Estet

– Lägg dig här hos mig och låt mig förklara! säger jag så mjukt jag kan.
Du hade lagt upp päron i fatet på fot och jag hade gett dig en komplimang för din elegans men se, det var känsligt. Nu är du litet trotsig och röd om näsan, skyggar nästan under en nanosekund för min famn, den som håller och behåller dig.
– Titta på mig! muttrar du, gestikulerar över arbetarbyxor och nedbitna naglar, vildvuxna ögonbryn och urtvättad t-shirt.
Jag smeker lugnt din sida.
– Vad tänkte du när du la upp frukten? frågar jag
– Ingenting, jag bara la upp.
– Ändå synade du noga varje päron, la vart och ett på det absolut vackraste sättet.
– Jag tänkte inte.
Då påminner jag dig om din ikebana.
– Ikebana! säger du nästan förorättat. Jag är knappt värdig att ta ordet i min mun. Jag har lånat ett par idéer därifrån, det är allt.
– Okay, men vi kan enas om att du är bra på att arrangera blommor? Och att du gör sushi som är som stora juveler?
– Jag har inte reflekterat över det. Snälla, kan vi prata om något annat?
– Får jag bara säga att jag älskar ditt sätt att skapa vardagsskönhet. Det är en glädje att se dig lägga upp frukt, som nu. Men om du har bestämt dig för att det inte ingår i din självbild, får jag njuta i tysthet. Du kommer aldrig att sluta vara estet.

Du skrynklar ihop ansiktet och sätter tänderna i min hals. ”Tyst”, betyder det. ”Tyst, jag orkar inte med dina sanningar”.

(Skriv om elegans)