Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

tisdag 24 april 2018

Larvighetens lov


Glöm inte förpliktelserna mot din egen larvighet, mot vartenda skrymsle av dig själv. Själv är jag femtiofyra år gammal och besatt av dassböckerna, mina antologier med citat och roliga bilder. Jag kan svara ”vet inte” på flertalet ja-och-nej-frågor om mig själv (”Röker du?”, ”Jobbar du?”. ”Gillar du att vara ute i naturen?”) Larvigt, eller hur! Och vips har jag lyckats göra mig själv till larvighetsnorm. Det är också larvigt.

Även om inte alla är så larviga som jag, har vi alla nån larvighet, eller inkongruens, eller åtminstone lite irrationalitet, som egot gärna och helst vill stuva undan och inte se. Tillåt inte det! Världens överlevnad hänger på att vi var och en är öppna mot totaliteten av våra jag för vad händer annars? Jo. det lärde vi oss på tredje lektionen i psykologi: vi projicerar det undanstoppade på någon annan. Person ställs mot person, grupp mot grupp och så kabang! är det krig. Och det vill vi inte ha. För vi har inga jordkällare att ha potatis i längre och förresten skulle vi inom fem dar inte ens ha någon potatis att förvara i våra icke-befintliga jordkällare heller.

Det är upp till oss – larvighet och potatis eller fin fasad och ingen potatis. Och den som anser att denna avhandling är förhastad i sin slutsats är bara... fjantig.

(Utmaning: förpliktelse)

måndag 23 april 2018

Mot himlen


Du valde med mig ett träd. I dess grenar hängde droppar som vi krossade till fukt när vi segt och ovant klängde uppåt. Vi skulle till himlen tyckte du och jag höll med, fast jag hela tiden visste att jag bara ville nå en klyka, litet skymd, där jag kunde läsa böcker och kanske dricka saft. Sommaren skulle komma snart med grönska och myggor och lov. Det var nog att förbereda sig för men du förberedde dig för himlen. Alltid var det på det sättet, du siktade högre, och med din framgång kom också besvikelsen, över oss andra och över ensamheten.

Men himlen nådde du inte. Jag hade funnit min klyka och vilade ryggen mot en grov gren när hela trädet både rasslade och mullrade dovt, kvistar knäcktes och jag såg din lilla kropp dunsa tungt mot marken. Jag kasade ner, försiktigt och snabbt, och fann dig med brott på båda benen. Den sommaren blev konstig.

(Utmaning: sättet)


söndag 22 april 2018

Minou


Mellan människorna i rummet var det olika långt. Jag stod och samtalade med en person av något kön och någon nationalitet men min energi var riktad mot en kvinna i ett annat hörn, till synes oändligt långt borta. Så brukar jag inte göra. Jag sätter en ära i att koncentrera mig på den jag talar med. Allt annat är fruktansvärt ohövligt.
Så det är stor skillnad på BNI och BNP? hördes jag svara min samtalspartner medan jag löpte risk att ådra mig en kraftig kronisk skelning i mitt försök att hålla koll på den utvalda.
Det pinsamma var att jag inte visste om jag sneglade för att jag ville möta henne eller för att undvika.
Varför rör man sig då med dessa två mått? fortsatte jag heroiskt.
Det måste ha varit en man jag talade med.
Den jag var riktad emot egentligen var kraftig, tjugofem år äldre än jag och iklädd en blåaktig applicerad tunika och turban i samma tyg. Det var också tjugofem år sedan jag sett henne sist. Hon såg liksom följdriktig ut. Säkert hade hon stora, dallrande örhängen. Det brukade hon ha då.

Det tog några minuter. Jag vill tänka mig åtta minuter och nitton sekunder, för det är den tid ljuset tar på sig mellan solen och jorden. Samma tid – kanske – använde hon att tillryggalägga sträckan på tjugofem meter mellan oss, vänligt utbytande ord med dem hon passerade på vägen. Jag kände hennes varma hand mitt på ryggen.
Amelia, sa hon, minns du mig? Det lyser om dig!
Och om dig, Minou.
Jag kunde inte låta bli att märka att hon inte tagit någon som helst notis om personen som fortfarande stod och gafflade om sina trista ekonomiska parametrar. Tvärtom förde hon mig med hjälp av handflatan på ryggen värdigt undan några steg.
Så lång tid... Jag hoppas du mår bra nu, viskade hon.
Nu mår jag bra för det mesta. Jag hittar ibland boken av Andres Chauenko och tänker att jag ska skicka den till dig men det blir inte, för jag skäms så.
Jag märker att jag talar hektiskt utan att andas och kinderna blir varma.
Inte ska du skämmas efter alla år. Du var ju sjuk.
Men jag satte dig på pottkanten.
Mycket vatten under broarna, min vän. Att gräva ned sig i det förflutna är att vanhedra nuet.
Men jag skulle så gärna vilja förklara. Visst, du vet att jag var sjuk, men jag hade goda bevekelsegrunder inifrån mitt förvrängda perspektiv.
Det har jag alltid utgått från. Nu talar vi om något annat. Hur blev ditt liv?
Jag är lika gammal nu som hon var då. Känner mig fortfarande som en barnunge.
Äh, jag jobbar inte. Förtidspensionär hette det förr.
Bra. Vad gör du när du inte jobbar, då?
Målar lite. Binder lite böcker. Skriver ibland, sa jag mer och mer slokörad.
Jag insåg att jag nog borde ha undvikit, i alla fall. Kanske gått när jag sett att hon var där. Jag var mitt i ett samtal jag otaliga gånger haft i fantasin och verklighetsversionen blev det träigaste träiga. Inifrån bubblan hörde jag mitt namn nämnas flera gånger. Av henne, visade det sig, förstås. Jag tittade upp med min oärligaste min och sa:
Minou, jag känner mig väldigt orolig i magen. Jag har IBS till råga på allt. Ursäktar du?
Inget rörde sig i hennes harmoniskt balanserade ansikte.
Självklart, min vän. Det var roligt att träffa dig och Chauenko-exemplaret kan du glömma.
Men det har en fin dedikation!
Hon hade redan vänt sig om. Jag uppfattade inte vad hon sa men tror att det var:
Det har jag så många.

(Utmaning: sträcka)


lördag 21 april 2018

Vara spenat


Så skönt att tagga ner. Bella och Simon och Trine och mor satt och vältrade sig i åsikter och hemskheter, sådär som vi gör, men jag var bara där, som en krukväxt eller som spenat. Till slut sa mor att jag då? Hade inte jag nån åsikt då och jag log. Du har aldrig nån åsikt nuförtiden sa hon ilsket men det var inte riktigt sant. Livet är stort och jag står i ständig korrespondens med det och ibland är det lätt men ofta gör det ont och då är det skönt att vara spenat. Gröna, rika blad som fladdrar lite i vinden men inte uttrycker sig. Inte reagerar på det som kommer utifrån utan bara tar hand om sin egen växt. Det här lärde jag mig av ett gudbarn men jag har väl lagt till lite själv också. Man lär sig mycket av gudbarn. Ge och ta är det med gudbarn. Man hjälper varandra att ta hand om sin egen växt.

(Utmaning: jag var bara där, som en krukväxt)

fredag 20 april 2018

Första budet


Hon går i läsningen, Sofia. Det är på andra året, för hon fallerade på första budet våren innan. Far ska inte komma på konfirmationen den här gången. Skammen är för stor. Där hade hon stått i mörk klänning med spets och så hasplat ur sig Hedra din fader och din moder... På första budet! Alla kan första budet. Till och med småbröderna kan det och som de har retats. Hela året. Och far har bestämt att samma klänning ska hon ha, hon ska inte kostas på något vidare, fastän hon ränt iväg säkert två tum eller tre sedan förra gången och kjolen slutar nära knäna. Det är en pina och ett hån att vara till. De andra flickorna – nya flickor nu, som stöter bort henne fastän hon alltid gått klassen över... De andra flickorna kvittrar om liljekonvaljer och lärkor men för henne har våren gått i gömme.

Allt var så enkelt. Hon skulle in till stan och tjäna, hade nästan en plats. Nu har hon fått gå hemma och mocka skit och gräva gödsel, nariga händer förstulet baddade med mjölk vid morgonmjölkningen. Nu får hon vara glad om hon får plats som piga på trakten. De okonfirmerade vill ingen ha och de dubbelkonfirmerade har det inte lättare.

Med sänkt blick går hon stigen hemåt. Sista läsningen har varit, på söndag gäller det. Ut ur ett snår hoppar lillebror Sture. ”Sofia, Sofia, den granna och den visa”, sjunger han. Sofia sätter sig ner på marken, snyftar: ”Spara mig, jag är i nöd.” ”Räds du prästen?” frågar brodern. ”Prästen är den snällaste snälla. Han skulle ha givit mig betyg om han fått för domkapitlet. Det är människorna jag räds. Det är som om vill de att jag ska förgås.” Sture gnider sig om hakan. ”Du ska inte förgås. Ta det bara varligt: Du skall inga andra gudar hava jämte mig.” ”Inte ger han mig första budet den här gången. Det vore grymhet. Och vilket åtlöje jag skulle bli!” ”Det blir du ändå,” säger Sture. ”Ja! Ack! Och huvet högre än de andra och kjorteln uppe på låret nästan. Jag vill gå i sjön!” ”Nä, dit ska du inte. Och mor har sömmat på klänningen i smyg...” Mer ser han inte av systern. I ett huj har hon rest sig och ilat hem till torpet, fallit på knä framför sin mor slagit armarna om hennes midja. Modern smeker hennes huvud och viskar som hon viskat ett otal gånger det senaste året: ”Se inte kan det vara stor synd att sätta föräldrarna först!”

(Utmaning: läsning)

onsdag 18 april 2018

Brev från underjorden


Det kommer ett brev från underjorden, så fyllt av smärta och lidande att jag inte kan svara med en gång, fastän det talar direkt in i mitt eget lidande, som jag har känt det – känt, alltså förnummit; känt, alltså varit förtrogen med.

Från underjorden kommer det. Underjorden, den plats som tillhör en när botten är nådd. Underjorden, den jord som kan läka, särskilt om man påtar ner tomatplantor och såpört, sallat och julrosor. Det gör brevskrivaren, och kan själv konstatera att hen faktiskt blickar framåt, utifrån jordens perspektiv.

Flera sådana vittnesbörd har nått mig denna korta vår. Hon som skulle sälja kolonilotten när hennes bästa vän dog i julas berättar att hon krattade i fyra och en halv timme igår. Ordet ”lycka” kan hon ännu inte säga men hon lyser av den när vi träffas sent i kvällen. ”Livet vinner” viskar hon och ser genast ut som om hon försagt sig.

Man ska vara försiktig med orden. Orden i sig kan döda det som växer fram när våra händer bringar växt och näring. Är det också därför jag inte svarar omedelbart? I myllan, med myllan, jordiga händer, får vi erfara utan att behöva utsäga den esoteriska hemligheten att sorgen och glädjen, de vandrar tillsammans... – en vacker 1600-talspsalm. Sjung den stilla i täta stämmor, inte för den som i nuet är betryckt, utan tillsammans med människor som hunnit lägga väg mellan sig och sorgen, tillägnat sig perspektiv, för det är ord som kan vara farliga.

Försiktigt luktar jag på brevet för att känna om brevskrivarens odlingsmödor lämnat spår. Jag märker dock ingenting men när jag vänder upp och ner på kuvertet trillar tre frön ut. Är det några av de tomatfrön hen själv fermenterat och torkat i höstas? Åter faller blicken på brevets starkaste ord: vi behöver inte visa upp oss i vår nakenhet för att höra till, vi är mångfasetterade och en enda skimrande ruta räcker antagligen för att både ge och få lyster att sprida sig. De står inte på slutet, utan i början. Så kan en text om djupaste lidande vara en bringare av hopp.

(Utmaning: perspektiv)

tisdag 17 april 2018

Möte


Hon mindes så väl att förra gången, på Manfreds bröllop, hade hon uppfattat Joakims hand som slemmig. Kraften i ett taktilt minne, som sitter i i åratal. Det var så starkt att hon nu bävade i flera minuter inför det oundvikliga, att skaka hand igen. Men när ögonblicket kom och hon tog hans smala hand i ett underligt tånggrepp stod verkligheten upp och trängde igenom hennes äckel. Förvisso var handen närmast plaskblöt av svett, och han tittade henne inte i ögonen, men slemmig var inte förnimmelsen, inte ens kladdig.

Det visade sig att de var de enda rökarna. De var de enda rökarna och festen var lång. Han gick ut för att vara ifred, det var tydligt, och hon störde honom inte till en början där han stod flera meter in i skuggorna, glöden som en vaggande fyrboj. Strängt taget var det samma sak för henne. Hon satt på trätrappen, hittade andning och ekvilibrium. Rökning kan vara substitut för så mycket.

Redan efter andra ciggen strök han faktiskt förbi henne in i lokalen.
Vi är stora nog att låta bli med det här båda två, sa han, vänd mot dörrposten.
Hon visste inte om han hörde hennes ”Mmmm”.

Nästa gång frågade hon in i skumrasket:
När började du med det här, då?
Svaret kom så sent att hon slutat vänta på det.
Jag minns inte när. Det var ingen viktig händelse för mig.
Vad är viktigt?
Jag är ganska intresserad av mitt jobb. Och några andra grejer. Jag är väl nörd. Du då?
För mig är det absolut viktigaste att vara öppen mot ögonblicket.
Hon hade inte lust att säga vad hon sysslade med. Själv var han läkare, sa han. Kardeolog. Forskade mest, just nu.
Jag älskar kliniskt arbete men patienterna är inte bekväma med att jag vaggar. Och att jag har svårt att se rakt på dem. Jag har autistiska drag.
Och lyckats bli läkare! utbrast hon, kanske dumt.
Ja. Det har räddat mig. På ett sätt var jag underbarn. Läste in det mesta av medicinprogrammet på gymnasiet. Men jag har fått tampas med mig själv. Lära mig förstå hur människor funkar. Fortfarande är det tröttande att vara bland folk.
Som nu. Du kunde vila nu och så pratar vi istället.
Nej, med dig går det bra. Det kanske har med den där ögonblicksgrejen att göra. Sånt där är skitsvårt för mig att förstå men jag mår bra av det.
Av vad?
Av flum.

De bytte telefonnummer innan kvällen var slut. Hon fann sig vänta flera dagar, ville verkligen träffa honom igen. Hon hade gjort ett fynd av den beskaffenhet hon uppskattade mest: hade fått se att det aparta inte är mindre normalt än det normala. Efter en vecka ringde hon upp. Samtalet gick direkt till svararen. ”Jag kommunicerar helst per sms,” sa han där. Givetvis. Men hon visste inte vad hon skulle skriva.

(Utmaning: slemmig)

måndag 16 april 2018

Micro laboratory


She remembers their first quarrel after getting married. Not what they quarrelled about but the insight that breaking up no longer was an option. Maybe that was why she looked shit scared in most of the wedding photographs. She remembered the pleasant weight of the arcane and absolute promises. This controversy was the first touchstone. They were lying side by side in mute discord, silence heavy in the room, and the solution was not to part but to go further in. Transform into unity. Marriage as the micro laboratory for... paradise, perhaps? For a state where universal connection is the norm, not strife. Where you turn to your fellow being with respect, inquiry and trust. And say... what? She cleared her throat.
Baby, I understand that you...
It took a quite long time, stolen from precious sleep, but they navigated this new cosmos with utter care and when they were done, they understood each other's position better and she was sure they would resolve the issue. For marriage is buying time. Until death do us part. Every little bit doesn't have to be sorted out at once. They kissed and when she woke up in the morning the bond was already stronger. She still had to put up defenses against ideas of being ”one flesh”, her way of felling part of him was not related to converging, but to converting the space between them.

Now he is no longer there. She is surprised that her first thought on the day of his death is of that disagreement a long time ago. She doesn't feel as if she has become half of something, nor that the meaningful space they have created between them is gone. Yes, she feels lonely but not bereft. When she weeps it is partly in gratitude for a hidden universe they have shown each other.

(Utmaning: äkta hälft)

lördag 14 april 2018

För seriös


Hals över huvud har jag bestämt mig för att Martina är läcker. Hon sitter längst inne i hörnet, har inte sagt särskilt mycket och har en lång hals. När vi alla troppar av från Dovas får jag sällskap med henne till tunnelbanan. Vi är de enda som inte cyklar. Det är förbluffande folktomt. Våra steg ekar. Hon är tyst även nu och jag känner mig ivrig. Så långt är det inte till tunnelbanan och så tur har jag väl inte så att hon ska ut mot Västerort.
Du säger inte mycket, du.
Nej. Jag övar.
Övar på..?
Vad känner du till om buddhismen?
De fyra ädla sanningarna! Den åttafaldiga vägen! Mahayana, Theravada, Vayrana!
Man har väl läst religionshistoria.
Ojdå! Ja, jag övar på den åttafaldiga vägen. Vägen ut ur lidandet.
Jag tänker litet. Sanningen att säga har jag inte alldeles aktuellt för mig vad det har för innebörd, det jag nyss hasplat ur mig. Jag tänker litet till, sen säger jag:
Och det här handlar om rätt tal?
Just det!
Och det innebär att hålla käften?
Ganska ofta! ler hon. Du kanske minns vad Buddha sa om rätt tal? Innan man säger något, ska man tänka efter om det är sant, om det är nödvändigt att säga och om det är vänligt. Tre lätta checkfrågor.
Vi går tysta och ganska långsamt.
Mycket hålla käften blir det, säger jag efter ett kvarter.
Mycket. Särskilt i början.
Och du är i början?
Alldeles i början. Alltid.
Jag tittar på hennes profil. Läcker är hon men för seriös för mig i det här livet.
Var bor du?
I Hässelby, säger hon med förvåning i rösten.
Då ska vi åt samma håll.
Jag ser för mig en resa utan att ett ord blir sagt. Nå, det kunde vara värre. Jag får i alla fall titta på hennes hals.

(Utmaning: sagt)

torsdag 12 april 2018

På Blocket


Jag annonserade ut min unga make på Blocket sent en kväll.
Fick du något svar, då?
Tjugo inom ett dygn! Så jag tog ner annonsen.
Vem fick honom, då?
Äh. Jag behöll han.
Du ändrade dig alltså?
Ja. Om han var så populär var det ju bara att ha kvar han.

Manlig och snygg person strax under 40 säljes för 10 000 (kan disk. vid snabb affär). Bra benstomme, fina tänder, något hudutslag här och där. Medellängd, medelbegåvad, med medelinkomst. God tröstare, duktig i köket, jämn i humöret. Ev. byte mot aluminiumkanot.

(Utmaning: svar)

tisdag 10 april 2018

I kuvösen


Vi sitter på Copperfields vid Fridhemsplan, en pub som ingen tycker om men som vi ofta går till, för den kan härbärgera stora sällskap. Ann-Catrine har berättat, anekdotiskt och distanserat, om en liftning när hon nästan blev våldtagen i en långtradarhytt mellan Huskvarna och Jönköping. Hon hade slagit föraren i skrevet med knuten näve, klättrat ner och sprungit. Än så länge är det bara Ann-Catrine, Frida och jag. Hon dominerar, Ann-Catrine – utan att veta om det, skulle jag tro. Nu berättar hon att hennes pojkvän i England bestämt sig för att tillbringa sommaren i Australien, utan henne.
Du låter så käck! utbrister Frida.
Och?
Hur mycket distans tål en relation? I vår ålder? Tänk om han hittar någon?
Jag litar på Jason.
Tänk om du hittar någon, flikar jag in.
Vi blir tysta, smuttar på våra öl. Det snackas en del om Ann-Catrine. Att hon kanske inte är så trogen. Hon rör sig så fritt och vilt, att det är svårt att säga.
Det är obegripligt, säger jag dröjande, att du inte är rädd.
Rädd för vaddå?
För våld. För svek. För det ohyggliga. För mig framstår du som en fullständigt orädd person.
Ingen är orädd, säger Frida plötsligt och intensivt. Vad är du rädd för, Ann-Catrine?
Ann-Catrine lutar sig bakåt i stolen, verkar tänka efter. Nu sitter hon inte längre på en scen.
Jag vet att jag inte är rädd för att dö, säger hon.
Ingen av oss ställer någon följdfråga.
Jag är litet rädd för fysisk smärta. Och så är jag mycket rädd för fattigdom.
Hon rodnar nu, kämpar med sina ansiktsdrag, och i samma stund kommer Tor och Joakim och Susanna. Stämningen försvinner.

Frida och jag får sällskap till Stora Essingen sen i natten.
Fattigdom? säger vi till varandra. Fattigdom!
I virveln av sommarjobb och CSN är vi alla lika panka, vi medelklassbarn som träffats ute på Frescati. Det är självklart. Lika självklart som uteliv och dyra elektroniska prylar, lika självklart som att föräldrar och släktingar sticker till en slant då och då, fast det sällan nämns. Inte heller nämns det att vi utbildar oss till jobb som säkert kommer att ge oss ganska bekväma liv.
Fattigdom!
Det är som om någon sagt n-ordet eller klätt av sig naken på bordet.
Det är nog det ungerska, funderar Frida.
Det ungerska?
Ja, Ann-Catrines farfar och farmor kom hit från Ungern femtisex. Vad ska jag säga, hon härstammar från ett riktigt land, inte en sån här... kuvös.

Vi stiger av 56:an vid Essingetorget och jag traskar ensam den lilla biten mot Bergsmarksvägen. Frida har i ett slag gjort både Ann-Catrine och sig själv liksom nya för mig. ”Det ungerska.” ”Kuvös.” Jag suckar så djupt att en annan nattvandrare vänder sig om. Min eventuella världsvana känns provinsiell och jag ser bara bristande överblick, utblick hos mig själv.

(Utmaning: obegripligt)

måndag 9 april 2018

Nyhetsuppläsaren ba


Det kommer mest på våren, att nyhetsuppläsaren ba: ”Och nu över till något heeelt annat” och så, alldeles i slutet av sändningen, en blåsippa som vaggar i vind eller några ankungar som tultar efter sin förälder, för de vet – nyhetsredaktionerna, inte ankungarna – att tittarna brukar efterlysa positiva nyheter och det kommer de ihåg då, på vårsidan, och stoppar in något sånt där, precis som om vi vore barn eller debila, precis som om det tar för mycket på krafterna – vilket det antagligen gör – att gräva fram en riktig positiv nyhet, något inom politik eller ekonomi, och precis som om det inte vore ett hån mot oss i de norra delarna av landet, som fortfarande sitter med nästan en meter snö och blir lika arga på sörlänningarnas vårtecken som på Postnord och sjukhusnedläggningar.

(Utmaning: något annat)

söndag 8 april 2018

Per Mogesjö från Avanza


Det är nästan inte ens höst men planeringen för mikrobiologieventet drar igång, en kollaborerad grej men andra relevanta aktörer. Vi träffas i Ludocs lokaler, strama stolsryggar, grått linne. Fjorton, femton pers. Jag åker på att föra minnesanteckningar. ”Minne” och ”jag” är inte en strålande kombination, jag hastar hem i blå sensommarkväll för att skriva medan jag fortfarande kan tyda kollegieblockets krumelurer. Mer än så är det inte: jag har varit på ett möte och har varit den som hållit i pennan.

I höjd med S:t Eriksplan kommer sms:et. Det är från en okänd. ”Jag vet inte vad jag har för intryck av dig men jag vill ge uttryck för att du har gjort avtryck i mig.” En koll mot närvarolistan från kvällen – lite krångligt, eftersom den också finns i telefonen – ger vid handen att avsändaren är en Per Mogesjö från Avanza. Jag har ingen bild. Blå kavaj? Men främst har jag ingen bild av mig själv. Varit på ett möte. Hållit i pennan. Det är allt. Vad kan den här Mogesjö ha uppfattat, upplevt? Jag känner mig obehagligt sårbar, som en eremitkräfta som berövats sitt skal.

Jag sa ju ingenting!” tänker jag och märker sen att jag också messat det. Dessa horribla apparater som flyttar in och blir en del av oss.

Det blir en messchatt som sträcker sig in på nästa dygn, ett sporadiskt samtal i skrift medan jag skriver ut anteckningarna, mejlar iväg dem, dricker honungsvatten och klipper kattens klor. Per är inte så fyndig som han verkade på det första messet, han är en sån där aurasnubbe, new age-ig, vibrerar efter en viss frekvens... Jag har aldrig varit någon sådan ens såhär nära förr. Underligt nog känner jag mig mindre hudlös. Han gör en numerologisk läsning av mitt namn och allt stämmer: jag är rädd för närhet, vill dö i skogen och älskar djur.

Men jag är inte imponerad. Konstigt att Avanza har en sån i sin ledningsgrupp. De vet väl inte om det. Att han är sån. Vad som fört oss samman måste vara att vi var de som kom med stora privata världar in till det där rummet, vi bara satt och låtsades intresse.

När dagen bräcker är även mitt intresse för Per Mogesjö till ända. Artigt skriver jag att jag ska gå till sängs. Påslakanet ett mjukt pansar mot yttervärlden men jag känner mig underligt ny.

(Utmaning: intryck)


lördag 7 april 2018

Lägga saker på brickor


Jag ägnar mig åt att lägga upp saker på brickor. Frikadeller, lite sås, en hög med ris. På huvudet har jag en hätta, i vilken jag samlar mitt sträva hår. Engångshandskarna är lätta, nätta. Ibland leker jag att jag utför en operation på en patient med blodsmitta. Det blir mycket lek på mitt jobb, som är urtråkigt men intensivt. Som idag: exakt sju frikadeller, sjuttiofem milliliter sås, ett mått ris. Det ska vara gjort på sex och en halv sekund. Nästa person har hand om salladen. Den efter plastar in. När jag inte leker, övar jag på att inte spänna ryggen. Jobbskorna från Scholl som trygga pölar, ur dem växer min tunga lekamen. Det är svårt att slappna av i ländryggen och axlarna samtidigt som man räknar frikadeller. Att skjuta brickan till nästa station frestar på, hela överkroppen skjuvas i sidled. De försökte med löpande band men det blev fler misstag då. Såsslabb på brickorna. Avdrag. De fick montera ner hela skiten. Nu skjuter vi själva. Mänskligare. När jag gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet fick jag höra att jag kunde bli vad som helst. Håkan borde bli doktor och Maria lärare men jag, jag kunde bli vad som helst. Jag kan inte invända. Det här är vad som helst. På torsdag är månaden över. Då åker jag igen, till Indonesien den här gången. Jag är vad som helst, var som helst, när som helst, tills pengarna tar slut. Då ägnar jag mig åter åt att lägga saker på brickor, leka och öva på att inte spänna mig.

(Utmaning: invända)

fredag 6 april 2018

Hundra händer håller


Jag får ett brev. En mystisk bok. Jag skriver av i regnet. Hur snabbt jag än kan pränta, upplöses texten när bläcket far bort i rännilar. I mina händer bara vått och hopklumpat papper i en vag nyans av blått. Jag skriver på. Så drömde jag i natt och alla andra nätter.

Min börda är min, du har din. Jag är satt att foga ord och du att bära världen. En annan odlar potatis och någon vårdar oss när skymningen kommer. På tröskeln sitter någon annan. Hon stöter gurkmeja, ingefära, vitlök och anis. Moderniteten säger fri rörlighet av personer, varor, tjänster men vi vet alla att det är svårt att plötsligt lägga av vårt ok, byta det mot någon annans. Det kallas identitet. Det är också modernt och det går djupt. I våra städer bor vi sida vid sida men de vi gärna träffar, bryter bröd och vilar med, är de som är som vi. Herdarna för sig, hantverkarna på sin kant. Som om vi inte alla vore beroende av alla de andra. Inte minst du som bär världen. Inte minst du. Risgrynen från fältet, skorna av kossornas hud. Hundra händer håller dig, stöttar dig som stöttar.

(Utmaning: Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen. Du bestämmer själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara. Dina tankar och din inspiration är det viktiga. Berätta gärna vilken bok du valt.)

(Jag valde meningen ”Would he now, this minute, change his life for hers, give her the world and pick up her pestle and mortar?” ur Jeanette Wintersons Weight, som enligt baksidestexten handlar om Atlas som vill komma undan sitt evighetsuppdrag att bära världen)

torsdag 5 april 2018

Supa


Varför blev det slut med Anton, egentligen?
Vi söp inte så bra tillsammans. Jag söp och mindes, han söp och glömde bort.
Men med Markus, då?
Det minns jag inte längre. Han söp ju inte alls.

(Utmaning: mindes)

söndag 1 april 2018

Förändring


Han hämtade henne sen hos hennes mor och de vandrade tysta den svagt belysta gångvägen hemåt. När de var framme vid sin port sa han prövande: ”Saker ska förändras.” Hon såg förvånat på honom och han tillade: ”Om du vill, förstås. Bara om du vill.”

Ja, han hämtade henne sen, som hon hade bett honom att göra. ”Mitt barn. Hämta mitt barn,” hade han tänkt och också sagt till henne. ”Som om hon inte törs sätta ens en tidsgräns mot sin mor,” hade han fortsatt i tanken men han hade inte sagt det, visste inte hur det skulle sägas på hennes språk. Så hade deras liv tillsammans blivit, litet kargt och mycket lyckligt, eftersom de inte hade ett enda språk som var gemensamt.

När han hämtade henne sen, efter samtalet med John på McDonalds i Alvik, var han så uppfylld att det kändes som om han andades stora bubblor. ”Vad var det han hade att säga?” frågade hon gällt när de kommit hem. Han tog tag i hennes händer. ”Hon slår honom,” viskade han. ”Blir John slagen av sin fru?”gläfste hon överraskat. Han la fingret för munnen men hon tog över och hade på en minut avgjort att John skulle flytta hem till dem. Han hade vetat det, att hon inte skulle stå ut med att John led. ”Tack!” mumlade han mot hennes tinning.

(Utmaning: hämtade)