Möte

Hon mindes så väl att förra gången, på Manfreds bröllop, hade hon uppfattat Joakims hand som slemmig. Kraften i ett taktilt minne, som sitter i i åratal. Det var så starkt att hon nu bävade i flera minuter inför det oundvikliga, att skaka hand igen. Men när ögonblicket kom och hon tog hans smala hand i ett underligt tånggrepp stod verkligheten upp och trängde igenom hennes äckel. Förvisso var handen närmast plaskblöt av svett, och han tittade henne inte i ögonen, men slemmig var inte förnimmelsen, inte ens kladdig.

Det visade sig att de var de enda rökarna. De var de enda rökarna och festen var lång. Han gick ut för att vara ifred, det var tydligt, och hon störde honom inte till en början där han stod flera meter in i skuggorna, glöden som en vaggande fyrboj. Strängt taget var det samma sak för henne. Hon satt på trätrappen, hittade andning och ekvilibrium. Rökning kan vara substitut för så mycket.

Redan efter andra ciggen strök han faktiskt förbi henne in i lokalen.

– Vi är stora nog att låta bli med det här båda två, sa han, vänd mot dörrposten.

Hon visste inte om han hörde hennes ”Mmmm”.

Nästa gång frågade hon in i skumrasket:

– När började du med det här, då?

Svaret kom så sent att hon slutat vänta på det.

– Jag minns inte när. Det var ingen viktig händelse för mig.

– Vad är viktigt?

– Jag är ganska intresserad av mitt jobb. Och några andra grejer. Jag är väl nörd. Du då?

– För mig är det absolut viktigaste att vara öppen mot ögonblicket.

Hon hade inte lust att säga vad hon sysslade med. Själv var han läkare, sa han. Kardeolog. Forskade mest, just nu.

– Jag älskar kliniskt arbete men patienterna är inte bekväma med att jag vaggar. Och att jag har svårt att se rakt på dem. Jag har autistiska drag.

– Och lyckats bli läkare! utbrast hon, kanske dumt.

– Ja. Det har räddat mig. På ett sätt var jag underbarn. Läste in det mesta av medicinprogrammet på gymnasiet. Men jag har fått tampas med mig själv. Lära mig förstå hur människor funkar. Fortfarande är det tröttande att vara bland folk.

– Som nu. Du kunde vila nu och så pratar vi istället.

– Nej, med dig går det bra. Det kanske har med den där ögonblicksgrejen att göra. Sånt där är skitsvårt för mig att förstå men jag mår bra av det.

– Av vad?

– Av flum.

De bytte telefonnummer innan kvällen var slut. Hon fann sig vänta flera dagar, ville verkligen träffa honom igen. Hon hade gjort ett fynd av den beskaffenhet hon uppskattade mest: hade fått se att det aparta inte är mindre normalt än det normala. Efter en vecka ringde hon upp. Samtalet gick direkt till svararen. ”Jag kommunicerar helst per sms,” sa han där. Givetvis. Men hon visste inte vad hon skulle skriva.

(Utmaning: slemmig)