Han hämtade henne sen hos hennes mor
och de vandrade tysta den svagt belysta gångvägen hemåt. När de
var framme vid sin port sa han prövande: ”Saker ska förändras.”
Hon såg förvånat på honom och han tillade: ”Om du vill,
förstås. Bara om du vill.”
Ja, han hämtade henne sen, som hon
hade bett honom att göra. ”Mitt barn. Hämta mitt barn,” hade
han tänkt och också sagt till henne. ”Som om hon inte törs sätta
ens en tidsgräns mot sin mor,” hade han fortsatt i tanken men han
hade inte sagt det, visste inte hur det skulle sägas på hennes
språk. Så hade deras liv tillsammans blivit, litet kargt och
mycket lyckligt, eftersom de inte hade ett enda språk som var
gemensamt.
När han hämtade henne sen, efter
samtalet med John på McDonalds i Alvik, var han så uppfylld att det
kändes som om han andades stora bubblor. ”Vad var det han hade att
säga?” frågade hon gällt när de kommit hem. Han tog tag i
hennes händer. ”Hon slår honom,” viskade han. ”Blir John
slagen av sin fru?”gläfste hon överraskat. Han la fingret för
munnen men hon tog över och hade på en minut avgjort att John
skulle flytta hem till dem. Han hade vetat det, att hon inte skulle
stå ut med att John led. ”Tack!” mumlade han mot hennes tinning.
(Utmaning: hämtade)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar