Lyssna och gräva

När hon var liten och lyssnade på Beethoven på raspiga Happy Tape-band, inspelade från P2 via bandspelarens mikrofon, kunde hon inte hur hon än ansträngde sig greppa att det var en människa som skrivit alla dessa verk. Och Bach! Och Mozart!

Hon var en sådan som läste om kompositörerna, ändå blev det inte mer verkligt för henne att de var något annat än kanaler, som transporterade musiken, välljudet, det fulländade, till jorden från någon plats långt, långt bort.

Hon kanske trodde på en Skapare?

Om någon följde henne genom hennes dag skulle denne uppdaga ett oändligt antal musiksnuttar, teman, rytmer, som poppade upp i hennes huvud. Hon reflekterade sällan över dem och när hon så gjorde såg hon dem inte som sina, utan som något hon schaktat fram. Utgrävt.

Först andra året på Ackis kom det för henne att hon borde ha satsat på att bli komponist. Det var när hon började förstå universum och det mänskliga privilegiet att skapa; när hon började smyga in på Cinematekets filmvisningar i Filmhuset; började få frossa när hon läste vissa böcker för att hon förstod att författaren skapat en ny värld, en värld som hon kunde utforska efter måttet av sin öppenhet och uppmärksamhet.

Men mest var det filmen som öppnade hennes ögon. En konstart ännu mer komplex än musiken. Hon förstod att man är skyldig att vara ett geni. Allt annat är ovärdigt.

Hon fortsatte studera sång men började i smyg skriva ner sina små melodislingor och korta arrangemang på papper och fann att en systematik uppstod, att allt inte var så lösryckt som hon trott. Hon började arbeta på nätterna. Skaffade dyrt datorprogram. Seven-eleven-påsarna fläckade hennes rum överallt men mest i stora högar till höger och till vänster om hennes arbetsplats.

Så en natt – en skarp månskära lyste in genom fönstret – satte hon bävande den sista halvnoten. Det fanns en djärvhet i att inte ornera mera. Hon hade jobbat med denna takt i fyra veckor och äntligen var hon säker. Hon lyssnade igenom sitt verk. Det liknade inget annat och hon var nöjd.

”Det liknar inget annat,” sa en tilltänkt uttolkare. ”Nej,” log hon stolt. ”Det är ospelbart,” sa den tilltänkte, ”ospelbart och för kort.”

”Vi hade kunnat ta in det om det inte vore så långt,” sa nästa. ”Är du beredd att stryka?” ”Det går inte att stryka i,” sa hon. ”Det strykbara är redan struket.”

Så gick hon från konserthus till konserthus – det fanns nu inte så många – och fick kyla, respektive medlidande, liksom råd och dåd. Det vanligaste rådet var detta: Komponera aldrig spontant. Fixa så att du får göra ett beställningsverk. ”Där är jag inte ännu,” sa hon.

Utan större ledsnad åkte hon hem och satte in noterna i en alldeles nyköpt mapp. Nu var elden åter i henne. Hon hade fått aning om ännu ett verk att gräva fram. Vad gjorde det om hennes musik aldrig blev spelad? Hennes lycka fanns i att lyssna och gräva, inte i att sälja det frambringade.

(Utmaning: skriv om att komponera)