Från början

Till att börja med är jag ett foster av människorasen, vaggad i vatten som alla däggdjur. Livet är vila. En dag forcerar jag den trånga gången, smärta och skri. Jag kommer. Jag kommer. Jag kommer ut i blankt, vitt ljus. Kniper ihop mina ögon. Allt är förlorat, det vet jag. Luften känns sträv runt mina lemmar, som oupphörligt hanteras av er. Det kommer att bli blånader. Jag är i chock. Det är så kallt. När jag skriker ut mitt obehag blir jag rädd för min egen röst. Att jag har en. Vad ska den användas till? Livet i livmodern krävde inga särskilda instruktioner, här känner jag att jag skulle behöva den vägledare jag aldrig kommer att få.

Nu vilar jag igen, fast i denna märkliga värld som är så stor och så dragig, så full av skarpa ljud. Jag ligger på hennes bröst, hon vars röst jag tror att jag känner. Det ska tydligen fortsätta så här. Härute ska jag växa. Jag ska bli VD eller politiker eller förskollärare. Jag ska bygga broar eller slå sönder dem. Jag ska få vissa personliga egenskaper, som mina vänner känner igen mig på. Jag suckar trött.
– Hörde du, han gäspade! säger hon.
Något får mig att tro att jag är utlämnad till folk som inte förstår sig på mig. Något säger mig att jag kommer att glömma allt jag lärt under mina nio månader därinne. Vi har alla varit där, det är den enda gemensamma erfarenhet vi har, och den är utsuddad.

(Utmaning: skriv om något ursprungligt)