En gång i en blå måne

Blå måne. Jag knyter rockskörten i en behändig knut på magen. Det är Fader Mattias rock, mycket för stor för mig och bekväm. Min kropp håller jag varm men mina fötter värker. Varje oförarglig kiselsten är tortyr. De finns i mängder på det jag har bestämt ska vara stigen. Där jag sätter mina fötter, som kanske blöder. Om jag tar av skorna kommer jag aldrig att få på dem igen.

Blå måne. Vägen är lång. Jag går i en underligt låghalt takt, tretton steg i takten, daktyler, anapest. Jag pinnar på utan att veta om det är friheten jag söker eller döden. Det finns de som säger att det är samma sak. Nu har jag gått i åtta dagar och nätter, sömnen funnen ett par timmar allra högst i bergsskrevor, under granar. Kartan är för länge sedan borttappad men jag minns det jag behöver veta.

Blå måne och jag ser i dess svaga ljus det som jag sänts ut för att finna: en låg grå mur som blir vit i månskenet. Nu ska jag följa den i etthundrafemtiosex steg – eller var det etthundrafemtiosexhundra? - och sedan ska min gåta få sin lösning. Muren är stram mot mina fingertoppar, kärv, förbjudande men jag törs inte släppa den. Det blir tjockt i halsen när jag försöker räkna högt och jag känner att jag är väldigt ensam. Mina steg är för korta. Det är plågan i mina fotsulor. Jag förmår mig inte att sträcka ut. Efter styvt tvåhundra steg når jag en liten port i grågrönt trä. Är det rätt? Är jag framme? Bör jag gå tillbaka och stega en gång till? Helt utan ork sjunker jag ner på marken. Somnar. Sover. När jag vaknar står en skål med mjölk och kanel vid mina fötter. Den är ännu varm och natten har inte lättat. Jag dricker skålen i botten. Den ger en förunderlig kraft, så jag reser mig och knackar på porten. När inget händer öppnar jag den själv. Det är ljust därinnanför men inte en människa. Prövande sätter jag mig på en låg schäslong. Jag är inte smutsig och inte längre trött. Jag ger mig till att fila mina naglar. Efter en stund kommer en liten varelse, en flicka med dreadlocks, och räcker mig en bunt gamla solkiga, vikta vykort.
– Här, du sökte de här! säger hon och lämnar mig.
Förbryllad börjar jag bläddra. Jag väntade mig en esoterisk sanning men vad jag fått verkar vara en vykortskorrenspondens mellan två systrar en sommar vid nittonhundratalets början.

Jag stannar ett månkvarter, försöker först få en överblick över systrarnas vykortsväxling, i tron att det ska leda mig rätt. Jag hittar ingenting. Sen studerar jag djupt varje enskilt ord av deras pennor, lyfter med dem, bär dem, släpper dem till marken. Jag finner ingenting. Så börjar jag betrakta bilderna, tittar efter intressanta utsnitt som ska leda mig på vägen. Jag förstår att min tid håller på att rinna ut och en dag står hon också där, den lilla flickan, framför schäslongen. Hon ler milt och säger att jag är välkommen nästa blå måne. Sorgen som smältande tenn i mig. Bränner, skimrar.
– Får jag ta vykorten med mig? frågar jag, fastän jag vet att de inte kan vara källan för min kunskap.
– Tyvärr, säger hon. De behövs i arkivet. Ta med dig några ord i minnet och gå.
Så det var alltså orden man skulle titta på. Bedrövad lyfter jag Fader Mattias tunga rock och lägger den över axlarna. Jag tar min käpp och mina usla sandaler.
– Vad ska jag studera nästa gång? frågar jag prövande.
Då breddas hennes leende till ett stegrande skratt. Hon ställer sig på tå och kramar om mig, leder mig sedan till dörren, som jag själv får öppna. Jag går.

(Utmaning: skriv om att öppna en dörr)

Fotnot: blå måne är när två fullmånar infaller under samma kalendermånad. Det sker ungefär två gånger på fem år.