Myrland

Den här gången tar vi cyklarna. Vi sneddar över Ramviks tomt, sen tar vi grusvägen bort mot Gölen. Gölen är ett stort, dyigt hål. Vi gissar på att det är en meteorit som fallit där då, när jorden var ganska ung. När vi kommer fram lutar vi cyklarna mot varsin spenslig tall, tar hinkarna av styrstängerna och börjar gå på den fjädrande mossmarken. I din hink ligger termosen, jag har bullarna i min. Det finns inga hjortron i skogskanten i år och knappt några på myren. Många steg för varje bär. Knäa, knäa, knäa, böj; knäa, knäa, knäa, böj. Det gäller att försätta sig i en närvarons trance. Att tänka riktigt går inte. Det vore för tungt för benen. Knäa, knäa, knäa, böj. Lufsandets harmoni. Och nästa gång jag tittar ner i hinken är bullarna försvunna, täckta av dimmigt brandgula bär.
– Ska vi fika? gastar jag mot dig.
Det är så, att vi ska fika när matsäcken inte längre syns. Du höjer handen med tummen upp och vi går mot stenen, den rektangulära, som vi lekte var en kista vid otaliga begravningar när vi var små. Jag påminner dig om det. En tyst sekund innan vi kommer igång i Ovan där. Du lägger på en fin överstämma. Det är du som är musikalisk. Jag känner hur jag slirar på melodin när du inte är med och stöder mig.
– Goda bullar, säger du sen.
Benen är redan stumma och litet stickiga. Vi ska plocka ytterligare två gånger så mycket som hittills.
– Du är min bästa syster. Med dig kan man vara tyst, säger du när kaffet är urdrucket och vi reser på oss.
Din bästa syster. En muskel i bröstkorgen spritter och jag ler. Det ger något att tänka på. Men inte nu. Knäa, knäa, knäa, böj.

Jag ser inte björnen förrän det är för sent. Du kan inte heller ha sett den. Du vänder helt om och börjar försöka springa. Björnen efter. Med ett effektivt slag spinner den dig runt och river dig sedan i hjärtat. Döden är inte ögonblicklig men nästan, det kan jag se.

(Utmaning: skriv om en utflykt)