– Det
gäller Stina, sade fru Malmros till sin make, som just hällt upp
den tidiga aftonens första grogg.
Han
låtsades som om han inte hört, utan tog en ljudlig klunk.
– Vasa?
– Stina
har gått och blivit på det viset.
Var
det någonting han irriterade sig på hos sin hustru, var det hennes
val av bondiga eufemismer.
– Hon
är i grossess, sa han tankfullt efter nästa klunk.
– Ja,
och hon är ju så duktig och omtyckt, så jag tänkte...
– Kommer
inte på fråga. Flickan ska ut.
– Vi
kunde skicka bort henne några månader, fortfor fru Malmros tappert.
Maken
satt mulen vid sitt glas.
– Jag
ska bara läsa färdigt tidningen, sade han.
Två
groggar senare kallade herrskapet till sig Stina i tamburen. När
herr Malmros såg hennes fylliga gestalt komma emot dem i gången
från köket undrade han hur han hade kunnat låta bli att se och
känna vad som hänt. Flickan hade gråtit men var samlad.
– Stina,
sa han med sin mäktigaste stämma. Stina har dragit in skam under
detta tak.
– Ja,
herrn, sade hon och knixade.
– Sänk
huvudet när jag talar med Stina.
Hon
lydde.
– Nu
är det så att vi inte är intresserade av Stinas tjänster mer.
Då
vände flickan åter sin blick upp mot husbonden och den var både
vild och samlad, en blick från en erfaren människa eller ett djur.
Så skamlöst betraktade hon honom, att han inte kom sig för med att
beordra henne att sänka blicken igen.
Han
gjorde en gest mot ytterdörren och nickade uppfordrande.
– Men
mina saker...
– Skicka
en adress så ska vi sända Stinas tillhörigheter.
– Får
jag ändå hämta min sjal och min portmonnä?
Blicken.
Fortfarande blicken.
– Det
skall gå fort, sa herr Malmros och flickan skyndade bort mot
köksregionen, inte botfärdigt hukande utan med reslig rygg.
Det
bekom honom illa att det inte ens fanns trots att läsa ut av denna
ryggtavla. Hon förde sig naturligt, som en dam. Att han aldrig hade
märkt denna sturskhet! Det vilda hade han sett och tyckt om men
stoltheten! Han visste vem hon var, en liten torparjänta från
Utfors. Tvi!
När
han åter satt vid det runda groggbordet, var han inte tillfreds. Det
grämde honom att han i distraktion hade sänt den lilla slynan ut
genom stora ingången och att han själv hållit upp dörren.
(Utmaning:
gest)