You
are sixteen...
Sammetsmörker.
Jag vänder mig åt sidan för ett kort ögonblick, det reflekterade
ljuset målar din gapande hänfördhet. Den här biten är bäst,
Liesl och Rolfe. Ung kärlek. En klump i hjärtat.
I
am seventeen...
Jo,
han är ganska fin, Rolfe, men man vet ju. Man vet att han är med
dem, så därför är han inte riktigt lika fin. Han är snygg på
ett urvattnat nazistsätt och klumpen i bröstet blir ännu större,
det är bitterljuvt, som det skulle stå i en av moster Harriets
romaner, som jag börjat få läsa.
I
am sixteen going on seventeen...
Liesl
är fin rakt igenom. Hyn i hennes ansikte, ja säkert överallt, är
som alabaster – vad nu det är, men jag är säker på att det ser
ut som Liesls hy – och jag tänker på förr i tiden, mer förr i
tiden än andra världskriget, när kvinnorna använde arsenik för
att få genomskinlig hy. Man lär sig mycket i Harriets böcker...
You
are seventeen, going on eighteen...
Man
lär sig så mycket av att läsa moster Harriets böcker att man ser
det man inte sett någon av de tidigare tre gångerna man sett
filmen, att den älskliga Liesl är djärv och litet framfusig; att
sången säger en sak och skådespelandet en annan! Jag fascineras av
det, slutar mata in godis i munnen. Det är något jag aldrig sett
förut men jag förstår att det finns i andra filmer också, för
jag känner igen känslan det ger.
Nu
börjar det regna och dansen i lusthuset tar vid.
Man
sitter i en vuxenbubbla när man ser den här scenen i Sound of
Music, för man vet att de är unga och naiva, att det är litet sött
att Rolfe känner sig så mycket äldre än Liesl. Samtidigt är de
ju stora, jättestora, och man ser upp till dem och trånar... ja,
den tioåring som inte blir kär av den här scenen finns inte.
– Vem
blir du kär i? frågar du när vi kommer ut.
– Liesl,
förstås, säger jag.
– Jag
med, säger du.
Vi
går tysta, två töser som varit ensamma på bio för första
gången, tio år gamla. Jag tar inte upp det om orden som säger en
sak och gesterna en annan.
(Utmaning:
”Sexton”)