Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

måndag 29 april 2013

Trasselmamma

Du. Älskade trasselmamma. I orange ullkappa som svänger från axlarna och en blommig schal. En bred maska på nylonstrumpan. Du ser elegans, jag ser slapphet. Det var inte alltid det fanns mat i kylskåpet men det var inte för att du var sjuk, sa du, utan för att du förvarade din äggoljetempera där. Ändå möglade den. Knäckebröd och vatten till frukost, många glupska vändor i skolbespisningen.

Som du led när du blev fråntagen ditt jobb. Du hade ett jobb där du kunde svassa omkring utan att behöva göra så mycket. Sen gick det nedåt. Ändå minns jag varken vad som kom före och vad som kom efter. Kamraters barndomsminnen vecklar ut sig sävligt och till synes entydigt som när bladen vänds i ett stort fotoalbum. Jag har inte en bild. Bara känslan av vatten som rinner ner i nacken. Pinande hunger. Springa ärenden åt mamma. Täcka upp för mamma. Ljuga för mamma.

Nu, älskade trasselmamma, hänger du kappan över en stolsrygg på Blå porten. Du vet att jag bjuder och du har längtat, lyckligt omedveten om maskan på vänster ben.
Vi hade det så bra, säger du snart, lummig efter ett svindyrt glas vitt vin och vad du förmodligen har kolkat i dig på förmiddagen.
Kniven skär i mig när jag säger ”mmm”.
Minns du hur vi brukade sitta på golvet och måla, du, Robert och jag?
Det måste ha varit nån gång 79-81, ljuger jag, minnet av en viss lägenhet, ett visst ljus tätt inför mina drömögon.
Nu är det du som säger ”mmm”. Du är som ett barn, jag vet. Du får upp en minnesbild eller en idealbild som möjligen är från ett unikt tillfälle och så blir den till ett ”vi brukade”.
Var det inte roligt...
Kniven hugger igen men jag fyller i:
– … att ha en så glad och söt mamma.
(Utom när du låg ångestpinad i ett hörn och inte orkade se på mig och min bror).
Var det inte kul...
– … att vi gjorde så mycket bus.
(Som att snatta och att rymma från hyran).
Jag sätter mig rakare i stolen.
Mamma. Jag ska ha barn. Vi ska ha barn, André och jag.
Din gråt är inte utpräglad fyllegråt. Den röst du plockar ur gråten är svår att karaktärisera men den är sann.
Jag trodde att du inte ville...
Inte innan jag träffade André.
Jag trodde att jag hade märkt dig för livet. Med mitt leverne. Du fick ta så mycket ansvar... Nå. Jag är så glad för er skull.
Tack, älskade mamma. Tack.

(Utmaning: ”Älskad”)

lördag 27 april 2013

Bokbindarsnaps

Tre enkla, goda rätter före operabesöket. De är inte särskilt hungriga när de kommer tillbaka till Mirjams etta vid Johannes kyrka men hon slänger i alla fall in några gorgonzolaknyten i ugnen och serverar dem efter en kvart med iskall vodka i höga glas. Vodkan virvlar av guld.
Vad är det där? frågar Amelie och pekar på guldflagorna.
Bladguld. Tjufyra karat.
Peter spärrar upp ögonen:
Kan man dricka guld?
Det kallas bokbindarsnaps. Bokbindare har i alla tider sparat restsmulor av bladguld till snapsen. Fri drickning!
Amelie biter tveksamt av. Mirjam tittar på henne och ler.
Det sägs att det stannar i kroppen för alltid. Vad tyckte ni om Nina Stemme?
En fantastisk Turandot. Fantastisk, skyndar sig Peter att säga.
Amelie drar på det:
Hon är mycket, mycket bra men jag ska faktiskt säga att jag blev litet besviken. Det var aningen av ett vibrato där som...
Jag förstår vad du menar, säger Mirjam. Jag blev mycket förtjust i ryskan som spelade Liù.
Var hon rysk?
Nåt sånt.

Kvinnorna ligger i den lilla alkoven. Just när Mirjam ska föras in i sin sömn hör hon Amelie från turistsängen:
Stannar guldet för alltid?
Jag vet inte hur det är.
Vad använder bokbindare guld till?
Till förgyllning, förstås. Pärmförgyllning och guldsnitt.
Alla bokstäver och ornament på gamla böcker... är det guld? Och är det nån som har gjort dem?
Mirjam skrattar lågt.
Mmm. De kan vara av folie också men guldsnitt är alltid av riktigt guld på handgjorda böcker.
Vad är guldsnitt? frågar Amelie skamset.
Det är när snitten, alltså bokens papperskanter, är belagda med guld. Oftast är det bara på översnittet.
Bara för att det ska vara snyggt...
Nej, nej. Det är världens bästa dammskydd. Nu sover vi!

Och hon är återigen på kanten av sin sömn när Amelie viskar svagt:
Kan du göra det?
Vad?
Guldsnitt.
Ja, men det tog en fruktansvärd tid att lära sig. Och mycket omslipande.
Slipar ni? Papper?
Ja. Nu sover vi.

(Utmaning: ”Hantverk”)

fredag 26 april 2013

Upphastilstang

Du vägrar lära dig ordet. ”Upphastilstang” säger du. Och du säger att upphastilstang inte borde ha något med kärlek att göra. Du säger det för att vi båda så väl vet att bristen på uppehållstillstånd överskuggar vår kärlek. Du säger det för att du inte vill att jag ska tro att du gifte dig med mig för papperets skull. The upphastilstang. Som om vi kunde ha en framtid om du skulle fortsätta vara illegal.
Lev i Afrika då, säger mannen från Migrationsmyndigheten spetsigt till mig.
Jag pratar med honom minst en dag i veckan medan din ansökan ligger inne. Medan jag ser dig vandra gatorna i Aten. Jag ser tydligt, säger jag när vi pratar på Skype på kvällarna. Och jag berättar att kastanjerna på Drottningholmsvägen har slagit ut.
Jaha, säger du hastigt, fortsätter sen på viktigare ämnen.
Du är inte mycket för vårtecken. Jag tänker på den lilla flickan i sjuksängen. ”Men till pingsten kan väl hända du får komma hem till mor”. Själv planerar jag i lönndom en fest till midsommar. Då ska du väl vara tillbaka? Vi har inte firat än att vi gift oss. Vännerna lär sig inte mitt konstiga nya namn. En fest, en rörlig helgdag, som får bero på när du är tillbaka. Inbjudnings-PDF:en ligger redo. Det kan ta allt från några veckor till flera månader. Och vi vet att ”fest” är samma ord som ”fasta”.
Jag fastar och ber, förkunnar du allvarligt på Skype.
Ingen idé att uppmana mig till detsamma. Jag är ju inte frälst.
Nej, flörta du med Migrationsmannen, säger du i stället och vi häver upp ett trött gapskratt. The Migration man.
Jag skulle gärna bo i Afrika men mitt hälsoläge tillåter inte att jag uppehåller mig på så långt avstånd från medicinsk expertis, förklarar jag för Migrationsmannen och baxnar: Jag har lånat hans språk. Byråkratiska. I jakten på upphastilstang.

(Utmaning: ”Efterlängtad”)

torsdag 25 april 2013

Besöket

Du må tro att jag längtar ut!
Vi gick nyss runt sjön.
Ja, vi var ute nyss.
Åter en paus. Hon rör i sin kopp.
Man skulle vilja ha någon att prata med!
Jag är här.
Ja. Och när du har gått finns bara jag här igen.
Jaa.
Vad har jag gjort för ont?

(Utmaning: ”Dyster”)

onsdag 24 april 2013

Vi är bara så.

Människor är att tala och vara tyst med. Jag söker alltid din skugga men landar i det konkreta: nakenheten. Några skorpsmulor. Din Listerinedoftande mun. Vi är inte spännande längre. Vi är sådana människor som vem som helst nu: handlar varje dag på Ica, tunga kassar. Tittar på brännboll i skymningen. Blir kallare än vi tänkt. Dricker O'boy och borstar tänderna igen. Ja, våra dagar. Inget att hicka över. Det är bara på lenheten, din arms insida, som jag känner igen dig från förr, när du varje dag bytte skepnad.

(Utmaning: ”nakenhet”)

tisdag 23 april 2013

Under mangoträden

Nu har du skrivit till mig igen och jag blir rörd. Förra gången hade du publicerat din första bok, nu är det den andra som snart är färdig. Den första gick du dräktig med i tjugo år och jag var delaktig i den, vi hade pratat om några tidiga utkast på luncherna på Shanti Vihar, då, när vi var vardagskompisar, när du cyklade om mig i bilköerna på Duplication Road. I morgonsvalkan. Under mangoträden. Det är så lätt att romantisera sin ungdom. Duplication Road heter förstås Duplication Road för att den löper parallellt med Galle Road. Då var jag en levande Colombo A-Z. Nu skulle jag inte kunna ta mig från ena änden av stan till den andra.

Vardagskompisar. Men inte riktigt ändå. Jag såg upp till dig för mycket. Såg ditt intresse som snällhet. Vad vi är rädda för är vår egen storhet, tror jag Nelson Mandela sa.

Men mitt i mitt minne av dig finns dagen, den där dagen under utegångsförbudet som jag tillbringade med dig i trädgården på Stag Place, innanför de låga murarna. Den dagen var sol silad genom grönska, ingen rädsla var där, och den var evighetslång. Som paradiset var den, ty vi läste och skrev och jobbade och åt jakfrukt. Och pratade. Yppade äntligen vår hemliga dröm, den som de andra biståndsarbetarna inte delade med oss: att få stanna. Att få fortsätta leva där.
Det är lättare för dig, sa du vänligt. Du kan gifta dig med någon här.
Det kan väl du med!
Äkta män får inte automatiskt uppehållstillstånd.

Jag hann inte mer än fara hem förrän du blev tillsammans med Sonali. I slutet av året var ni gifta. Snart tjugofem år sedan och du har fortsatt alldeles rakt med att vara exakt du. Du skulle säga att jag litet vindlande och krokigt fortsatt vara jag. Skillnaden kanske inte är så stor.

Ett litet utdrag ur den nya boken skickade du med mejlet och visst, det har gått tjugofem år men det känns som om jag sett även detta material redan när det var ett embryo. ”I'm proud of you and envious” skriver jag i mitt svar. Jag hoppas att du ska tro att jag syftar på publiceringen.

(Utmaning: ”Livskamrat”)

lördag 20 april 2013

Timern på trettio

Skedarna i sina askar tätt intill gafflarna, putsade och klara. På spisen en stor köttgryta. Det kan aldrig misslyckas. Då är det kinkigare med klyftpotatisen... om han inte kommer hem i tid. Man kan köra den i trettio minuter och sen låta potatisbitarna ligga kvar i ugnen på eftervärmen. Då hålls de varma utan att det är risk för att de bränns. Nu blir hon nervös. Det får inte ske men hon blir det. Och osäker på allt hon kan. Trettio minuter? Tvåhundratjufem? Små svettfläckar på annonsen på glättat papper, som hon håller som en sköld mot bröstet. Hon upptäcker vätan, lägger tillbaka pappersbiten under duken. Tänk, det är ett ställe han aldrig har upptäckt! Det uppenbara. Hon har ärvt det av mor som fört det vidare från sin mor. Portotabeller. Horoskop. Klipp och drömmar. Allt om henne skulle kunna utläsas ur dessa lappar. Och nu överst annonsen från Yh-utbildningen till skadereglerare. Hon sneglar bort mot spisen. Trippar dit, några steg. Smakar åter av grytan och blir lugn... för en stund. Idag är dagen! Annonsen har legat i fjorton dar och hon vet att hon skulle kunna... In med potatisen. Timern på trettio. Om hon svettas så här mycket kan hon inte. Om hon börjar darra också får hon inte. Hon bannar sig själv. Hon har lagat hans älsklingsrätt, till och med offrat litet mögelost på såsen,och så pallar hon inte trycket. Om inte idag, så när?

Nyckeln i låset. Hennes själ lämnar henne genom fotsulorna. Hon tittar på timern. Det har inte gått en kvart. Han kommer hem och hon har inte middan färdig. Hjärtat galopperar. Nu gäller det att rädda skinnet.
Hej, vad du var tidig! raspar hon som ett häftstift mot aluminiumplåt.
Du vet att Börjesson ofta sänker trallen på onsdagarna.
Han pratar med myndighet. Han har just klivit in i sitt eget rike. Hon suckar, tittar uppfordrande på ugnsluckan. Idag vore det inte dumdristigt bara att fråga. Idag är det dumdristigt att leva. Hon ställer sig vid kylskåpsdörren, langar fram ett par sillburkar, bregott och från svalen knäckebröd.
Jag tänkte att vi kunde ta en sillbit. En sorts förrätt?
Stående smörar hon en bit Falu rågrut åt honom.
Skärgårdssill?
Den insmickrande tonen skär. Han nickar mulet. Kanske har hon räddat universum igen. Kanske.

(Utmaning: dumdristig)

tisdag 2 april 2013

Midas i vårstädningen

Han är namngiven efter urålderns Midas – ni vet, han som dog av hunger eftersom allt han rörde vid blev guld. Att de aldrig förstod att de skulle mata honom? Eller förvandlade även läpparnas beröring till sur metall?

Han är i alla fall uppkallad efter urålderns Midas och visst glittrar han litet i guld? Hastigt och lustigt blev vi vigda vid varandra – det var i midvintertid och allt verkade ganska normalt. Han var absolut inte lortaktig men inte heller någon städfanatiker. Inte då. Inte före marsljuset.

Det började en morgon när jag vaknade med en naken karl i blickfånget, en naken karl som tvättade dörrar. För en tid kunde jag inte längre sova avslappnat på morgnarna, jag fick vara på språng för att behänga honom med en kysk liten förklädeslapp – en souvenir från något bad i Budapest – innan han gav sig ut i trapphuset med dammsugaren eller innan han gav sig till att hänga ut genom fönstren i tvättariver.

Vänkretsen delade upp sig i två läger, ett som sade att det var fråga om någon sorts mani som eventuellt krävde psykiatrisk vård, ett annat som var mer likgiltigt.

För en tid var jag själv inte i balans. Jag fann det svårt att begripa vad slags liv jag hamnat i med Midas. Svårt att förstå min roll. Min uppfostran och mina mönster kickade omkring i mitt inre, ja, litet ångest var det, tills jag vaknade en morgon. Midas hade redan gjort sitt och satt i gryningsljuset, lugnt och lyckligt, och beskådade sitt verk. Liksom han såg jag alla släta ytor, hur de glänste, som om de berörts av en förtrollad kung. Och jag var inte längre rädd.

(Utmaning: ”Vårstädning”)