Jag
ser inga historier längre. Du försöker puffa på mig med dina ord
och ingen berättelse projiceras dimtydligt på duken innanför
pannan. Men idag, någonting: en litet rultig kvinna som med god fart
men lätt hälta pulsar genom snö. Jag ser hennes kantiga gångart
och en våd av hennes kjol. Hennes andhämtning är hög. Hon har
svept en schal omkring sig. Tänk Babettes gästabud:
gråskala och något dovt rödaktigt, en tunn tunn rand i kjolens
väv.
Förr
skulle jag ha vetat åtminstone ”varifrån”. Antingen ”varifrån”
eller ”varthän”. Sen skulle jag skriva och få reda på resten.
Så mycket som jag ville veta den gången. En ny historia varje dag.
Vad gör man när man förlorar en förmåga som man tagit för
given? Börjar med något nytt:
Halt
kvinna i snö
går
att ladda kanonen.
Kvar:
en strimma rött.
Nja.
Fast nu vet jag vart hon skulle, förstås. Och jag ser litet mer. En
bastion ovanför byn i Babettes gästabud. Göra
om haikun till prosa? Men vänta, byn är ju inte skyddad... jag vet
inte hur man laddar en kanon... orkar inte ta reda på det heller...
det är ändå inte samma sak som förr... ingen lust. Jag skiter i
det. Igen.
