Administration

De tror att jag lever i frihet men alla gör anspråk på min tid. De är så vänliga. Hamas har erbjudit mig en limo. De vet inte vad de långa vandringarna genom Galileen betyder för mig. Damm och hetta, besynnerliga samtal, ro i steget. Då mår jag bäst, då har jag vardag. Nu propsar Petrus på en lärjungasamling i slutet av augusti, medan vår kassör, Judas, vill ha en budgetmangling samma helg. Sedan när har vi budgetmanglingar? ”Se på liljorna på marken,” nästan fräser jag. Och så förklarar jag min irritation: min åldriga moder fyller jämnt och jag har lovat henne en tur i limon på några dagar. Inget märkvärdigt, kuska runt och se oss om, bara hon och sönerna.
”Limon som vi inte tagit emot??” säger Judas bestört. ”Man kan väl låna,” säger jag.

Nu har i alla fall Petrus förstått mina prioriteringar. Gruffet får ske mellan honom och Judas. O, hur jag älskar när Petrus blir min talesman, räddar mig från kniviga förhandlingar. Judas är inte att leka med men Petrus kommer att få honom att förstå.

Knappt har jag släppt frågan att redas ut mellan Petrus och Judas, förrän det ringer i mobilen. Det är från FN, generalsekreteraren. ”Hejsan!” säger jag glatt. Jag gillar henne verkligen. ”Jesus,” svarar hon, ”du måste hjälpa mig. Det gäller återbördande av urbefolkningars land och den svenska regeringen – ja, du vet. Det är bara du som...” Vi babblar på ett tag om den svenska självgodheten med mera sådant och det är liksom redan överenskommet när hon säger: ”Då kan jag flyga hit dig lördag den tjugoåttonde i åttonde?”

”Nej, Aung San Suu Kyi,” säger jag bedrövad, ”det går inte. Morsan fyller jämt. Jag ska ta henne till någon sorts spaanläggning vid Döda havet.” ”Men du är ju världens frälsare!” utbrister hon. ”Du kan väl inte låta globala ödesfrågor stå åt sidan för att din mamma ska få tvåla in sig i salt??” Hon är lika bestört som Judas och jag har ingen ställföreträdare att skicka till henne. ”Du är ju asiat,” försöker jag. ”Är inte ni noga med att hedra era föräldrar?” ”Jo, men jag är ingen vanlig asiat. Jag är Aung San Suu Kyi. Förresten är mina föräldrar döda. Ta med henne! Låt henne shoppa loss i New York medan vi tar hand om svenskarna.”

Jag mumlar att jag ska se vad jag ska göra. Nämner inte att mamma är flygrädd. Nu är vi på infarten till Nasaret och där står mamma väntande, min ännu mycket vackra mamma, rosa i skinnet och med en gråvit strimma i håret, precis som Susan Sontag. ”Jag har pratat med morbror Amos och moster Sara,” säger hon jublande. ”De kommer med oss när jag fyller år och vi kan utsträcka tiden till på onsdagen, eller hur?”

Jag säger inte att jag har Nelson Mandela på måndagen och afrikanska försoningsförbundet dagen därpå. Jag säger ingenting, kramar bara om henne, som det anstår en judisk son. Att säga nej till mamma gör mig knottrig och bröstsjuk. Mitt svar kommer inte förrän efter middagen, när mamma och jag sitter på taket för oss själva. ”Stanna ni,” mumlar jag. Jag måste till Sydafrika, så jag lämnar er på söndagskvällen, som jag sa.” Mamma tittar bort. ”Det blir bra, Jesus,” säger hon. ”Är du mycket trött?” Då gråter jag en skvätt mot hennes barm. Det är lättnaden över att hon inte tar strid. ”Äh,” säger jag, ”ibland strular det till sig.” Mörkret är kompakt över Nasaret, de betande getterna bara gråa skuggor. Hon smeker förstrött min handlov.

(Utmaning: skriv om strul)