Mellan våra hjärtan

Du kramar mig. Vi är lika långa, du har hårigare ben. Att vi lever på den här planeten samtidigt och att jag fick tag på dig är en nåd.

Aldrig tidigare har det känts som med dig. Du säger att det är för att vi är mogna. Jag säger att du är den rätta. Bara så.

Mitt liv smälter samman med ditt och så ska det vara. Det finns inga gränser, barriärer; ingen prestige. Mellan mitt hjärta och ditt finns ett litet, litet utrymme. Det ska alltid finnas där, även när vi är närmare än nära.

Det är som den svarta remsan mellan bilderna i en analog film. Den måste finnas för att det ska flyta på.

Det är som den Plancktid alldeles efter Big Bang som vi inte vet någonting om. En minimal andel av en sekund som behövs för att vi ska våga tro på nåden, miraklet, mysteriet, friden.

Mellan ditt hjärta och mitt finns rumtiden, påvisbar genom en distinkt doft av rönn. Den svävar i den svarta spalten mellan två filmrutor. Mellan ditt hjärta och mitt finns den rymd som behövs för att våra klingande klockor ska resonera. Mellan ditt hjärta och mitt finns vördnad. Det oumbärliga mellanrummet mellan dem som är kallade att leva nära, nära.

(Utmaning: skriv om något minimalt)