Och du vet att jag exploderar ibland, exploderar av inspiration eller kättja. Jag borde ha gått upp i atomer redan, vara ett intet eller eller ett rassligt skelett. Tacksam för dess skydd betraktar jag min hud, uttänjt tunn som taft men kroppens största och tyngsta organ. Den håller mig i schack. Jag må känna mig helt upplöst, rågad med förväntningar, dallrig av brist – hudsäcken gör att det inte märks. Jag förefinns vara som en levande organism, intakt och komplett, tack vare mitt tunna, starka skydd mot omvärlden. Huden ska jag bära tills jag dör, fullt synlig till och med på vissa ställen. Och du vet att den är det mjukaste, det mjukaste jag har.
(Utmaning: skriv om begränsning)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bra! Ibland undrar jag vad de som hittar våra kroppar om en sisådär 200 år kommer att tycka om alla konstiga tatueringar som vi bar.
SvaraRaderaStrålande. Ja. Bara så.
SvaraRaderaMycket intressant skrivet om hud. Två sista meningarna, sköna.
SvaraRaderaJa intressanta tankegångar. Bra text
SvaraRaderaDet här tyckte jag om. Huden som begränsar medan vår hjärna spränger gränser. Huden skapar stabilitet i en annars så tuff värld. Jag ska vila i det. Tack.
SvaraRaderaSpännande och vackert!
SvaraRadera"Och du vet att den är det mjukaste, det mjukaste jag har." Ja, så bra.
SvaraRaderaTack!
Intressant text, och håller med Y.
SvaraRaderaSuper. Tycker mycket om det rassliga skelettet ;-)
SvaraRadera