Flytta

Packtejpsklet på händerna. Många kartonger som står staplade utefter väggarna. Golv och väggar gradvis frilagda, skamlöst blottande sin sjabbighet. Här har jag levt i tolv år och nu är det slut. Uppbrottet är inte enkelt, jag sitter fast med många tentakler. Det som ska med, det som ska dumpas. Jag tittar på självporträttet som jag målade hösten 1999. Dumpas? Men nej. Det är fullt av hemliga tecken och jag vet att chiffernyckeln finns någonstans i mina lådor med papper. Så går associationstrådar mellan mina saker genom hela lägenheten. Jag kan inte slänga en pryl.

Hon ser sammanbitet lycklig ut, den avporträtterade, nyss räddad från döden. Jag målade bilden under min första nattpermission från sjukhuset efter självmordsförsöket men det är bara för mig det syns att personen på tavlan inte är stark än. Hon lever för att andra sagt att det är hennes enda val. Hon har tjurnacke och utstrålar trots.

Det är ett andligt självporträtt och det måste med. Det ger mig perspektiv på det som blev mitt liv. Om jag vore tvungen att välja, skulle jag hellre ta med det än mitt älskade skrivbord. När jag hivat fram det från gömstället bakom köksdörren, blir det äntligen lätt att slänga annat. Jag dammar av den skitiga duken. De röda färgerna börjar glöda och telefonen ringer. Det är du.
– Hur går det?
– Jag har hittat nyckeln till vårt liv tillsammans! En av nycklarna till att jag blev den som blev älskad av dig.
– Vart och ett av dina steg förde dig till mig. Har du koll på att flyttbilen kommer till dig om fyra timmar?
– Hyfsad koll. Nu kan jag slänga litet.
– Ska jag komma och hjälpa dig?
– Är du klar med ditt?

Så blir avslutningen, som så ofta, en del av en början. Medan vi glatt visslar Marias och kaptenens duett från Sound of Music ägnar jag mig åt att slänga och du packar. I god tid sätter vi oss på trappstenen, färdiga med vårt värv. Jag slänger mina ben tvärsöver dina och tänder dagens första cigarrett.
– Hur känns det efter tolv år? frågar du medkännande.
– Som ett fantastiskt, hemvant äventyr. Det viktigaste är att det är med dig jag ska vara.
Dina läppar är ännu hungriga.

(Utmaning: skriv om att avsluta)