Ur frk. Helga Berggrens dagbok

18 februari 1916
Idag har jag planterat blommor till båda rummen, på det att det skall bliva än mer hemtrevligt till våren. Svag vind, någon sol.

20 februari 1916
Oh! Hela dagen har jag totat med ett brev till svar på den mest förtjusande annons i Stockholmstidningen. Koncepterna ligga strödda över golvet, hopskrynklade. Annonsen har jag klippt ut och lagt i nipperasken.

26 februari 1916
Han svarade! Karl Vesterberg heter han, verkmästaren, och han verkar proper och ledig. Säger sig ha känt en magnetisk kraft redan ifrån det oöppnade kuvertet. Om lördagen kommer han hit och tar mig ut på spatsertur. Måtte vädret hålla.

4 mars 1916
Inte elegant men stilig. Blommor hade han med och kallade mig fröken Helga alltifrån början. Den gångna veckan har tärt på honom som en mask, ity hans känsloliv plågat honom. ”Jag är kär, jag är kär, jag är kär,” sade han när han lämnade mig i trapphuset. Han skulle prompt med in men jag motstod.

11 mars 1916
Någon pratade om att smälta som socker. Det är svårt att göra annat med Karl. Hans kärlek äger ingen gräns och hans konversation är intressant. Han nöjer sig inte med sitt värv som verkmästare, utan har också en del investeringar vid sidan om. Om sådant är han mycket kunnig.

18 mars 1916
Vi äro så lyckliga, så lyckliga. Han har redan lovat mig äktenskap. Jag baxnar inför kraften i hans kärlek. Nu kan han inte gifta sig i vår, eftersom alla hans tillgångar äro bundna, men till hösten skola vi gå i brudstol.

25 mars 1916
Det finns inga gränser. Allt hans är mitt, allt mitt är hans. Vad gör det då att jag skjuter till mina besparingar till hans aktieaffärer. Han skulle aldrig ha bett om det, om han inte haft dåligt med likvida medel för ögonblicket.

1 april 1916
Idag kom han inte. Oroligt sökte jag honom på den angivna adressen men han måtte ha skrivit fel. Min Karl! Vad kan ha hänt?

15 april 1916
Jag är utom mig, utom mig av oro. Om vår förbindelse vore eklatt och jag kände hans adress skulle jag gå till polisen. Jag kan inte sova och har börjat darra.

27 april 1916
Nu går jag till polisen – inte för hans skull, utan för min. Mina besparingar äro ju försvunna. Om han dött med dem måste jag få dem tillbaka, om han sprungit med dem... Nej, det kan jag inte tro, han är så fin och god. Något fasaväckande måste ha hänt.

14 september 1916
Vilken outsäglig nesa! Han är inte verkmästare, utan kolutkörare. Jag fick veta det i rätten. Han hade tusen förklaringar. Pengarna äro borta och jag ser dem väl aldrig igen. Han är dömd att betala tillbaka dem men hur skall han kunna det? Sex månaders straffarbete fick han också – kortare tid än det tagit från vårt första möte fram till nu. Min skam räcker för evigt.

20 december 1916
Mitt liv – sönderslaget, som nipperasken nu i julstädningen. Ut föll en myckenhet av bjäfs och en liten, liten papperslapp. Annonsen! Jag klistrar in den här. Aldrig får jag glömma:

Ärade Damer. Verkmästare, 35 år (villaägare), söker på detta sätt bekantskap med hederlig o. god flicka (eller änka) ur arbetsklassen. Någon förmögenhet önskvärd. Svar förtroendefullt till "Sol och Vår".

(annonstexten är autentisk, liksom namnen på kontrahenterna)

(Utmaning: skriv om solen)