.”
Du måste ha haft den i uppemot femtio år...”
Ja, så länge som vi bott här. Den hade växt sig riktigt stor. Men det var för väl att ingen människa kom till skada...”
Fru Eriksson tycker att väninnan aldrig varit så vacker som nu, med det krossade i ögonen, med av chocken utslätade drag. Hon har fått liv, för hon har förlorat det enda levande som är förbundet med hela hennes liv. Och fru Järvheden säger mycket försiktigt:
Men att T., som är så kunnig...”
Jo, han kan ju allt,” säger fru Eriksson lakoniskt.

När han så småningom kommer upp på verandan – då han har kvistat och kapat och burit bort – kommer han att vara sammanbitet neutral i ansiktet. Det vet fru Eriksson. Han kommer inte att med ens en åtbörd be om ursäkt. Och när han tittar på henne, sin fru, kommer det att vara svart i ögonbottnarna på honom.

För han kommer inte att kunna förlåta att hon har följt med.

Han kommer att vara stum av ilska, för hon är den enda som vet honom. Vet vem han är.

(Utmaning: skriv om att luras)

fredag 25 maj 2012

Till Brügge


Han skulle fara till Brügge, tigga där, sa han. En pittoresk stad. Som ur en sagobok. Den skulle han vanhelga med utsöndringarna från sin kropp. Jag vet nog. Han bajsar och kissar han också, precis som kungen.

Det var en lättnad att se honom gå. De smala, smäckra höfterna, som en ung grabbs, ryggens lilla kut... Jag såg inte skägget. Det bär han inte på ryggen. Tomteskägget, som han både skäms för och är stolt över.

Hur han hade hamnat hos mig minns jag inte längre. En alkad före detta jesuitpräst och en före detta allt. Före detta nykterist, till exempel. Vi hade inte sex. Vi hade en själarnas gemenskap som varade ett par dagar, sen var jag less. Då hade han redan flyttat in men min lägenhet var för liten för både mitt och hans ego.

Jag hade inte behövt men jag betalade biljetten till Belgien. Jag gjorde det med glatt hjärta. Allting är relativt: om man sammanbor med en uteliggare blir man plötsligt väldigt rik.

Jag lånade bil. ”Du kör mig till flygplatsen för att vara säker på att jag ger mig av,” sa han och jag blev jättearg för att det var sant.

Så arg för att experimentet inte hade funkat.
Så arg för att jag knappt tyckte om honom längre.

Så arg för att historien inte slutar sockersött när jag tar in den hemlöse i mitt hem, utan börjar då och är besvärlig.

(Utmaning: skriv om en brygga)

torsdag 24 maj 2012

Fiskafänget


Jag satte mig att fiska i idéernas lilla sjö. Det tog en stund, en liten bara, sen fick jag något stort på kroken. Var det en riktigt stor idé, frågade jag mig själv, eller var det en..? Kunde jag ha sådan otur? Eller hade jag flax, var det en brax eller en lax? Det glittrade om fångsten där den skymtade under vattenytan. Tänk – det var nog en lysande idé och av det större slaget tillika! Jag andades ut och fortsatte hala in. Först när jag nästan hade bytet i min hand slog det mig att det varit misstänkt fogligt. Som om det inte ville annat än att fångas. Jag hann inte agera på insikten, min hand hade redan grabbat tag om det smetiga och kalla. Och jag drog upp det ur sjön och jag såg på en gång mina värsta farhågor besannas. Den var uppklädd och trasgrann i plastpaljetter och krimskrams och den var en... åsikt. Hur hade jag kunnat låta mig luras? Jag visste ju att de fortfarande fanns kvar efter inplanteringen i slutet av sextiotalet, när idéerna tycktes bli färre och ingen såg skillnad på en åsikt och en idé. Det värsta var att jag hade tagit i den. Alldeles kletig om händerna var jag. Jag skulle inte komma att bli helt ren på ett par månader. Och jag som bara hade varit ute efter en liten idé!

(Utmaning: skriv om att få napp)

onsdag 23 maj 2012

Strålande


alfa...
beta...
gamma...

Från Fukushima, med kärlek: lättflyktiga, radioaktiva isotoper. De nådde över hela norra halvklotet – det var dumt - men späddes ut i luften – det var bra.

alfa, beta, gamma.

Från Tjernobyl. Gåvan som räcker länge. Ännu år 2012 hittas norska får och renar med halter av cesium-134 som överstiger de redan höga gränsvärdena.

alfa
beta
gamma:

Från Nevadaöknen, USAs provsprängningar kring år 1960, en gåva till nationens barn: jod-131 rakt in i deras känsliga sköldkörtlar.

A, B, C: Ibland händer det. Någon får presenten som inte går att lämna tillbaka, ens med ett artigt leende, ens med de mest vältaliga ursäkterna. Och livet blir aldrig sig likt igen.

(Utmaning: skriv om något flyktigt)

tisdag 22 maj 2012

Kalla fötter


Hon är en snipig mun. Hudfärgen får läppstiftet att stöta i grönt.
Jag tycker om att jobba med människor, säger hon.
Det kommer ut som ur en gamnäbb. Jag säger inte vad jag tänker utan köper henne en öl till. Mig också. De kommer in med halvhjärtade skumkronor. Hon säger inget, böjer sig bara glupskt över glaset. Då säger jag:
– Så du var mäklare innan?
Fastighetsmäklare, ja, säger hon snabbt.
Mäklare.
Läppstiftet är verkligen öläkta men det blir grönare och grönare. Jag föreställer mig hur hon böjer sig över en kropp...
Det blev för enahanda, säger hon tankfullt.
Men du tjänade mer.
Det går inte att jämföra.
Jag tänker också. Försöker mota bort alla de självklara tankarna, följa med på hennes förnuftståg. Men det vill sig inte riktigt. Jag ser kropparna i bårhuset, hur de ryker, och hon som... Så tydligt, med sin hopknipna mun...
Men begravningsentreprenör?
Jag kastar frågan uppåt, som en tornseglare som hamnat på marken. Hon säger ingenting, undersöker bara bottensatsen i glaset. Det gör henne ännu mer skyldig.
Krävs det ens någon utbildning?
Hon snurrar glaset runt.
Man får kurser, säger hon lakoniskt.
Då säger jag, och det kanske är för att pröva henne, varför annars en så sliten fras:
Hem till dig eller hem till mig?
Och jag ser henne vakna till. Och jag ser läpparna mjukna i ett leende. Och jag hör henne svara:
Varken eller.
Hon kasar ner från barstolen, kompakt muskulösa ben, och börjar ordna med sin handväska. Då klämmer jag fram mina tankar:
Nekrofil!

Allt stillnar hos henne då. Jag hör en metallring klirra på hennes handväska i den bullriga lokalen. Annars är hon helt tyst, betraktar mig med klipska ögon.
Du, säger hon till slut. Det där skämtet är gammalt och ovärdigt. Jag har sett det komma hela kvällen. Inse bara: du var aldrig aktuell, gossen min. Tack för ölen.

Men jag är tyvärr fixerad. När hon går, ser jag henne gå in i kylrummet, hämta en kropp, en värnlös kropp... Hjälp mig sluta! Jag ser henne häkta upp kjolen, hon har stay-ups, inga trosor... Jag tänker att när jag kommer hem ska jag skriva ett testamente om att ingen, ingen får ta ensamt ansvar för mina kvarlevor när jag dör.

(Utmaning: skriv om ett jobb)

måndag 21 maj 2012

Recensionen


När han lyfter telefonluren viskar det i den:
Pelle plutt, är du där?
Och det hörs att hon har gråtit. Att hon till och med gråter. Och han gör en vagga av sin röst:
Ja, Fia-Lotta, hur är det?
Då brister vallen. Det är svårt att höra orden bakom hennes hulkningar.
Du förstår nog hur det är och det är ditt fel! låter det som att hon säger och plötsligt minns han... recensionen!
Recensionen, säger han i en utandning i luren.
Recensionen som han inte sett än men som bör vara införd i dagens blad. I morgondagens eller dagens men eftersom hon ringer förstås i dagens. Skit samma. Han har fuckat upp. Febrilt börjar han bläddra.
Hur kunde du vara så tarvlig!? snyftar hon.
Fia-Lotta, jag är bara chefredaktör. Jag kan inte gå in och kontrollera vad litteraturkritikerna skriver.
– ”Bara” chefredaktör! Du är ju chef för hela skiten, för sjutton!
Ja, och det finns ett ord som heter nepotism.
Jag skiter i politik. Du är chef. The boss!
Han har fått fram den lilla artikeln nu. ”Modern svartkonst i ofärdig debut”. Snabbt skummar han. Det tar inte lång tid. Han slår sig självanklagande för pannan samtidigt som han säger:
Det var väl inte så farligt, Fia-Lotta...
Jag heter inte Fia-Lotta. Jag heter Sophia Louise och jag är vuxen och jag är värd bättre och du ska respektera mig. Som jag har kämpat med den där boken!
Det står bara att intrigen är tunn...
Intrig! Jag har väl högre litterära anspråk än så. Och jag har en kris och ett klimax och allt det där.
Sen står det att det inte finns någon analys.
Hur ska man kunna skriva analys om man ska ”showa” och inte ”tella”? Kan du svara på det?
Annars var det väl inte så mycket, säger han och skummar över den svidande kritiken av språket i systerns roman.
Nu får du råda mig, Pelle. Ska jag stämma eller ska jag kräva en ursäkt...

Det tar honom en halvtimme av bästa arbetstiden att inte lugna men väl tala förstånd med systern. När han lägger på luren har han själv tårar i ögonen. Tårar av frustration och medkänsla. Hur kunde han ha varit så dum att han för en gångs skull överskridit sina befogenheter och dragit i trådarna – dragit ganska hårt i trådarna – för att få till stånd en recension?

Du har skadat mig mitt i hjärtat, där ingenting finns, hade Fia-Lotta sagt när det hade börjat sjunka in hos henne att recensionen inte skulle kunna göras ogjord.
Han hade kört det gammaldags resonemanget om att den skulle vara glömd i morgon men det höll inte. Nätet. Hon kommer att vara bunden vid den där texten i hans tidning i överskådlig tid.

Det stramar kring hjärtat. Han älskar henne så, sin impulsiva, lynniga storasyster, som aldrig riktigt hittat sin väg och nu, i fyrtiofemårsåldern, vuxit in i en författaridentitet som gett henne trygghet. Skrivarkurser, nätverk, till intet förpliktande beröm. Och så publiceringen, som han trodde i sig var ett kvalitetssigill. Så glad han varit när han pratat med kulturchefen. Glad och vettskrämd. Brösttonerna om systerns kvaliteter. Skammen ändå. Och nu: fallet. Han kunde lika gärna ha kapat hennes ben.

(Utmaning: skriv om syskon)

söndag 20 maj 2012

Kurs med Joy


In Africa... säger hon och låter som om hon ska avslöja en stor hemlighet. In Africa we keep our children face to face, body to body.
In Europe we have prams, svarar jag irriterat.
Jag är ofta irriterad på henne under våra samtal men jag brukar mjukna efteråt. Hon är en modig kvinna och min granne i port tjugotre. Modet: en dag kom hon fram till mig, upprörd, när jag satt i lekparken och pratade med Gunilla.
Excuse me, your child is crying, sa hon på en hemlig dialekt.
Där började min långa kurs i konsten att vara förälder. Hon har lärt mig
+ att man alltid pratar med sitt barn, om man inte sjunger
+ hur man får ett barn att tycka om att bli tvättat i ansiktet
+ att ögonen bär det egna språket, det som bara förälder och barn kan förstå

Tusen andra ting har hon lärt mig men detta var det allra viktigaste och hon har lärt mig allt detta genom att jag fått vara med henne och hennes lille son, Gem. Jag och min dotter Beata har fått vara med Joy och hennes son Gem och jag har lärt mig det hon aldrig sagt: Ha alltid oändligt med tid för ditt barn, för ditt barn är inte med dig i oändligheten. Tempo. Hon har aldrig talat om tempo men nu står jag lugnt på kvällarna med bleka, svala händer och smeker Beatas hjässa, sakta nynnande, medan jag plockar fram två sagoböcker, en gammal och en ny, för det är vad mitt barn behöver och jag har lärt mig det alldeles själv, för jag har lärt känna min dotter. Det är vad Joys kurs har gjort med mig, den har satt mig i relation med Beata och den kom i sista stund. Jag kan inte tänka på hur det skulle ha gått om jag inte träffat Joy.

(Utmaning: skriv om omsorg)

fredag 18 maj 2012

Stöd


Hon är den enda som vet om hans skörhet för hennes egen är så lik. Goda vänner är de så att det känns på en särskild plats innanför revbenskorgen. Senhösten är gråbrunt moddig, utan ljus. En tidig morgon i november dör hans far – hans far, som osmotiskt överfört så mycket kunskap till honom, ligger stilla och är litet gul. Han gråter inte då och inte när han kramar om mamma, syrran, brorsan. Han gråter inte när han ringer henne och berättar. Och hon säger: ”Vi ska höras varje dag”. Och, fattiga kraken, hon ringer varje dag med sitt uschliga kontantkort och har all tid för honom då. Han kan berätta i detalj om utformningen av dödsannonsen, om vad som ska eller inte ska serveras på minnesstunden, om allt som upptar honom och så frågar hon: ”Men du då? Hur är det med dig?” Han muttrar något, är länge tyst för att känna efter. Hon får honom att känna botten av sin mage och han tackar henne för att hon finns. Men han gråter inte.

En dag, rätt tidigt, säger hon: ”Jag kan komma på begravningen, om du vill. Stötta dig.” Han tackar, litet översvallande kanske, för han är rädd för att såra, men han säger det i alla fall: att det vore ytterligare en börda. Ytterligare någon att känna ansvar för. Hon säger att hon förstår. Och de dagliga samtalen fortsätter. Hennes lugna sakliga röst. Hennes omsorg ända in i köttet. Hur hon tvingar honom att inte rusa på utan att känna. Men han gråter inte. Inte förrän hon någon vecka före begravningen säger: ”Jag har kommit på vad jag kan göra. Jag kan åka upp till Västanfors samma dag som begravningen och så tillbringa dagen på stationen eller biblioteket. Ifall du skulle behöva mig.” Då gråter han. Då gråter han öppet och med stora tårar rakt in i telefonen och det handlar inte om pappa – nej, det handlar väl inte om pappa? – utan det handlar om henne, att hon är så god och att hon är hans vän och att hon har sådana anspråk! Att hon tror att hon kan vara så viktig för honom. Är det för att han är så viktig för henne? Och han kan ingenting säga men han säger ändå:
Nej, du ska inte åka tjufem mil enkel väg för min skull. Jag kommer att klara det, inte minst för det stöd jag redan fått av dig.” Och så snyftar han litet till och den här gången finns pappa med litet grand, för det är en snyftning rakt upp mot existensens himmelskupa, en allt omfattande snyftning, och pappa är inte gul, han stegar före i skogen som han alltid gjort, och livet sticker i kroppen som knippen av nålar.

(Utmaning: skriv om att överdriva)

onsdag 16 maj 2012

Jättefrustrerad


Alla som frågar hur Herta orkar med Gerda. Och Herta svarar:
Det vet jag inte men jag tycker sällan att hon är jobbig just i stunden.
Det är efteråt som..?
Efteråt som.

Herta tänker tillbaka på denna konversation när hon sitter vid Gerdas runda bord på glasverandan. Styvstärkta kaffeduken, borderad i brunt och lila. Stjälkstygn och kedjestygn. Hon följer dem frånvarande med ett finger.
Du skulle kunna ha det så bra, säger hon försiktigt.
Alltför försiktigt. Gerda går till attack.
Ha det bra?? Med gikten och hjärtsvikten och sist jag gick till tandläkaren tvingade de mig att gå till tandhygienisten och det besöket gav mig tandvärk i fyra veckor! Det är inte bra än... Och barna hör inte av sig någonsin och ingen kommer och hjälper mig med trägårn.
Det finns ju ROT, säger Herta. Eller är det kanske RUT?
Det där tror jag absolut inte på och förresten blir det dyrt i alla fall.
Du kanske skulle flytta?
Flytta?? Jag? Min morfar byggde det här huset med sina bara händer...
Plötsligt börjar hon hulka.
Jag är så frustrerad! Nej, mer än så. Säg, säg! Finns det ett starkare ord än frustrerad?
Jag måste tänka...
Du som löser så många korsord!
Vänta. Jag tänker. Är ”jättefrustrerad” för tamt?
Gerda tar fram en näsduk och börjar vränga den mellan fingrarna.
För tamt och för banalt. Jag tror det finns ett ord bara för mig.
Nu skojar du väl?
Gerda ger henne en sned blick.
Humor har inte del i min tragik.

(Utmaning: skriv om att gnälla)

måndag 14 maj 2012

Sunnata


Det är känslig mark vi här beträder. Jag tittar hänsynsfullt på hans händer som smeker bordets yta medan han säger:
– Elisabet, jag har funnit sanningen.
Blygt säger han det men det finns inget citationstecken i den korta meningen, ingen ironisk udd. Inte ens ett ”tror att”. Det blir jag som tillhandahåller citationstecknen.
– ”Funnit”? ”Sanningen”? frågar jag hans grova händer som hållit i så många talarstolar där han hävdat att all kunskap och alla värden är bundna till en viss kontext och att det därför inte finns någon absolut sanning, någon objektiv verklighet.
Han ler fåraktigt.
– När Fan blir gammal... mumlar han och tar sats: Jag har blivit buddhist!
– En gammal relativist som du! utbrister jag.
– En gammal relativist. Javisst.
Han är besvärad men han lider inte. Jag försöker hjälpa honom:
– Men buddhismen är väl ganska relativistisk också...
– Jo, på sina sätt. Man kan nog säga att vi enligt buddhismen skapar vår egen verklighet. Fast jag är osäker. Allt är så nytt. Jag vill egentligen inte trassla in mig i doktrin. Jag erfar den klart men kan inte formulera den. Klarar inte ens att lära mig den åttafaldiga vägen.
– Ändå kallar du dig buddhist?
– Ja, för jag har fattat det grundläggande. Form är tomhet, tomhet form. Dessutom handlar inte buddhismen så mycket om trossatser som om utövande.
– Meditation?
– Meditation. Medkänsla. Uppmärksamhet.
– Vad har det med tomhet och form att göra?
Nu ler han lyckligt.
– Det vet jag inte än.

(Utmaning: skriv om att hitta)

lördag 12 maj 2012

Herresätesweekend


Kåkarna ute på näset är dyngiga och väderbitna. Mikroskopiska trettitalsstugor, en del bara i masonit. Där luktar råtta och röta när man kommer in, på sin höjd kan man hitta en konservburk med Heinz' vita bönor. Baked beans in sauce. Det är en sorts fest det också, en kall burk bönor (vi törs inte använda vedspisen) och ett litet, brinnande ljus. Tidig höst men på våra genomsura benknotor känns det som november. ”Hur länge?” säger dina ögon. ”Hur länge?” ekar jag. Min röst låter förbluffande starkt i det lilla köket och du ser så trött ut. Och vi räknar ut. Att. I morgon är det lördag. Nästan säkert är det lördag eller någon annan dag. Risken att någon stugägare ska komma på helgbesök är minimal – dels vet vi inte om det är lördag på riktigt, dels regnar det. Cats and dogs. Så vi bestämmer. Att. I morgon ska vi inta herresätet. Så har vi kallat den, den litet större stugan uppe på kullen, nästan en halv kilometer bort. Vi har varit och spanat och sett ett trasigt källarfönster. Vi vet att vi kommer in. Du som är så smal och så kan du öppna för mig. Jag träder in genom dörren. The front door. Och sen ska vi hitta, i kronologisk ordning:
+ campari och en slatt juice till fördrink
+ foie gras till aptitretare
+ en flaska riktigt hyggligt rödtjut
+ ingredienser till en lasagne eller annan pastarätt.
Vi är så medtaget upprymda över detta att vi inte kan komma på någon efterrätt men vi tar väl vad som bjudes. I morgon är dagen för vår herresätesweekend! Om de har badrum och om vattnet inte är avstängt redan kan vi till och med genomgå spabehandlingar. I händerna på varandra. In each other's hands. In the hands of each other? Och vi ska bädda med sidenlakan och det ska bli en fest, en riktig fest, i två ljusskygga småtjyvars liv. Jag kysser dig förväntansfullt. Det smakar Heinz. Man får vara glad för det.

(Utmaning: skriv om att lyxa till det)

torsdag 10 maj 2012

Pärlfiskardrömmar


(fortsättning på gårdagens puff)

Rektor Karin stänger försiktigt dörren om sig till sitt kontor. Inne i sin egen sfär suckar hon lättat och sträcker på ryggen, som smärtar där den brukar smärta, i höjd med åttonde kotan. Stresskotan. Skamkotan. Hon kan inte kommunicera med det här kollegiet. Något hamnar hela tiden på tvären. Hon suckar igen, gör en djupdykning i sitt digra CD-arkiv och kommer upp med precis vad hon vill ha: Pärlfiskarduetten med Jussi och Robert Merrill. Hon öppnar ett fönster för sol och vind, sparkar av sig skorna ock lägger upp fötterna på skrivbordet, lutar sig bakåt och njuter. Tenor och baryton är för himla vackert... Men – börjar det redan gå hål på nylonstrumpan där? Undrar om jag luktar svett nu... Vilken ansträngande dag. Hade tänkt att de skulle grupparbeta litet om den här särbehandlingsidén som det inte blev något med... Var jag otydlig? Velig? Jag vet om mina svagheter som chef... Arbetsledare låter trevligare... Jag är chef. Jag ska visa med hela handen... Lärare är som förvuxna barn... Har aldrig gjort något annat än suttit i skolan... Lasse är ärligt talat så jobbig... Åh, jag ryser av den här duetten... En vänskapsduett... Undrar om det har funnits pärlfiskare i Sri Lanka? Singaleserna är i alla fall inte hinduer men det är de i operan... Sri Lanka... Man skulle åka dit igen... Gal Vihara... vackrare skulptur finns inte... det finns inte tid att skapa längre – det är bara att acceptera... Acceptans. Så viktigt. Acceptera min roll... Acceptera mina åtaganden... Acceptera min position i den här...
AJ! vrålar hon högt och gnuggar svanskotan.
Hon sitter på golvet med fötterna kvar på bordet. Stolen har rullat bakåt och slungat henne ner i djupet. De två pärlfiskarna betygar varandra evig vänskap, för duetten har nått sitt klimax samtidigt som hon nått botten. Det gör fruktansvärt ont i ryggslutet och i benen men Karin kan bara skratta. I morgon är en ny heldag med de gosiga små lärarliven. Hon har kraft för den nu.

(Utmaning: skriv om att djupdyka)

onsdag 9 maj 2012

Ropen skalla: särbehandling åt alla


Rektor för upp pärlhalsbandet till munnen, som hon har för sed, och vänder sina varma, litet naiva ögon mot var och en i kollegiet medan hon säger:
Vi ska tänka mer i termer av positiv särbehandling det här läsåret.
Va? Affirmative action? säger Lasse för att visa att han är med.
Nu vet jag inte riktigt vad affirmative action är, men...
Som de har haft i USA. Dumma indianer går före klyftiga vita...
Det heter ”Native Americans”, säger Petra spetsigt. Och jag kan inte förstå varför du säger att de är dumma.
Jag säger inte att indianer är dumma. ”First Nation” säger man förresten visst nu om man är politiskt korrekt. Jag säger att om man hårdrar går dumma indianer – dumma ”First Nation” - före klyftiga vita. För att de representerar en minoritet.
Rektor har länge ritat arabesker i luften för att försöka få tillbaka ordet men Petra och Lasse ockuperar luftrummet med ett av sina många gräl, som brukar få sin bokstavliga utlösning på nätterna efter de blöta lärarfesterna. Alla vet. De flesta kring det långa konferensbordet är litet generade. Och plötsligt blir det tyst. Lasse och Petra sitter frusna i Arga leken. Rektor tar till orda, med en pärla mellan tänderna:
Nej. Här på Lillåsskolan betyder positiv särbehandling att vi särbehandlar alla. Den elev som inte har känt sig särbehandlad en dag ska kunna stämma skolan. För att vara litet amerikansk!
Hon blinkar okaraktäristiskt. Lasse tar ny sats.
Jag förstår ändå inte vad särbehandling betyder i den här kontexten? säger han.
Att bli sedd, säger rektor stilla. Jag vill... jag kräver att varje barn i den här skolan blir sett och aktat av alla vuxna.
De flesta i kollegiet sitter som vanligt och leker med sina datorer men rektors lågmälda utspel startar eldfängda reaktioner på två håll. Lasse anför den ena sidan, Margot den andra.
Flum, flum, ytterligare flum! utbrister Lasse medan Margot skriker till rektor:
Som om vi inte... Som om vi inte... Vad oförskämt! Som om vi inte ser varenda elev! Det har vi gjort alltid på den här skolan – långt innan du kom hit, Karin.
Och så går en tredjedel av konferensdagen. ”Flum, flum...” i basen och ”Som om vi inte, som om vi inte...” i diskanten, oreda och utspel, själva direktivet glömt för länge sedan. Inte förrän rektor tvingar till sig ordet och faktiskt höjer rösten skapas ordning kring bordet. Det är när hon resignerat utstöter:
OK, nästa fråga. Vaktlistan i matsalen.

(Utmaning: skriv om att särbehandla)

tisdag 8 maj 2012

Sälja


Va fin han va!
Ja ska sälja'n.
Hon tittar buttert upp under lugg med ett garv i beredskap men väninnan skrattar inte.
Kan man väl'nte göra?? säger denna i stället. Kan du väl'nte göra, Katja?
Jodå, säger Katja sammanbitet. Man kan lämna in dom på second hand. Då får dom mat och vatten och så säljs dom.
Pojkvännerna??
Pojkvännerna. Jag försökte på blocket förut men då måste man ta hand om dom själv under försäljningsprocessen.
Men han var ju så fin! Han blir du väl av med på nolltid?
Vadå? Vill du ha han?
Ja, om inte du... Men tänk om han inte vill?
Spelar roll. Han säljs ju. Va ger du för han?
Äntligen tittar väninnan in i Katjas ansikte och någonting slocknar hos henne.
Äsch. Du driver med mej som vanligt.
Ja, säger Katja neutralt.
Varför..?
För att du ber om det, din dumma kossa.
Katja vet att hon inte är snäll men hon kan inte hjälpa det. Dumhet triggar henne. Därför omger hon sig med alla dessa lättlurade brudar. Nu önskar hon bara att hon skulle kunna skratta med Henrik åt detta i kväll men han har vägrat höra en enda elak historia till. Han vill inte vara tillsammans med någon som är så grym som hon. Och han har någon teori om att det inte är bra för henne heller. Henrik börjar bli en mes. Kanske hon ska göra sig av med honom ändå?

(Utmaning: skriv om att sälja)

söndag 6 maj 2012

Ånnta


Nu skriker mamma nästan:
Jag vill ha knoppar!!
Och pappa upprepar, så sammanbitet att det låter som ”ånnta”:
Handtag.

Inte nog med att de bråkar, de står på byggvaruhuset och gör det. ”För öppen ridå”, skulle mamma säga om mamma inte höll på med sitt livs gräl. Vi barn står och gapar, precis som döda fiskar. Längst ut i synfältet avlägsnar sig en man från oss. Nu har vi inga människor omkring oss alls. Det är som om hela affären vibrerar av mammas och pappas bråk.

De upprepar det med stigande röststyrka ett tag:
Knoppar!
Handtag.
Knoppar!
Handtag.
Knoppar...

Anar du hur mycket mer det sliter på konstruktionen om man har knoppar?
Pappa är så sammanbiten att han är blå.
Det måste ju vara en försumbar skillnad, pressar mamma fram men hon har faktiskt svårt att prata. Förresten är handtag fula!
Fula! Titta på de där klumpiga knopparna du valt med en glasgrej i mitten. De hör inte hemma i någon stil, i någon epok. De är löjliga!

Då sätter sig mamma ner på en stol som råkar stå där och gråter. Pappa säger vilset:
Ånnta.
Äntligen vågar sig en försäljare fram. Han vänder sig till pappa, eftersom mamma är ute ur räkningen.
Och ni ska byta kök, förstår jag, säger han litet för hurtigt.
Det var tänkt så, svarar pappa.
Han är sammanbiten fortfarande men det hörs i alla fall vad han säger.
Kanske bäst att gå hem och tänka över det en vända till, säger försäljaren.
De har säkert psykologistudier bakom sig, försäljarna på byggvaruhusen.

Pappa försöker hjälpa mamma upp men hon sliter sig ur hans grepp som ett argt barn eller som någon som blir utsatt för ett övergrepp. Det blev inget nytt kök. Någonsin. Mamma och pappa pratade aldrig om det mer. Spis och kyl och frys bytte de vartefter men inte köksinredningen. När mamma gick bort och pappa skulle sälja huset kom det spekulanter, ett ungt par, som sa:
Å, vilket näpet femtiotalskök! Det måste vi behålla.
Det blev ingen budgivning. Pappa lät dem få huset till utropspris.

(Utmaning: skriv om knoppar)

lördag 5 maj 2012

Det enkla går jag förbi


det finns inget svårare
än det riktigt enkla:
ljuset. hur det faller.
det enkla går jag förbi.
ser inte skuggan
som är del av kroppen
nu, i ögonblicket -
ser inte med ögat
utan med minnet.

svårare finns inte
än det riktigt enkla.

(Utmaning: skriv om något enkelt)

fredag 4 maj 2012

Arkadisk ost


Jag byter min stjärneskrud mot din nötta mössa och far till Arkadien. Där börjar jag handla med traktens utsökta, handpressade ostar (ja, ostar formade av de trötta, smutsiga herdarnas händer, som modellera, vilket ger dem en mild, nötaktig, avrundad smak). Jag köper till underpris och säljer till överpris, som jag har blivit lärd. Detta innebär att gå långa, krokiga vägar och förhandla direkt med herdarna ute i markerna; att bli lika smutsig och trött som de. Jag kallar dem ”Vaz” för Vassilis och ”Gio” för Giorgios. Till slut tror de att jag är en av dem. Ända tills jag ger dem några fattiga cent för deras ostar tror de det. En gång blev jag inskickad i hyddan för att pressa ost. Det var av Nikos.

När jag är hemma igen lägger jag ostarna i mitt blanka, rostfria kylrum, köpt för EU-bidraget, badar i många varma vatten och ägnar mig åt mina naglar i försjunken hänryckning tills de är herremansfina igen. Nu ska jag leka att jag ägnar mig åt affärer. Jag tar på mig slips. Jag pratar om osten, om herdarnas händer (men inte om smutsen), säger: ”På bara ett ställe i Europa...”. Slutligen håller jag fram osten, ber dem observera den sammetslena ytan och bryter ett stycke som smakprov medan jag tänker på all kunskap jag har som jag håller dold: hur ostar från vissa betesfält får smak av vild timjan och att jag vet, med bestämdhet vet, vilken herde som format vilken ost.

Folk är som galna i denna ost! Och jag dristar mig till att tro att det inte är min svada som gör det, utan faktiskt osten. Tinget i sig. Och ju rikare jag blir, desto kymigare är det att möta Vaz och Gio och Nikos. Det håller mig sömnlös. Inte när jag är hemma, utan ute i markerna, under stjärnorna, där jag strövar utanför hyddan, rökande cigarrett efter cigarrett. Jag tänker på hyddan och på den enkla måltiden, som alltid delas med mig i pastoral gästfrihet. På att ingen av herdarna frågar med ett ord efter hur stor marginal jag har på ostarna.

En av dessa nätter tänker jag ut ett vinstdelningssystem. Det är tämligen enkelt, jag skulle kunna ha kommit på det för länge sedan men nu blev det först i natt. Jag förkunnar det för Stavros, som jag legat hos. ”Vad bra,” säger han allvarligt. De är korthuggna, herdarna. Jag börjar generat förklara att jag faktiskt tjänat en förmögenhet på Arkadiens herdar, på honom. Han rör om i kaffeelden, säger ingenting. ”Tycker du att jag ska dela även tidigare vinster med er?” frågar jag, nervös över tystnaden. ”Det är dina pengar,” säger han.

Jag delar mina pengar med herdarna på Arkadiens höjder. De blir rika, med sina mått mätt, och jag blir inte fattig men heller inte rik. Jag stryker av mig din mössa, delegerar inköpsresorna till Nikos och tar på mig stjärneskruden igen. Allt var en lek. Jag var köpman så länge det tog att lära sig allt, allt om herdarnas liv. Nu kan jag berätta om det.

(Utmaning: skriv om något lukrativt)

onsdag 2 maj 2012

Beundra


De är en hon och en han, unga, har nyss flyttat ihop. Hon jobbar sitt andra år som lärare, han pluggar fortfarande. När han en dag säger till henne: ”Vet du vad jag beundrar dig för?” börjar hon tänka på vad hon klarar: utmaningar på jobbet och ett stort sällskapsliv och hålla lägenheten snygg och proper, alltid sätta spännande mat på bordet och vara sparsam och duglig så att de ska kunna bilda familj och köpa hus...
Ne-he-hej,” säger hon falskt ödmjukt, generat och stolt.
Att du ser något genom de där glasögonen!” säger han, böjer sig fram och pussar henne på munnen samtidigt som han nappar tag i glasögonen och går in på badrummet och tvättar av dem.

(Utmaning: skriv om att beundra)

tisdag 1 maj 2012

Författarinnans nyår


Sju år har gått. Vid det här laget vet alla vad hon kommer att avsluta med, Sara, när hon svarar på frågorna ”hur det är” eller vad hon ”pysslar med”. Alltid samma fras:
Och så arbetar jag på min roman.
Ett litet andrum före och efter, så att alla ska förstå att det är något övervärldsligt hon håller på med. Åtminstone tror Ingrid, litet elakt, det.

Det är det åttonde nyåret de firar tillsammans, samma gäng, och i år är det som om det finns en överenskommelse om att bubblorna ska stickas hål på, tänker Ingrid. Nu tar Sebastian till orda:
Och hur långt har du kommit sen i fjol, Sara?
Hon tittar på honom under halvsänkta ögonlock och säger släpigt:
Det är svårt att säga. Det är en process, liksom...
Bubblorna” och ”bubblorna”. Det är bara Sara som har något uppblåst över sig. Sebastian fortsätter:
Hur många timmar per dag håller du på med din roman?
Sara skrattar till. Nedlåtande, tycker Ingrid.
Det går inte att säga. Det är så olika hur det är med inspirationen....

Sara tänker på den brandgula pärmen som rymmer det hon kallar ”romanen”. En bristfällig synopsis och så scen på scen i vild oordning. Hon har inte rört den sen i somras och får bokstavligen ont i magen varenda gång hon tänker på den. Men arbetar på sin roman, det gör hon. På det enda sätt som hon tycker om: i huvudet. Hon är bra på att dagdrömma sin roman. Det har hon gjort i över sju år nu. Hon kan dagdrömma både romanen och hur det är att ha skrivit den; att få sitta och signera den på Akademibokhandeln, att säga kloka, underfundiga saker i en intervju i DN.

Men du skriver väl litet varje dag? flikar Ingrid in.
Ja, det är klart, säger Sara rappt och menar sina dagdrömmar.
I dagdrömmarna rinner romanen som bäckvatten. Allt hon försöker fästa på papper blir så träigt och stolpigt.
Nästa nyår får du läsa ett stycke, säger Andreas vänligt.
Han har inte fattat att han sett en duell för sina ögon, eller att han är den enda som tror att romanen verkligen existerar.
Jaa! säger alla, mer eller mindre skadeglatt.
Och Sara tänker på sin stökiga pärm och hjärtat börjar bulta hårt. ”Ett år”, tänker hon lugnande för sig själv. ”Jag har ett år på mig att skriva ett kapitel som kan gå hem här.” De andra tänker: ”Om ett år har hon kanske fått ihop ett stycke men förr eller senare får vi se hennes bekännelse – att romanen inte finns.” Alla utom Andreas. Han tänker: ”Vad bra att jag föreslog att hon skulle läsa. Det blir en sporre för henne!”

(Utmaning: skriv om att förhäva sig)