Utmaning 59 Mammagröten

Petra känner doften redan när hon går uppför trappan från sitt gamla rum i souterrainvåningen. Mamma kokar havregrynsgröt. Hon kokar havregrynsgröt, på det att den bräckliga tråden av mor-dotter-förtroende ska slitas av. Igen. Som den så ofta kan göra för minsta småsak, minsta tecken på att Petra hämtat in någon värdering utifrån. Mamma vore lyckligast om hon fick vara med Petra varje dag, till och med på jobbet, lägga till rätta, upprätthålla normerna. Det finns många normer. En är för havregrynsgröt.
- Godmorgon, hälsar mamma soligt och får ett bävande svar.
- Vill du ha din gröt nu? frågar hon sen.
Petra kan inte annat än svara jakande. Att säga att hon hellre tar fil och müsli även idag går inte. Här har mamma stått och ansträngt sig, i nästan fem minuter har hon stått och kletat ihop en gröt åt dem. Det måste respekteras.
Petra får en normalportion. Det är mamma som vet vad som är normalt. Men det finns en liten spänning i köket. Båda beter sig som om gröt är en tämligen neutral företeelse. Båda vet att det inte är så.
Lingonsylt på. Den är i alla fall god. Mycket lingonsylt. Men det kommer inte att hjälpa. Mjölk. "Gammaldags" kör mamma med till gröten, hundrafemtio procent fett men det gör inget. Det gör absolut ingenting.
Första tuggan nu. Och ja. Hon hade ju vetat det.
Det finns ingenstans att gömma sig. Mamma står lutad över henne som en gam och stänker adrenalin på hennes axlar. När hon talar är det inte spetsigt, inte isigt, inte ens hotfullt. Det är permafrost som talar:
- Du kan inte mena att den är för salt nu också.
Rent tekniskt är det inte en fråga. Petra sväljer gegget i ett gulp. Att inte svara tar all hennes energi och hon vet att hon samtidigt måste röra skeden mellan tallriken och munnen. Det är nästan övermäktigt.
- Men svara då!!
Som att spetsas på en istapp.
- Joo, det är saltare än jag är van vid.
- Du växte upp med den här gröten. Du är gjord av den här gröten.
- Ja.
- Ingen uppskattar det jag gör!
- Jo, men mamma, så är det inte. Jag har bara blivit van vid mindre salt sen jag flyttade hemifrån, det är allt. Man förändras. Allt förändras.
Mamma hulkar nu. Sen barndomen kommer en frätande syraklump upp i magsäcken på Petra. Hon vill att pappa ska stiga upp. Hon vill ursäkta sig och gå ut med hunden. Tjugofem tuggor kvar.

(Utmaning: Skriv om något som smakar salt)

Utmaning 47 Skriv om att återvända

Han vänder åter som en hund till sina spyor. Till henne, hon som hånade honom när hon drack, bedrog honom när hon var nykter men som bar hans hjärta som en talisman under det solkiga trikånattlinnet.

Han minns hur hon var under ungdomstiden, när de båda var lovande teologistuderande och efter varje uppbrott - ja, de var många alltifrån början - hamnade i säng på varje fest. Han hade älskat hennes briljans, hennes passion för idéer, om än inte för människor. Det senare förstod han inte då, att människor egentligen inte intresserade henne. Det var därför hon sökte så förtvivlat, främst bland de inflytelserika männen på institutionen.

Han blev prästvigd, inte hon. Hennes biskop tyckte inte om hennes vandel. Inte någon annan biskop heller. Hans vandel är inte bättre den, men han är inte kvinna.

Något började nöta på henne när hon insåg att hon aldrig skulle komma att bli präst. Polityren gnoddes av. Hon blev tydligare, åtminstone för honom.

Han älskar henne inte men hon har hans hjärta. Han återvänder för att få mer av ingenting. Han är inte stolt. Det är ett kuschat djur i honom som vill dit. Till henne, hon som slår och smeker med samma hand.

Nu är hon saggig och gultandad men han anar ännu en nittonårig student, guldhårig och obstinat, som utmanar professorn i religionspsykologi. För honom finns det fortfarande något djupt erotiskt i det minnet.