Du.
Älskade trasselmamma. I orange ullkappa som svänger från axlarna
och en blommig schal. En bred maska på nylonstrumpan. Du ser
elegans, jag ser slapphet. Det var inte alltid det fanns mat i
kylskåpet men det var inte för att du var sjuk, sa du, utan för
att du förvarade din äggoljetempera där. Ändå möglade den.
Knäckebröd och vatten till frukost, många glupska vändor i
skolbespisningen.
Som
du led när du blev fråntagen ditt jobb. Du hade ett jobb där du
kunde svassa omkring utan att behöva göra så mycket. Sen gick det
nedåt. Ändå minns jag varken vad som kom före och vad som kom
efter. Kamraters barndomsminnen vecklar ut sig sävligt och till
synes entydigt som när bladen vänds i ett stort fotoalbum. Jag har
inte en bild. Bara känslan av vatten som rinner ner i nacken.
Pinande hunger. Springa ärenden åt mamma. Täcka upp för mamma.
Ljuga för mamma.
Nu,
älskade trasselmamma, hänger du kappan över en stolsrygg på Blå
porten. Du vet att jag bjuder och du har längtat, lyckligt omedveten
om maskan på vänster ben.
– Vi
hade det så bra, säger du snart, lummig efter ett svindyrt glas
vitt vin och vad du förmodligen har kolkat i dig på förmiddagen.
Kniven
skär i mig när jag säger ”mmm”.
– Minns
du hur vi brukade sitta på golvet och måla, du, Robert och jag?
– Det
måste ha varit nån gång 79-81, ljuger jag, minnet av en viss
lägenhet, ett visst ljus tätt inför mina drömögon.
Nu är
det du som säger ”mmm”. Du är som ett barn, jag vet. Du får
upp en minnesbild eller en idealbild som möjligen är från ett
unikt tillfälle och så blir den till ett ”vi brukade”.
– Var
det inte roligt...
Kniven
hugger igen men jag fyller i:
– … att
ha en så glad och söt mamma.
(Utom
när du låg ångestpinad i ett hörn och inte orkade se på mig och
min bror).
– Var
det inte kul...
– … att
vi gjorde så mycket bus.
(Som
att snatta och att rymma från hyran).
Jag
sätter mig rakare i stolen.
– Mamma.
Jag ska ha barn. Vi ska ha barn, André och jag.
Din
gråt är inte utpräglad fyllegråt. Den röst du plockar ur gråten
är svår att karaktärisera men den är sann.
– Jag
trodde att du inte ville...
– Inte
innan jag träffade André.
– Jag
trodde att jag hade märkt dig för livet. Med mitt leverne. Du fick
ta så mycket ansvar... Nå. Jag är så glad för er skull.
– Tack,
älskade mamma. Tack.
(Utmaning:
”Älskad”)