Ett tecken

Den hade legat ute många nätter, kanske år, den tomma plastpåsen, nu perforerad av tänder eller små djur till utsökt venetiansk spets. Jag fann den i ett spiréabuskage på föreningens städdag. Den var blöt och slankig men jag kunde inte låta bli att ta i den, veckla ut den och betrakta, så länge att den nästan blev torr. Det var som om det avancerade hålmönstret ville lära mig något, säga något på ett hemligt språk. Förstulet, som om jag gjorde något olagligt, stoppade jag försiktigt plastspetsen i fickan.

På kvällen linkade jag hem till min älskade. En hel dags utomhusarbete är för mycket för en nött sjuttioåring, även om man har en krycka att stödja sig på.

Hon välkomnade med Janzons frestelse, Mariestads och en liten klar. Vi sa inte mycket. Hon såg att jag var trött, plockade fram Blake efter måltiden och började läsa för oss. Hennes röst är både dov och hög, som en mycket liten malmklocka. Hela mitt liv har jag vilat vid den. Nu satt jag tillbakalutad och betraktade henne, det finmaskiga nätet av rynkor, och jag förstod vad plastpåsen försökt tala om för mig. Här, i hennes ansikte, fanns chiffrets lösning: Människa är människas fröjd.

(Utmaning: skriv om något skirt)