Glida

– Jaha. Är du här? Det var länge sedan.
– Tretton år sedan.
Hon får en tydlig minnesbild av hur hon springer omkring på hans bakgård i Blekinge i tron att hon skyddar den mot rymdattacker.
– Jaha, ja. Tretton år.
Han sneglar på hennes oformliga kropp. Hon hade varit sexig då. Inte vacker men tilldragande.
– Fabian och Carl måste vara stora nu?
– Tjugotre och tjugoett.
Törs hon fråga om Carl? Han för vars skull hon liftat sextio mil på vinst och förlust då, för tretton år sedan, när hon fått sin första psykos.
– Hur går det för Carl?
Hon biter av varje ord. Sparar en smula åt sig själv, så att de ska vara lättare att ta tillbaka.
– Det går bra, bra. Han har eget boende och klarar allt utom maten.
Hon verkar så lugn nu. Han vill fråga om hon håller sig frisk men det är väl för känsligt.
– Fint.
Carl. Hennes lille gudom. Reducerad till utvecklingsstörd.
– Du, det var trevligt att se dig men nu måste jag nog glida vidare.
– Gör du det.
Hon ser hans smäckert resliga rygg försvinna i mängden. Han är det mest tilldragande hon vet. Nu glider han verkligen, glider ifrån henne, som han gjorde då när hon spärrades in. Bara försvann. Försvann. Ofrivilligt gnider hon händerna mot varandra, som för att stryka bort damm.

(Utmaning: skriv om att sopa under mattan)