Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

fredag 20 april 2018

Första budet


Hon går i läsningen, Sofia. Det är på andra året, för hon fallerade på första budet våren innan. Far ska inte komma på konfirmationen den här gången. Skammen är för stor. Där hade hon stått i mörk klänning med spets och så hasplat ur sig Hedra din fader och din moder... På första budet! Alla kan första budet. Till och med småbröderna kan det och som de har retats. Hela året. Och far har bestämt att samma klänning ska hon ha, hon ska inte kostas på något vidare, fastän hon ränt iväg säkert två tum eller tre sedan förra gången och kjolen slutar nära knäna. Det är en pina och ett hån att vara till. De andra flickorna – nya flickor nu, som stöter bort henne fastän hon alltid gått klassen över... De andra flickorna kvittrar om liljekonvaljer och lärkor men för henne har våren gått i gömme.

Allt var så enkelt. Hon skulle in till stan och tjäna, hade nästan en plats. Nu har hon fått gå hemma och mocka skit och gräva gödsel, nariga händer förstulet baddade med mjölk vid morgonmjölkningen. Nu får hon vara glad om hon får plats som piga på trakten. De okonfirmerade vill ingen ha och de dubbelkonfirmerade har det inte lättare.

Med sänkt blick går hon stigen hemåt. Sista läsningen har varit, på söndag gäller det. Ut ur ett snår hoppar lillebror Sture. ”Sofia, Sofia, den granna och den visa”, sjunger han. Sofia sätter sig ner på marken, snyftar: ”Spara mig, jag är i nöd.” ”Räds du prästen?” frågar brodern. ”Prästen är den snällaste snälla. Han skulle ha givit mig betyg om han fått för domkapitlet. Det är människorna jag räds. Det är som om vill de att jag ska förgås.” Sture gnider sig om hakan. ”Du ska inte förgås. Ta det bara varligt: Du skall inga andra gudar hava jämte mig.” ”Inte ger han mig första budet den här gången. Det vore grymhet. Och vilket åtlöje jag skulle bli!” ”Det blir du ändå,” säger Sture. ”Ja! Ack! Och huvet högre än de andra och kjorteln uppe på låret nästan. Jag vill gå i sjön!” ”Nä, dit ska du inte. Och mor har sömmat på klänningen i smyg...” Mer ser han inte av systern. I ett huj har hon rest sig och ilat hem till torpet, fallit på knä framför sin mor slagit armarna om hennes midja. Modern smeker hennes huvud och viskar som hon viskat ett otal gånger det senaste året: ”Se inte kan det vara stor synd att sätta föräldrarna först!”

(Utmaning: läsning)

onsdag 18 april 2018

Brev från underjorden


Det kommer ett brev från underjorden, så fyllt av smärta och lidande att jag inte kan svara med en gång, fastän det talar direkt in i mitt eget lidande, som jag har känt det – känt, alltså förnummit; känt, alltså varit förtrogen med.

Från underjorden kommer det. Underjorden, den plats som tillhör en när botten är nådd. Underjorden, den jord som kan läka, särskilt om man påtar ner tomatplantor och såpört, sallat och julrosor. Det gör brevskrivaren, och kan själv konstatera att hen faktiskt blickar framåt, utifrån jordens perspektiv.

Flera sådana vittnesbörd har nått mig denna korta vår. Hon som skulle sälja kolonilotten när hennes bästa vän dog i julas berättar att hon krattade i fyra och en halv timme igår. Ordet ”lycka” kan hon ännu inte säga men hon lyser av den när vi träffas sent i kvällen. ”Livet vinner” viskar hon och ser genast ut som om hon försagt sig.

Man ska vara försiktig med orden. Orden i sig kan döda det som växer fram när våra händer bringar växt och näring. Är det också därför jag inte svarar omedelbart? I myllan, med myllan, jordiga händer, får vi erfara utan att behöva utsäga den esoteriska hemligheten att sorgen och glädjen, de vandrar tillsammans... – en vacker 1600-talspsalm. Sjung den stilla i täta stämmor, inte för den som i nuet är betryckt, utan tillsammans med människor som hunnit lägga väg mellan sig och sorgen, tillägnat sig perspektiv, för det är ord som kan vara farliga.

Försiktigt luktar jag på brevet för att känna om brevskrivarens odlingsmödor lämnat spår. Jag märker dock ingenting men när jag vänder upp och ner på kuvertet trillar tre frön ut. Är det några av de tomatfrön hen själv fermenterat och torkat i höstas? Åter faller blicken på brevets starkaste ord: vi behöver inte visa upp oss i vår nakenhet för att höra till, vi är mångfasetterade och en enda skimrande ruta räcker antagligen för att både ge och få lyster att sprida sig. De står inte på slutet, utan i början. Så kan en text om djupaste lidande vara en bringare av hopp.

(Utmaning: perspektiv)

tisdag 17 april 2018

Möte


Hon mindes så väl att förra gången, på Manfreds bröllop, hade hon uppfattat Joakims hand som slemmig. Kraften i ett taktilt minne, som sitter i i åratal. Det var så starkt att hon nu bävade i flera minuter inför det oundvikliga, att skaka hand igen. Men när ögonblicket kom och hon tog hans smala hand i ett underligt tånggrepp stod verkligheten upp och trängde igenom hennes äckel. Förvisso var handen närmast plaskblöt av svett, och han tittade henne inte i ögonen, men slemmig var inte förnimmelsen, inte ens kladdig.

Det visade sig att de var de enda rökarna. De var de enda rökarna och festen var lång. Han gick ut för att vara ifred, det var tydligt, och hon störde honom inte till en början där han stod flera meter in i skuggorna, glöden som en vaggande fyrboj. Strängt taget var det samma sak för henne. Hon satt på trätrappen, hittade andning och ekvilibrium. Rökning kan vara substitut för så mycket.

Redan efter andra ciggen strök han faktiskt förbi henne in i lokalen.
Vi är stora nog att låta bli med det här båda två, sa han, vänd mot dörrposten.
Hon visste inte om han hörde hennes ”Mmmm”.

Nästa gång frågade hon in i skumrasket:
När började du med det här, då?
Svaret kom så sent att hon slutat vänta på det.
Jag minns inte när. Det var ingen viktig händelse för mig.
Vad är viktigt?
Jag är ganska intresserad av mitt jobb. Och några andra grejer. Jag är väl nörd. Du då?
För mig är det absolut viktigaste att vara öppen mot ögonblicket.
Hon hade inte lust att säga vad hon sysslade med. Själv var han läkare, sa han. Kardeolog. Forskade mest, just nu.
Jag älskar kliniskt arbete men patienterna är inte bekväma med att jag vaggar. Och att jag har svårt att se rakt på dem. Jag har autistiska drag.
Och lyckats bli läkare! utbrast hon, kanske dumt.
Ja. Det har räddat mig. På ett sätt var jag underbarn. Läste in det mesta av medicinprogrammet på gymnasiet. Men jag har fått tampas med mig själv. Lära mig förstå hur människor funkar. Fortfarande är det tröttande att vara bland folk.
Som nu. Du kunde vila nu och så pratar vi istället.
Nej, med dig går det bra. Det kanske har med den där ögonblicksgrejen att göra. Sånt där är skitsvårt för mig att förstå men jag mår bra av det.
Av vad?
Av flum.

De bytte telefonnummer innan kvällen var slut. Hon fann sig vänta flera dagar, ville verkligen träffa honom igen. Hon hade gjort ett fynd av den beskaffenhet hon uppskattade mest: hade fått se att det aparta inte är mindre normalt än det normala. Efter en vecka ringde hon upp. Samtalet gick direkt till svararen. ”Jag kommunicerar helst per sms,” sa han där. Givetvis. Men hon visste inte vad hon skulle skriva.

(Utmaning: slemmig)

måndag 16 april 2018

Micro laboratory


She remembers their first quarrel after getting married. Not what they quarrelled about but the insight that breaking up no longer was an option. Maybe that was why she looked shit scared in most of the wedding photographs. She remembered the pleasant weight of the arcane and absolute promises. This controversy was the first touchstone. They were lying side by side in mute discord, silence heavy in the room, and the solution was not to part but to go further in. Transform into unity. Marriage as the micro laboratory for... paradise, perhaps? For a state where universal connection is the norm, not strife. Where you turn to your fellow being with respect, inquiry and trust. And say... what? She cleared her throat.
Baby, I understand that you...
It took a quite long time, stolen from precious sleep, but they navigated this new cosmos with utter care and when they were done, they understood each other's position better and she was sure they would resolve the issue. For marriage is buying time. Until death do us part. Every little bit doesn't have to be sorted out at once. They kissed and when she woke up in the morning the bond was already stronger. She still had to put up defenses against ideas of being ”one flesh”, her way of felling part of him was not related to converging, but to converting the space between them.

Now he is no longer there. She is surprised that her first thought on the day of his death is of that disagreement a long time ago. She doesn't feel as if she has become half of something, nor that the meaningful space they have created between them is gone. Yes, she feels lonely but not bereft. When she weeps it is partly in gratitude for a hidden universe they have shown each other.

(Utmaning: äkta hälft)

lördag 14 april 2018

För seriös


Hals över huvud har jag bestämt mig för att Martina är läcker. Hon sitter längst inne i hörnet, har inte sagt särskilt mycket och har en lång hals. När vi alla troppar av från Dovas får jag sällskap med henne till tunnelbanan. Vi är de enda som inte cyklar. Det är förbluffande folktomt. Våra steg ekar. Hon är tyst även nu och jag känner mig ivrig. Så långt är det inte till tunnelbanan och så tur har jag väl inte så att hon ska ut mot Västerort.
Du säger inte mycket, du.
Nej. Jag övar.
Övar på..?
Vad känner du till om buddhismen?
De fyra ädla sanningarna! Den åttafaldiga vägen! Mahayana, Theravada, Vayrana!
Man har väl läst religionshistoria.
Ojdå! Ja, jag övar på den åttafaldiga vägen. Vägen ut ur lidandet.
Jag tänker litet. Sanningen att säga har jag inte alldeles aktuellt för mig vad det har för innebörd, det jag nyss hasplat ur mig. Jag tänker litet till, sen säger jag:
Och det här handlar om rätt tal?
Just det!
Och det innebär att hålla käften?
Ganska ofta! ler hon. Du kanske minns vad Buddha sa om rätt tal? Innan man säger något, ska man tänka efter om det är sant, om det är nödvändigt att säga och om det är vänligt. Tre lätta checkfrågor.
Vi går tysta och ganska långsamt.
Mycket hålla käften blir det, säger jag efter ett kvarter.
Mycket. Särskilt i början.
Och du är i början?
Alldeles i början. Alltid.
Jag tittar på hennes profil. Läcker är hon men för seriös för mig i det här livet.
Var bor du?
I Hässelby, säger hon med förvåning i rösten.
Då ska vi åt samma håll.
Jag ser för mig en resa utan att ett ord blir sagt. Nå, det kunde vara värre. Jag får i alla fall titta på hennes hals.

(Utmaning: sagt)

torsdag 12 april 2018

På Blocket


Jag annonserade ut min unga make på Blocket sent en kväll.
Fick du något svar, då?
Tjugo inom ett dygn! Så jag tog ner annonsen.
Vem fick honom, då?
Äh. Jag behöll han.
Du ändrade dig alltså?
Ja. Om han var så populär var det ju bara att ha kvar han.

Manlig och snygg person strax under 40 säljes för 10 000 (kan disk. vid snabb affär). Bra benstomme, fina tänder, något hudutslag här och där. Medellängd, medelbegåvad, med medelinkomst. God tröstare, duktig i köket, jämn i humöret. Ev. byte mot aluminiumkanot.

(Utmaning: svar)

tisdag 10 april 2018

I kuvösen


Vi sitter på Copperfields vid Fridhemsplan, en pub som ingen tycker om men som vi ofta går till, för den kan härbärgera stora sällskap. Ann-Catrine har berättat, anekdotiskt och distanserat, om en liftning när hon nästan blev våldtagen i en långtradarhytt mellan Huskvarna och Jönköping. Hon hade slagit föraren i skrevet med knuten näve, klättrat ner och sprungit. Än så länge är det bara Ann-Catrine, Frida och jag. Hon dominerar, Ann-Catrine – utan att veta om det, skulle jag tro. Nu berättar hon att hennes pojkvän i England bestämt sig för att tillbringa sommaren i Australien, utan henne.
Du låter så käck! utbrister Frida.
Och?
Hur mycket distans tål en relation? I vår ålder? Tänk om han hittar någon?
Jag litar på Jason.
Tänk om du hittar någon, flikar jag in.
Vi blir tysta, smuttar på våra öl. Det snackas en del om Ann-Catrine. Att hon kanske inte är så trogen. Hon rör sig så fritt och vilt, att det är svårt att säga.
Det är obegripligt, säger jag dröjande, att du inte är rädd.
Rädd för vaddå?
För våld. För svek. För det ohyggliga. För mig framstår du som en fullständigt orädd person.
Ingen är orädd, säger Frida plötsligt och intensivt. Vad är du rädd för, Ann-Catrine?
Ann-Catrine lutar sig bakåt i stolen, verkar tänka efter. Nu sitter hon inte längre på en scen.
Jag vet att jag inte är rädd för att dö, säger hon.
Ingen av oss ställer någon följdfråga.
Jag är litet rädd för fysisk smärta. Och så är jag mycket rädd för fattigdom.
Hon rodnar nu, kämpar med sina ansiktsdrag, och i samma stund kommer Tor och Joakim och Susanna. Stämningen försvinner.

Frida och jag får sällskap till Stora Essingen sen i natten.
Fattigdom? säger vi till varandra. Fattigdom!
I virveln av sommarjobb och CSN är vi alla lika panka, vi medelklassbarn som träffats ute på Frescati. Det är självklart. Lika självklart som uteliv och dyra elektroniska prylar, lika självklart som att föräldrar och släktingar sticker till en slant då och då, fast det sällan nämns. Inte heller nämns det att vi utbildar oss till jobb som säkert kommer att ge oss ganska bekväma liv.
Fattigdom!
Det är som om någon sagt n-ordet eller klätt av sig naken på bordet.
Det är nog det ungerska, funderar Frida.
Det ungerska?
Ja, Ann-Catrines farfar och farmor kom hit från Ungern femtisex. Vad ska jag säga, hon härstammar från ett riktigt land, inte en sån här... kuvös.

Vi stiger av 56:an vid Essingetorget och jag traskar ensam den lilla biten mot Bergsmarksvägen. Frida har i ett slag gjort både Ann-Catrine och sig själv liksom nya för mig. ”Det ungerska.” ”Kuvös.” Jag suckar så djupt att en annan nattvandrare vänder sig om. Min eventuella världsvana känns provinsiell och jag ser bara bristande överblick, utblick hos mig själv.

(Utmaning: obegripligt)