Sångens år

Det är maj. ”Kärlekens rosor knoppas,” sjunger han för henne med sin vackra tenor och hon ler och flätar tår. Han är det bästa som hänt. Croissantsmulor över hela utflyktsfilten.

Juli kommer och de firar tvåmånadersdagen med att gå på sin första lägenhetsvisning. ”Min pojkvän jobbar faktiskt på Operan,” upplyser hon omgivningen närhelst hon kan. På Karlavägen hittar hon en affär som har toapapper med notskrift. Slipsar också men hon tycker toapapper är roligare.

I september har de flyttat in. Han övar två timmar om dagen innanför noga stängd dörr, som hon öppnar så snart hon hittar ett svepskäl. ”Bry-y-y, bry-y-y, bry-y-y, bry-y-y...”

November kommer. De planerar sin första gemensamma glöggbjudning. ”Du kan väl sjunga ett par stycken à capella?” föreslår hon. Men hon har slutat öppna dörren när han övar.

I januari fyller hon år. Det enda hon önskar är en övningsfri vecka. Ja, en vecka helt utan musik. Han sätter ”Ja må hon leva” i halsen. ”Jag kan inte leva så,” säger han sorgset men tar på jackan och går till Operan.

Sitt första gräl har de i mars. ”Du är ju bara med i Operakören, för sjutton! Ingen annan övar så mycket som du! Och inget proffs går omkring och gnolar hela dagarna heller,” säger hon. Han får inte så mycket sagt men luskar i hennes gömmor och hittar alla skivor han gett henne plomberade.

I maj går flyttlassen, två stycken, åt varsitt håll. ”Det är ekonomiskt självmord,” säger hon till väninnorna. ”Men hellre det än ett mentalt självmord. Jag klarade bara inte av hans oljud längre.”

(Utmaning: skriv om oljud)