Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

torsdag 18 februari 2016

Det oförlåtliga

Mitt barn talar till mig med skärpa från den andra sidan av det stora vattnet. Så har hon aldrig talat förut. Hon har rest långt och vunnit... inte insikt – den hade hon förut – men pondus.
Du tror att ditt liv var så länge sen” säger mitt barn.
Ja”, svarar jag raskt. ”Mitt liv var 1994. Give or take a few months. Då var du inte ens född.”
Hon sitter tyst. Skype kostar ingenting.
Förstår du hur illa du skulle kunna göra mig med en sådan utsaga?” kommer det sedan, dröjande.
Gjorde jag dig illa?”
Hon är ännu tystare, ännu längre, sen, på inandning:
Nej.”

Nu är hon inte intresserad längre. Fraser som slokar, om ett paisleymönster i blått, slipsar som ska sys om till västar, sånt. I vissa ögonblick ser jag hur hon uppfattar sitt liv: ödsligt som i en mindre hangar, kallt beskuggat av icke-minnet av honom, han som gick före. En sorgens kupa av plåt. Långsamma rörelser som i vatten; blå, liksom fluorescerande vener. Mitt enfödda barn föddes tre veckor efter sin fars dödsdag och jag gjorde det oförlåtliga: jag tillät tiden att stanna. Jag ser det först när vi lagt hundratals mil emellan oss, jag och mitt barn.

(Utmaning: ”skärpa”)

söndag 14 februari 2016

Stumhetens rop

Ja, läsare, jag kommer att överge också er, ty det finns en tystnad som bett om sin närvaro, och det med sådan styrka att man inte säger nej. (En mening i sista stycket av Skimmer av Göran Tunström)

När lyssnar du till stumhetens rop, som först kommer till dig ur trädkronorna och ur snäckorna på stranden, sen ur själva myllan och ur maskarnas dån? Ja, det är i allmänhet ur naturen hon ropar men när du vant dig kan du höra henne överallt, ur tegelstenarna, inte minst, och ur bensinpumparna när de står vilande på OK och på Preem. Det är till dig hon riktar sig, stumheten, och du vet det så väl. Känner dig lyckad, rentav, lyckad och liksom sann, när du stillnar en minut nu och en stund då. Me-di-ta-tion, bevars. Tystnad. Inre samling. I de stunderna känner du att du har nått dit du är ämnad att gå och du njuter, njuter enkelhet, tystnad, vakenhet, ro. Sen går du direkt och skriver en krönika om tystnadens helande kraft.
Ja, du har rätt. Du har gått dit du är ämnad att gå. Men inte för att smutta, snutta, ta dig en slurk. Du skulle stanna där, i tystnaden. Dricka bägaren i botten. De som sett den botten har aldrig förmedlat hur den ser ut eller förnims. Och du är så rädd, så rädd, för att beträda obenämnd erfarenhet. Tystnad.

(Utmaning: ”Ta en bok. Välj en slumpmässig menig i slutet av boken. Skriv en text baserad på den. Ange gärna vilken bok du valt.”)

lördag 6 februari 2016

Resa med Anna K

Det går inte att sitta på ett tåg i vintermörkret utan att tänka på Tolstoj och olyckliga kvinnor, olyckliga familjer, en olycklig mänsklighet. Där! Vem gick förbi? Frasandet av en stärkt svart burgunderspets...Var det inte Anna Karenina själv? Något klirrar. Det är en gammaldags vattenkaraff i sin hållare. Något sådant finns överhuvud taget inte på X2000. Kommer ni ihåg? Folk som fick åka med ögonbindlar för att de blev så åksjuka i de doserade kurvorna. Mänskligheten vänjer sig. Olyckan breder ut sig, trots att de olyckliga som var utan ID sorterades bort redan före sundet.

Det går knappt att sitta på ett tåg i vintermörkret utan att klottra i ett block. Tåget har förstås WiFi men han är konservativ på vissa punkter. På resa ska det vara olinjerat kollegieblock, storlek A5, samt möjligen en pocketbok men helst Kupé, SJ:s egen tidning. Godtycklig lättsamhet tjusar honom ibland. Han borde prenumerera på Hemmets Veckotidning.

Det går sällan att sitta på ett tåg i vintermörker utan att slösa pengar på svindyr bira. Drivet och skoningslöst tecknar han en människoskock på marsch, på marsch mot en löpsnara i motljus. Den fuktiga ringen från en ölburk blir som ett sigill, där partiklar från hans mjuka blyerts simmar. Det frasar åter från en punkt snett ovanför hans öra. Han tittar hastigt. Det är förstås inte hon men tåget saktar in och stannar. Nästa stund han förmår registrera står han på perrongen, huttrar i bara skjortärmarna och fördömer sitt storhetsvansinne. Varför ska han behöva dra hela mänskligheten med i fallet? Han kan försvinna utan störa mer än han skulle göra om han drog korken ur en flaska. Plopp. Och ingenting skulle förändras. Ingenting.

(Utmaning: ”Tåget saktade in och stannade”)

tisdag 2 februari 2016

Förstår inte

Det är många år sen nu och skymning. Vi står i en förvildad berså. Det är jag och Mia och Nilla och deras medvetna kamrater. Jag försöker verka cool och mystisk. Jag vill vara som de. Det är inte lätt. Alla är minst tio år yngre än jag och jag är sjuk. ”Försök med Markus!” säger Mia. ”Han är en mycket läkande person.”

Det tar ett tag. Sen drar jag hem till Stockholm. Det är gångavstånd till Markus' mottagning. Markus är en liten gnom, defensiv om sina holistiska övertygelser. Det defensiva gör mig nervös. Jag står i mina rutiga byxor som katten har rivit trådar ur och försöker utstråla klientskap. Han vill vara vän och jag är så trött. Det är något fel på målarfärgen i taket på hans etta. Den hänger lös i stora sjok. Dem betraktar jag när vi idkar slött sexualumgänge vid några tillfällen. Alltid hos honom. Alltid under detta tak. Jag förstår inte vad meningen är med någonting.

(Utmaning: ”Läkande”)