Pundförvaltning AB

Hon som ligger i glaskistan där är Anne-Mi. Det var hon som skapade Pundförvaltning AB, gemenligen kallat Pundarförvaltningen, trots att narkomanerna bland klienterna var mycket få. Nej, Anne- Mi sköt in sig på de rekorderliga; på förskollärarna och gymnasieingenjörerna, på journalisterna och de studieförbundsanställda, på alla med pundskuld, inte minst begravningsentreprenörerna. Pundskulden, hade Anne-Mi räknat ut, uppgick till 365 kronor om året per person och inkasserades av henne. Hon hade förbluffande lätt att komma till tals med flyhänt dagispersonal fast i cernitleraträsket, med ingenjörer med genivarning och med begravningsentreprenörer, inte minst begravningsentreprenörerna, som alla närde kreativa drömmar, åtminstone om att bli florister. Hon hade förbluffande lätt att övertyga dem om att det var värt det att betala henne en krona om dagen för att de inte tog hand om sin gåva ordentligt. För att de inte förvaltade sitt pund. Och så skulle hon på något sätt göra det åt dem. Drejandet. Uppfinningarna. Den fria prosan. De läckra blomsterarrangemangen. Ungefär en gång om året fick klienterna komma hem till henne på inspirationsaftnar, där hon visade allt från knöliga krukor till knaggliga krior – ja, någon gång även något som påstods vara ett nydanande filter för salpetersyra. ”Kan jag, så kan ni” var hennes enkla devis. Och de köpte det. År efter år efter år fick hon leka på deras bekostnad. Tills...

fortsättning följer

(Utmaning: ”ta hand om”)

Filippa

Hon glider in vid tiotiden och vi står som i givakt vid våra kar. Vänliga leenden, förnäm avslappning, hon tackar alla som gjort klister, blandat färg. Vi blir som boxervalpar allihopa, kråmar, kelar, går tufft och ostadigt. Vill duga. ”Nej, nej, nej, Petra, för mycket svart!” och ”Röööörelsen i papperet, Joakim! Mjukt och bestämt!” Annars blir det luftbubblor. Det har vi lärt oss. ”Nej. Du är nog inte redo för en påfågel än. Men prova på det här!”

Pappersmarmorering för Filippa. En monoprintteknik. Fånga ett flyktigt ögonblick för evigt på ett ark papper. Det är bara sex gånger. Sen går vi åter till att binda böcker även på fredageftermiddagar. Vi är så trubbiga och liksom blinda. Hon har långa naglar i sober pärlemor.

Det är en fantastisk teknik. Vi skapar storverk. Det är bara det att hennes verk är större. Och det är inte för att hon slipper göra hundgörat. Hon ställer sig bakom mig och för mina händer med kammen och plötsligt är mönstret rätt och färgen blöder inte. Hon går och lutar sig över Joakims kar i stället och jag misslyckas igen.

Hon är alltid så glad. ”Tack för att jag fick komma och leka med er”. Bugar som en liten Buddha. Det går inte att komma undan att hon inte verkar nudda golvet. Men Maj-Britt var här när Centret var nytt. Det var längesen. Då gick Filippa lunsigt med gråa joggingkläder, såg ingen i ansiktet med sotsvarta, skelande ögon. Drog sig undan på Textilen, låg bland stuvarna i fosterställning. Man ser hennes släta panna nu och undrar vad som hände. Vad som gör att hon inte är en deltagare längre, utan bara kommer då och då och undervisar. Får betalt.

Men jag undrar också om nätterna, när ljuset släckts, vad som händer då. Om det blir fosterställningen igen, fast hon glider så fint på dagtid.

”Det var hantverksutbildningen,” säger Maj-Britt bestämt. ”Att hon fick gå hantverksutbildningen. Det var som dag och natt.” Och kanske har hon rätt. Filippa säger själv så ofta som hon kan att handens verk helar. Precis så säger hon. Och vi känner att hon har rätt, fast vi inte fick gå någon hantverksutbildning, utan bara drar här på bokbinderiet. Men jag undrar ändå om nätterna...

(Utmaning: ”Glider”)