tag:blogger.com,1999:blog-62426685804173434742024-03-01T19:59:19.409+01:00marmoria"JAG SKRIVER INTE LITTERATUR,
JAG SÖKER MITT ANSIKTE
OCH FINGRARNA."
Gunnar Björlingmarmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.comBlogger1443125tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-48980602168389367532018-04-24T19:00:00.001+02:002018-04-24T19:00:46.132+02:00Larvighetens lov<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjYutJJcj6X6SdQI4LZXJW1mGLPa_xnB3IrMrlAEqRnEdFb5KeGutNgX0M6mWGLMdIRGvsOjmVRdmF2fKjLPZiBj4SVu-98K-VN1mI2QmQ6C9VHOLc_9r8xbZfL77eRmEMerpiOG0JHOhGS/s1600/FB_20161214_00_20_16_Saved_Picture.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="526" data-original-width="526" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjYutJJcj6X6SdQI4LZXJW1mGLPa_xnB3IrMrlAEqRnEdFb5KeGutNgX0M6mWGLMdIRGvsOjmVRdmF2fKjLPZiBj4SVu-98K-VN1mI2QmQ6C9VHOLc_9r8xbZfL77eRmEMerpiOG0JHOhGS/s320/FB_20161214_00_20_16_Saved_Picture.jpg" width="320" /></a></div>
<br />
<div style="font-weight: normal; margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;">Glöm
inte förpliktelserna mot din egen larvighet, mot vartenda skrymsle
av dig själv. Själv är jag femtiofyra år gammal och besatt av
dassböckerna, mina antologier med citat och roliga bilder. Jag kan
svara ”vet inte” på flertalet ja-och-nej-frågor om mig själv
(”Röker du?”, ”Jobbar du?”. ”Gillar du att vara ute i
naturen?”) Larvigt, eller hur! Och vips har jag lyckats göra mig
själv till larvighetsnorm. Det är också larvigt. </span>
</div>
<div style="font-weight: normal; margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="font-weight: normal; margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;">Även
om inte alla är så larviga som jag, har vi alla nån larvighet,
eller inkongruens, eller åtminstone lite irrationalitet, som egot
gärna och helst vill stuva undan och inte se. Tillåt inte det!
Världens överlevnad hänger på att vi var och en är öppna mot
totaliteten av våra jag för vad händer annars? Jo. det lärde vi
oss på tredje lektionen i psykologi: vi projicerar det undanstoppade
på någon annan. Person ställs mot person, grupp mot grupp och så
</span><i>kabang!</i><span style="font-style: normal;"> är det krig.
Och det vill vi inte ha. För vi har inga jordkällare att ha potatis
i längre och förresten skulle vi inom fem dar inte ens ha någon
potatis att förvara i våra icke-befintliga jordkällare heller.</span></div>
<div style="font-weight: normal; margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="font-weight: normal; margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;">Det
är upp till oss – larvighet och potatis eller fin fasad och ingen
potatis. Och den som anser att denna avhandling är förhastad i sin
slutsats är bara... fjantig. </span>
</div>
<div style="font-weight: normal; margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="font-weight: normal; margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;">(Utmaning:
</span><i>förpliktelse</i><span style="font-style: normal;">)</span></div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-18918824249148078232018-04-23T16:58:00.001+02:002018-04-23T16:58:31.807+02:00Mot himlen<br />
<div style="font-style: normal; font-weight: normal; margin-bottom: 0cm;">
Du valde med mig ett träd. I dess grenar hängde droppar som vi
krossade till fukt när vi segt och ovant klängde uppåt. Vi skulle
till himlen tyckte du och jag höll med, fast jag hela tiden visste
att jag bara ville nå en klyka, litet skymd, där jag kunde läsa
böcker och kanske dricka saft. Sommaren skulle komma snart med
grönska och myggor och lov. Det var nog att förbereda sig för men
du förberedde dig för himlen. Alltid var det på det sättet, du
siktade högre, och med din framgång kom också besvikelsen, över
oss andra och över ensamheten.
</div>
<div style="font-style: normal; font-weight: normal; margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="font-style: normal; font-weight: normal; margin-bottom: 0cm;">
Men himlen nådde du inte. Jag hade funnit min klyka och vilade
ryggen mot en grov gren när hela trädet både rasslade och mullrade
dovt, kvistar knäcktes och jag såg din lilla kropp dunsa tungt mot
marken. Jag kasade ner, försiktigt och snabbt, och fann dig med
brott på båda benen. Den sommaren blev konstig.
</div>
<div style="font-style: normal; font-weight: normal; margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="font-style: normal; font-weight: normal; margin-bottom: 0cm;">
(Utmaning: <i>sättet</i>)</div>
<div style="font-style: normal; font-weight: normal; margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-75697610573267011812018-04-22T18:39:00.001+02:002018-04-22T18:39:33.978+02:00Minou<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Mellan
människorna i rummet var det olika långt. Jag stod och samtalade
med en person av något kön och någon nationalitet men min energi
var riktad mot en kvinna i ett annat hörn, till synes oändligt
långt borta. Så brukar jag inte göra. Jag sätter en ära i att
koncentrera mig på den jag talar med. Allt annat är fruktansvärt
ohövligt. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Så
det är stor skillnad på BNI och BNP? hördes jag svara min
samtalspartner medan jag löpte risk att ådra mig en kraftig kronisk
skelning i mitt försök att hålla koll på den utvalda.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
pinsamma var att jag inte visste om jag sneglade för att jag ville
möta henne eller för att undvika. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Varför
rör man sig då med dessa två mått? fortsatte jag heroiskt.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
måste ha varit en man jag talade med. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Den
jag var riktad emot egentligen var kraftig, tjugofem år äldre än
jag och iklädd en blåaktig applicerad tunika och turban i samma
tyg. Det var också tjugofem år sedan jag sett henne sist. Hon såg
liksom följdriktig ut. Säkert hade hon stora, dallrande örhängen.
Det brukade hon ha då. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
tog några minuter. Jag vill tänka mig åtta minuter och nitton
sekunder, för det är den tid ljuset tar på sig mellan solen och
jorden. Samma tid – kanske – använde hon att tillryggalägga
sträckan på tjugofem meter mellan oss, vänligt utbytande ord med
dem hon passerade på vägen. Jag kände hennes varma hand mitt på
ryggen. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Amelia,
sa hon, minns du mig? Det lyser om dig!</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Och
om dig, Minou.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Jag
kunde inte låta bli att märka att hon inte tagit någon som helst
notis om personen som fortfarande stod och gafflade om sina trista
ekonomiska parametrar. Tvärtom förde hon mig med hjälp av
handflatan på ryggen värdigt undan några steg. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Så
lång tid... Jag hoppas du mår bra nu, viskade hon.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Nu
mår jag bra för det mesta. Jag hittar ibland boken av Andres
Chauenko och tänker att jag ska skicka den till dig men det blir
inte, för jag skäms så.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Jag
märker att jag talar hektiskt utan att andas och kinderna blir
varma. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Inte
ska du skämmas efter alla år. Du var ju sjuk.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Men
jag satte dig på pottkanten.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Mycket
vatten under broarna, min vän. Att gräva ned sig i det förflutna
är att vanhedra nuet.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Men
jag skulle så gärna vilja förklara. Visst, du vet att jag var
sjuk, men jag hade goda bevekelsegrunder inifrån mitt förvrängda
perspektiv.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
har jag alltid utgått från. Nu talar vi om något annat. Hur blev
ditt liv?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Jag
är lika gammal nu som hon var då. Känner mig fortfarande som en
barnunge. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Äh,
jag jobbar inte. Förtidspensionär hette det förr.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Bra.
Vad gör du när du inte jobbar, då?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Målar
lite. Binder lite böcker. Skriver ibland, sa jag mer och mer
slokörad.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Jag
insåg att jag nog borde ha undvikit, i alla fall. Kanske gått när
jag sett att hon var där. Jag var mitt i ett samtal jag otaliga
gånger haft i fantasin och verklighetsversionen blev det träigaste
träiga. Inifrån bubblan hörde jag mitt namn nämnas flera gånger.
Av henne, visade det sig, förstås. Jag tittade upp med min
oärligaste min och sa:</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Minou,
jag känner mig väldigt orolig i magen. Jag har IBS till råga på
allt. Ursäktar du?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Inget
rörde sig i hennes harmoniskt balanserade ansikte. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Självklart,
min vän. Det var roligt att träffa dig och Chauenko-exemplaret kan
du glömma.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Men
det har en fin dedikation!</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Hon
hade redan vänt sig om. Jag uppfattade inte vad hon sa men tror att
det var:</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
har jag så många.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">(Utmaning:
</span></span><i><span style="font-weight: normal;">sträcka</span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">)</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-50240085124566166742018-04-21T13:31:00.001+02:002018-04-21T13:31:30.334+02:00Vara spenat<br />
<div style="font-style: normal; font-weight: normal; margin-bottom: 0cm;">
Så skönt att tagga ner. Bella och Simon och Trine och mor satt och
vältrade sig i åsikter och hemskheter, sådär som vi gör, men jag
var bara där, som en krukväxt eller som spenat. Till slut sa mor
att jag då? Hade inte jag nån åsikt då och jag log. Du har aldrig
nån åsikt nuförtiden sa hon ilsket men det var inte riktigt sant.
Livet är stort och jag står i ständig korrespondens med det och
ibland är det lätt men ofta gör det ont och då är det skönt att
vara spenat. Gröna, rika blad som fladdrar lite i vinden men inte
uttrycker sig. Inte reagerar på det som kommer utifrån utan bara
tar hand om sin egen växt. Det här lärde jag mig av ett gudbarn
men jag har väl lagt till lite själv också. Man lär sig mycket av
gudbarn. Ge och ta är det med gudbarn. Man hjälper varandra att ta
hand om sin egen växt.
</div>
<div style="font-style: normal; font-weight: normal; margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="font-style: normal; font-weight: normal; margin-bottom: 0cm;">
(Utmaning: j<i>ag var bara där, som en krukväxt</i>)
</div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-24241157912813579742018-04-20T14:38:00.000+02:002018-04-20T14:38:50.552+02:00Första budet<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Hon
går i läsningen, Sofia. Det är på andra året, för hon fallerade
på första budet våren innan. Far ska inte komma på konfirmationen
den här gången. Skammen är för stor. Där hade hon stått i mörk
klänning med spets och så hasplat ur sig </span></span><i><span style="font-weight: normal;">Hedra
din fader och din moder... </span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">På
första budet! Alla kan första budet. Till och med småbröderna kan
det och som de har retats. Hela året. Och far har bestämt att samma
klänning ska hon ha, hon ska inte kostas på något vidare, fastän
hon ränt iväg säkert två tum eller tre sedan förra gången och
kjolen slutar nära knäna. Det är en pina och ett hån att vara
till. De andra flickorna – nya flickor nu, som stöter bort henne
fastän hon alltid gått klassen över... De andra flickorna kvittrar
om liljekonvaljer och lärkor men för henne har våren gått i
gömme. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Allt
var så enkelt. Hon skulle in till stan och tjäna, hade nästan en
plats. Nu har hon fått gå hemma och mocka skit och gräva gödsel,
nariga händer förstulet baddade med mjölk vid morgonmjölkningen.
Nu får hon vara glad om hon får plats som piga på trakten. De
okonfirmerade vill ingen ha och de dubbelkonfirmerade har det inte
lättare. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Med
sänkt blick går hon stigen hemåt. Sista läsningen har varit, på
söndag gäller det. Ut ur ett snår hoppar lillebror Sture. ”Sofia,
Sofia, den granna och den visa”, sjunger han. Sofia sätter sig ner
på marken, snyftar: ”Spara mig, jag är i nöd.” ”Räds du
prästen?” frågar brodern. ”Prästen är den snällaste snälla.
Han skulle ha givit mig betyg om han fått för domkapitlet. Det är
människorna jag räds. Det är som om vill de att jag ska förgås.”
Sture gnider sig om hakan. ”Du ska inte förgås. Ta det bara
varligt: </span></span><i><span style="font-weight: normal;">Du skall
inga andra gudar hava jämte mig</span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">.”
”Inte ger han mig första budet den här gången. Det vore grymhet.
Och vilket åtlöje jag skulle bli!” ”Det blir du ändå,”
säger Sture. ”Ja! Ack! Och huvet högre än de andra och kjorteln
uppe på låret nästan. Jag vill gå i sjön!” ”Nä, dit ska du
inte. Och mor har sömmat på klänningen i smyg...” Mer ser han
inte av systern. I ett huj har hon rest sig och ilat hem till torpet,
fallit på knä framför sin mor slagit armarna om hennes midja.
Modern smeker hennes huvud och viskar som hon viskat ett otal gånger
det senaste året: ”Se inte kan det vara stor synd att sätta
föräldrarna först!”</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">(Utmaning:
</span></span><i><span style="font-weight: normal;">läsning</span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">)</span></span></div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-90400873007339034292018-04-18T13:37:00.000+02:002018-04-18T13:37:41.997+02:00Brev från underjorden<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
kommer ett brev från underjorden, så fyllt av smärta och lidande
att jag inte kan svara med en gång, fastän det talar direkt in i
mitt eget lidande, som jag har känt det – känt, alltså
förnummit; känt, alltså varit förtrogen med. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Från
underjorden kommer det. Underjorden, den plats som tillhör en när
botten är nådd. Underjorden, den jord som kan läka, särskilt om
man påtar ner tomatplantor och såpört, sallat och julrosor. Det
gör brevskrivaren, och kan själv konstatera att hen faktiskt
blickar framåt, utifrån jordens perspektiv. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Flera
sådana vittnesbörd har nått mig denna korta vår. Hon som skulle
sälja kolonilotten när hennes bästa vän dog i julas berättar att
hon krattade i fyra och en halv timme igår. Ordet ”lycka” kan
hon ännu inte säga men hon lyser av den när vi träffas sent i
kvällen. ”Livet vinner” viskar hon och ser genast ut som om hon
försagt sig. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Man
ska vara försiktig med orden. Orden i sig kan döda det som växer
fram när våra händer bringar växt och näring. Är det också
därför jag inte svarar omedelbart? I myllan, med myllan, jordiga
händer, får vi erfara utan att behöva utsäga den esoteriska
hemligheten att </span></span><i><span style="font-weight: normal;">sorgen
och glädjen, de vandrar tillsammans... </span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">–
en vacker 1600-talspsalm. Sjung den stilla i täta stämmor, inte för
den som i nuet är betryckt, utan tillsammans med människor som
hunnit lägga väg mellan sig och sorgen, tillägnat sig perspektiv,
för det är ord som kan vara farliga.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Försiktigt
luktar jag på brevet för att känna om brevskrivarens odlingsmödor
lämnat spår. Jag märker dock ingenting men när jag vänder upp
och ner på kuvertet trillar tre frön ut. Är det några av de
tomatfrön hen själv fermenterat och torkat i höstas? Åter faller
blicken på brevets starkaste ord: </span></span><i><span style="font-weight: normal;">vi
behöver inte visa upp oss i vår nakenhet för att höra till, vi är
mångfasetterade och en enda skimrande ruta räcker antagligen för
att både ge och få lyster att sprida sig. </span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">De
står inte på slutet, utan i början. Så kan en text om djupaste
lidande vara en bringare av hopp. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">(Utmaning:
</span></span><i><span style="font-weight: normal;">perspektiv</span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">)</span></span></div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-60105887608304259702018-04-17T13:50:00.001+02:002018-04-17T13:50:31.078+02:00Möte<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Hon
mindes så väl att förra gången, på Manfreds bröllop, hade hon
uppfattat Joakims hand som slemmig. Kraften i ett taktilt minne, som
sitter i i åratal. Det var så starkt att hon nu bävade i flera
minuter inför det oundvikliga, att skaka hand igen. Men när
ögonblicket kom och hon tog hans smala hand i ett underligt
tånggrepp stod verkligheten upp och trängde igenom hennes äckel.
Förvisso var handen närmast plaskblöt av svett, och han tittade
henne inte i ögonen, men slemmig var inte förnimmelsen, inte ens
kladdig. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
visade sig att de var de enda rökarna. De var de enda rökarna och
festen var lång. Han gick ut för att vara ifred, det var tydligt,
och hon störde honom inte till en början där han stod flera meter
in i skuggorna, glöden som en vaggande fyrboj. Strängt taget var
det samma sak för henne. Hon satt på trätrappen, hittade andning
och ekvilibrium. Rökning kan vara substitut för så mycket. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Redan
efter andra ciggen strök han faktiskt förbi henne in i lokalen.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Vi
är stora nog att låta bli med det här båda två, sa han, vänd
mot dörrposten.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Hon
visste inte om han hörde hennes ”Mmmm”.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Nästa
gång frågade hon in i skumrasket:</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">När
började du med det här, då?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Svaret
kom så sent att hon slutat vänta på det.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Jag
minns inte när. Det var ingen viktig händelse för mig.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Vad
är viktigt?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Jag
är ganska intresserad av mitt jobb. Och några andra grejer. Jag är
väl nörd. Du då?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">För
mig är det absolut viktigaste att vara öppen mot ögonblicket. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Hon
hade inte lust att säga vad hon sysslade med. Själv var han läkare,
sa han. Kardeolog. Forskade mest, just nu.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Jag
älskar kliniskt arbete men patienterna är inte bekväma med att jag
vaggar. Och att jag har svårt att se rakt på dem. Jag har
autistiska drag.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Och
lyckats bli läkare! utbrast hon, kanske dumt.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Ja.
Det har räddat mig. På ett sätt var jag underbarn. Läste in det
mesta av medicinprogrammet på gymnasiet. Men jag har fått tampas
med mig själv. Lära mig förstå hur människor funkar. Fortfarande
är det tröttande att vara bland folk.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Som
nu. Du kunde vila nu och så pratar vi istället.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Nej,
med dig går det bra. Det kanske har med den där ögonblicksgrejen
att göra. Sånt där är skitsvårt för mig att förstå men jag
mår bra av det.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Av
vad?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Av
flum.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">De
bytte telefonnummer innan kvällen var slut. Hon fann sig vänta
flera dagar, ville verkligen träffa honom igen. Hon hade gjort ett
fynd av den beskaffenhet hon uppskattade mest: hade fått se att det
aparta inte är mindre normalt än det normala. Efter en vecka ringde
hon upp. Samtalet gick direkt till svararen. ”Jag kommunicerar
helst per sms,” sa han där. Givetvis. Men hon visste inte vad hon
skulle skriva. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">(Utmaning:
</span></span><i><span style="font-weight: normal;">slemmig</span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">)</span></span></div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-11872005516956895472018-04-16T18:16:00.001+02:002018-04-16T21:47:14.258+02:00Micro laboratory<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">She
remembers their first quarrel after getting married. Not what they
quarrelled about but the insight that breaking up no longer was an
option. Maybe that was why she looked shit scared in most of the
wedding photographs. She remembered the pleasant weight of the arcane
and absolute promises. This controversy was the first touchstone.
They were lying side by side in mute discord, silence heavy in the
room, and the solution was not to part but to go further in.
Transform into unity. Marriage as the micro laboratory for...
paradise, perhaps? For a state where universal connection is the
norm, not strife. Where you turn to your fellow being with respect,
inquiry and trust. And say... what? She cleared her throat.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Baby,
I understand that you...</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">It
took a quite long time, stolen from precious sleep, but they
navigated this new cosmos with utter care and when they were done,
they understood each other's position better and she was sure they
would resolve the issue. For marriage is buying time. Until death do
us part. Every little bit doesn't have to be sorted out at once. They
kissed and when she woke up in the morning the bond was already
stronger. She still had to put up defenses against ideas of being
”one flesh”, her way of felling part of him was not related to
converging, but to converting the space between them. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Now
he is no longer there. She is surprised that her first thought on the day of his death is of that disagreement a long time ago. She doesn't
feel as if she has become half of something, nor that the
meaningful space they have created between them is gone. Yes, she
feels lonely but not bereft. When she weeps it is partly in gratitude
for a hidden universe they have shown each other.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">(Utmaning:
</span></span><i><span style="font-weight: normal;">äkta hälft</span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">)</span></span></div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-31929830549536124542018-04-14T14:08:00.002+02:002018-04-14T14:08:55.688+02:00För seriös<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Hals
över huvud har jag bestämt mig för att Martina är läcker. Hon
sitter längst inne i hörnet, har inte sagt särskilt mycket och har
en lång hals. När vi alla troppar av från Dovas får jag sällskap
med henne till tunnelbanan. Vi är de enda som inte cyklar. Det är
förbluffande folktomt. Våra steg ekar. Hon är tyst även nu och
jag känner mig ivrig. Så långt är det inte till tunnelbanan och
så tur har jag väl inte så att hon ska ut mot Västerort. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Du
säger inte mycket, du.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Nej.
Jag övar.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Övar
på..?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Vad
känner du till om buddhismen?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">De
fyra ädla sanningarna! Den åttafaldiga vägen! Mahayana, Theravada,
Vayrana! </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Man
har väl läst religionshistoria. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Ojdå!
Ja, jag övar på den åttafaldiga vägen. Vägen ut ur lidandet.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Jag
tänker litet. Sanningen att säga har jag inte alldeles aktuellt för
mig vad det har för innebörd, det jag nyss hasplat ur mig. Jag
tänker litet till, sen säger jag:</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Och
det här handlar om rätt tal?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Just
det!</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Och
det innebär att hålla käften?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Ganska
ofta! ler hon. Du kanske minns vad Buddha sa om rätt tal? Innan man
säger något, ska man tänka efter om det är sant, om det är
nödvändigt att säga och om det är vänligt. Tre lätta
checkfrågor.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Vi
går tysta och ganska långsamt. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Mycket
hålla käften blir det, säger jag efter ett kvarter.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Mycket.
Särskilt i början.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Och
du är i början?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Alldeles
i början. Alltid.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Jag
tittar på hennes profil. Läcker är hon men för seriös för mig i
det här livet. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Var
bor du?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">I
Hässelby, säger hon med förvåning i rösten.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Då
ska vi åt samma håll.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Jag
ser för mig en resa utan att ett ord blir sagt. Nå, det kunde vara
värre. Jag får i alla fall titta på hennes hals. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">(Utmaning:
</span></span><i><span style="font-weight: normal;">sagt</span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">)</span></span></div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-72990979394500904402018-04-12T16:10:00.003+02:002018-04-12T16:10:52.289+02:00På Blocket<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Jag
annonserade ut min unga make på Blocket sent en kväll.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Fick
du något svar, då?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Tjugo
inom ett dygn! Så jag tog ner annonsen.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Vem
fick honom, då?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Äh.
Jag behöll han.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Du
ändrade dig alltså?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Ja.
Om han var så populär var det ju bara att ha kvar han.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm; margin-left: 1.25cm;">
<i><span style="font-weight: normal;">Manlig
och snygg person strax under 40 säljes för 10 000 (kan disk. vid
snabb affär). Bra benstomme, fina tänder, något hudutslag här och
där. Medellängd, medelbegåvad, med medelinkomst. God tröstare,
duktig i köket, jämn i humöret. Ev. byte mot aluminiumkanot. </span></i>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-weight: normal;">(Utmaning:
</span><i><span style="font-weight: normal;">svar</span></i><span style="font-weight: normal;">)</span></div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-81256963149649069112018-04-10T18:52:00.002+02:002018-04-10T18:52:50.310+02:00I kuvösen<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Vi
sitter på Copperfields vid Fridhemsplan, en pub som ingen tycker om
men som vi ofta går till, för den kan härbärgera stora sällskap.
Ann-Catrine har berättat, anekdotiskt och distanserat, om en
liftning när hon nästan blev våldtagen i en långtradarhytt mellan
Huskvarna och Jönköping. Hon hade slagit föraren i skrevet med
knuten näve, klättrat ner och sprungit. Än så länge är det bara
Ann-Catrine, Frida och jag. Hon dominerar, Ann-Catrine – utan att
veta om det, skulle jag tro. Nu berättar hon att hennes pojkvän i
England bestämt sig för att tillbringa sommaren i Australien, utan
henne. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Du
låter så käck! utbrister Frida.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Och?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Hur
mycket distans tål en relation? I vår ålder? Tänk om han hittar
någon?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Jag
litar på Jason.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Tänk
om </span></span><i><span style="font-weight: normal;">du</span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">
hittar någon, flikar jag in.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Vi
blir tysta, smuttar på våra öl. Det snackas en del om Ann-Catrine.
Att hon kanske inte är så trogen. Hon rör sig så fritt och vilt,
att det är svårt att säga. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
är obegripligt, säger jag dröjande, att du inte är rädd.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Rädd
för vaddå?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">För
våld. För svek. För det ohyggliga. För mig framstår du som en
fullständigt orädd person.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Ingen
är orädd, säger Frida plötsligt och intensivt. Vad </span></span><i><span style="font-weight: normal;">är
</span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">du
rädd för, Ann-Catrine?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Ann-Catrine
lutar sig bakåt i stolen, verkar tänka efter. Nu sitter hon inte
längre på en scen.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Jag
vet att jag inte är rädd för att dö, säger hon.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Ingen
av oss ställer någon följdfråga. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Jag
är litet rädd för fysisk smärta. Och så är jag mycket rädd för
fattigdom.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Hon
rodnar nu, kämpar med sina ansiktsdrag, och i samma stund kommer Tor
och Joakim och Susanna. Stämningen försvinner. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Frida
och jag får sällskap till Stora Essingen sen i natten. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Fattigdom?
säger vi till varandra. Fattigdom!</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">I
virveln av sommarjobb och CSN är vi alla lika panka, vi
medelklassbarn som träffats ute på Frescati. Det är självklart.
Lika självklart som uteliv och dyra elektroniska prylar, lika
självklart som att föräldrar och släktingar sticker till en slant
då och då, fast det sällan nämns. Inte heller nämns det att vi
utbildar oss till jobb som säkert kommer att ge oss ganska bekväma
liv. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Fattigdom!</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
är som om någon sagt n-ordet eller klätt av sig naken på bordet. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
är nog det ungerska, funderar Frida.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
ungerska?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Ja,
Ann-Catrines farfar och farmor kom hit från Ungern femtisex. Vad ska
jag säga, hon härstammar från ett riktigt land, inte en sån
här... kuvös.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Vi
stiger av 56:an vid Essingetorget och jag traskar ensam den lilla
biten mot Bergsmarksvägen. Frida har i ett slag gjort både
Ann-Catrine och sig själv liksom nya för mig. ”Det ungerska.”
”Kuvös.” Jag suckar så djupt att en annan nattvandrare vänder
sig om. Min eventuella världsvana känns provinsiell och jag ser
bara bristande överblick, utblick hos mig själv. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">(Utmaning:
</span></span><i><span style="font-weight: normal;">obegripligt</span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">)</span></span></div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-24419865801235377802018-04-09T09:28:00.000+02:002018-04-09T09:40:19.364+02:00Nyhetsuppläsaren ba<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
kommer mest på våren, att nyhetsuppläsaren ba: </span></span><i><span style="font-weight: normal;">”Och
nu över till något heeelt annat” </span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">och
så, alldeles i slutet av sändningen, en blåsippa som vaggar i vind
eller några ankungar som tultar efter sin förälder, för de vet –
nyhetsredaktionerna, inte ankungarna – att tittarna brukar
efterlysa </span></span><i><span style="font-weight: normal;">positiva
nyheter</span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">
och det kommer de ihåg då, på vårsidan, och stoppar in något
sånt där, precis som om vi vore barn eller debila, precis som om
det tar för mycket på krafterna – vilket det antagligen gör –
att gräva fram en </span></span><i><span style="font-weight: normal;">riktig
</span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">positiv
nyhet, något inom politik eller ekonomi, och precis som om det inte
vore ett hån mot oss i de norra delarna av landet, som fortfarande
sitter med nästan en meter snö och blir lika arga på
sörlänningarnas vårtecken som på Postnord och
sjukhusnedläggningar.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">(Utmaning:
</span></span><i><span style="font-weight: normal;">något annat</span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">)</span></span></div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-32068560768977747832018-04-08T13:06:00.003+02:002018-04-08T13:06:42.815+02:00Per Mogesjö från Avanza<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
är nästan inte ens höst men planeringen för mikrobiologieventet
drar igång, en kollaborerad grej men andra relevanta aktörer. Vi
träffas i Ludocs lokaler, strama stolsryggar, grått linne. Fjorton,
femton pers. Jag åker på att föra minnesanteckningar. ”Minne”
och ”jag” är inte en strålande kombination, jag hastar hem i
blå sensommarkväll för att skriva medan jag fortfarande kan tyda
kollegieblockets krumelurer. Mer än så är det inte: jag har varit
på ett möte och har varit den som hållit i pennan. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">I
höjd med S:t Eriksplan kommer sms:et. Det är från en okänd. ”Jag
vet inte vad jag har för intryck av dig men jag vill ge uttryck för
att du har gjort avtryck i mig.” En koll mot närvarolistan från
kvällen – lite krångligt, eftersom den också finns i telefonen –
ger vid handen att avsändaren är en Per Mogesjö från Avanza. Jag
har ingen bild. Blå kavaj? Men främst har jag ingen bild av mig
själv. Varit på ett möte. Hållit i pennan. Det är allt. Vad kan
den här Mogesjö ha uppfattat, upplevt? Jag känner mig obehagligt
sårbar, som en eremitkräfta som berövats sitt skal. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
”<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Jag
sa ju ingenting!” tänker jag och märker sen att jag också messat
det. Dessa horribla apparater som flyttar in och blir en del av oss. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
blir en messchatt som sträcker sig in på nästa dygn, ett
sporadiskt samtal i skrift medan jag skriver ut anteckningarna,
mejlar iväg dem, dricker honungsvatten och klipper kattens klor. Per
är inte så fyndig som han verkade på det första messet, han är
en sån där aurasnubbe, new age-ig, vibrerar efter en viss
frekvens... Jag har aldrig varit någon sådan ens såhär nära
förr. Underligt nog känner jag mig mindre hudlös. Han gör en
numerologisk läsning av mitt namn och allt stämmer: jag är rädd
för närhet, vill dö i skogen och älskar djur. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Men
jag är inte imponerad. Konstigt att Avanza har en sån i sin
ledningsgrupp. De vet väl inte om det. Att han är sån. Vad som
fört oss samman måste vara att vi var de som kom med stora privata
världar in till det där rummet, vi bara satt och låtsades
intresse. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">När
dagen bräcker är även mitt intresse för Per Mogesjö till ända.
Artigt skriver jag att jag ska gå till sängs. Påslakanet ett mjukt
pansar mot yttervärlden men jag känner mig underligt ny. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">(Utmaning:
</span></span><i><span style="font-weight: normal;">intryck</span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">)</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-13305746666432438892018-04-07T14:52:00.003+02:002018-04-07T14:52:29.766+02:00Lägga saker på brickor<br />
<div style="font-weight: normal; margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;">Jag
ägnar mig åt att lägga upp saker på brickor. Frikadeller, lite
sås, en hög med ris. På huvudet har jag en hätta, i vilken jag
samlar mitt sträva hår. Engångshandskarna är lätta, nätta.
Ibland leker jag att jag utför en operation på en patient med
blodsmitta. Det blir mycket lek på mitt jobb, som är urtråkigt men
intensivt. Som idag: exakt sju frikadeller, sjuttiofem milliliter
sås, ett mått ris. Det ska vara gjort på sex och en halv sekund.
Nästa person har hand om salladen. Den efter plastar in. När jag
inte leker, övar jag på att inte spänna ryggen. Jobbskorna från
Scholl som trygga pölar, ur dem växer min tunga lekamen. Det är
svårt att slappna av i ländryggen och axlarna samtidigt som man
räknar frikadeller. Att skjuta brickan till nästa station frestar
på, hela överkroppen skjuvas i sidled. De försökte med löpande
band men det blev fler misstag då. Såsslabb på brickorna. Avdrag.
De fick montera ner hela skiten. Nu skjuter vi själva. Mänskligare.
När jag gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet fick jag höra
att jag kunde bli vad som helst. Håkan borde bli doktor och Maria
lärare men jag, jag kunde bli vad som helst. Jag kan inte invända.
Det här är vad som helst. På torsdag är månaden över. Då åker
jag igen, till Indonesien den här gången. Jag är vad som helst,
var som helst, när som helst, tills pengarna tar slut. Då ägnar
jag mig åter åt att lägga saker på brickor, leka och öva på att
inte spänna mig. </span>
</div>
<div style="font-weight: normal; margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="font-weight: normal; margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;">(Utmaning:
</span><i>invända</i><span style="font-style: normal;">)</span></div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-77975732461242871982018-04-06T13:06:00.003+02:002018-04-06T13:06:34.288+02:00Hundra händer håller<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Jag
får ett brev. En mystisk bok. Jag skriver av i regnet. Hur snabbt
jag än kan pränta, upplöses texten när bläcket far bort i
rännilar. I mina händer bara vått och hopklumpat papper i en vag
nyans av blått. Jag skriver på. Så drömde jag i natt och alla
andra nätter. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Min
börda är min, du har din. Jag är satt att foga ord och du att bära
världen. En annan odlar potatis och någon vårdar oss när
skymningen kommer. På tröskeln sitter någon annan. Hon stöter
gurkmeja, ingefära, vitlök och anis. Moderniteten säger fri
rörlighet av personer, varor, tjänster men vi vet alla att det är
svårt att plötsligt lägga av vårt ok, byta det mot någon annans.
Det kallas identitet. Det är också modernt och det går djupt. I
våra städer bor vi sida vid sida men de vi gärna träffar, bryter
bröd och vilar med, är de som är som vi. Herdarna för sig,
hantverkarna på sin kant. Som om vi inte alla vore beroende av alla
de andra. Inte minst du som bär världen. Inte minst du. Risgrynen
från fältet, skorna av kossornas hud. Hundra händer håller dig,
stöttar dig som stöttar. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">(Utmaning:</span></span><i><span style="font-weight: normal;">
Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en
text baserad på meningen. Du bestämmer själv hur trogen
ursprungsmeningen du vill vara. Dina tankar och din inspiration är
det viktiga. Berätta gärna vilken bok du valt.</span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">)</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">(Jag
valde meningen ”Would he now, this minute, change his life for
hers, give her the world and pick up her pestle and mortar?”</span></span><i><span style="font-weight: normal;">
</span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">ur
Jeanette Wintersons </span></span><i><span style="font-weight: normal;">Weight</span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">,
som enligt baksidestexten handlar om Atlas som vill komma undan sitt
evighetsuppdrag att bära världen)</span></span></div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-87664694979460844572018-04-05T08:38:00.001+02:002018-04-05T08:38:59.551+02:00Supa<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Varför
blev det slut med Anton, egentligen?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Vi
söp inte så bra tillsammans. Jag söp och mindes, han söp och
glömde bort.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Men
med Markus, då?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
minns jag inte längre. Han söp ju inte alls.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">(Utmaning:
</span></span><i><span style="font-weight: normal;">mindes</span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">)</span></span></div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-24708294570752302412018-04-01T18:37:00.000+02:002018-04-01T18:37:01.367+02:00Förändring<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Han hämtade henne sen hos hennes mor
och de vandrade tysta den svagt belysta gångvägen hemåt. När de
var framme vid sin port sa han prövande: ”Saker ska förändras.”
Hon såg förvånat på honom och han tillade: ”Om du vill,
förstås. Bara om du vill.”</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Ja, han hämtade henne sen, som hon
hade bett honom att göra. ”Mitt barn. Hämta mitt barn,” hade
han tänkt och också sagt till henne. ”Som om hon inte törs sätta
ens en tidsgräns mot sin mor,” hade han fortsatt i tanken men han
hade inte sagt det, visste inte hur det skulle sägas på hennes
språk. Så hade deras liv tillsammans blivit, litet kargt och
mycket lyckligt, eftersom de inte hade ett enda språk som var
gemensamt.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
När han hämtade henne sen, efter
samtalet med John på McDonalds i Alvik, var han så uppfylld att det
kändes som om han andades stora bubblor. ”Vad var det han hade att
säga?” frågade hon gällt när de kommit hem. Han tog tag i
hennes händer. ”Hon slår honom,” viskade han. ”Blir John
slagen av sin fru?”gläfste hon överraskat. Han la fingret för
munnen men hon tog över och hade på en minut avgjort att John
skulle flytta hem till dem. Han hade vetat det, att hon inte skulle
stå ut med att John led. ”Tack!” mumlade han mot hennes tinning.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
(Utmaning: <i>hämtade</i><span style="font-style: normal;">)</span></div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-32158560153656633232018-03-30T14:55:00.003+02:002018-03-30T14:55:38.252+02:00x-antal-år<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
som gör mig förtretad med mitt jobb, är att här går jag med en
enkel, sliten, piassavakvast. Jag har gjort det i åratal, vart
tredje år får jag en ny men den gör mig lika arg varje dag. Jag
minns introduktionskursen för x-antal-år-sen, som min dotter brukar
säga. Allt var så hi-tech! Hissar och ventilationsschakt, elsystem
och kommunikation. De tog oss överallt. Man kände att det var ett
särskilt ställe man skulle jobba på. Men det var den enda dan. Sen
dess har jag gått med min kvast, förflyttat mig tre gånger per
pass mellan observationsdäcket på 86:an och toppdäcket på 102:an
och tillbaka igen. Båda ska sopas två gånger. Det är som ett
beting. De är inte knussliga på det sättet. När man är färdig
går man hem.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
som gör mig trött på mitt jobb är utsikten. Jag är förstås ett
proffs, jag fokuserar på golvet, ser var det är i mest akut behov
av sopning, ser också hur jag och min kvast smidigt ska röra oss
mellan de många besökarna, men ändå får man ofrivilligt många
små glimtar av utsikt under en dag och alla bråddjup gör mig matt.
Jag har inte lyckats vänja mig på x-antal-år – tvärtom tycks
det bekomma mig mer och mer illa. Blicken sugs nedåt mot gatornas
rätvinkliga raster, under de mörka timmarna som ett oändligt,
deprimerande grytunderlägg av ljus; i dagsljus ett flimrande myller,
som att se något pixelbrusigt från en annan planet på tjockteve.
Mot slutet av dagen har det där myllret, det som egentligen bara är
bilar, människor, blivit ett med gatan, med gatorna, och inget är
längre vinkelrätt, utan gatan med sin rörelse ormar lojt uppåt
och neråt, åt väster och åt öster, gatan gör det, alla gatorna,
de blir en levande väv och jag sjunker, sjunker mot den och förmår
ibland inte sopa klart. Jag vill stöta upp allt jag svalt, en ginger
ale och ibland lite fast food. En hand greppar om hjärtat när jag
tänker på att jag måste hit igen i morgon. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Ingen
vet om detta och inget är det att göra åt. Jag har åtta år till
pensionen. Gått här i x-antal-år. Hur skulle jag kunna byta?
Överallt är allt sånt här automatiserat. Jag måste vara tacksam
att mina chefer bara tänker på ventilationssystemet och sånt.
Tacksam för kvasten. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">(Utmaning:
</span></span><i><span style="font-weight: normal;">gatan med sin
rörelse</span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">)</span></span></div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-10915045432822971512018-03-28T13:05:00.000+02:002018-03-28T13:05:20.383+02:00När du skrattar<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjmvYdZhu6b0O2LQo3EkqZvXSZFXfrbv-oCtTmeQVu-X5B3tFrB4fSaWx8hLzdoJKaEf5-puk9bqz0HRRyHIPeN_fsQ_ELBf4ZE3TR-oKqJDhh9H3tJf7vrYTQbRMke6Uve8v-dgcK9V2qL/s1600/00+chimp.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="360" data-original-width="480" height="240" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjmvYdZhu6b0O2LQo3EkqZvXSZFXfrbv-oCtTmeQVu-X5B3tFrB4fSaWx8hLzdoJKaEf5-puk9bqz0HRRyHIPeN_fsQ_ELBf4ZE3TR-oKqJDhh9H3tJf7vrYTQbRMke6Uve8v-dgcK9V2qL/s320/00+chimp.jpg" width="320" /></a></div>
<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">När
du skrattar kan en inte se hur gammal du är, bara att du använt de
åren väl. En kan inte ana de sorger du haft, bara att du inte
fastnat någonstans i det som gått och övergått i något annat.
När du skrattar kan en inte göra annat än att möta dig där, i
skrattet. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
är ett absurt beteende, att skratta öppet och gränslöst, ett
beteende som ingen civilisation rår på. Skrattet, gråten,
orgasmen, den intensiva smärtan för oss tillbaka till ett
urstadium. I det kan vi inte ljuga. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Jag
skrattar lättast med er som storsint delar sitt djupaste med mig.
Med er kan jag vara primat. Ta och ge. Plocka loppor, ge banan. Vi
svingar oss med meningar och inte lianer nuförtiden men i grunden är
det vad vi gör: sitter på marken och godmodigt putsar varandras
päls. Avslappning-i-trygghet. Klara skratt. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">(Utmaning:
</span></span><i><span style="font-weight: normal;">skratta</span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">)</span></span></div>
<br /><br />
(<i>Jag har bestämt mig för att öva på att använda "hen" och "en". Språkligt är jag konservativ och jag tycker inte att det är estetiskt men ideologiskt är jag för...</i>)marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-27169572469124518292018-03-26T15:33:00.000+02:002018-03-26T15:33:08.437+02:00Passa på<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Jag
kommer hem till mamma framåt kvällen igen. Ritualerna: en puss, en
sväng till kaffebryggaren, ostrukna mått. Vid den här tiden har vi
båda ätit och det är dags för litet kaffe på maten. Det går
inget kaffe hemma hos mig längre och min pressobryggare har setts
mögla vid ett tillfälle.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Vi
för ett samtal på hög nivå, kastar oss i trapetserna under
kupolen, men det är bara jag som får svindel. Vi pratar om den
tyske tenoren på teve som är kusin till både henne och mig.
Badutflykten med skolbarnen på mars' kallaste dag, som hon var
tvungen att avvika från i förväg, eftersom hennes krämpor inte
tillåter att hon sover i tält. Hur mycket hon ska sälja det
överblivna potatismoset för. Och, som alltid, hennes evigt
förestående resa till Boden. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Så
många gånger har hon varit på väg, sovrumsgolvet är fullt med
kassar och väskor, svarta hål för användbara saker som behåar,
fjärrkontroller, pass och telefoner. Färden faller alltid på att
morfar, som ska skjutsa henne, inte har någon telefon. Men nu byter
hon ämne igen:</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Chandrikas
pappa har passat på!</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Passat
på att göra vad?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
skrev de inte. Det står bara att han passat på.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Men
du är väl aldrig ute på skype längre?</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">De
sms:ade faktiskt.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Efter
litet övervägande ger hon mig telefonen. Där står det: ”Dear
Mum, We wish to tell you that Chandrika's father has passed on.”
Mamma har svarat: ”Good!” Hur ont det än gör mig att Mr. Herath
inte längre är bland oss, har jag svårt att hålla mig för
skratt. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
är långt över midnatt hos dem men när jag kommer hem ringer jag
Chandrika direkt. Sånt här är alltid känsligt. De vet att hon har
blivit åldersförändrad på sistone men magnituden av det har jag
hållit ifrån dem. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Mr.
Herath passade på att gå över gränsen en tidig morgon, efter
morgonvattnet. Hans sista ord var ”veneva!” – ”jag kommer!”.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">(Utmaning:
</span></span><i><span style="font-weight: normal;">kommer</span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">)</span></span></div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-10635580125155510542018-03-25T14:23:00.002+02:002018-03-25T14:23:39.488+02:00Vill inte<br />
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-weight: normal;">Det
har blivit mörkare i vårt hus och mamma och pappa går så
försiktigt. Bara inne hos Eliud är det ljust, ljust, ljust, där
han ligger i sin sjukhussäng, omgiven av droppställninar, toastol,
rullstol och lyft och alla möjliga andra saker. Hela huset är en
dunkel förstuga till hans rum och genom den går många, många
människor varje dag. Alla som kommer ringer på, låser upp och
ropar ”hej”. Tre miljoner gånger om dan. Lika många besök från
avancerad sjukvård i hemmet som från hemtjänsten. Mamma tycker att
jag ska fortsätta ha kamrater hemma! Jag är knappt hemma själv.
Det vet jag inte om de märker. De kanske får ett barn som dör och
ett som är knarkare. Inte för att jag direkt knarkar men man provar
ju grejer. </span>
</div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-weight: normal;">På
morgnarna är jag hemma. Vi brukade ha så fina frukostar. Nu slängs
det fram en fil, en ost, ett bröd och flingor. Det är som om ingen
orkar med det levande nu när Eliud ska dö. </span>
</div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-weight: normal;">När
Eliud blir bättre ska vi åka ut till Rullsand, allihopa, säger
mamma liksom dovt och skär en skiva ost. Det blir väl fint, Minna.</span></div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-weight: normal;">Eliud
ska dö, säger jag.</span></div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-weight: normal;">Vi
ska alla dö, säger mamma som en maskin.</span></div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-weight: normal;">Eliud
blir inte bättre. Eliud ska dö.</span></div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-weight: normal;">Så
säger du inte om din bror som kämpar, fräser pappa.</span></div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-weight: normal;">Jag
får ett ryck, vill skrika ”dö, dö, dö, dö” så att de vaknar
upp, men det är inte värt det. </span>
</div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-weight: normal;">De
har slutat säga till mig att gå in till Eliud och säga hej då men
idag tvekar jag faktiskt vid hans dörr. Det vore som att stiga in på
ett sjukhus för de bortslängda och hopplösa. Jag får ett nytt
ryck och pussar handen, trycker den mot dörren. </span>
</div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-weight: normal;">Jag
är fjorton år. Jag har annat att göra än att sakna en bror. Jag
har ett stort ”vill inte” i mig och det skymmer allt som var jag.
Den här gången stoppar jag ner ett par rena trosor i ryggan och en
fräsch topp. Jag vill inte vara här på nätterna ens. Mitt ”vill
inte” vill inte det. Det vill festa och vara tomt.</span></div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-weight: normal;">(Utmaning:
</span><i><span style="font-weight: normal;">bättre</span></i><span style="font-weight: normal;">)</span></div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-22039100578772831902018-03-24T15:45:00.003+01:002018-03-24T15:45:36.181+01:00Som en måne<br />
<div style="font-style: normal; font-weight: normal; margin-bottom: 0cm; orphans: 2; widows: 2;">
<span style="color: #333333;"><span style="font-family: Times New Roman, serif;"><span style="font-size: small;">Du
är cyklisk. Så är vi kanske alla, kvinnor mest, sägs det, men jag
märker det på dig för att du är min lagvigde. Ingen har jag
tillbringat så mycket tid med som med dig. Jag kan din andning när
du sover och den ger rytm till mina drömmar. Du stiger upp så
stilla, långt före mig. Det enda jag märker är att drömmarna
planar ut på den nivå där de befinner sig. De djupa drömmarna
lodar på och de ytliga glömmer jag. Du känner också min andning.
Inte en gång har du klagat på att jag snarkar men du kan imitera
mig exakt. Och när du tycker, av min andning, att det är dags för
mig att lämna sömnen lägger du dig bredvid mig och ler. Och ja,
jag vaknar av det. Sen sticker du till mig en kopp mörkt kaffe och
en bit rostbröd. Smulor i sängen. Det kan det vara värt och du
berättar om dagen. Vad Trump har sagt och Mazi Uche Mefor, att
termometern visar fem och om vi har något gemensamt att ta hand om. </span></span></span>
</div>
<div style="font-style: normal; font-weight: normal; margin-bottom: 0cm; orphans: 2; widows: 2;">
<br />
</div>
<div style="font-style: normal; font-weight: normal; margin-bottom: 0cm; orphans: 2; widows: 2;">
<span style="color: #333333;"><span style="font-family: Times New Roman, serif;"><span style="font-size: small;">Genom
detta samtal tonar leendet ut på ditt ansikte. Månen, brukar jag
tänka på. Som en måne som går igenom hälften av faserna inom
loppet av ett par minuter. Sen är du i nedan, jag ser inte bakom
ditt vackra ansikte hur nästa leende föds i mörkret, men jag ler
mot det som jag vet ska komma. </span></span></span>
</div>
<div style="font-style: normal; font-weight: normal; margin-bottom: 0cm; orphans: 2; widows: 2;">
<br />
</div>
<div style="font-style: normal; font-weight: normal; margin-bottom: 0cm; orphans: 2; widows: 2;">
<span style="color: #333333;"><span style="font-family: Times New Roman, serif;"><span style="font-size: small;">(Utmaning:
<i>Ta en bok. </i><i>Välj en slumpmässig mening i mitten av boken.
Skriv en text baserad på meningen. Du bestämmer själv hur trogen
ursprungsmeningen du vill vara. Dina tankar och din inspiration är
de viktiga. Berätta gärna vilken bok du valt.</i>)</span></span></span></div>
<div style="font-style: normal; font-weight: normal; margin-bottom: 0cm; orphans: 2; widows: 2;">
<br />
</div>
<div style="font-style: normal; font-weight: normal; margin-bottom: 0cm; orphans: 2; widows: 2;">
<span style="color: #333333;"><span style="font-family: Times New Roman, serif;"><span style="font-size: small;">(Jag
plockade meningen ”The smile eased itself off her face, and she
looked at him gravely for a moment more.” ur boken <i>Stoner</i> av
John Williams från olästa hyllan)</span></span></span></div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-37076125029111612822018-03-23T08:32:00.000+01:002018-03-23T08:32:04.591+01:00Vänta<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">En
pappa vet att när hans stumpa inte orkar gå lika fort, eller
stannar och tittar på fjärilar och blåbärsblom, ska han inte bara
vänta tills hon kommer ifatt, utan de ska stå och titta litet när
hon kommer fram eller prata med låga röster, tills stumpan har
vilat benen. En mamma, vad vet hon? Hon låter i alla fall ungen gå
först, för hon litar på att ungen hittar. Själv är mamman rädd
för att gå vilse i skogen. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Allt
det här tänker hon på, hon som är stumpa och unge, när hon
kravlar över hygget i skogsmaskinernas kratrar bakom farbrorn, som
bara väntar tills hon precis kommit fram. Sen sätter han iväg
igen. Hon börjar bli sur. Hon är inte ens säker på att hon vill
ha knäck längre. Han sa att hon skulle få knäck om hon följde
med upp i skogen och hon tyckte det lät knäppt, litet knäckknäppt,
för det finns ju inte knäck i maj. Så hon hängde med. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Farbrorn
är snabbare än hon men inte van i skogen, det märks. Han har gått
i en stor halvcirkel, hon behöver bara snedda litet så är hon inte
på vägen där de träffades, utan på stigen som går rakt nerför
skogsbacken till hennes hus. Hon byter kurs så snabbt att hon inte
ens vet att hon bestämt sig. Snart är hon på riktig skogsmark igen
och börjar springa, för farbrorn ropar ”Vänta! Vänta!” bakom
henne och hon har ganska mycket samvetskval. Ju mer farbrorn skriker,
desto snabbare springer hon, för det är svårt att känna
samvetskval och springa samtidigt. Nu ser hon huset. Mamma vid
tvättvindan. Lakan som sväller som stora, vita flaggor. Hemma.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">(Utmaning:
</span></span><i><span style="font-weight: normal;">vänta</span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">)</span></span></div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-34072090750499041582018-03-22T09:21:00.002+01:002018-03-22T09:21:24.793+01:00Fragment<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
här är en berättelse som inte kan berättas. Den handlar om
människor som dog långt innan vi föddes. Den handlar om dig och
mig. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Vi
tog bort panelen i köket i torpet. Det var oundvikligt under
omständigheterna och ganska roligt, framför allt när vi uppdagade
att gamla tidningar var del av isoleringen mellan de frilagda
stockarna. Som fint tunnbröd var det ligninhaltiga papperet och i
bitar. Sällan fick vi fram hela sidor men även fragmenten var
roliga att läsa. Till mat- och kaffepauserna frambar vi våra bästa
fynd och läste för varandra, om grisauktioner och kungörelser, en
spännande historia om en dam som förlorat sin hatt...</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Tiokaffe,
tisdag. Du har en alldeles särskild uppsyn och bär något
försiktigt i bygghandskarna, som en arkivarie eller en äggtjuv. Du
har stått vid västra väggen, jag har hållit på vid diskbänken,
ändå har du ingenting yppat om ditt fynd: ett alldeles äkta brev!
Till någon som bott i huset. Det är i trasor och slamsor men verkar
hålla ihop. Panelen får vila. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
här papperet är av god kvalitet och tål vårt pusslande. Till
middagen, med några pauser för halvhjärtat arbete, är vi färdiga.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm; margin-left: 1.25cm;">
<i><span style="font-weight: normal;">Käre
Johan,</span></i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm; margin-left: 1.25cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm; margin-left: 1.25cm;">
<i><span style="font-weight: normal;">Tack
för ditt brev av den 8:e augusti. Någon matsändning har jag dock
inte sett till men jag tackar dig ändå av hjärtat. Månne är det
alltför vågat att skicka paket. Kineserna stjäla som skator. </span></i>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm; margin-left: 1.25cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm; margin-left: 1.25cm;">
<i><span style="font-weight: normal;">Vi
äro nu i Dienzhao, en mycket liten by långt utanför Louvang. Här
har Pastor Martinsson utfört ett mycket gott arbete med att upprätta
en missionsstation. (oläsligt) att sprida evangelium. </span></i>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm; margin-left: 1.25cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm; margin-left: 1.25cm;">
<i><span style="font-weight: normal;">Vi
togo oss hit på märkligast möjliga sätt: på en flotte byggd av
uppblåsta getmagar. kan du tänka dig. Det var en riktigt bekväm
(oläsligt) kinesiska. Men det är ett svårt språk, som du förstår.
Att läsa och skriva är inte att tänka på för mig men jag kan nu
hålla en enkel predikan och föra människor till Jesus. Dock är
kinesen av en envis och otillgänglig konstitution. Det säga alla. </span></i>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm; margin-left: 1.25cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm; margin-left: 1.25cm;">
<i><span style="font-weight: normal;">Johan,
vad du skriver är otillbörligt, och det vet du så väl av egen
kraft. Vi hade möjlighet att träffa våra val och gjorde också
det. Mitt världsliga liv har jag lämnat. Jag tänker ej längre på
gårdar och ägodelar och min hängivenhet och (oläsligt) riktad
enbart mot Jesus. Jag ber dig, för min skull, att upplåta med att
skriva mig om du inte kan slå dessa griller ur hågen. Jag kan inte
läsa sådant och Pastor Martinsson kunde rentav förbjuda vår
korrespondens. </span></i>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm; margin-left: 1.25cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm; margin-left: 1.25cm;">
<i><span style="font-weight: normal;">Framför
mina kära hälsningar till församlingen och till dina föräldrar.
Mina egna föräldrar skrev jag till i jåns.</span></i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm; margin-left: 1.25cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm; margin-left: 1.25cm;">
<i><span style="font-weight: normal;">Frid,</span></i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm; margin-left: 1.25cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm; margin-left: 1.25cm;">
<i><span style="font-weight: normal;">Din
syster i Herren,</span></i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm; margin-left: 1.25cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm; margin-left: 1.25cm;">
<i><span style="font-weight: normal;">Stina
Adolfsson.</span></i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm; margin-left: 1.25cm;">
<br />
</div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-weight: normal;">Datumet
längst upp på papperet har trasats sönder. Med uppammande av god
vilja kan man uttyda ”Dienzhao”. Tidningarna är dock från 1922.</span></div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-weight: normal;">Han
kan ju inte ha lagt in det i väggen på en gång!</span></div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-weight: normal;">Han
kanske blev ledsen och ville bli av med det genast.</span></div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-weight: normal;">Han
levde ogift alla år och dog gammal och bruten...</span></div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-weight: normal;">Hur
vet du det?</span></div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-weight: normal;">Äh,
jag bara spånar! Frågan är: forska eller rama in?</span></div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-weight: normal;">Rama
in. Det utesluter ju inte forskning senare. Nu har vi bara fem lediga
dagar kvar!</span></div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-weight: normal;">Vi
tittar oss omkring i det slagfält som är vårt kök. Ett par timmar
nu ikväll kan vi använda till att arbeta ikapp. </span>
</div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-weight: normal;">(Utmaning:
</span><i><span style="font-weight: normal;">fragment</span></i><span style="font-weight: normal;">)</span></div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6242668580417343474.post-4589418272687712182018-03-21T09:19:00.003+01:002018-03-21T22:43:05.972+01:00Ammonit<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">När
det gäller skrivande, handlar det, som jag ser det, om att ge
illusionen av linearitet åt något rumsligt, säger Beth.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">De
har gått ett par kilometer utefter stranden och Anna har tänkt lika
mycket på vackra fossil som de bara gått förbi eller trampat över
som på Beths svada. Nu hajar hon dock till. Vad Beth säger om
bildkonsten, om ögon som dricker färg och vad det nu är, kan Anna
bara vagt relatera till och då tittar hon på fossil. Men
skrivandet! Där borde hon hänga med. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Va?
säger hon och Beth tycks upprymd av det plötsliga intresset.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
är mycket enkelt, svarar hon. Du vet text. Det magiska med text är
att det är en bokstav, ett ord, efter varandra.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Väldigt
magiskt, säger Anna torrt och plockar upp en liten utsökt ammonit.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Jomen
tänk efter! Hur du än gör när du skriver tvingas du till
praktiken att sätta en bokstav efter den andra. På rad.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Anna
jonglerar med fossilet. Än är hon inte med. </span></span>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Men
det du skapar är något tredimensionellt! fortsätter Beth. Lika
tredimensionellt och förhoppningsvis vackert som den där snäckan.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Bläckfisken,
protesterar Anna men hon har redan upphört att kasta den i luften.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Den
vilar med sin hänförande spiral och sina hemliga kamrar i hennes
vänstra hand och hon har fått en mikrouppenbarelse. Hon hejdar
vännen med ett tag om hennes jackärm och vänder henne mot sig, ser
in i hennes ögon.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Vad
var det du sa? ”Illusionen av linearitet...”</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
– … <span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">åt
något rumsligt. Där har du det, säger Beth och sluter Annas hand
om det uråldriga djuret.</span></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">(Utmaning:
</span></span><i><span style="font-weight: normal;">gäller</span></i><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">)
</span></span>
</div>
<br />marmoriahttp://www.blogger.com/profile/04488743785095627671noreply@blogger.com1