Av
alla syltkakor är antagligen hallongrottorna de mest förföriska.
En del hävdar att man ska baka dem på vaniljsåspulver, andra att
det ska vara vanlig mördeg. Jag duckar för den debatten också. Är
inte bra på åsikter, vill bära allt inom mig, allt. Så aspirerar
jag också på att vara författare – men är inte det en
undanflykt?
Alltid
hållit med den jag sist talat med. Sägs det. Jag har ingen tydlig
bild av omständigheterna. För att vara en vindflöjel måste jag
väl vara ganska högröstad? Jag kan ta mig ton. Eller hur är det?
Iakttar
inte direkt mig själv. Det finns så många andra hjärnvindlingar
att skåda in i. Ja, det är hjärnvindlingarna jag är mest
intresserad av men jag uppskattar också att betrakta människors
olika rörelsemönster. Det gåtfulla i en strykning över håret kan
slå mig. Det hänförande i en skarpt vinklad armbåge. Du förstår.
Det
kanske var så här att hallongrottorna uppfanns i en kaktävling i,
säg, Året Runt, och att tävlingsreceptet, originalreceptet,
innehöll vaniljsåspulver – kanske med det hemliga syftet att
kakan skulle sticka ut extra mycket, förefalla djärv. Sen har
husmödrar under årens lopp genomskådat kuppen och kommit fram till
att det går lika bra med mördeg på vanligt vis.
Det
kan också ha varit tvärtom. Eller på ett annat sätt. Jag är inte
så intresserad som det verkar. Uppskattningsvis halva min tid ägnar
jag åt teorier om företeelsers uppkomst, teorier som jag genast
förkastar om företeelser som egentligen inte berör mig. Jag följer
helt enkelt den inslagna vägen från universitetet: skriv aldrig
uppsats om något du brinner för – då har du inte rätt kritiska
avstånd för att kunna kamma hem högsta betyg.
”Brinn
aldrig för något”, skulle man också kunna säga men det är en
onödig uppmaning till någon som jag. Någon som tvekar inför
utmaningen att göra klart för sig själv om han älskar
hallongrottor eller ej. Medan åren går. Medan klockan tickar och
slår.
(Utmaning:
”Syltkakor”)