Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

söndag 31 mars 2013

Dolsk

Ibland säger du ett underbart ord om mig. Du säger ”dolsk” och menar att du inte orkat lyssna när jag någon gång berättat för dig. Berättat om mig. Me, myself, I. Nej, du känner mig inte. Vi är gifta och du känner mig inte. Skulle inte klara testet för ett Green Card.

Du vet inte om mina tidigare kärlekar. Knappt vad jag jobbat med. Absolut inte vad jag har för utbildning egentligen eller var jag gick på gymnasiet.

Jag är dolsk. Det betyder att du inte känner mig. Men när jag står i köket och steker omelett och tårarna börjar droppa tyst, då ropar du med ens: ”Älskling? Varför är du ledsen?”

(Utmaning: ”kärlek”)

torsdag 28 mars 2013

Djärvt

Den närmast totala frigörelsen från modern kommer när hon är trettiosju: djärvt viker hon lakanen i fyra, inte tre, delar.

(Utmaning: ”Frigörelse”)

söndag 24 mars 2013

Hoppfullt

Min farbror Ernst, ”Gulle-Ernst” kallad, är sådan att han planterar en kaprifol strax framför latrinen. Man förstår den hoppfulla tankegången. Men blott en månad doftar kaprifolen och då bara om kvällen och förnatten.

(Utmaning: ”Kaprifoldoft”)

lördag 16 mars 2013

Giftigt

Han är sex år gammal och mycket allvarlig. Genom att förklara för mig, förstår han världen.
Först förälskar man sig, säger han och lägger en blå duplobit på nålfiltmattan i lekrummet. Jag nickar stumt medan han tar fram en röd bit och lägger den bakom den blå. Han fortsätter:
Sen förlovar man sig.
Han tittar upp på mig, kollar att jag hänger med. I handen svänger han en grön duplobit, för upp den framför sitt ansikte och frågar, gnälligt:
Men mamma? Varför förgiftar man sig?

(Utmaning: ”förälskelse”)

fredag 15 mars 2013

Duckar

Av alla syltkakor är antagligen hallongrottorna de mest förföriska. En del hävdar att man ska baka dem på vaniljsåspulver, andra att det ska vara vanlig mördeg. Jag duckar för den debatten också. Är inte bra på åsikter, vill bära allt inom mig, allt. Så aspirerar jag också på att vara författare – men är inte det en undanflykt?

Alltid hållit med den jag sist talat med. Sägs det. Jag har ingen tydlig bild av omständigheterna. För att vara en vindflöjel måste jag väl vara ganska högröstad? Jag kan ta mig ton. Eller hur är det?

Iakttar inte direkt mig själv. Det finns så många andra hjärnvindlingar att skåda in i. Ja, det är hjärnvindlingarna jag är mest intresserad av men jag uppskattar också att betrakta människors olika rörelsemönster. Det gåtfulla i en strykning över håret kan slå mig. Det hänförande i en skarpt vinklad armbåge. Du förstår.

Det kanske var så här att hallongrottorna uppfanns i en kaktävling i, säg, Året Runt, och att tävlingsreceptet, originalreceptet, innehöll vaniljsåspulver – kanske med det hemliga syftet att kakan skulle sticka ut extra mycket, förefalla djärv. Sen har husmödrar under årens lopp genomskådat kuppen och kommit fram till att det går lika bra med mördeg på vanligt vis.

Det kan också ha varit tvärtom. Eller på ett annat sätt. Jag är inte så intresserad som det verkar. Uppskattningsvis halva min tid ägnar jag åt teorier om företeelsers uppkomst, teorier som jag genast förkastar om företeelser som egentligen inte berör mig. Jag följer helt enkelt den inslagna vägen från universitetet: skriv aldrig uppsats om något du brinner för – då har du inte rätt kritiska avstånd för att kunna kamma hem högsta betyg.

Brinn aldrig för något”, skulle man också kunna säga men det är en onödig uppmaning till någon som jag. Någon som tvekar inför utmaningen att göra klart för sig själv om han älskar hallongrottor eller ej. Medan åren går. Medan klockan tickar och slår.

(Utmaning: ”Syltkakor”)

onsdag 13 mars 2013

90-årsdag, morgon

I eftermiddag samlas änkorna. Nu går solen upp. Jag vinkar lamt åt dess bleka skiva, rostar erfaret men darrande två bitar bröd. Allt är enkelt och perfekt. Det är Kimbokaffedag. Jag mäter upp och nynnar som så ofta Anders F. Rönnbloms gamla åttiotalslåt Chimborazos vackra lava... Tänk att man kan! Så länge sen! Då levde alla karlarna. Ja, hade knappt hunnit bli män ens. Och nu är det som om de varit borta så länge. Hela liv. Så här i klump är de ganska mycket att bita i. Så här i klump, som när jag möter de andra änkorna.

Vi är tre änkor. De andra kommer alltid till mig på min födelsedag. Anna och Karin. Vi är krumma men starka i rösterna och runt omkring oss skyn av guddöttrar. Mina guddöttrar. Min födelsedag. Då ordnar de alltid allt. Förr var det mycket båtar. Helsingfors och Riga. När vi orkade. Sen blev det mycket spa, tills Anna fick klåda. Nu åker vi färdtjänst till T-bar på Strandvägen och förbrukar fyra dagars krafter på att äta en god lunch. Mindre slitsamt men inte så stillsamt blir det när vi sen far direkt till Karins lilla skolåda till hus i södra förorterna och slurpar single malt ur hennes autentiska Folkkampanjen mot kärnkraft-muggar. Vi lyssnar på musiken som får oss att vakna: Anders F., förstås, och Allegris Miserere. Berättar gamla historier tills guddöttrarna blir lediga och kommer och tar rätt på oss. De luktar mysk och sandelträ och har mjälla händer. Snart pensionsmässiga är de trots allt ännu som finlemmade flickor. Jag får åka i Lovisas gungande cykelbil till mitt hem vid Hornstull. Det är tryggt som att flyga med en humla. Jag ser för mig hur vi alla går ner för landning, var och en vid sin egen hemstation, litet dragna men mest vakna. Bakom styret en spröd guddotter med starka ben.

Jag suckar lätt till sista slatten latte. Det ska nog gå i år också. Vi är bara tre som levt så långa liv. Som bär vår enorma börda av levda dagar, in i den gryningssol som också kallas döden. Det är som om vi varje morgon kliver in i den. Vi har pratat om det också. Det finns inget vi inte har pratat om. Det är också en börda. Som vi så ofta har sagt.

(Utmaning: ”90-årsdagen”)

tisdag 12 mars 2013

På naprapatens bänk

Vi har börjat med lunchmöten nu och jag är mycket nöjd, för grannen på jobbet är naprapat och han går alltid ut och äter sushi. Det lämnar oss två i fred med hans vinylklädda bänk. Kaycee och mig. Kaycee är alltid ledbruten efter jobbet – han börjar halv tre på morgonen och håller på tills han kommer till mig, en halvtimme efter att förmiddagens sista klient har packat sina tårar och jag har vänt på skylten. ”Stör ej – terapeuten äter”. Det är ett skämt men jag kan aldrig förklara det roliga. Kaycee säger att humor inte är min grej. Han kommer trött och svettig och lägger sig på den fortfarande ljumma bänken – jag har förstås beklätt den med därför avsett papper. På det grovfibriga papperet faller droppar av allehanda vätskor när jag tar hand om Kaycee på mitt sätt. Han skulle må bättre med en naprapat, ja till och med med en sketen massör, men naprapaten är ute och jag är allt han har. Han säger det ofta: ”Du är allt jag har”. En överårig nucka som livnär sig på andra människors olycka. Allt han har. Han har inte ens papper på vem han är. Den riktige Kaycee bor i Frankrike numera. Därför dessa knäppa arbetstider, dessa solkiga hundralappar rakt i handen för farligt, oförsäkrat arbete – eller månatliga resor till obskyra förorter för att hämta hopslitna stålar från bröder med namn och bankkonton och, viktigast av allt, uppehållstillstånd.

Därför lunchmötena. Vanligtvis är det enda gången på dygnet som vi träffas. När jag stänger praktiken har Kaycee vilat färdigt och står redan och diskar på Två kök med bar. Jag säger att han inte behöver slita så, att det går ut över vårt samliv, men han har förpliktelser därhemma, säger han. Han är en stor man, han som farit till Europa.

Vi träffs på naprapatens bänk. Efteråt ligger vi hopslingrade en stund och samtalar. Jag tänker inte längre på den läckra kontrasten, elfenben och ebenholts, och när han antyder något om äktenskap låtsas jag inte förstå. Mellan oss ska det inte finnas några förpliktelser, nej, fritt men ändå tydligt ska det vara. Jag talar inte om kärlek, som han. Jag känner bara fysisk bekräftelse. Herregud, han är en svart David, fjorton år yngre än jag. Jag vore ett fiasko som terapeut om jag skulle stå för vår förbindelse. ”Snart, snart kommer naprapaten tillbaka”, säger jag och Kaycee börjar lydigt plocka ihop sina kläder. Det går fort att äta sushi.

(Utmaning: ”Lunchmöte”)