– Jag undrar var universum slutar och stjärnorna tar vid, säger Nils lillgammalt.
– Stjärnorna är i universum, min skatt, svarar modern.
– O-hoh. Då är det stjärnor i mig.
– Hur kan det komma till stånd?
– Jo, för du har sagt att jag är ditt universum.
– Ja, jag lever och andas och rör mig i dig.
– Då är jag väldigt, väldigt stor. Det är stjärnor i mig.
Och pojken blåser upp ansiktet och börjar sväva över syrenbersån där de suttit och druckit kaffe (modern) och svartvinbärssaft (Nils). Modern försöker förgäves hålla honom kvar i det manchesterklädda benet men han stiger allt högre upp.
– Jag ser ända till Mariannelund härifrån, ropar han mjukt. Men jag ska högre, mycket högre upp. Det är stjärnor i mig!
Sens moral: Tuta inte i dina barn att de är hela din värld. Då kan de försvinna för dig i den riktiga världen.
(Utmaning: skriv om att undra)
torsdag 30 juni 2011
onsdag 29 juni 2011
Sönderlyssnad
Nu har jag lyssnat mig fast i dig. Alla berättelser som eggade mig så, de kommer i kaskader ur din mun och du märker inte hur jag står frusen i en rörelse, som en harpalt framför strålkastarna på en bil, fastlyssnad med stelnad blick. Jag minns inte hur man talar längre. ”Har du nånsin erfarit stark smärta?” säger du efter en lång historia, klarblå blick och jag svarar: ”Ja, det har jag.” Mina egna erfarenheter som trampade jordgubbar, ett rödmosigt klet som inte påminner om ursprunget. ”Ja, det har jag,” men bilderna som blir berättelser finns inte där innanför kraniet och du ville ändå inte lyssna. Tror jag. Hur ska det här gå? Tänk om du tystnar en dag eller försöker tvinga mig att tala. Hur ska jag kunna berätta att jag lyssnat sönder spinalvätskan på något sätt så att orden inte finns längre? Jag kan inte belasta dig med det. Det är mitt ansvar hur jag lyssnar. Jag tittar in i ditt fina, vänliga ansikte när du tystnat ett ögonblick mellan två historier. Det ser uttryckslöst på mig. I tanken sträcker jag ut stunden till en hisnande timme eller två. En tidsrymd när vi bara ser på varandra. Jag tänker att du ska säga ”Vad tänker du på?” och jag ska gå och dunka huvudet mot väggen nedanför proppskåpet. Det varar dock bara en nanosekund. Sen är du igång igen och jag lyssnar lättat.
(Utmaning: skriv om att lyssna)
(Utmaning: skriv om att lyssna)
tisdag 28 juni 2011
Förbunden
Mörka, helt ofarliga nätter bakom fällda persienner när han gräver i hennes kött. Då är hennes ansikte helt avslappnat. Hon är solbränd och spetsnäst och har de rätta proportionerna och hon ligger långt, långt under honom och säger ”Kom!”, säger ”Michael!”, säger ”Ja, så!”, fast inte i den ordningen. Hennes svett luktar rosmarin och de älskar halva natten och han är så djupt förbunden med henne att han känner sig helt fri.
Det har varat i trettiofyra dagar och han vet inte vad det är han tänker men en olust är det, på dagtid, när de sitter i hans pärlspontade kök och dricker kaffe efter jobbet. När han pular med sitt, på jobbet och hemma. Peter ringer, vill ha pokerkväll. ”Ta med den nya!” säger han. ”Vad är det hon heter?” ”Astrid.” De åker dit i hans gravstensgrå Ford Granada och hon står på trappen med honom, en ölburk i handen. Det är inte ölburken i sig, även om han tycker det är vulgärt. Det är att han känner att hans vänner inte kommer att tycka om henne, kommer att undra därför vad han ser. Hon har de rätta proportionerna förstås och något är det som han talar med henne om alla dessa eftermiddagar men han kan inte redovisa för sin inre tribunal vad exakt det är som får hans hjärta att mjukna som smör. De har ett band och det begränsar hans frihet.
Han vet fortfarande inte vad det är han skulle skämmas för hos henne men det spelar ingen roll, för nu blir han själv irriterad men kan absolut inte säga på vad. Det är något med henne som stör honom. Bara när hon är tyst och tittar uppmärksamt på honom har de den där samhörigheten igen. Han gör sitt vanliga, binder flugor, läser Ed McBain och känner att hon tycker att han stjäl tid från henne. Varje sekund av tystnad en skamfullt tillgripen skatt och han blir skyldig henne för den. Han kan inte bryta sig loss. Han är förbunden med henne och det hindrar honom att leva sitt liv.
Men det rör sig bara om trettiofyra dagar! Det kan väl brytas upp?
Nej, för fortfarande när hon ser honom i ögonen gör det något med hans inre organ, säger något om att livet inte kan levas utan henne. Han gör sig ofri, säljer sig själv som slav för att detta har betydelse, det hon säger med sina ögon. Och han tittar på andra som är del av ett par, alla andra, och undrar vad de sålt och vad de gett upp och för vad.
(Utmaning: skriv om ett hinder)
Det har varat i trettiofyra dagar och han vet inte vad det är han tänker men en olust är det, på dagtid, när de sitter i hans pärlspontade kök och dricker kaffe efter jobbet. När han pular med sitt, på jobbet och hemma. Peter ringer, vill ha pokerkväll. ”Ta med den nya!” säger han. ”Vad är det hon heter?” ”Astrid.” De åker dit i hans gravstensgrå Ford Granada och hon står på trappen med honom, en ölburk i handen. Det är inte ölburken i sig, även om han tycker det är vulgärt. Det är att han känner att hans vänner inte kommer att tycka om henne, kommer att undra därför vad han ser. Hon har de rätta proportionerna förstås och något är det som han talar med henne om alla dessa eftermiddagar men han kan inte redovisa för sin inre tribunal vad exakt det är som får hans hjärta att mjukna som smör. De har ett band och det begränsar hans frihet.
Han vet fortfarande inte vad det är han skulle skämmas för hos henne men det spelar ingen roll, för nu blir han själv irriterad men kan absolut inte säga på vad. Det är något med henne som stör honom. Bara när hon är tyst och tittar uppmärksamt på honom har de den där samhörigheten igen. Han gör sitt vanliga, binder flugor, läser Ed McBain och känner att hon tycker att han stjäl tid från henne. Varje sekund av tystnad en skamfullt tillgripen skatt och han blir skyldig henne för den. Han kan inte bryta sig loss. Han är förbunden med henne och det hindrar honom att leva sitt liv.
Men det rör sig bara om trettiofyra dagar! Det kan väl brytas upp?
Nej, för fortfarande när hon ser honom i ögonen gör det något med hans inre organ, säger något om att livet inte kan levas utan henne. Han gör sig ofri, säljer sig själv som slav för att detta har betydelse, det hon säger med sina ögon. Och han tittar på andra som är del av ett par, alla andra, och undrar vad de sålt och vad de gett upp och för vad.
(Utmaning: skriv om ett hinder)
måndag 27 juni 2011
Husesyn
Han dreglar sirap, that sweet-talking son of a bitch. Hon vet det. Ändå finner hon sig själv här, tjugofem mil inåt landet, i en fullpackad hyrbil och med ett fallfärdigt torp framför ögonen. Bilens dörrhandtag låter underligt klick-klock när hon kliver ur för att beskåda eländet. ”För vilken gång i ordningen är det detta händer? Precis detta? Tredje, fjärde?” frågar hon sig.
– Är det inte härligt? ropar han från bilen.
Han har lärt sig genom åren. Han hänger inte längre fast vid hennes hand och skroderar och visar. Hon får gå husesyn på egen hand.
Hon kliver ut på den gistna förstubron och en särskilt murken planka ger vika. Så står hon nedsänkt i trappen med blödande vrist och öppnar munnen:
– Vi har inte tillräckligt med hinkar ifall det börjar regna.
– Jaja.
Han viftar med handen, en gest som till fullo visar hur ovidkommande hennes kommentar är. Han sätter sig att njuta av trädgården och dofterna medan hon återvänder in i huset men hon kommer snart stormande igen, svart i ansiktet och på händerna denna gång.
– Det är inget drag i spisen, säger hon behärskat.
– Vet du, sådana där gamla järnspisar kan behöva fipplas med, säger han lojt och fäller ner bilsätets ryggstöd.
– Så börja fippla då, svarar hon. Det är ett litet mellanrum mellan varje ord. Hon älskar honom.
Nästa gång hon kommer ut har han förflyttat sig till ljugarbänken under köksfönstret.
– Kom och titta på sängarna, säger hon ur en isande svett.
Han kommer, oskyldigt, med en plankstump som han leker med.
– Vi kan skjuta ihop dem. Det var så jag tänkte.
– Titta! säger hon och drar undan en filt. Där under en hel samhällsstruktur. Myriader av musbon.
– Jag kan inte bo här, säger hon mycket mjukt.
Han känner saliven rusa till sin tunga.
– Några små fel... vi kan byta sängar. Det finns Jysk inne i stan.
– Vad tittade du med när du var här och hyrde skiten?
– Hallå där. Dan Andersson bodde antagligen här en sommar.
– Aah. Då förstår jag. Jag förstår.
Hon traskar ut, låser dörren med dubbla slag. Han följer henne som en hundvalp.
– Nu åker vi till killen som hyrde ut det, säger hon och vrider om nyckeln i tändningslåset.
(Utmaning: skriv om att försköna)
– Är det inte härligt? ropar han från bilen.
Han har lärt sig genom åren. Han hänger inte längre fast vid hennes hand och skroderar och visar. Hon får gå husesyn på egen hand.
Hon kliver ut på den gistna förstubron och en särskilt murken planka ger vika. Så står hon nedsänkt i trappen med blödande vrist och öppnar munnen:
– Vi har inte tillräckligt med hinkar ifall det börjar regna.
– Jaja.
Han viftar med handen, en gest som till fullo visar hur ovidkommande hennes kommentar är. Han sätter sig att njuta av trädgården och dofterna medan hon återvänder in i huset men hon kommer snart stormande igen, svart i ansiktet och på händerna denna gång.
– Det är inget drag i spisen, säger hon behärskat.
– Vet du, sådana där gamla järnspisar kan behöva fipplas med, säger han lojt och fäller ner bilsätets ryggstöd.
– Så börja fippla då, svarar hon. Det är ett litet mellanrum mellan varje ord. Hon älskar honom.
Nästa gång hon kommer ut har han förflyttat sig till ljugarbänken under köksfönstret.
– Kom och titta på sängarna, säger hon ur en isande svett.
Han kommer, oskyldigt, med en plankstump som han leker med.
– Vi kan skjuta ihop dem. Det var så jag tänkte.
– Titta! säger hon och drar undan en filt. Där under en hel samhällsstruktur. Myriader av musbon.
– Jag kan inte bo här, säger hon mycket mjukt.
Han känner saliven rusa till sin tunga.
– Några små fel... vi kan byta sängar. Det finns Jysk inne i stan.
– Vad tittade du med när du var här och hyrde skiten?
– Hallå där. Dan Andersson bodde antagligen här en sommar.
– Aah. Då förstår jag. Jag förstår.
Hon traskar ut, låser dörren med dubbla slag. Han följer henne som en hundvalp.
– Nu åker vi till killen som hyrde ut det, säger hon och vrider om nyckeln i tändningslåset.
(Utmaning: skriv om att försköna)
söndag 26 juni 2011
Generösa Gerda
– Himlen är min belöning, säger Gerda trosvisst.
Gerda är den snälla horan. Hon gör det gratis och så långsamt som han vill ha det. Han går inte till henne ofta, bara när han vill belöna sig själv. När han skickat pengar hem till frugan. När han gått ett dubbelskift eller jobbat tjugoen dagar i rad. Hur Gerda fått in i sitt huvud att hon ska ta sig an honom utan betalning vet han inte. Han såg henne en gång i en mörk gränd och dröjde väl på stegen.
– Hej mörka snygging, sa hon.
– Inga pengar, svarade han taffligt på hennes språk. Det är lättare att förstå än att tala.
– Du får femtio procent, sa Gerda och han förstod inte.
Hon smög upp till honom i en kysk omfamning och sa:
– Jag tar mig an dig gratis.
Hjälpte det att han var ung och hade en fin kropp?
– Det var oskulden i dina ögon, säger Gerda.
Hon öppnar alltid sin famn för honom. Alltid. Och han tänker på henne när han springer på byggnadsställningarna; murbruk, betong och trä överallt. Men när hon suger av honom tänker han alltid på frugan. Nilani. Inte för att hon gjorde sådant men för att hon i mörkret var hans prinsessa, i mörkret och värmen i Kochchikade, prinsessan som väckt hans manlighets lilla kobra för allra första gången, den han vill lära sådant som Gerda lärt honom. Han räknar med att det är trettiotre månader tills han kan återvända hem.
– Himlen min belöning.
Och han tror inte direkt på någon himmel men han vet om lagen och orsak och verkan, han vet att han är karmiskt förbunden med Gerda och att det hon givit ut ska komma åter till henne.
(Utmaning: skriv om en belöning)
Gerda är den snälla horan. Hon gör det gratis och så långsamt som han vill ha det. Han går inte till henne ofta, bara när han vill belöna sig själv. När han skickat pengar hem till frugan. När han gått ett dubbelskift eller jobbat tjugoen dagar i rad. Hur Gerda fått in i sitt huvud att hon ska ta sig an honom utan betalning vet han inte. Han såg henne en gång i en mörk gränd och dröjde väl på stegen.
– Hej mörka snygging, sa hon.
– Inga pengar, svarade han taffligt på hennes språk. Det är lättare att förstå än att tala.
– Du får femtio procent, sa Gerda och han förstod inte.
Hon smög upp till honom i en kysk omfamning och sa:
– Jag tar mig an dig gratis.
Hjälpte det att han var ung och hade en fin kropp?
– Det var oskulden i dina ögon, säger Gerda.
Hon öppnar alltid sin famn för honom. Alltid. Och han tänker på henne när han springer på byggnadsställningarna; murbruk, betong och trä överallt. Men när hon suger av honom tänker han alltid på frugan. Nilani. Inte för att hon gjorde sådant men för att hon i mörkret var hans prinsessa, i mörkret och värmen i Kochchikade, prinsessan som väckt hans manlighets lilla kobra för allra första gången, den han vill lära sådant som Gerda lärt honom. Han räknar med att det är trettiotre månader tills han kan återvända hem.
– Himlen min belöning.
Och han tror inte direkt på någon himmel men han vet om lagen och orsak och verkan, han vet att han är karmiskt förbunden med Gerda och att det hon givit ut ska komma åter till henne.
(Utmaning: skriv om en belöning)
lördag 25 juni 2011
Hålla fast
Som om du ville ha kärlek. Ville gå utanför tryggheten i ett förutsägbart liv. Du bjöd in glädjen och berusningen men också den utsatthet som ligger i att öppna sig för någon. Och så var det vännerna, vana vid att se dig ha tid för dem genom alla år. Nu var det någon som trängt sig in på första plats hos dig, någon som var sjuklig, högljudd och ganska självupptagen. Någon som du inte var stolt över men älskade.
Vad är kärlek? Tala inte om passioner. I kärlek förminskar du dig själv för att få plats med en annan. Du släpper fram dina barnsliga behov och drömmar. Du kliver ut ur den här världen och in i en fantasi. Det känns som om ditt liv kommer att bli bättre, som om du klivit ett stort steg upp ur din verklighet in i en annan och du håller förtvivlat fast vid drömmen fastän allt talar emot den.
Nyktra till. Vakna upp. Badda vatten i ditt ansikte, låt vattnet rinna mellan dina fingrar. Släpp taget. Om du håller fast vid det som ändå kommer att glida dig ur händerna flår du dina händer röda.
(Utmaning: skriv om något rinnande)
Vad är kärlek? Tala inte om passioner. I kärlek förminskar du dig själv för att få plats med en annan. Du släpper fram dina barnsliga behov och drömmar. Du kliver ut ur den här världen och in i en fantasi. Det känns som om ditt liv kommer att bli bättre, som om du klivit ett stort steg upp ur din verklighet in i en annan och du håller förtvivlat fast vid drömmen fastän allt talar emot den.
Nyktra till. Vakna upp. Badda vatten i ditt ansikte, låt vattnet rinna mellan dina fingrar. Släpp taget. Om du håller fast vid det som ändå kommer att glida dig ur händerna flår du dina händer röda.
(Utmaning: skriv om något rinnande)
Dansen
Vi kan inte se knätofsarna härifrån, tack och lov. Det enda vi ser är midsommarstången som långsamt, långsamt reser sig; männen och stången en silhuett mot den klara himlen. ”Som en fallos,” pekar jag beskäftigt ut för dig. ”Nej, det är ju ett kors!” säger du. ”Vad tror du att det ursprungligen var?” säger jag syrligt. Det är jag som har fötterna stadigt i myllan här, jag som är del av det här folket generation efter generation tillbaka. Vi börjar mumsa på harsyran vi kommit för att plocka. Det kunde vara vilken dag som helst. Vi hör inget av stojet, inte fiolerna och dragspelet och nyckelharpan men de måste finnas där. När jag ser mig över axeln ser jag en underligt sugande rörelse kring stången. Små huvuden som sticker upp över de kringståendes, guppar upp och ner. Polska? Varför ser jag allt i silhuett? Och varför kommer Nietzsche till mig: ”Och de som sågs dansa ansågs galna av de som inte kunde höra musiken”? Det är ett långt avstånd mellan dem och oss. De som dansar är de etablerade; vi tar vad vi får ur dikena på jorden och törs inte ens gå fram till festplatsen. Han menade något annat, Nietzsche, men jag kommer alltid att tänka på honom när jag ser ett midsommarfirande igen.
(Utmaning: skriv om en dans)
(Utmaning: skriv om en dans)
torsdag 23 juni 2011
Utan den heliga familjen
Jag hade en dag i Barcelona, en underbar aprildag. Hop-on, hop-off. Mycket öl förstås, vid nästan varje stopp. Man ska sitta på semestern. Mirómuseet var mitt mål men det var måndag. Givetvis skulle jag se La Sagrada Família också, det var de två stora attraktionerna denna min enda dag – Miró och Gaudí. Miró fick jag lov att avstå från. Så mycket mer tid för Gaudí. Och visst: bakom varje gathörn möttes jag av hans Casa Batlló med sin undulerande fasad och sina balkonger som venetianska masker. Det ropade på mig och till slut gav jag upp och gick in, lät mig slukas. Jag ville ha blivit arkitekt då, stannade för de intrikata ventilationssystemen med det stora luft- och ljusschaktet som gick genom hela byggnaden, lät mig glädjas av de graciösa strävbågarna, särskilt på vinden, min favoritvåning, där allt var funktion och enkelhet men ändå så värmande för hjärtat, tilltalande för ögat.
När jag kom ut hade det blivit skymning. Min bussbiljett var stulen ur fickan. Jag skulle bli den enda turist som varit i Barcelona utan att se Gaudís La Sagrada Família, åtminstone från utsidan. Men jag hade blivit bergtagen och smekt och återupplivad av hans Casa Batlló. Det gjorde ingenting att jag mest tillbringat tiden i Barcelona med att sitta och titta på folk. Barcelona är för mig ingenting hippt, ingenting högljutt, utan detta varma, vänliga hus som sveper in sina besökare svalt i en omfamning – om de är beredda på det.
(Utmaning: skriv om en sevärdhet)
När jag kom ut hade det blivit skymning. Min bussbiljett var stulen ur fickan. Jag skulle bli den enda turist som varit i Barcelona utan att se Gaudís La Sagrada Família, åtminstone från utsidan. Men jag hade blivit bergtagen och smekt och återupplivad av hans Casa Batlló. Det gjorde ingenting att jag mest tillbringat tiden i Barcelona med att sitta och titta på folk. Barcelona är för mig ingenting hippt, ingenting högljutt, utan detta varma, vänliga hus som sveper in sina besökare svalt i en omfamning – om de är beredda på det.
(Utmaning: skriv om en sevärdhet)
onsdag 22 juni 2011
Motstånd
Det är han själv som gör det. Det är när han trampar mig platt som motståndet är det enda som är kvar, han trampar fram en självkänsla i mig, det är inte vinet som flödar fram utan de skrynkliga, tomma druvskalen, de är omisskännligt jag, jag som individ, smetigt utspridda, de är min känsla av själv, den jag tar avstamp från när jag låter höra mitt försiktiga ”nej”, det som ska växa till ett rytande så snart jag får kontroll över min strupe. Enligt Leifs psykologibok som ligger uppe på vinden ska det inte vara så. Självkänsla ska inte växa ur isolering och förnedring, inte ur de trasiga skalen. Men jag vänder mig mot honom, säger: ”Du har inte knäckt mig än” och börjar ordna med mina saker, det som fortfarande är mitt. ”Du bär inte hand på mig igen,” säger jag och han hör att det lika gärna skulle ha kunnat vara ett rytande som en viskning. Nästa gång han försöker säger jag: ”Ut ur mitt hus nu,” för det är ju mitt egentligen. Och jag petar runt i hans saker också, hjälper honom att packa, inte av undergivenhet utan för att det går så mycket fortare så. Han står med en rullväska och en portfölj och undrar över skivsamlingen och stereon och över hemmabion och de andra stora sakerna. Det enda jag gör är att ge honom en lapp med en tid då jag absolut inte kommer att vara hemma, när han kan hämta allt sitt. Jag förundras över min kraft men när han har gått gråter jag litet över de män jag träffar, min historia, och jag lovar mig att hålla koll på mig och min kraft hädanefter, inte falla ner i ynkedom inför en man. Nu blir jag arg. Jag blir så arg på mig själv. För det är bara mig själv jag kan styra och jag har inte gjort det, in i mig har jag släppt dem, männen, låtit dem ta kontrollen. Jag blir arg på mig själv. Jag vet inte ännu hur man blir arg på någon annan.
(Utmaning: skriv om motstånd)
(Utmaning: skriv om motstånd)
tisdag 21 juni 2011
Om ärlighet
Och till slut tror jag att allt är historier. Sanning är ingenting, bara berättelsens skönhet, som ärter ur skidan, morötter raka vägen från jorden. Ska jag vara ärlig mot dig har jag inga åsikter. Inget har hänt mig. Jag har vare sig knarkat eller inte, gjort abort eller inte. Vad spelar det för roll? Allt är historier, jag är bara inte villig att berätta dem. Inte när de ska handla om mig själv. Jag känner mig som ett falsarium begravt i en ärtskida, något litet och slemmigt, jag har inga erfarenheter, min historia är långt ifrån mig. En morgon för tjugo år sedan satt jag vid en jokk i fjällen och åt med fingrarna en röding som var det bästa jag ätit. Ryvitabröd. Kokvattnet som gelé. Det är sant – det vi smakar på, det som finns. Så ärlighet har med minne att göra. Är du glömsk slipper du bära så mycket sanning. Sanningen är tung, som vatten, och omöjlig att ställa ifrån sig i en plastkasse. Du bär din i ett krus framför dig och det blixtrar om dig när du delar med dig av den. Du är givmild, du. Ju mer du ger mig desto mer fjärran är mina egna minnen, de som visar att jag existerat, de som garanterar min sanningshalt. Jag blir en spegel bara, knappt ett vara, din sanning och dina berättelser sköljer emot mig. Jag är en skärm. Snart ingenting.
(Utmaning: skriv om ärlighet)
(Utmaning: skriv om ärlighet)
måndag 20 juni 2011
Fractured
When he wants to write about his life the title comes to him: Fractured. He is a priest, a good priest, liberal, kind, with a vodka bottle hidden in the confessional and a telling breath at Sunday Mass. It's all role play. When he hasn't got a part to play he doesn't know what to do with himself so he plays it harder, relentlessly, the priestly role that he is beginning to hate. It's not a matter of faith. Faith is easy. It's being put on a piedestal that is difficult. He is falling, falling; hence the fractures. He wants them to see his ugly face, he wants his friend the bottle to betray him but all they seem to be aware of is good Father Chris.
And Mother Teresa comes to town. They line up, all the eight priests, Father Chris last. She is small and wrinkled, has an ear for everyone. But she wants a benediction and the priest she singles out is him, Father Chris ”Why me? Take somebody else. I'm the last in line,” he says. She shakes her head. ”I want you,” she says. ”You are the broken one.”
They distance themselves from the others and she explains: ”Only a broken vase can let in the light.” She kneels before him, he raises her up with his hands. ”I should get a benediction from you,” he says and kneels in turn. The sisters have to help her to get him to his feet. The other priests see the pantomime of the whiteclad old nun and the young priest taking turns to kneel before each other. Her eyes are piercing and her low voice full of power when she insists that he shall bless her. When he takes her to a closetlike room for privacy it is not role play any longer. He is going to give this odd and saintly creature a benediction and next, when she has left or some other rainy day, he will solemnly but not soberly adress the issue of his priesthood.
(Utmaning: skriv om något trasigt)
And Mother Teresa comes to town. They line up, all the eight priests, Father Chris last. She is small and wrinkled, has an ear for everyone. But she wants a benediction and the priest she singles out is him, Father Chris ”Why me? Take somebody else. I'm the last in line,” he says. She shakes her head. ”I want you,” she says. ”You are the broken one.”
They distance themselves from the others and she explains: ”Only a broken vase can let in the light.” She kneels before him, he raises her up with his hands. ”I should get a benediction from you,” he says and kneels in turn. The sisters have to help her to get him to his feet. The other priests see the pantomime of the whiteclad old nun and the young priest taking turns to kneel before each other. Her eyes are piercing and her low voice full of power when she insists that he shall bless her. When he takes her to a closetlike room for privacy it is not role play any longer. He is going to give this odd and saintly creature a benediction and next, when she has left or some other rainy day, he will solemnly but not soberly adress the issue of his priesthood.
(Utmaning: skriv om något trasigt)
fredag 17 juni 2011
Den knottriga
Vi hade varit och sett premiären på Hajen. O, vad otäckt! Jag och Barbro var glada att vi hade varandra när vi promenerade hem till mig för att dricka sangria och umgås.
– Vad är det här? sa Barbro som kom först fram till min dörr. Hon pekade på något som stod på golvet.
– En fruktkorg, sa jag besvärat.
Jag räknade på fingrarna. I arton månader nu hade Erik skänkt mig stora korgar från Druvans frukt- och konfektaffär med ojämna mellanrum. Som om han fick en ingivelse, bara. Jag låste upp och gick med korgen in i vardagsrummet. Där brukade korgarna få stå på ett satsbord. Sen gick jag skyndsamt till köket för att blanda sangrian. Barbro smög in i vardagsrummet men kom snabbt tillbaka.
– Har du prövat de här? frågade hon och höll fram två matt glänsande, mörkgröna, knottriga frukter.
– Är det det som är avokado? sa jag tveksamt. Nej, det har jag aldrig prövat. Men några gånger har jag fått kiwi. Det är gudomligt.
– Jag har sett hur man skär, sa Barbro, som redan hittat en kniv.
Förväntansfulla tog vi varsin tesked och lät dem glida genom det milt gröna fruktköttet. Öppnade munnarna för detta tropiska nya. Sänkte gommen mot tungan. Fadd och oljig smak utan minsta sötma. Vad i hela världen var detta för frukt? Barbro spottade ut i vasken.
– Det smakade ju ingenting! frustade hon.
– Kanske om man sockrar? föreslog jag försiktigt.
Jo, den gick ner med litet socker. Men aldrig, aldrig skulle vare sig Barbro eller jag köpa avokado på eget bevåg.
(Utmaning: skriv om en frukt)
– Vad är det här? sa Barbro som kom först fram till min dörr. Hon pekade på något som stod på golvet.
– En fruktkorg, sa jag besvärat.
Jag räknade på fingrarna. I arton månader nu hade Erik skänkt mig stora korgar från Druvans frukt- och konfektaffär med ojämna mellanrum. Som om han fick en ingivelse, bara. Jag låste upp och gick med korgen in i vardagsrummet. Där brukade korgarna få stå på ett satsbord. Sen gick jag skyndsamt till köket för att blanda sangrian. Barbro smög in i vardagsrummet men kom snabbt tillbaka.
– Har du prövat de här? frågade hon och höll fram två matt glänsande, mörkgröna, knottriga frukter.
– Är det det som är avokado? sa jag tveksamt. Nej, det har jag aldrig prövat. Men några gånger har jag fått kiwi. Det är gudomligt.
– Jag har sett hur man skär, sa Barbro, som redan hittat en kniv.
Förväntansfulla tog vi varsin tesked och lät dem glida genom det milt gröna fruktköttet. Öppnade munnarna för detta tropiska nya. Sänkte gommen mot tungan. Fadd och oljig smak utan minsta sötma. Vad i hela världen var detta för frukt? Barbro spottade ut i vasken.
– Det smakade ju ingenting! frustade hon.
– Kanske om man sockrar? föreslog jag försiktigt.
Jo, den gick ner med litet socker. Men aldrig, aldrig skulle vare sig Barbro eller jag köpa avokado på eget bevåg.
(Utmaning: skriv om en frukt)
torsdag 16 juni 2011
Svett och annan väta
Du har en annan sorts fukt i din hud. En som får mig att tänka på swimmingpools, gladrandiga gardiner. På Florida. Jag har aldrig varit där men jag vet vad en alligator är. Du öppnar munnen brett och ler mot mig. Jag känner svettdropparna bildas i pannans veck, dit aldrig solen tränger in. Om jag kunde släta ut pannan skulle den ha vita spindelbenssmala linjer. Jag ber att få låna din servett och torkar sedan av mig. Det blir torrt och snyggt en liten stund. Du ser förtrytsam ut. Det breda leendet är tack och lov borta. Jag utnyttjar respiten till att ta en klunk vin. Det är billigt och kallt. Jag skulle kunna dricka det som nyponsoppa men jag samlar mig och ställer ner glaset. Det pärlar litet grand i vätskan. Jag ser din saliv bilda droppar på tänderna när grinet kommer åter. Om du säger något kanske det stänker. I distraktion håller jag upp servetten, din servett. Du kan säga vad du vill nu. Jag är beredd. Jag räknar dollar, nej kronor; jag räknar svettdropparna som åter bryter fram, tar tag i servetten och kramar den.
– Nå? säger jag och för den redan fuktiga servettklumpen till hårfästet.
– Jag kan göra en bouppteckning för tretusen plus moms men vet du, den kan du enkelt göra själv. Du hittar formuläret på nätet. Se till bara att inte skicka in några bilagor, så är det färdigt inom en vecka.
Du ler igen men nu ser jag inte leendet som brett och bitskt längre. Du tar tag i min fria hand och klappar den lätt.
(Utmaning: skriv om något komplicerat)
– Nå? säger jag och för den redan fuktiga servettklumpen till hårfästet.
– Jag kan göra en bouppteckning för tretusen plus moms men vet du, den kan du enkelt göra själv. Du hittar formuläret på nätet. Se till bara att inte skicka in några bilagor, så är det färdigt inom en vecka.
Du ler igen men nu ser jag inte leendet som brett och bitskt längre. Du tar tag i min fria hand och klappar den lätt.
(Utmaning: skriv om något komplicerat)
onsdag 15 juni 2011
Om att befria
Om man vill befria någon kan man till exempel ge den personen en liten spade. Inget märkvärdigt, det räcker med en som är något större än en planteringsspade. Och så några frön. Solrosor och krasse. Högt och lågt. Och timjan och basilika, kanske oregano. Ni vet den där rörelsen när man sätter spaden i jorden och lyfter upp en koka. Den säregna doften som är bortom ruttenhet. Earth to earth, ashes to ashes.
Sen kommer väntan. Den är lång. Alla som i något syfte grävt i jorden vet att väntan kostar på. Ett är att ta det första spadtaget. Ett annat är att släppa de näpna fröna ett efter ett i det lilla diket man gjort med krattskaftet. Något helt annat är den förhoppningsfulla väntan på att torra frön ska spira. Det är tur att ogräset finns och ger sysselsättning, och vattenkannan. Det som händer nere i jordens täta mörker får man inte vara med om.
Det är inte samma väntan när man sitter utan klocka i en fuktig cell och undrar när torterarna kommer härnäst. Nej, det är en väntan som sliter och biter i hjärtat, för förhoppningens skull. Och när de sköra skotten till slut kommer gråter man ett par tårar och har svårt att skilja på krassen och solrosorna.
Men solrosorna är de som en gång ska resa sig högt över fängelsemuren, som guldglänsande periskop. Det ger makt. Man går i kriminalvårdens kläder som man alltid gjort och man har ingen aning om vad som händer utanför murarna – inte innanför heller, förresten – men man har sitt alldeles eget land.
Är det inte vad du kallar befrielse? Menar du naivt att man med parlamentariska eller utomparlamentariska metoder ska kämpa för de oskyldigt fängslades frihet? Även om man inte vet exakt i vilket fängelse de sitter, även om man aldrig någonsin kommer att lyckas? Har du aldrig sett en solros?
(Utmaning: skriv om att befria)
Sen kommer väntan. Den är lång. Alla som i något syfte grävt i jorden vet att väntan kostar på. Ett är att ta det första spadtaget. Ett annat är att släppa de näpna fröna ett efter ett i det lilla diket man gjort med krattskaftet. Något helt annat är den förhoppningsfulla väntan på att torra frön ska spira. Det är tur att ogräset finns och ger sysselsättning, och vattenkannan. Det som händer nere i jordens täta mörker får man inte vara med om.
Det är inte samma väntan när man sitter utan klocka i en fuktig cell och undrar när torterarna kommer härnäst. Nej, det är en väntan som sliter och biter i hjärtat, för förhoppningens skull. Och när de sköra skotten till slut kommer gråter man ett par tårar och har svårt att skilja på krassen och solrosorna.
Men solrosorna är de som en gång ska resa sig högt över fängelsemuren, som guldglänsande periskop. Det ger makt. Man går i kriminalvårdens kläder som man alltid gjort och man har ingen aning om vad som händer utanför murarna – inte innanför heller, förresten – men man har sitt alldeles eget land.
Är det inte vad du kallar befrielse? Menar du naivt att man med parlamentariska eller utomparlamentariska metoder ska kämpa för de oskyldigt fängslades frihet? Även om man inte vet exakt i vilket fängelse de sitter, även om man aldrig någonsin kommer att lyckas? Har du aldrig sett en solros?
(Utmaning: skriv om att befria)
måndag 13 juni 2011
Svarta naglar, änglahår
Man skulle kunna peta hans naglar under alla de långa timmar han ligger i dvala men han behöver sina händer, som ritar graciösa arabesker i luften. Han är svårstucken som en ungflicka, de numera magra armarna är giraffprickiga, stora lilablå fläckar.
Rakar sig gör han fortfarande själv, med apparat, noggrant och omständligt, på högra sidan av ansiktet. Ingen får hjälpa till. Då luggas det.
Varken överdrivet prydlig eller direkt sjaskig ska han gå ifrån oss. Om han möter någon på andra sidan får han väl gömma händerna bakom ryggen. Sitt silvervita änglahår instruerar han alltid personalen att kamma i en tjusarlock som frimodigt visar spåren av ärret på skulten och borde charma ljusvarelser såväl som bäraren av himmelrikets nycklar. Han charmade mamma en gång i tiden. Då låg han i skogshuggarkoja i veckorna och kom hem och tvagade sig på lördagseftermiddagen. Lärarinnan var för fin för honom, spådde farmor, men hon hade fel. Och så blev jag till, en blandning mellan stad o ch land, mellan ängel och intellektuell. Jag sitter vid hans sjuksäng och känner hans gener kvillra gensvar i mig. Femtio procent av mig är till hundra procent hans dotter. Jag har inte hans tro och inte hans lokalsinne men liksom han är jag skitig ibland, dock inte värre än att det går att skrubba av någorlunda vid högtidliga tillfällen.
(Utmaning: skriv om något prydligt)
Rakar sig gör han fortfarande själv, med apparat, noggrant och omständligt, på högra sidan av ansiktet. Ingen får hjälpa till. Då luggas det.
Varken överdrivet prydlig eller direkt sjaskig ska han gå ifrån oss. Om han möter någon på andra sidan får han väl gömma händerna bakom ryggen. Sitt silvervita änglahår instruerar han alltid personalen att kamma i en tjusarlock som frimodigt visar spåren av ärret på skulten och borde charma ljusvarelser såväl som bäraren av himmelrikets nycklar. Han charmade mamma en gång i tiden. Då låg han i skogshuggarkoja i veckorna och kom hem och tvagade sig på lördagseftermiddagen. Lärarinnan var för fin för honom, spådde farmor, men hon hade fel. Och så blev jag till, en blandning mellan stad o ch land, mellan ängel och intellektuell. Jag sitter vid hans sjuksäng och känner hans gener kvillra gensvar i mig. Femtio procent av mig är till hundra procent hans dotter. Jag har inte hans tro och inte hans lokalsinne men liksom han är jag skitig ibland, dock inte värre än att det går att skrubba av någorlunda vid högtidliga tillfällen.
(Utmaning: skriv om något prydligt)
lördag 11 juni 2011
Trubbel
Äntligen hemma. Äntligen hemma i det hus vi har ägt i en halvtimme och känt i ett liv. Det är knuttimrat och från 1814 och alla möblerna är kvar, ja, även köksredskapen och den mekaniska gräsklipparen. Vid proppskåpet och gasspisen är lappar med maskinskrivna instruktioner fastsatta med blå och guldfärgade häftstift.
Vi står i varsin köksdörr och ler mot varandra, bestämmer ordlöst att vi ska gå på upptäcktsfärd åt varsitt håll. Jag går ut i trädgården, klappar lökväxterna som ska hålla rådjuren borta och okända perenner. Man kan älska utan att veta. Ibland är det en förutsättning.
Du är uppe på den lilla övervåningen. Genom ett av de låga fönstren hör jag förtjusta grymtningar och enstaka utrop.
– Var är du? ropar jag.
– I Hedmans skrubben, säger du genom det öppna fönstret.
Dit hade vi aldrig fått gå. Det var det allra heligaste i paret Ströms torparstuga, dit skickades ingen fast allt var där: fotoalbumen, kassaböckerna, betygen och de gamla hattarna. Jag sa farväl till grönskan och försökte rusa upp men mötte dig i trappen tillsammans med ett stilla flöde av toner.
– En skivspelare? sa jag och du nickade. Du tog mig i famn och snurrade mig runt. När vi nått förstubron kom sången. Det var Monica bakom knastret och raspet, omisskännligt, ljuvt och laid-back och gräset var vadhögt när vi dansade runt i skymningen, nynnade och gjorde låten lagom queer:
”Da dadi damdida di da di da di... Ifrån den stunden blev den kvinnan dubbelt hatad.... da da di dam dida da även jag var ratad... da da di damdida... nej åt det gamla ska vi binda vackra kransar... dada di damdida da da dig har jag kär...”
Det är en brudvals som slutar med att den ena snubblar på den andras kjolfåll. Den slutar i ljuset från Hedmans skrubben, där 45-varvaren står och skrapar i tomme medan myggorna anfaller de hopslingrade människorna som nu har ett hus, ett litet hus som de ska förvalta i Ströms anda och göra nytt. Och vi ska jobba och älska och på kvällarna ska vi lyssna på jazz från den lilla resegrammofonen som står på ett sammetsklätt bord i skrubben och vi ska sätta upp lyktor och aldrig, aldrig ska vår trädgård bli vissen, mörk och kall.
(Med stulna rader från Olle Adolphsons visa ”Trubbel”)
(Utmaning: skriv om trubbel)
Vi står i varsin köksdörr och ler mot varandra, bestämmer ordlöst att vi ska gå på upptäcktsfärd åt varsitt håll. Jag går ut i trädgården, klappar lökväxterna som ska hålla rådjuren borta och okända perenner. Man kan älska utan att veta. Ibland är det en förutsättning.
Du är uppe på den lilla övervåningen. Genom ett av de låga fönstren hör jag förtjusta grymtningar och enstaka utrop.
– Var är du? ropar jag.
– I Hedmans skrubben, säger du genom det öppna fönstret.
Dit hade vi aldrig fått gå. Det var det allra heligaste i paret Ströms torparstuga, dit skickades ingen fast allt var där: fotoalbumen, kassaböckerna, betygen och de gamla hattarna. Jag sa farväl till grönskan och försökte rusa upp men mötte dig i trappen tillsammans med ett stilla flöde av toner.
– En skivspelare? sa jag och du nickade. Du tog mig i famn och snurrade mig runt. När vi nått förstubron kom sången. Det var Monica bakom knastret och raspet, omisskännligt, ljuvt och laid-back och gräset var vadhögt när vi dansade runt i skymningen, nynnade och gjorde låten lagom queer:
”Da dadi damdida di da di da di... Ifrån den stunden blev den kvinnan dubbelt hatad.... da da di dam dida da även jag var ratad... da da di damdida... nej åt det gamla ska vi binda vackra kransar... dada di damdida da da dig har jag kär...”
Det är en brudvals som slutar med att den ena snubblar på den andras kjolfåll. Den slutar i ljuset från Hedmans skrubben, där 45-varvaren står och skrapar i tomme medan myggorna anfaller de hopslingrade människorna som nu har ett hus, ett litet hus som de ska förvalta i Ströms anda och göra nytt. Och vi ska jobba och älska och på kvällarna ska vi lyssna på jazz från den lilla resegrammofonen som står på ett sammetsklätt bord i skrubben och vi ska sätta upp lyktor och aldrig, aldrig ska vår trädgård bli vissen, mörk och kall.
(Med stulna rader från Olle Adolphsons visa ”Trubbel”)
(Utmaning: skriv om trubbel)
fredag 10 juni 2011
Fredagen den 10 juni 2011
Vi bevakar med vördnad varje sömnapné du får. De är långa och många, i dagsljuset som målar dig så tilltalande ser du ut att redan ha passerat gränsen. Så drar du in, en lång snarkning.
Tillbaka hos oss.
Du är kolugn men inte inför döden. Du är den enda som inte kan tro att den hunnit ifatt dig nu. Du vaknar till, drar ett skämt och så åter ner i sömnen. Uppmärksammar inte att mobilen ringer men när du får den:
– Tjeena Hasse! Jo, jag mår bra, jag är omgiven av hela ungskocken... Joo... Nej. Jag ligger på sjukhus för att... för att... ja, just det. Det är väl bara ryggen som spökar ibland. Hjärntumören? Nej den har jag aldrig haft ont av. Vi säger så. Vi hörs!
En sekund senare kommer nästa snarkning. Jag vill prata fina avskedsord, böjer mig ner och viskar:
– Pappa, kommer du ihåg när vi var poeter tillsammans?
Dina isblå öppnar sig och det kommer med en förtrytsam snärt:
– Det har väl vi ofta varit!
Det kan ske när som helst, säger överläkaren. Du är på det sluttande planet. Men det verkar bara vara vi besökare som glider på det, ner mot ett farvältagande du inte alls är redo för. Det är komiskt. Du planerar murkel- och hjortronplockning, älgjakt och fisketurer långt sedan du slutat kunna gå till toaletten själv. Borde inte någon göra dig beredd? Vi. Eller läkarna. Eller någon från församlingen. Vinner man den där segerkransen som det står om i Bibeln ifall man inte hajade vad det var för lopp man sprang? Ditt ansikte mitt i apnén är som av Caravaggio. Visst når du målet. Du ska segra. Det vore så likt dig – att häpen få priset och långt senare förstå varför vi stod och vinkade strax före målgången.
(Utmaning: skriv om att vinna)
Tillbaka hos oss.
Du är kolugn men inte inför döden. Du är den enda som inte kan tro att den hunnit ifatt dig nu. Du vaknar till, drar ett skämt och så åter ner i sömnen. Uppmärksammar inte att mobilen ringer men när du får den:
– Tjeena Hasse! Jo, jag mår bra, jag är omgiven av hela ungskocken... Joo... Nej. Jag ligger på sjukhus för att... för att... ja, just det. Det är väl bara ryggen som spökar ibland. Hjärntumören? Nej den har jag aldrig haft ont av. Vi säger så. Vi hörs!
En sekund senare kommer nästa snarkning. Jag vill prata fina avskedsord, böjer mig ner och viskar:
– Pappa, kommer du ihåg när vi var poeter tillsammans?
Dina isblå öppnar sig och det kommer med en förtrytsam snärt:
– Det har väl vi ofta varit!
Det kan ske när som helst, säger överläkaren. Du är på det sluttande planet. Men det verkar bara vara vi besökare som glider på det, ner mot ett farvältagande du inte alls är redo för. Det är komiskt. Du planerar murkel- och hjortronplockning, älgjakt och fisketurer långt sedan du slutat kunna gå till toaletten själv. Borde inte någon göra dig beredd? Vi. Eller läkarna. Eller någon från församlingen. Vinner man den där segerkransen som det står om i Bibeln ifall man inte hajade vad det var för lopp man sprang? Ditt ansikte mitt i apnén är som av Caravaggio. Visst når du målet. Du ska segra. Det vore så likt dig – att häpen få priset och långt senare förstå varför vi stod och vinkade strax före målgången.
(Utmaning: skriv om att vinna)
torsdag 9 juni 2011
Handlarn i dalen
Elna tog varligt, nästan smekande, fram kaffeburken av näver och tömde dess innehåll på bordet. Ettöringar, tvåöringar och femöringar mest men också någon prasslande femma, rentav en tia. Det var en lisa att räkna, komma upp i oerhörda tal. Nu hade hon dansen på lördag där hon skulle traktera fiolen och David var med i dikningen åt Torvald. Sen! Sen skulle hon kunna komma och försiktigt breda ut femöringarna över handlarns disk. All glittrande metall! Hon skulle bli skuldfri i handelsbon.
Dansen gick i ett fläng. Hon spelade som om hon vore bergtagen av musiken men det var näverburken hon tänkte på. Veckan efter kom David hem med fem och sjuttiofem. Det var mer än tillräckligt.
De gick stolta båda två nerför backen mot byn. Hon hade ett nytt huckle, vit- och blårandigt, och David hade en nyvänd krage. Han rentav smekte henne med sin torra, spruckna hand. Till nätterna hade han en sorts salva. Ja.
Det var ett biträde i handelsbon men Elna propsade på att handlaren skulle komma ut.
– Vi vill komma ner på noll, sa Elna när han kommit.
– Vi får väl se, vi får väl se, sa handlaren och drämde näverburken i disken så att pengar flög åt alla håll.
– Äsch, bara ettöringar, sa han när Elna och David knäböjde för att samla skatten.
– Ettöringar är också pengar, sa Elna sammanbitet.
Hon mindes köldfrusna vinterdagar nere vid ån, ett öre för varje tvättat lakan. Nog representerar en ettöring ett värde.
De hängde över handlaren medan han räknade. Den ömsesidiga misstänksamhetens endräkt rådde.
– Hm, sa han till slut. Sjuttioåtta riksdaler och fyrtiofem öre.
Utan att vänta på något svepte han pengarna rätt ner i kassalådan men de visste att det var rätt. Fyra ettöringar saknades men det fick väl gå.
– Då ska vi se på skulden, sa han med blöta läppar, som han använde för att väta det beniga pekfingret som skulle bläddra i kreditboken.
– Aha! sa han. Femtionio riksdaler och trettiotvå öre!
Både Elna och David förlorade sig i drömmar om vad de skulle göra med nästan tjugo riksdaler. Laga skorstenen? Köpa en kviga? Spara till ålderdomen? Som två uppsluppna barn tittade de på varandra. Bara att ha så mycket pengar! De blev friare för varje andetag.
– Då tar jag fram den andra boken. Tillgodo. Och präntar där nitton och tretton. Gratulerar, mina kära. Nu dröjer det ända till vintern innan det sinat, det som ni har tillgodo.
Krossade gick de hem.
Det första de hade tänkt göra när de betalat sin skuld var att söka sig till handlaren i Jörn, åtminstone på vintern när det var lätt att färdas, så att de skulle slippa sitta i nätet hos handlaren i dalen.
– Oavsett om man står i skuld eller inte har man händerna och fötterna bundna, sa David.
– Hur kunde han bara ta våra pengar. Varför sa vi inte ifrån?
(Utmaning: skriv om att ha något tillgodo)
Dansen gick i ett fläng. Hon spelade som om hon vore bergtagen av musiken men det var näverburken hon tänkte på. Veckan efter kom David hem med fem och sjuttiofem. Det var mer än tillräckligt.
De gick stolta båda två nerför backen mot byn. Hon hade ett nytt huckle, vit- och blårandigt, och David hade en nyvänd krage. Han rentav smekte henne med sin torra, spruckna hand. Till nätterna hade han en sorts salva. Ja.
Det var ett biträde i handelsbon men Elna propsade på att handlaren skulle komma ut.
– Vi vill komma ner på noll, sa Elna när han kommit.
– Vi får väl se, vi får väl se, sa handlaren och drämde näverburken i disken så att pengar flög åt alla håll.
– Äsch, bara ettöringar, sa han när Elna och David knäböjde för att samla skatten.
– Ettöringar är också pengar, sa Elna sammanbitet.
Hon mindes köldfrusna vinterdagar nere vid ån, ett öre för varje tvättat lakan. Nog representerar en ettöring ett värde.
De hängde över handlaren medan han räknade. Den ömsesidiga misstänksamhetens endräkt rådde.
– Hm, sa han till slut. Sjuttioåtta riksdaler och fyrtiofem öre.
Utan att vänta på något svepte han pengarna rätt ner i kassalådan men de visste att det var rätt. Fyra ettöringar saknades men det fick väl gå.
– Då ska vi se på skulden, sa han med blöta läppar, som han använde för att väta det beniga pekfingret som skulle bläddra i kreditboken.
– Aha! sa han. Femtionio riksdaler och trettiotvå öre!
Både Elna och David förlorade sig i drömmar om vad de skulle göra med nästan tjugo riksdaler. Laga skorstenen? Köpa en kviga? Spara till ålderdomen? Som två uppsluppna barn tittade de på varandra. Bara att ha så mycket pengar! De blev friare för varje andetag.
– Då tar jag fram den andra boken. Tillgodo. Och präntar där nitton och tretton. Gratulerar, mina kära. Nu dröjer det ända till vintern innan det sinat, det som ni har tillgodo.
Krossade gick de hem.
Det första de hade tänkt göra när de betalat sin skuld var att söka sig till handlaren i Jörn, åtminstone på vintern när det var lätt att färdas, så att de skulle slippa sitta i nätet hos handlaren i dalen.
– Oavsett om man står i skuld eller inte har man händerna och fötterna bundna, sa David.
– Hur kunde han bara ta våra pengar. Varför sa vi inte ifrån?
(Utmaning: skriv om att ha något tillgodo)
onsdag 8 juni 2011
Transistorradion
Det var du som bekymrade dig. Du som räknade penningarna och bestämde att jag inte hade råd med en transistorradio.
– Det är så mycket som kan hända, sa du. Pannan kan gå, och varmvattenberedaren. Och endera året måste vi rödfärga huset.
– Rödfärg är då inte så dyrt, dristade jag mig till att säga. Rödfärg är fattigmansvara.
– Din fattigmansvara kostar hundra kronor hinken, invände du. Och ett hus är stort. Och Krona är i sin. Så att.
– Alla har radio, sa jag barnsligt. Alla har haft radio i decennier och den här går att ta med sig överallt!
Ja, jag var så barnslig så jag tog penningarna och for in till Lycksele och köpte den billigaste transistorradio jag kunde hitta. Bara för land- och sjöväderrapporten, Sommar och svensktoppen. En behändig sak. ”Farvattnen utanför Jären och Lista.” Vi hade långt till större vatten men sjöväderrapporten var poesi.
Först hade jag den i snickarboden. Gömde den barnsligt för dig. Men du listade ut att något var å färde när jag smög mig in i boden lagom till klockan ett varje dag i juli. En dag petade du av haspen med en sticka. Du stod i dörren, inte arg – det hade varit lättare – men bekymrad. Nu var du bekymrad för min eviga själ. Vi gick ju i kapellet varje söndag och på Strängmusikens övningar om onsdagskvällarna.
– Det finns radioandakter, sa jag.
– Ofrälsta statskyrkoprelater, sa du.
– Men musiken, Stina! sa jag.
Jag rattade in P2 och ur den lilla högtalaren tillrade Chopin som bäckvattnet här bakom. Du kunde väl inte bestämma dig i en hast för om det var ogudaktigt, för du gick.
– Jag är bekymrad, sa du vid trefikat. Vi har väl alltid fattat gemensamma ekonomiska beslut?
Där lät du som en politiker, om man kunde tänka sig en kvinnlig politiker. Jo. De fanns ju. I det fördolda.
– Om du nu ska börja... Och kon är i sin och allt, fortsatte du.
Då lät du som Stina igen.
– En ko, sa jag. Och transistorn är det första och det sista. Den kan ge båtnad även för dig. Det finns föredragen.
– När har jag tid att lyssna på föredragen?
– När du diskar!
Jag försökte låta så överbevisande som möjligt.
Tre veckor fick jag ha radion i snickarboden. Sen flyttade den in i salen. Du hade tagit fram en helknypplad duk som den fick stå på på ett litet bord med en besynnerligt formad björkvril. Du lyssnade liksom i smyg för det mesta. Jag visste aldrig på vad. Men en gång när vi satt båda två framför Sommar, som vi plägade – det var Torsten Ehrenmark som talade – sa du:
– Tänk att en sådan behändig tingest kan öppna världen för oss. Nu har man så mycket mer att bekymra sig för. Vår typ av lantbruk, till exempel, kommer att gå i graven långt innan vi är pensionsmässiga.
Men du sa det alls inte bekymrat. Du sa det med någon form av salighet. För ett ögonblick tänkte jag som jag tänkt förut att du kanske livnär dig på bekymmer. Att bekymren rentav är goda och bra för dig.
(Utmaning: skriv om att bekymra sig)
– Det är så mycket som kan hända, sa du. Pannan kan gå, och varmvattenberedaren. Och endera året måste vi rödfärga huset.
– Rödfärg är då inte så dyrt, dristade jag mig till att säga. Rödfärg är fattigmansvara.
– Din fattigmansvara kostar hundra kronor hinken, invände du. Och ett hus är stort. Och Krona är i sin. Så att.
– Alla har radio, sa jag barnsligt. Alla har haft radio i decennier och den här går att ta med sig överallt!
Ja, jag var så barnslig så jag tog penningarna och for in till Lycksele och köpte den billigaste transistorradio jag kunde hitta. Bara för land- och sjöväderrapporten, Sommar och svensktoppen. En behändig sak. ”Farvattnen utanför Jären och Lista.” Vi hade långt till större vatten men sjöväderrapporten var poesi.
Först hade jag den i snickarboden. Gömde den barnsligt för dig. Men du listade ut att något var å färde när jag smög mig in i boden lagom till klockan ett varje dag i juli. En dag petade du av haspen med en sticka. Du stod i dörren, inte arg – det hade varit lättare – men bekymrad. Nu var du bekymrad för min eviga själ. Vi gick ju i kapellet varje söndag och på Strängmusikens övningar om onsdagskvällarna.
– Det finns radioandakter, sa jag.
– Ofrälsta statskyrkoprelater, sa du.
– Men musiken, Stina! sa jag.
Jag rattade in P2 och ur den lilla högtalaren tillrade Chopin som bäckvattnet här bakom. Du kunde väl inte bestämma dig i en hast för om det var ogudaktigt, för du gick.
– Jag är bekymrad, sa du vid trefikat. Vi har väl alltid fattat gemensamma ekonomiska beslut?
Där lät du som en politiker, om man kunde tänka sig en kvinnlig politiker. Jo. De fanns ju. I det fördolda.
– Om du nu ska börja... Och kon är i sin och allt, fortsatte du.
Då lät du som Stina igen.
– En ko, sa jag. Och transistorn är det första och det sista. Den kan ge båtnad även för dig. Det finns föredragen.
– När har jag tid att lyssna på föredragen?
– När du diskar!
Jag försökte låta så överbevisande som möjligt.
Tre veckor fick jag ha radion i snickarboden. Sen flyttade den in i salen. Du hade tagit fram en helknypplad duk som den fick stå på på ett litet bord med en besynnerligt formad björkvril. Du lyssnade liksom i smyg för det mesta. Jag visste aldrig på vad. Men en gång när vi satt båda två framför Sommar, som vi plägade – det var Torsten Ehrenmark som talade – sa du:
– Tänk att en sådan behändig tingest kan öppna världen för oss. Nu har man så mycket mer att bekymra sig för. Vår typ av lantbruk, till exempel, kommer att gå i graven långt innan vi är pensionsmässiga.
Men du sa det alls inte bekymrat. Du sa det med någon form av salighet. För ett ögonblick tänkte jag som jag tänkt förut att du kanske livnär dig på bekymmer. Att bekymren rentav är goda och bra för dig.
(Utmaning: skriv om att bekymra sig)
måndag 6 juni 2011
Gabriella och Annelie
– Det är väl typiskt! utbrast Gabriella. Majs- och chiliwraps och tequila till midsommar.
Annelie tittade förvånat på henne. Mot vanan blev hon tvungen att säga emot väninnan.
– Det är väl allt annat än typiskt, sa hon.
– Joo, det är så typiskt osäkra svenskar att inte kunna hålla fast vid det svenska, utan suga i sig andra traditioner som svampar.
Annelie var inte säker på vad hon tyckte riktigt.
– En del kanske är typiska på det sättet, andra kanske är mer... mer matjessillstypiska. Liksom. Det är väl olika, det där.
– Typiskt. Du kan inte ha en åsikt. Måste gardera dig.
– Ja, men det är så olika.
– Det är inte mycket som är olika. I landet lagom går vi alla i skock.
– Till våra ensliga röda stugor med vita knutar?
– Ja, tänk om man satte upp kameror vid alla stugorna vid alla insjöarna! Man skulle få se hur alla packade upp samma grillbrickor vid samma tid och tände grillen för sent så att korvarna blev brända, år efter år samma beteende utan att dra lärdom.
– Vad du vet, sa Annelie bara. Hon ville inte bråka.
– Jag har alltid känt mig främmande här. Det är därför jag observerar så mycket som andra kanske missar.
– Där är i alla fall du också typisk.
– Vad menar du?
– Jag tror det är typiskt svenskt att känna sig som en bortbyting i något avseende.
– Äh! Det är det väl inte. Jag har skäl att känna mig utanför.
– Det har alla.
– Vart vill du komma?
– Jag vill inte komma någonstans. Det var du som började med wrapsen.
Gabriella blir arg.
– Å, det går inte att ha en vettig diskussion i det här landet! Alla är för konflikträdda. Var som jag! Var litet osvensk!
– Bingo! Osvensk. Det är väl ändå det svenskaste ordet av alla!
(Utmaning: skriv om något typiskt svenskt)
Annelie tittade förvånat på henne. Mot vanan blev hon tvungen att säga emot väninnan.
– Det är väl allt annat än typiskt, sa hon.
– Joo, det är så typiskt osäkra svenskar att inte kunna hålla fast vid det svenska, utan suga i sig andra traditioner som svampar.
Annelie var inte säker på vad hon tyckte riktigt.
– En del kanske är typiska på det sättet, andra kanske är mer... mer matjessillstypiska. Liksom. Det är väl olika, det där.
– Typiskt. Du kan inte ha en åsikt. Måste gardera dig.
– Ja, men det är så olika.
– Det är inte mycket som är olika. I landet lagom går vi alla i skock.
– Till våra ensliga röda stugor med vita knutar?
– Ja, tänk om man satte upp kameror vid alla stugorna vid alla insjöarna! Man skulle få se hur alla packade upp samma grillbrickor vid samma tid och tände grillen för sent så att korvarna blev brända, år efter år samma beteende utan att dra lärdom.
– Vad du vet, sa Annelie bara. Hon ville inte bråka.
– Jag har alltid känt mig främmande här. Det är därför jag observerar så mycket som andra kanske missar.
– Där är i alla fall du också typisk.
– Vad menar du?
– Jag tror det är typiskt svenskt att känna sig som en bortbyting i något avseende.
– Äh! Det är det väl inte. Jag har skäl att känna mig utanför.
– Det har alla.
– Vart vill du komma?
– Jag vill inte komma någonstans. Det var du som började med wrapsen.
Gabriella blir arg.
– Å, det går inte att ha en vettig diskussion i det här landet! Alla är för konflikträdda. Var som jag! Var litet osvensk!
– Bingo! Osvensk. Det är väl ändå det svenskaste ordet av alla!
(Utmaning: skriv om något typiskt svenskt)
söndag 5 juni 2011
Faster Hedda och farbror Teodor
Det var sista ransoneringssommaren efter kriget och bara kaffet var på kupong. Storasyster Elsa och jag var ensamma hemma, hon jobbade på pastorsexpeditionen och jag på tvätten. Efter två jobbiga veckor pustade vi ut en fredagskväll, sparkade av oss de trånga skorna och la upp fötterna. Om vi fick sitta och slöa så här ett par timmar, skulle vi kanske orka hitta på något roligt till aftonen. Elsa höll på att hälla upp teet när det ringde på dörren.
Där utanför var det ett mörker. Två ofantliga figurer helt klädda i svart stängde ute allt ljus. ”Ni har aldrig sett oss förr. Vi är faster Hedda och farbror Teodor från Skara,” sa den ena figurens mun. ”Vi är på resande fot genom landet.”
De båda kolosserna bökade sig in genom dörröppningen och släppte sin tunga packning. Detta var året då statens järnvägar lät vem som helst som kunde betala resa hur som helst för en billig penning i en månad. Många passade på att åka så långt som de aldrig åkt, som hit till garnisonsutposten i norr. I vårt torkrum hängde ännu fuktiga lakan omanglade efter den senaste gästen och kaffet var slut.
Faster Hedda och farbror Teodor åt förstås som lejon, slet och rev i tuggorna och tog hela tiden mer.
”Jo, det här var väl gott. För all del,” sa Hedda när hon ätit. Det skulle hon komma att göra efter varje måltid. Stolen var som en miniatyr under hennes breda bak.
Medsamma vi hade utfodrat våra okända släktingar gav vi oss ut för att tigga. I en timme fick vi sitta i förmaket hos Svärds för att så småningom pressa fram vår önskan: om möjligen en enda kaffekupong? om inte för mycket begärt? och kanske två uppsättningar lakan – bara till låns, förstås. Vi var dödströtta.
Det blev fler tiggarrundor. Faster Hedda och farbror Teodor stannade i nästan en vecka. De tyckte det var oartigt av pappa och mamma att vara borta. ”De är ute och reser, som ni,” sa Elsa. ”Fast de skrev i förväg och frågade om de kunde komma,” kunde jag inte låta bli att säga. Elsa nöp mig nedanför armbågen.
Jag ska aldrig glömma när kaffet släpptes fritt. Det var måndagen efter att faster Hedda och farbror Teodor lämnat oss. Samma dag kom också mamma och pappa hem till två uttröttade unga flickor. Jag fick till och med tårar i ögonen när jag beklagade mig men mamma sa bara att det inte var mer än rätt att släktingar fått njuta vår gästfrihet när pappa och hon gästat andra. ”Men ni är inte faster Hedda och farbror Teodor,” sa jag sammanbitet. De hade till och med fläckat Svärds sänglinne med något fett, såg Elsa och jag när vi bäddade ur.
(Utmaning: skriv om ett avbrott)
Där utanför var det ett mörker. Två ofantliga figurer helt klädda i svart stängde ute allt ljus. ”Ni har aldrig sett oss förr. Vi är faster Hedda och farbror Teodor från Skara,” sa den ena figurens mun. ”Vi är på resande fot genom landet.”
De båda kolosserna bökade sig in genom dörröppningen och släppte sin tunga packning. Detta var året då statens järnvägar lät vem som helst som kunde betala resa hur som helst för en billig penning i en månad. Många passade på att åka så långt som de aldrig åkt, som hit till garnisonsutposten i norr. I vårt torkrum hängde ännu fuktiga lakan omanglade efter den senaste gästen och kaffet var slut.
Faster Hedda och farbror Teodor åt förstås som lejon, slet och rev i tuggorna och tog hela tiden mer.
”Jo, det här var väl gott. För all del,” sa Hedda när hon ätit. Det skulle hon komma att göra efter varje måltid. Stolen var som en miniatyr under hennes breda bak.
Medsamma vi hade utfodrat våra okända släktingar gav vi oss ut för att tigga. I en timme fick vi sitta i förmaket hos Svärds för att så småningom pressa fram vår önskan: om möjligen en enda kaffekupong? om inte för mycket begärt? och kanske två uppsättningar lakan – bara till låns, förstås. Vi var dödströtta.
Det blev fler tiggarrundor. Faster Hedda och farbror Teodor stannade i nästan en vecka. De tyckte det var oartigt av pappa och mamma att vara borta. ”De är ute och reser, som ni,” sa Elsa. ”Fast de skrev i förväg och frågade om de kunde komma,” kunde jag inte låta bli att säga. Elsa nöp mig nedanför armbågen.
Jag ska aldrig glömma när kaffet släpptes fritt. Det var måndagen efter att faster Hedda och farbror Teodor lämnat oss. Samma dag kom också mamma och pappa hem till två uttröttade unga flickor. Jag fick till och med tårar i ögonen när jag beklagade mig men mamma sa bara att det inte var mer än rätt att släktingar fått njuta vår gästfrihet när pappa och hon gästat andra. ”Men ni är inte faster Hedda och farbror Teodor,” sa jag sammanbitet. De hade till och med fläckat Svärds sänglinne med något fett, såg Elsa och jag när vi bäddade ur.
(Utmaning: skriv om ett avbrott)
lördag 4 juni 2011
Vid tjärnen
Du går ner till tjärnen. Det är i midsommarnattens eviga skymning, när naturen drar ett lättjefullt andetag innan dygnet börjar om. Ur dyn växer de renaste näckrosor. Det är här de är rosa och står som pigga pistiller ur det blåbruna vattnet. Skogen står så tät runt tjärnen att horisonten är ett öga. Jag ser det, allt ser jag, skönheten i skogen och lugnet i dina steg när du banar väg genom ormbunkarna. Vad för dig till tjärnen just i kväll? Varför är det du som ska finna mig i min bedrövelse? Jag kommer att fråga dig många gånger och du säger alltid samma sak: en gammal kärlek förde dig till tjärnen och du fann mig för att kärleken skulle bli ny.
Du kommer genom ormbunkarna. Stadiga ben, litet hjulbenta, i gröna tretorn. Jag ligger invid vattnet, gulgröna spyor på min vita klänning som hasat upp. Inget förmår jag göra. Kanske kräkas litet mer. Du frågar inget, bara skyler mig och lägger en arm om min rygg, den andra under benen och lyfter. Jag vill vara kvar hos näckrosorna. Jag vill gå med dig. I stället svävar jag över riset, du hittar en väg till byn som inte går förbi festplatsen och stilla når vi din mammas vita hus. Där får jag ligga i en säng och du ställer en hink bredvid den, hushållspapper på nattduksbordet. Så ber du mig sova. Det är första gången jag hör din röst.
Jag tror jag hör den igen när jag vaknar på midsommardagens morgon men det är P1. Du sitter med din mamma och dricker kaffe. Jag svajar ut i köket och får te. ”Mår du bättre, hjärtat?” frågar mamman och jag viskar ”tack.” Så berättar ni samtidigt om när du blev full första gången. Det låter som Piff och Puff på julafton. Inte mycket vettigt går att höra men du inte bara spydde, verkar det som, utan var också dum och litet otidig. Sen skrattar ni väldigt gott. Säger att jag måste vara lilla Lena från Skäret, är det första sommaren eller andra jag är här? ”Första,” säger jag. ”Ja, varmt välkommen i byn,” säger din mamma. Du är blond med litet skyigt hår och har en stor prilla under läppen. Du tar mig upp på din moped och kör till vårt hus i utkanten av byn. Där lugnar du mamma och pappa, säger att vi lekt ringlekar hela natten, ”Vi gör så här,” säger du och så frågar du mig artigt om du kan komma och visa mig runt ordentligt någon dag. Någon dag blir varje dag den sommaren. Ja, det är ett litet minne från när jag var ung och drack för mycket första gången.
(Utmaning: skriv om skymning)
Du kommer genom ormbunkarna. Stadiga ben, litet hjulbenta, i gröna tretorn. Jag ligger invid vattnet, gulgröna spyor på min vita klänning som hasat upp. Inget förmår jag göra. Kanske kräkas litet mer. Du frågar inget, bara skyler mig och lägger en arm om min rygg, den andra under benen och lyfter. Jag vill vara kvar hos näckrosorna. Jag vill gå med dig. I stället svävar jag över riset, du hittar en väg till byn som inte går förbi festplatsen och stilla når vi din mammas vita hus. Där får jag ligga i en säng och du ställer en hink bredvid den, hushållspapper på nattduksbordet. Så ber du mig sova. Det är första gången jag hör din röst.
Jag tror jag hör den igen när jag vaknar på midsommardagens morgon men det är P1. Du sitter med din mamma och dricker kaffe. Jag svajar ut i köket och får te. ”Mår du bättre, hjärtat?” frågar mamman och jag viskar ”tack.” Så berättar ni samtidigt om när du blev full första gången. Det låter som Piff och Puff på julafton. Inte mycket vettigt går att höra men du inte bara spydde, verkar det som, utan var också dum och litet otidig. Sen skrattar ni väldigt gott. Säger att jag måste vara lilla Lena från Skäret, är det första sommaren eller andra jag är här? ”Första,” säger jag. ”Ja, varmt välkommen i byn,” säger din mamma. Du är blond med litet skyigt hår och har en stor prilla under läppen. Du tar mig upp på din moped och kör till vårt hus i utkanten av byn. Där lugnar du mamma och pappa, säger att vi lekt ringlekar hela natten, ”Vi gör så här,” säger du och så frågar du mig artigt om du kan komma och visa mig runt ordentligt någon dag. Någon dag blir varje dag den sommaren. Ja, det är ett litet minne från när jag var ung och drack för mycket första gången.
(Utmaning: skriv om skymning)
fredag 3 juni 2011
Mårran på fjället
I många månader hade jag väntat. Sett pappas gamla diabilder från Tarfaladalen, mäktig, isande, som något Mårran kysst. Lyssnat på en udda kassett från biblioteket med jojk. Kollat utrustningen detalj för detalj. Extra tältpinnar, Leukoplast, nödtändstickor.
Ellinor hade sagt ja. Redan när hon slutade tvåan hade hon sagt ja: hon skulle fjällvandra med mig när hon slutade trean. Med mig, bara mig. Från Abisko till Nikkaluokta, inte direkt Kungsleden utan en alternativ väg. Jag trodde mig inte om att få henne men jag trodde att jag skulle få henne för mig själv. Nu traskar jag här genom Tjäktja tillsammans med Ellinor, Beda och Kristin.
Ellinor är fin. Jag har tittat på henne sedan jag gick i nian, hon i sjuan men jag menar inte bara att hon är fin att se på. Hon kan gå tyst långa sträckor och man känner gemenskap med henne. Hon ringde en dag i juni från kursgården där hon sommarjobbar. Berättade om sina kamrater som så gärna ville fjällvandra.
Vad skulle jag säga? Så många förberedelser som kändes meningslösa. Myggvingeskira drömmar slitna i revor. Något slocknade.
Det är inget fel på Beda och Kristin. De är trevliga, högröstade göteborgskor med jargong. Går och tjattrar som på en skogsmullepromenad. Och verkar tycka om mig. Det är det inte alla som gör.
Visst blir Ellinor också en annan när de är med. Jag kan tänka mig att hon slits mellan mitt sätt att vara och deras. Hon är sådan, öppen, flexibel. Kanske bjöd hon med Beda och Kristin för att det kändes obehagligt att gå med mig ensam, en kille, trots att hon känner mig så väl. Kanske ville hon inte dras in i mitt allvar – det som en del tror är dysterhet. Jag blir som en Mårra bland de sociala, rör mig i utkanten med inåtvänd kylande längtan.
På kvällarna läser vi Tove Jansson. Det skulle vi aldrig ha gjort om vi varit ensamma, Ellinor och jag. Mumintrollen passar så bra på fjället, tycker Beda. Jag får vara glad att hon inte tagit med sig Plupp.
Tove Janssons böcker lär mig om Mårran, denna kyliga koloss av ensamhet. För var dag känner jag mig mer och mer som hon. Varje rörelse jag gör, varje ord jag säger utspelar sig i ett vakuum av meningslöshet. Och varje åtbörd skulle vara så annorlunda om det bara vore Ellinor och jag. Jag ser på de fnittrande flickorna mot den ljusa natthimlen. De ser ut som turistreklam och jag äts upp av köld.
(Utmaning: skriv om någon sällskaplig)
Ellinor hade sagt ja. Redan när hon slutade tvåan hade hon sagt ja: hon skulle fjällvandra med mig när hon slutade trean. Med mig, bara mig. Från Abisko till Nikkaluokta, inte direkt Kungsleden utan en alternativ väg. Jag trodde mig inte om att få henne men jag trodde att jag skulle få henne för mig själv. Nu traskar jag här genom Tjäktja tillsammans med Ellinor, Beda och Kristin.
Ellinor är fin. Jag har tittat på henne sedan jag gick i nian, hon i sjuan men jag menar inte bara att hon är fin att se på. Hon kan gå tyst långa sträckor och man känner gemenskap med henne. Hon ringde en dag i juni från kursgården där hon sommarjobbar. Berättade om sina kamrater som så gärna ville fjällvandra.
Vad skulle jag säga? Så många förberedelser som kändes meningslösa. Myggvingeskira drömmar slitna i revor. Något slocknade.
Det är inget fel på Beda och Kristin. De är trevliga, högröstade göteborgskor med jargong. Går och tjattrar som på en skogsmullepromenad. Och verkar tycka om mig. Det är det inte alla som gör.
Visst blir Ellinor också en annan när de är med. Jag kan tänka mig att hon slits mellan mitt sätt att vara och deras. Hon är sådan, öppen, flexibel. Kanske bjöd hon med Beda och Kristin för att det kändes obehagligt att gå med mig ensam, en kille, trots att hon känner mig så väl. Kanske ville hon inte dras in i mitt allvar – det som en del tror är dysterhet. Jag blir som en Mårra bland de sociala, rör mig i utkanten med inåtvänd kylande längtan.
På kvällarna läser vi Tove Jansson. Det skulle vi aldrig ha gjort om vi varit ensamma, Ellinor och jag. Mumintrollen passar så bra på fjället, tycker Beda. Jag får vara glad att hon inte tagit med sig Plupp.
Tove Janssons böcker lär mig om Mårran, denna kyliga koloss av ensamhet. För var dag känner jag mig mer och mer som hon. Varje rörelse jag gör, varje ord jag säger utspelar sig i ett vakuum av meningslöshet. Och varje åtbörd skulle vara så annorlunda om det bara vore Ellinor och jag. Jag ser på de fnittrande flickorna mot den ljusa natthimlen. De ser ut som turistreklam och jag äts upp av köld.
(Utmaning: skriv om någon sällskaplig)
torsdag 2 juni 2011
Myshörnan
Det är stans största hus, en herrgård nästan, åt utkanten till, numera med Statoilmack och en radhuslänga på avstyckad mark men trädgården är ännu lika stor och vild och kuperad. Jag låser bilen utanför grinden, vill promenera upp trots allt. Det är aklejatid och trädgården är som en tropisk korg. Skugga och ljus.
Hon är liten och har blivit rund. Hon öppnar sakta efter att ha beskådat mig länge genom titthålet i dörren. Sådant vet jag. Jag är van.
– Margot Östling, säger jag. Det är jag som ska sälja ert hus.
Det går bra på nedervåningen. Det går bra på övervåningen. Först när jag ska upp och inspektera vinden kommer minnena ifatt. Hon låter mig äntra den ensam. Svag i knäna, se. Jag kommer upp och det är precis som då, den svaga doften av damm och trä, ljuset från gavelfönstren. Till och med vår myshörna är helt intakt. Afghanska mattor, puffar och kuddar. Och böcker. Äcklet och Gentlemen och Bröderna Karamazov och Det andra könet och många, många fler. I staplar och i gamla ölbackar. Det enda som är noggrant avlägsnat är dina ”följeböcker”, de tjocka anteckningsböckerna du alltid skrev i. Alltid.
Vi skulle bli författare, sa du. Jag visade med mina tomma händer att jag ingen anteckningsbok hade. Du köpte mig en. En olinjerad, så att jag kunde skissa också. Den köpte du i Stockholm, den och vietnamesisk kola med rispapper om som man kunde äta. Och jag glömde alltid boken hemma.
– Du måste ha den med dig jämt, sa du. Intryck bleknar så snabbt.
Jag fick bäst betyg på mina uppsatser men var för tuktad – nu menar jag stilistiskt – för att kunna slänga mig ut på en författarbana. Du var vild, i alla fall halvvild, som aklejorna därute. Jag läste troget Äcklet från pärm till pärm och kunde inte säga något efteråt, du bläddrade än här, än där, sen skrev du flera sidor i följeboken.
Det blev praktisk filosofi först, för dig.
– Det värsta med att bli författare är att man måste vänta så länge på att få tillräcklig erfarenhet av livet, sa du.
Hade jag redan börjat ledsna? Var det därför jag valde ekonomlinjen och skaffade pärlhalsband? Kunde jag hemligen erkänna för mig själv att jag inte förstod Bröderna Karamazov?
Uppsala. Nya kamrater. Börssidorna. Livets verklighet. Du var också i Uppsala. Vi brukade träffas på Norrlands, allt glesare, och säga ingenting med några väl valda ord. Det intressantaste var att höra dig citera ur dina refuseringsbrev.
– De har i alla fall läst. Snart så, sa du.
När dina böcker började komma var det dock länge sedan vi slutat träffas helt och hållet. Jag köpte dina alster och klippte ut recensionerna ur tidningarna men gick inte på några signeringar och glömde ofta böckerna uppfläkta någonstans mitt i på glasverandan eller i bastun.
Försiktigt går jag nedför stegen från vinden. Ler och säger till fru Tallman:
– Det ser bra ut.
– Margot Östling, säger hon stilla. Du hette Norberg som ung. Förstår du inte att jag känner igen dig?
Jag rodnar oförmodat.
– Petter hälsar. Han ringde i morse. Då sa han att du kan ta vad du vill från myshörnan däruppe, helst alltihop. Vill du ta det nu?
Jag tänker på hans böcker som ligger runt omkring i min egen kåk och samlar fukt.
– Jag har redan en myshörna, säger jag.
(Utmaning: skriv om en epok)
Hon är liten och har blivit rund. Hon öppnar sakta efter att ha beskådat mig länge genom titthålet i dörren. Sådant vet jag. Jag är van.
– Margot Östling, säger jag. Det är jag som ska sälja ert hus.
Det går bra på nedervåningen. Det går bra på övervåningen. Först när jag ska upp och inspektera vinden kommer minnena ifatt. Hon låter mig äntra den ensam. Svag i knäna, se. Jag kommer upp och det är precis som då, den svaga doften av damm och trä, ljuset från gavelfönstren. Till och med vår myshörna är helt intakt. Afghanska mattor, puffar och kuddar. Och böcker. Äcklet och Gentlemen och Bröderna Karamazov och Det andra könet och många, många fler. I staplar och i gamla ölbackar. Det enda som är noggrant avlägsnat är dina ”följeböcker”, de tjocka anteckningsböckerna du alltid skrev i. Alltid.
Vi skulle bli författare, sa du. Jag visade med mina tomma händer att jag ingen anteckningsbok hade. Du köpte mig en. En olinjerad, så att jag kunde skissa också. Den köpte du i Stockholm, den och vietnamesisk kola med rispapper om som man kunde äta. Och jag glömde alltid boken hemma.
– Du måste ha den med dig jämt, sa du. Intryck bleknar så snabbt.
Jag fick bäst betyg på mina uppsatser men var för tuktad – nu menar jag stilistiskt – för att kunna slänga mig ut på en författarbana. Du var vild, i alla fall halvvild, som aklejorna därute. Jag läste troget Äcklet från pärm till pärm och kunde inte säga något efteråt, du bläddrade än här, än där, sen skrev du flera sidor i följeboken.
Det blev praktisk filosofi först, för dig.
– Det värsta med att bli författare är att man måste vänta så länge på att få tillräcklig erfarenhet av livet, sa du.
Hade jag redan börjat ledsna? Var det därför jag valde ekonomlinjen och skaffade pärlhalsband? Kunde jag hemligen erkänna för mig själv att jag inte förstod Bröderna Karamazov?
Uppsala. Nya kamrater. Börssidorna. Livets verklighet. Du var också i Uppsala. Vi brukade träffas på Norrlands, allt glesare, och säga ingenting med några väl valda ord. Det intressantaste var att höra dig citera ur dina refuseringsbrev.
– De har i alla fall läst. Snart så, sa du.
När dina böcker började komma var det dock länge sedan vi slutat träffas helt och hållet. Jag köpte dina alster och klippte ut recensionerna ur tidningarna men gick inte på några signeringar och glömde ofta böckerna uppfläkta någonstans mitt i på glasverandan eller i bastun.
Försiktigt går jag nedför stegen från vinden. Ler och säger till fru Tallman:
– Det ser bra ut.
– Margot Östling, säger hon stilla. Du hette Norberg som ung. Förstår du inte att jag känner igen dig?
Jag rodnar oförmodat.
– Petter hälsar. Han ringde i morse. Då sa han att du kan ta vad du vill från myshörnan däruppe, helst alltihop. Vill du ta det nu?
Jag tänker på hans böcker som ligger runt omkring i min egen kåk och samlar fukt.
– Jag har redan en myshörna, säger jag.
(Utmaning: skriv om en epok)
onsdag 1 juni 2011
Täck och otäck
Fabian är otäck. Om det är för att han har ärvt en otäck gen eller för att han varit med om något otäckt vet han inte. Han vet inte om sina gener – de var väl ganska normala, morsan och farsan, vad han kunde se. Han vet däremot att han var med om något otäckt när han var liten. Det går inte en dag utan att han inte tänker på det.
Fabian sitter och syr i en hyrestvåa i en stad neråt landet. Han syr kedjestygn och stjälkstygn och plattsöm och schattersöm. Det är första gången han syr schattersöm. Stjälkstygnen blir vackrare, mindre hackiga, än någonsin förr.
Anna är täck. Hon är ganska säker på att det beror på att hennes täcka fader betäckt hennes täcka moder. Hon tänker kort sagt inte mycket på det.
Anna sitter och syr i ett sommartorp i Bollnästrakten. Hennes stjälkstygn lämnar en del i övrigt att önska, linjerna blir inte så flödande, men helhetsintrycket är ganska bra.
Nu sträcker sig Fabian och Anna efter moulinégarn nummer 402, Fabian med vänster hand och Anna med sin högra. Om det inte vore så långt emellan dem skulle deras händer nudda vid varandra , kanske skulle de rycka till, måhända vakna upp inför vad de höll på med, kanske utbyta någon fras.
Man kan lätt se för sig hur Fabian och Anna för en stund lägger ifrån sig sina broderier, vandrar ut i den friska junikvällen och återigen förstulet smyger händerna mot varandra. Allt kan sluta i, säg, en smultronsöt kyss mellan den täcka och den otäcka. Men aldrig ska Anna få veta att hon kunnat lära sig sy finare stjälkstygn av Fabian. Aldrig ska Fabian ana att han stygn för stygn, färg för färg, syr i samma takt som en flicka som bor sjuttio mil bort.
Det enda som förbinder dem är att de båda prenumererar på Veckotidningen och just idag i brevlådan fått hem Veckotidningens broderipaket ”Älgko med kalv i motljus”. De kommer aldrig att mötas. Aldrig att blicka in i varandras outgrundligt djupa ögon. Aldrig att förnimma en igenkänningens rara rysning utefter ryggen. Men de kommer att ha samma textila konstverk på väggen.
(Utmaning: skriv om ett samband)
Fabian sitter och syr i en hyrestvåa i en stad neråt landet. Han syr kedjestygn och stjälkstygn och plattsöm och schattersöm. Det är första gången han syr schattersöm. Stjälkstygnen blir vackrare, mindre hackiga, än någonsin förr.
Anna är täck. Hon är ganska säker på att det beror på att hennes täcka fader betäckt hennes täcka moder. Hon tänker kort sagt inte mycket på det.
Anna sitter och syr i ett sommartorp i Bollnästrakten. Hennes stjälkstygn lämnar en del i övrigt att önska, linjerna blir inte så flödande, men helhetsintrycket är ganska bra.
Nu sträcker sig Fabian och Anna efter moulinégarn nummer 402, Fabian med vänster hand och Anna med sin högra. Om det inte vore så långt emellan dem skulle deras händer nudda vid varandra , kanske skulle de rycka till, måhända vakna upp inför vad de höll på med, kanske utbyta någon fras.
Man kan lätt se för sig hur Fabian och Anna för en stund lägger ifrån sig sina broderier, vandrar ut i den friska junikvällen och återigen förstulet smyger händerna mot varandra. Allt kan sluta i, säg, en smultronsöt kyss mellan den täcka och den otäcka. Men aldrig ska Anna få veta att hon kunnat lära sig sy finare stjälkstygn av Fabian. Aldrig ska Fabian ana att han stygn för stygn, färg för färg, syr i samma takt som en flicka som bor sjuttio mil bort.
Det enda som förbinder dem är att de båda prenumererar på Veckotidningen och just idag i brevlådan fått hem Veckotidningens broderipaket ”Älgko med kalv i motljus”. De kommer aldrig att mötas. Aldrig att blicka in i varandras outgrundligt djupa ögon. Aldrig att förnimma en igenkänningens rara rysning utefter ryggen. Men de kommer att ha samma textila konstverk på väggen.
(Utmaning: skriv om ett samband)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)