Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

torsdag 30 juli 2015

Konstig kropp

Fräulein V. är en konstig kropp!
Vadan och varför, mein kind?
Vi spatserade i jåns nere vid maderna och jag frågade om hon ville följa med på en vandring till pilgrimskapellet endera dagen. Just då gick hon ut på en spång och slant så olyckligt med foten att hon formligen hjulade ner i det djupa diket.
Ja, spängerna blir hala i det här vädret.
Men vi pratar inte om spängerna, vi pratar om Fräulein V.!
Nå, låt höra! Varför är hon då en konstig kropp, som du säger?
Jo, vet Mutter, hon skrattade hela vägen! Inte bara när hon landat hårt på stussen utan från det ögonblick hon slant!
Sååå?
Och ett rent och klart skratt var det, väldigt... vad ska jag säga... fritt och oegennyttigt.
Såå?
Och hon följde med upp hit till pensionatet så glatt fastän hon var blöt på hela baksidan!
Så?
Hon följer med till kapellet!
Och?
Vet Mutter, jag tror jag älskar Fräulein V.!

(Utmaning: ”Skratta”)

tisdag 28 juli 2015

Det hände något i vårt kvarter idag

Det händer inte mycket i vårt kvarter men vi har det hyggligt. Nu står Greger hemtjänstare och Lotta tandläkare och pratar uppe vid infarten. Greger har varit och handlat. Han har en grön dramaten idag. Det kanske han alltid har. Lotta är pigg, som vanligt. Plötsligt, längs västra långsidan av stora huset, kommer något farande... det är som ett stort klot som rullar, brandgult, som en medicinboll eller en liten sol. Lotta och Greger följer det med blicken men kan inte undgå att se, i ögonvrårna, hur indiern i åttionian kommer springande efter föremålet endast iklädd dhoti. Han som brukar vara så samlad, nu skränar han: ”It's my umbrella! It's my umbrella!” och Lotta och Greger ser att han har rätt. Det är bara ett uppslaget paraply. Men varför ett brandgult? Frågorna är på väg att hopa sig men det är då som Aino sjukpensionär kommer och berättar att någon blev skjuten på OK i natt och att ryktet säger att han bara var sexton år och att han dog av skadorna. Fler samlas, Pekka mentalskötare och Nemos matte och ett par till och Nemos matte säger att när man blir skjuten i huvudet fortsätter hjärtat att slå ett tag och snart går alla hem till sig men indiern i åttionian försvinner i höjd med macken i jakt på sitt paraply.

Text baserad på meningen ”It's my umbrella.” från Ben Okri: Dangerous Love.

(Utmaning: ”Ta en bok. Välj en slumpmässig sida mitt i boken. Skriv en text baserad på näst sista meningen på sidan.”)

fredag 24 juli 2015

Liesl och Rolfe

You are sixteen...

Sammetsmörker. Jag vänder mig åt sidan för ett kort ögonblick, det reflekterade ljuset målar din gapande hänfördhet. Den här biten är bäst, Liesl och Rolfe. Ung kärlek. En klump i hjärtat.

I am seventeen...

Jo, han är ganska fin, Rolfe, men man vet ju. Man vet att han är med dem, så därför är han inte riktigt lika fin. Han är snygg på ett urvattnat nazistsätt och klumpen i bröstet blir ännu större, det är bitterljuvt, som det skulle stå i en av moster Harriets romaner, som jag börjat få läsa.

I am sixteen going on seventeen...

Liesl är fin rakt igenom. Hyn i hennes ansikte, ja säkert överallt, är som alabaster – vad nu det är, men jag är säker på att det ser ut som Liesls hy – och jag tänker på förr i tiden, mer förr i tiden än andra världskriget, när kvinnorna använde arsenik för att få genomskinlig hy. Man lär sig mycket i Harriets böcker...

You are seventeen, going on eighteen...

Man lär sig så mycket av att läsa moster Harriets böcker att man ser det man inte sett någon av de tidigare tre gångerna man sett filmen, att den älskliga Liesl är djärv och litet framfusig; att sången säger en sak och skådespelandet en annan! Jag fascineras av det, slutar mata in godis i munnen. Det är något jag aldrig sett förut men jag förstår att det finns i andra filmer också, för jag känner igen känslan det ger.

Nu börjar det regna och dansen i lusthuset tar vid.

Man sitter i en vuxenbubbla när man ser den här scenen i Sound of Music, för man vet att de är unga och naiva, att det är litet sött att Rolfe känner sig så mycket äldre än Liesl. Samtidigt är de ju stora, jättestora, och man ser upp till dem och trånar... ja, den tioåring som inte blir kär av den här scenen finns inte.

Vem blir du kär i? frågar du när vi kommer ut.
Liesl, förstås, säger jag.
Jag med, säger du.

Vi går tysta, två töser som varit ensamma på bio för första gången, tio år gamla. Jag tar inte upp det om orden som säger en sak och gesterna en annan.

(Utmaning: ”Sexton”)

tisdag 21 juli 2015

Till försvar för världens friaste konstart

Gustaf Fröding
 
Snälla, kan man få skriva för att det är... ja, för att det är... liksom... kul? Jag skulle vilja höra en riktig författare som sa att han eller hon skrev lite hipp som happ, när det föll sig, när hen kände för det. Jag är säker på att det finns nån. Och att den skriver bra. Jo, jag pratade faktiskt med en en gång. Han sa att han fick en idé i månaden och att han trodde att det var så för andra också. Egentligen. Han heter Jan Henrik Swahn och skriver oftast väldigt bra. Annars är det det vanliga tugget. Man måste se det som ett jobb, vara noga med skrivtimmarna, helst ska man skriva på samma tid varje dag. En kvinnlig svensk författare sa en gång i en intervju att hon skriver iförd träningsoverall, för hon blir så svettig. Jag tror det var Viveka Lärn eller någon annan som skriver på en ö. Ni ser. Idealet är det asketiska. Det ska vara jobbigt att skriva. Här har man valt världens friaste konstart, som kan tas med överallt eftersom den är närmast totalt oberoende av verktyg och redskap, man kan sitta under en ek på Djurgårn och filura litet, ja, eller i Judarn eller... troligen även utanför Stockholmsområdet, även om jag inte kan tänka ut namnet på någon trovärdig plats. Här har man alltså valt denna konstart och så ska man stänga in sig i ett arbetsrum mellan 7.00 och 12.00 och svettas? Och detta i en tid när det inte direkt skrivs för ord i världen. ”Amatörer väntar på inspiration, vi andra går till jobbet.” har Stephen King yttrat. Den enda dag han inte skriver på är juldagen. När får de sina idéer? När blir det sådär njutbart glest mellan hjärncellerna på dem, sådär som det blir när man, ja, filurar? Och, en viktigare fråga: Hur många lovande författarsjälar har avskräckts av dessa produktivitetsmonster och tänkt: ”eftersom jag aldrig har lyckats hålla mig till ett schema i hela mitt liv, vare sig ett gjort av mig själv eller ett uppsatt av andra, får jag nog lägga skrivplanerna på hyllan”?

Ett sista citat, av en genial poet, som i och för sig var galen tillika: Gustaf Fröding. Han skrev till sin älskade syster Cecilia en gång: ”Man måste vara lat och ensam för att kunna dikta.” Jag tycker det är så fint. Man måste vara lat och ensam. Ännu finare vore om någon författare sa: ”Det finns inga regler. Det här funkar för mig: jag skriver bäst på surfplatta i kön på Pressbyrån. Du kan göra hur du vill. Du kan skriva med pensel och vatten på en het sten.”

(Utmaning: ”Ensam”)
 

söndag 19 juli 2015

Grillska

Snålblåst. Åsklukt. Hon omgärdade sig med spinkiga gladfärgade stolar på Grillska husets uteservering på Stortorget. Så barrikaderad tog hon fram sin anteckningsbok. Ofta räckte det med att slå upp den för att hon skulle få sinnesro. Hon bläddrade fram rätta sidan och smekte boken plan. Den var billig men trådhäftad och klarade att hanteras i ryggen. Hon låtsades läsa, stirrade rakt igenom bokstäverna. Smuttade på sin latte. Helst ville hon bara sitta där med boken uppslagen och snart skulle regnet komma. ”Med uppslagen skrivbok kan man inte vara nedslagen,” plitade hon ner och så ett citat: ”Allting som är, är jag trött att begära” – gudbarnets mantra från Södergran. Det fungerar, generation för generation, att vi hittar ett kluster ord som bättre uttrycker hur vi känner än vi själva kan, och så blir orden både fastetsade och bevingade, tänkte hon vimsigt medan hon läste vad hon skrivit alldeles ovanför: ”Jag blir självupptagen i min beundran för dig. (Svar på en mer än tjugo år gammal fråga.)” Nu stack regnlukten i näsan. Hon kände på sitt bastanta paraply. Dags att omgjorda sina länder, ge sig av. Skrivboken närmast ryggen – där skulle den dunsa runt, potentieras. Hon snubblade fram i snårskogen av stolar, ut mot kanten av trädäcket och där, där föll den första regndroppen.

(Utmaning: ”Omgärdade”)

fredag 17 juli 2015

Saga om en vidgad värld

Redan på tunnelbanan hem plitar jag det här brevet till dig, min syster från slättlandet, som vidgat min värld med sällsynt besök. Vi har pratat om allt, skrattat åt det mesta, det är så mycket som jag redan vet att jag glömde säga, om din tapperhet inte minst. Det var väl tur att jag inte sa det. Mellan gångerna glömmer jag din röst. Jag kan minnas ordagrant vad du sagt och var du sagt det men inte rösten; intensiteten och dialekten. Bara från samtalet som nådde mig hemma hos Aniches mamma i Ihube, vårt första, minns jag exakt varje diftong, varje tiltad konsonant: He is dead. Sean is dead. Och du lät klar, som om du satt i rummet, på sängen kanske, där vi alldeles därefter skulle finna en död orm under madrassen, och jag förstod att du inte var åter i den här världen än och inte skulle vara det på länge.

Jag skriver för att bekänna att det ger mig en pervers lättnad att du inte är det heller nu, för så kunde jag också för ett ögonblick, en dag i ett åskstelt Stockholm, slinka ut och hamna i något större.

Det var det. Så har jag sagt det. Fingrarna är korviga, bokstäverna på telefonen minimala och vi har redan nått Stora Mossen. Funkishusen vid Drottningholmsvägen syns knappt, trots att de är nymålade, bakom lövverket. The foliage måste jag skriva på ditt språk som redan håller på att drunkna i medvetandet. En del av de insikter jag nådde med din hjälp idag flyter där än. De flyter. De är mina så länge jag kan varsna dem.

När jag kommer hem ska jag gå direkt in i duschen, skrubba sköte, själ och tunga, utplåna dofterna, men en liten vaksamhet i rörelserna ska vittna – för den som kan se – om att jag inte riktigt är tillbaka.

I Ihube vaknade jag tidigt morgonen efteråt av att Aniches mamma påbörjade storrengöringen som skulle komma att pågå i tre dagar. Ormar i huset är en skam, eftersom alla vet att en orm inte kommer in i ett rent hem. Den här gången ett mirakel, eftersom vi inte blivit bitna.

(Utmaning: ”Röst”)

tisdag 14 juli 2015

Dagens moraliska stycke

Vad jag har emot dig är att du smiter emellan mig och livet. Där står du och låtsas vara jag. Du stjäl mina bästa skämt och ljuger för mig om tillvarons natur. Du är en arg barnhäxa. Egentligen är det väl synd om dig också men det skiter jag i, för du stänger mig inne i ett fängelse och gör mig och världen solkig och utan medkänsla. Men hur blir jag av med dig om jag är en arg barnhäxa själv? Jag speglar mig i dig, mitt Ego, och ser mig själv, mitt Ego. Någon klok människa sa att det är bortkastat och till och med farligt att ”göra sig av med” sitt Ego men att hela grejen är att sluta identifiera sig med det. Med dig. Här står jag och drunknar i dina otydliga ögon och undrar ”hur”?

(Utmaning: ”Påträngande”)

måndag 13 juli 2015

Två skrivövningar

Enormt
1. Ta en valfri text av egen hand, gärna i digitalt format.
2. Sätt in adverbet ”enormt” framför varje adjektiv.
3. Läs texten.
4. Dra slutsatser.

Världen*
1. Skriv tre meningar som alla börjar: ”Världen är...”
2. E-posta dessa meningar till mig (länk till min e-post finns på min profilsida) och invänta ytterligare instruktioner per e-post. Jag kommer inte att inkräkta på din integritet.

*den andra skrivövningen – som är mycket bättre än den första – har jag snott av Eva Lejonsommar.

söndag 12 juli 2015

Senast

När du var här senast... (tittar på sin stortå i birkenstocken)
Ja, vet du vad som är det senaste? Att tatuera in ett semikolon på kroppen om man är som jag! Här (jag pekar mig i nacken) eller här (jag visar upp handledens insida)...
Vad menar du när du säger ”om man är som jag”?
Depressiv, suicidal, med självskadebeteende.
Minns du att du är manisk också?
Japp. Livsfarligt. Kass riskbedömning.
I alla fall hypoman. Just nu. Och när du var här senast... (tittar mig i ögonen nu, rummet har fått energi, han tänker inte släppa men jag bryter in:)
Och vet du varför det är ett semikolon?
Nej och vi... kan inte prata om det. För det är slut nu. Behandlingsgruppen har bestämt att det inte är bra för dig att gå hos mig längre. Inte efter det som hände senast.
Jag... (tappar alla försvar, börjar storgråta, tumlar baklänges ner i ett schakt)
(ser förbluffad ut, skickar över en kleenex med en proffsig gest) … du får fem sessioner med kuratorn för att... samla ihop... trådarna.
Vi sitter tysta tills min gråt stillnat. Då stiger jag upp och lämnar rummet. Denne man som jag förlöjligat, berättat påhittade drömmar för och lekt med i största allmänhet – han blev just min oskiljaktige fader på jorden. Jag skulle göra allt för att få börja om från början med honom igen. Just när jag öppnar den utsirade porten sjunger det till obehagligt i huvudet: ”den som förlöjligar sin terapeut tar inte sig själv på allvar.” Och alla kan se att mina smetiga semikolon är ditkluddade med tuschpenna.

(Utmaning: ”Senast”)

fredag 10 juli 2015

Vad som inte händer på Mackedonkan på Brommaplan

Jag orkar bara titta på stammisarna. Han som tar in lodisarna, en och en, och ger dem en kaffe. Uppmärksamma ögon, en hand över flinten, den avslöjande avsaknaden av kopp framför honom själv. Hjälper han dem? Utför han en studie? Vill han utnyttja dem till något? Hon i lila schalen som läser Metro. En burgare, en kaffe och en chokladmuffin. Varje dag vid halv fyra. Det är små pluppar på schalen som dansar framför tuggorna av burgaren. Torghandlarn som alltid är trött och alltid förbannar regnet. Men hans små assistenter får aldrig komma in i värmen, ta en glass. Själv är jag hon som skriver. Jag börjar kanske också bli stammis nu, när jag känner igen några stycken. Kanske någon observerar mig. Undrar varför? Och på papper? Till och med Susanna Alakoski antecknar ju i sin mobil. På bussen. Har man hört.

Och nu händer inte följande. Musiken startar inte i bakgrunden, jag kliver inte upp på bordet i två skutt. Där börjar jag inte sjunga ”Allt jag vill är att finnas till och få prata, prata, prata, prata med er!” och det sker inte till en habil koreografi. Musiken slutar inte, jag gör inte en segergest och hoppar inte vant ner från bordet till en jublande samling människor.

Skrivande kan förefalla vara kvintessensen av ensamhet. Det är i dess kraftfält jag faktiskt upplever den starkaste gemenskapen. Även på Mackedonkan på Brommaplan.

(Utmaning: ”Prata”)

torsdag 9 juli 2015

U

Man kunde unna sig en utflykt, sa utilitaristen, snurrade igång utombordaren och puttrade mot utländsk kust.

(Utmaning: 
Välj 5 ord på bokstaven U och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.")

utilitarist, utflykt, utombordare, unna, utländsk

Lugnare


Till slut var det dina stenkuleögon som... Att du cyklade runt, runt i timmar var vi vana vid men den där glasartade blicken... och i viss mån det stela leendet... de fick oss att inse att hur liten du än var, hur liten och hur rar, var det bästa ändå att gjuta dig i brons. Lugnare så.

(Utmaning: bild från

söndag 5 juli 2015

O-vanlig

När jag kommer tillbaka från toaletten har hon skrivit med pyttebokstäver i marginalen:

Vanlig är tänkaren, går i markerna, snubblar över kosmos, går hem igen.
Vanligare läsaren, samlar aforismer som ersättning för tanke och liv.
O-vanlig poeten, får smita in i den egna dikten och förtona där.

Jag läser långsamt och hon ser nöjd ut men skyndar sig att säga:
Sista raden är inte bra. ”Förtona”...
Den är väl bra, säger jag frånvarande.
Jag leker med litet mjölkskum, tänker på de tre fullskrivna böckerna jag har hemma med det aforistiskt uttryckta. Min citatskatt.
Lite världsfrånvänd, kanske, fyller jag i i en plötslig åstundan att verka skärpt.
Hennes verk är alltid tanketunga, bildtunna. Vad ska jag kalla detta – en dikt? Eller en a-fo-rism? Alltid såhär, på servetter och i tidningsmarginaler. Hon hyllar improvisationen. Vill gärna ange hur många minuter det tog. Den här gången vet jag: hon hade inte börjat när jag gick på toa.
Jag började skriva när du var på toa.
Jag vet. Tror du att det är bättre för att det går fort?
Hon ser förvirrad ut. Tittar väl efter en dikt att smita in i.

Det finns en anledning till att vi blir litet trötta på våra skapande kamrater. Det är att vi inte skapar själva.

(Utmaning: ”Vanlig”)

lördag 4 juli 2015

Dö men aldrig tystas

I faderns fotspår blev det med tiden bara besvikelser” (Harry Martinson, Vägen till Klockrike)

Det är din dag. Jag tar tumvers i din favoritbok, en bok om luffare som även jag har älskat. Hettan klistrar oss vagabonder vid trottoarerna där vi smyger fram, en bok och en flaska fläder som talismaner. Vi ska slå oss ner på Långholmen i kväll för att läsa och minnas. Ja, minnas Måns också, förstås, men mest dig. ”Det blir väl rätt träligt,” hör jag dig säga. ”I faderns fotspår blev det med tiden bara besvikelser,” lägger du till. ”Du gick väl aldrig i din faders fotspår,” protesterar jag. ”Du följde ditt eget öde.” Du sneglar på mig sådär som bara du... Den där vilda blicken. Och jag tänker på er barnsliga konkurrens, din och din pappas. För även om du valde musiken – innan den valde bort dig – var du ännu insatt i din fars område, arkitekturen. Och hur du föraktade hans bankbyggarvärv! Och hur envis du var att det gamla huset ute på ön skulle bevaras! Det låg där som ett ruttnande plockepinn och väntade på att du skulle föra upp det, stock för stock igen. Har de kastat det nu när du är borta? Bunden var du vid din pappa och ön men i din egentliga person var du luffare fri. Jag minns vad jag läste i The Songlines: ”Fråga aldrig en vandringsman om byggråd – huset kommer aldrig att bli färdigt.”

Skulle du verkligen säga att du följde din far i spåren?” frågar jag försiktigt och för första gången denna din dag skrattar du, som en skälm. ”Inte i ett avseende. Jag kom före honom i graven!” Och det är ju klart. Jag bereder mig på att ömka dig... för familjegraven... och att din far ligger tungt nu på det som är kvar av dig... men förstår att det inte bekommer dig mera. Att det är mig själv jag ömkar och att jag också kan släppa det där. När jag äntligen blir lätt har din röst försvunnit. Jag suckar och köper ett knippe rädisor. Det vet jag inte ens om du tyckte om men beskan passar saknaden. Det är alldeles för tidigt på Långholmen sen men jag höjer detta glas för en poet och en rebell... I flädersaft! Det vet jag att du inte hade tyckt om.

(Utmaning: ”Ta en bok. Slå upp sidan 57. Skriv en text baserad på åttonde meningen på sidan.”)

(Citat även ur Dan Hylanders Hymn till en snubblad vandrare)

fredag 3 juli 2015

Ergo sum.

Ibland sitter jag på tunnelbanan och tittar på alla handväskorna. Säg att det finns 2,64 miljarder kvinnor som är över femton år gamla, tänker jag. Och att sjuttiosex procent av dem bär handväska. Ponera att vi skulle göra det felaktiga antagandet att var och en av dem bara har en handväska så blir det ändå så gott som prick två miljarder handväskor. Och om det tagit varje kvinna i snitt tre timmar att välja just sin handväska är vi uppe i 685 års letande och jämförande. Min räknare säger 685 tusen och jag kan inte tro den. Jag har räknat flera gånger. Man blir matt. Och det här är ju långt ifrån allt. Tänk på alla handväskor som blir över! Som dissas. Som ratas. Som väljs bort. Hur många extra handväskor är i omlopp? Hur många handväskor ratas för varje vald väska? Säkert sex. På lager och på loppisar, på soptippar och i garderober ligger alltså i runda slängar tolv miljarder handväskor och skräpar. Handväskor som ännu väntar på sin bärare. Vid det här laget i tänkandet är jag inte bara trött, jag är sorgsen också. Det var sånt här, bland annat, som Mao ville komma åt när han såg till att alla klädde sig lika. Hans handväskpolicy har jag inte kläm på men man anar ju. Ska då Mao vara enda alternativet till att vada i handväskor? Där får jag en idé. Tänk om alla gjorde sin egen handväska. Det vore fint på alla vis. Och så kunde några göra ett par stycken, när de ändå höll på, åt funktionshindrade, som inte själva kunde göra sin. Och så bleve det väl nån överhettning för nån manisk människa som knåpade ihop tjugosju väskor eller så – och så var karusellen igång igen.

För det är ju det, också! Det är inte det minsta statiskt. Folk köper och kasserar handväskor i sina helt egna tempi, en del i rasande takt, andra nästan aldrig. Globalt sett är det dock en virvel av handväskor. Det är väl därför vi inte märker det uppenbara: att vi är omgivna av massor av handväskor, helt enkelt.

Sådär sitter jag och tänker. Odenplan. Rådmansgatan. När jag kliver av känns det som om jag har tänkt på varenda individ som äger eller har ägt en handväska, så trött är jag. Jag tänker just aldrig på annat än handväskor. Nu menar jag på handskar, jackor eller så. Det är nog tur för min hjärna.

(Utmaning: ”Tänka”)

torsdag 2 juli 2015

Droppen

Det sjunger i hustruns huvud, inte av slaget över tinningen, utan samma sång som spontant kom över hennes läppar när maken kom hem efter – som han påpekade själv – tio timmars och sjutton minuters arbetsdag och fann kranen i köket droppande. Han påpekade även att det inte var första gången. Därav slaget – men det påpekade han inte, utan lät det vara underförstått. Vid slaget for hon iväg en bit över köksgolvet, snubblade över en pall som stod olyckligt mitt på golvet och hamnade faktiskt raklång med kinden mot köksmattan. Där ligger hon och sjunger ”Droppen Dripp och Droppen Drapp” och hon lyckas nästan göra det i kanon med sig själv, ända tills maken kommer tillbaka in i köket och säger mellan tänderna:
Sluta sjunga den där låten, annars stampar jag dig på huvudet.
Då finner hon för gott att höra upp.

(Utmaning: ”Droppa”)

onsdag 1 juli 2015

På rygg

Det är sant att det fanns tider, andra tider. Nu ligger jag mest på rygg under ett påslakan i grått. ”Det är ju inte så festligt,” sa mamma när hon kom med det, ”men tjunie kronor på Ikea!” Hon tänkte efter. ”Kan inte vara någon särskilt hög timpenning men om inte jag köpte, skulle någon annan...”

Ofta är jag lika grå som påslakanet. Just det vet de inte vad det är. Men de vet, och jag vet, alla vet att jag gravitetiskt slussar mot döden. Det gör vi alla. Men min tid är utmätt. Tjunie kronor. Som hittat för den som inte har långt kvar. Så är det bara att slänga sen. Det är samma mönster på tiggarnas fleeceplädar. De kostar nio kronor.

Tankeloopar. Ett hål av lugn i diafragman. Glitterregn från taket där det hänger en stor mobil av sugrör och gamla kretskort. Den är från en av de andra tiderna. När jag fick veta att jag hade sjukdomen och skulle leva livet till fullo. Då byggde jag mobiler av gamla grejer. Något som skulle röra sig när jag blivit lam.

Vem vet vad det är att leva livet till fullo? Nu kan det vara att bli kliad när man behöver det. Att någon kommit på att vända en. Det gäller att inte förakta sina egna behov. Det är allt man är till slut – behov. Vid behovens slut så är det slut till slut. Så lever jag i den här tiden: följer varje andetag. Än har det inte kommit, det sista. Och över mig reflexerna av hundra och hundra gamla kretskort.

(Utmaning: ”Kretsar”)