Rensa

– Nu rensar vi litet, eller hur?
Morsan är här på tredje dagen, vi har klarat av Liljevalchs och Historiska och Östasiatiska och Medelhavsmuseet. Nu kan hon inte hålla sig längre. Hon har uppoffrat sig tillräckligt, låter sig inte bevekas av mina böner om att vi ska åka ut till Millesgården också. Det är dags för hennes favorithobby.

Hon placerar mig på en stol mitt på golvet och börjar med första garderoben i hallen, den där jag förvarar skor och regnkläder. På sitt systematiska sätt delar hon upp i högar: kastas (skräp), lagas eller fixas, behållas som det är. I de fall hon inte själv kan avgöra till vilken hög något hör, går föremålet vidare till mig, där jag sitter och sorterar papper och böcker.

När en garderob är urplockad dammsuger hon med den lilla handdammsugaren och torkar sen med våt trasa. Så går hon vidare till nästa garderob men återkommer till den före så snart den torkat, lägger och hänger in det som hör dit. Hon visslar förtjust och falskt: Ode till glädjen, Briggen Bluebird of Hull, Omkring tiggarn från Luossa. Jag sorterar. Det är en solig, ledig dag och jag finner ro i att sitta och sortera papper. Det är till och med lätt. Det är morsans närvaro som gör att jag kan tolerera att varje ögonblick är sitt eget, att man kan förhålla sig till sitt skräp som till en hög trattkantareller som ska rensas. Morsan har struktur och jag klättrar in i den, lär mig kanske något och har kul.

När vi avbryter för en kaffestund, säger morsan:
– Jag är förvånad över att du inte sett det men det finns en utställning som heter ”Skräp och gamla trasor” på Nordiska. Skulle du vilja... Om du skulle vilja gå, stannar jag till i morgon eftermiddag i stället för att åka efter frukost.

Det tar inte lång stund att fundera.
– Åk du på morgonen, som vi bestämt.
Jag har också viss struktur. Jag vill inte ändra mina planer. Det är livsviktigt för mig att hålla på dem.
– Visst, gumman, visst.
Hon snorar litet. Jag tror inte att morsan kan vänja sig vid hur jag fungerar. Inte i alla lägen.

(Utmaning: skriv om skräp)