Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

torsdag 30 september 2010

Illusion i vitt

De här berättelserna i lergrått och gult som skränar från mina tomma väggar i vad jag trodde var mitt vita rum. Berättelserna om en hylla där, en tavla där, ett oformligt föremål där, litet dolt. ”Mina väggar.” ”Mitt rum.” Snart lämnar jag in nycklarna till det som var mitt bara till låns. De ligger i en rad på fönsterbrädet, de två originalen och alla blanka kopior och källarnyckeln och den till tvättstugan, en elektronisk liten grej som kan räkna hur många gånger man tvättat per månad. Det skulle vara tre original, tror jag mig minnas. Jag brydde mig aldrig, hade ingen tanke på att flytta ut. Ingen tanke på att överge min vita kub som svävar högt över jorden, den som inte är så lätt när den nu avklätts tavlor och hyllor, utan ett myller av dassiga fläckar och djupa skruvhål. Någon kommer att komma hit och säga: ”Det var en slarvig människa som bodde här.” Den stora fläcken mitt på golvet, nödtorftigt täckt med en rund matta. Jag går omkring med trasa, borste och hink, hittar äckliga svarta avlagringar vid dörren och vid fläktarna, där det har blåst. Kring dörren har jag aldrig rengjort, för jag har inte sett det solkiga som frodats. Nu försöker jag få bort det. Det smetar ut sig i oljiga fläckar. Jag ramlar nästan under trycket av en plötslig letargi. Mitt hem är redan inte mitt. Väggarnas lappverk i grått och gult och beige kan jag inte stå för. Jag kan inte stå för något av detta. Det är inte mitt fel. Jag har bara varit. Varit här under en lång följd av år, aldrig tittat på handtag och dörrposter, lysknappar och väggurtag. Bara funnits och trott att jag funnits i vitt.

(Utmaning: skriv om att utrymma)

onsdag 29 september 2010

I senseis väntrum

Väntrummet är precis som jag föreställt mig det. Vita väggar, enkla pallar, en längd mockafärgat papper på väggen med japansk kalligrafi och en tuschteckning, nedanför den en iris och en vit lilja på ett bord inte olikt pallarna. Jag går lätt in i meditation medan jag väntar.

Hon påkallar min uppmärksamhet genom att dra mig i ärmen. Jag har inte hört henne komma in. Medsamma jag lyfter blicken är hon där, i mitt medvetande, med sina frågor. Har jag varit här förut? Vad är det för problem jag har med meditationen? Var jag nyfiken länge innan jag beställde tid? Vad anser jag om en sensei som tar betalt för sina tjänster? Överrumplat och alltmer snävt svarar jag på frågorna, försöker sen ge svar på tal: Vad är hennes relation till sensei? Vad har hon själv för problem med meditationen? Hon svarar beredvilligt och en smula vårdslöst. Hon har gått till sensei i många år, sen hon var ”en liten kaksmula”. Hennes främsta meditationsproblem är att hon aldrig kan sitta still. Och hon bär syn för sägen, det känns som om hon hoppar på mig och runt mig som en apekatt under vår intensiva konversation. Hon är den minsta vuxna kvinna jag träffat, jag har lust att fråga henne om hon kvalificerar sig som dvärg. I stället säger jag: ”Nu vill jag koncentrera mig tills sensei kommer.” Jag vänder mig ifrån henne, glädjer mig åt min förmåga att snabbt komma in i ett meditativt tillstånd. Nu rycker hon vilt i ärmen, samtidigt som hon hoppar jämfota på pallen.

”Sensei är enastående,” säger hon. ”En gång satt hon och mediterade i tre timmar med en höstslö geting surrande i ansiktet.” Jag andas in djupt. Jag andas ut djupt. Hon fortsätter rycka. ”Ibland kan hon sitta tyst de fyra-fem första sessionerna. Väldigt enerverande. Många slutar.” Jag följer andningen. Jag följer andningen. Jag följer... Det går inte. ”Kan du vara tyst, jag mediterar!!!”
”Jag tror att sensei kommer snart,” säger hon och virvlar oförmodat ut genom dörren.

Så öppnas senseis dörr. Där, i blå fotsid mantel, står den minsta kvinna jag någonsin sett i verkligheten. Hon bugar lätt mot mig, leende men utan ett uns av spefullhet. Jag tappar koncepterna, skrattar som jag sällan skrattat förr, bugar och skrattar, skrattar på min väg in i dokusanrummet, skrattar när jag på senseis tecken slår mig ned på zafun. Hon stoppar mig inte. När jag väl kan tala är mitt sinne skarpt och klart.

sensei = mästare, (zen)lärare
dokusan = samtal med lärare
zafu = meditationskudde


(Utmaning: skriv om något som surrar)

tisdag 28 september 2010

I tunnelns mynning

Tunneln är trång och lång och öppnar sig mot väster. Där möts vi i kvällningen; i mynningen, där solen samlar sina spjut som i ett koger. Det är Inger, Amanda och jag. Vi bär alla vita kläder. Tänk dig Eva Dahlgren, fast som liten. Utan gitarr. Amanda håller upp en träbricka för att skydda ögonen mot de sneda strålarna. Vi andra är som fångade av de glittriga stenarna på tunnelns botten. Vatten tränger in i våra tunna byxor. Det är fuktigt där vi är och ganska osympatiskt men för oss är det en scen, en alkemistisk hydda. Vi får känna oss förstorade, kväll efter kväll. Alla drömmar kan bli sanna där och då. Så leker vi. Och snart är tiden ute. Trettiosju minuter, högst, kan vi sitta där i solen, rada upp våra drömmar jäms med raden av stenar, som aldrig blir för lång.

När det mörknat turas vi om att krypa in i tunneln. Vi vet inte vem som kommer längst – det är svart, svart, svart. Ingen kommer förbi det svarta, ut mot en andra öppning. Den måste finnas. Eller mynnar tunneln i en bergasal? Vi leker så ibland, fast den är gjord av avloppsrör. Någon gång ska vi komma ända fram.

(Utmaning: skriv om en tunnel)

söndag 26 september 2010

Aldrig mer

Hamnar handlöst i det grova gruset. Hunnit ut men han har satt efter, tagit tag om midjan och vräkt mig ned på trädgårdsgången. Kanar en bit. Fläker upp ena kinden. Tänker: ”aldrig mer.” Mumlar från mitt underläge: ”Det här var sista gången. Nu anmäler jag!” Får sprättande smärta i huvudet när han sätter klacken på min nacke, trycker till. Gråter. Önskar att jag skulle svimma. Låtsas svimma. Känner hur det sipprar blod från kinden. Vet att det finns ingen återvändo. Kryper iväg mot Karnas hus när han har tröttnat. Undfår tacksam skrik och stöd och desivon. Lägger mig i Karnas rena gästrum. Vill inte anmäla nu i natt, vill bara sova. Sover i givakt, som ett ängsligt djur på savannen. Väcks klockan sju med te och telefon på en bricka. Väntar på svar. Suckar fram min vånda. Ombeds komma in och få skadorna besedda. Smyger fram och tar min bil. Vrider om tändningsnyckeln. Känner halsen snöras åt av ett järngrepp från baksätet. Hör de enda orden: ”Aldrig mer!”

(Utmaning: skriv om grus)

lördag 25 september 2010

Mimmis mamma

Jag sitter längst fram, som sig bör. Vi har tagit med oss varsin köksstol, vi tanter i huset, bokat plats tidigt, nästan när skolan ringde ut från sista lektionen. Klockan fyra ska det bli teater på vår gård och min Mimmi har både skrivit stycket och spelar huvudrollen. Hon är underlig, min Mimmi, lydig och följsam därhemma men en ledare i flickskocken. Nu leder hon också några pojkar. Det enda jag vet om pjäsen är att den heter ”Drottning Kristinas hemlighet”. Hon har inte velat öva med mig eller läsa men hon är nästan besatt av historia, har litet a bevars. Det ska nog till och med kunna bli ett stort A. Jag ska nog lämna texten till pjäsen till magister Nygren, så får han se vad hon kan.

Först kommer barnen. De flockas runt våra stolar. Vi måste säga till dem att det är vi som är på första raden. De får inte sitta innanför raden av stenar, för där ska det uppträdas. De är litet korta i rocken men det kan inte hjälpas, det var vi som kom först. Tanterna från de andra gårdarna bär också på stolar. Tänk, att de tänkt på att bjuda dem! Bjuda och bjuda. Det är inträde. Fem öre för de stora och ett för de små. Lilla Hulda kommer flämtande från skolan, går runt i publiken och tar betalt. Vi är många nu och vi väntar.

Teatersällskapet kommer hem från skolan och på mindre än tio minuter är de utklädda och klara. På slaget fyra startar pjäsen. De vet vad de vill.

Hur kunde jag sätta mig på första raden? Det är omöjligt att ta sig ut genom skaran av människor. Redan när pjäsen börjar blir jag brydd och sen utvecklar den sig till en skandal. Att oskyldiga barn spelar rollerna gör det än mer osmakligt. Och min Mimmi har satt de orden i munnarna på dem! Min Mimmi, min Mimmi. Jag kommer inte att kunna visa mig på gården. Varför har ingen vuxen kontrollerat vad som skulle sägas i pjäsen? Hm. Det vore väl jag som skulle göra det, i så fall. Jag som är mor till den som skrivit. Tanken får det att vrida sig i magen på mig. Och vad ska Emil säga när han kommer hem? Hur ska jag kunna förklara detta?

Barnen bakom mig tjuter och hurrar. Jag törs inte titta på fruarna som sitter bredvid mig. De är nog lika skakade som jag. Den goda smaken förbjuder mig att tänka på vad denna Drottning Kristinas hemlighet sägs vara. Till slut sitter jag och håller för öronen. Jag tar bort händerna först när jag hör barnen klappa. Då reser jag mig, tar stolen under armen och stegar fram mot Mimmi, tar henne i örat och leder henne hem till andra våningen. ”Ge mig papperen!” kräver jag. Hon säger att hon inte har dem. ”Du går inte ut och leker på fjorton dar!” bestämmer jag. ”Och skriva får du bara göra för skolan.” Jag darrar nu, efter skammen nere på gården. Jag försöker se ett monster men Mimmi är sitt vanliga, milda jag. Det är som om jag inte kommer åt henne. Som om hon har ett näste dit hon flyr med själen. Jag tvättar leran från stolen och ställer den vid matbordet.

(Utmaning: skriv om en folksamling)

fredag 24 september 2010

Mingla och Vingla

Det var två systrar, Mingla och Vingla. Mingla var bra på det sociala, medan Vingla var rädd och log. Mingla var bra på att hålla en cocktailtallrik med glashållare. Vingla bara gick omkring och spillde, om hon inte höll tallrik och glas med båda händerna men då skämdes Mingla för henne, tog henne åt sidan och sa ifrån. Så Vingla hade ingen tallrik, bara ett glas med vitt bubbel. Vid ett tillfälle höll hon det så krampaktigt att foten bröts. Den gången spillde hon också.

Mingla var intressant. Hon hade åsikter om det mesta, eller ”frågeställningar” som hon själv sa. Det var nog åsikter förklädda till frågeställningar, trodde Vingla, som ofta rörde sig som en räddhågsen säkerhetsvakt runt sin syster. Säkerheten var Mingla och Vingla vaktade på den. ”Gå runt för dig själv!” kunde Mingla mana henne ibland, fast hon visste att det var vid sådana tillfällen som foten brast.

Vingla skulle gärna stå stilla för sig själv.

Vingla skulle gärna känna att perspirationen fick torka från hennes rygg på någon plats i rummet där hon kunde få litet rymd omkring sig.

Vingla skulle gärna vara hemma och äta russin och måla tavlor.

Efter varje cocktailparty hade Mingla pratat med varenda en som var av intresse – de höga bankirerna, fartdårarna, skådespelarna och politikerna. Så for hon också fram i trängseln som om hon hade skateboard, stannade lagom länge för några oförglömliga repliker och en dusch av sin charm. Kvar var Vingla, som nyss hade anlänt från föregående sällskap. Rädd och leende blev hon ofta offer för någon orerande man i ljusblå kostym och gräddvita tänder. Hennes tafatta försök att ge sig av, stäva efter systern, tolkades som djupt intresse. Nervöst fick hon åse Mingla glida genom massan allt längre bort och lyckades väl till sist rycka sig loss, kuta efter och flaxa runt henne som en tranhona som skyddar sina ungar. Allas ögon duckade hon för för att inte åter bli infångad, för att kunna hålla jämna steg med Mingla som njöt, njöt, njöt.

En dag sa Vingla till Mingla: ”Vet du, jag ska inte gå på cocktailpartyn mer.”
Svetten rann utefter ryggen på henne när hon sa det, fastän de bara satt därhemma i läsvrån.
”Det tycker jag du gör rätt i,” sa Mingla och tog ett plommon.

(Utmaning: skriv om att mingla)

torsdag 23 september 2010

Samtal med en driva

– OK, var är du?
...
– En planka kanske, om det inte är för sent. I värsta fall granris. Jag är inte så bra på sånt där. Försökte du starta på ettan?

– Det vet jag i alla fall, att det är bättre på tvåan.

– Jag menade inte att klandra dig.
...
– Inte vet jag – lägre varvtal, kanske. Eller högre. Men nu är det nog för sent. Du har väl grävt ner dig helt och hållet.

– Jo, så skulle nog jag också reagera. Visst förstår jag att du inte ringde på en gång.

– Jo, jo. Man vill klara det själv.

– Ja, men det var ju längesen!

– Ok då, i fjol.

– Men det blev ju bara en inbuktning i bakskärmen.

– Förlorad bonus också, det har du rätt i.

– Det är skrivet i snön, hjärtat.

– Det är klart att jag litar på dig! Visst får du låna bilen igen. När du vill! Skynda dig ut och fixa granris innan det blir mörkt.

– Puss, puss!

(Utmaning: skriv om att köra fast)

onsdag 22 september 2010

Helmers skog

Helmer knäpper stolt på tallarnas stammar där han stegar i sin egen skog.
– Hör du? Knäppvirke, säger han. Det är egentligen avverkningsmoget men...
– Men?
– Jag vill inte bli av med det. Och så är det så nära gårn.
Vitlav och lingon, lummer och husmossa frasar under våra fötter.
– Hur länge har du haft skogen? frågar jag.
– Ärvde den av farsan, som ärvde av sin far i tur. Man blir fäst vid den.
Jag böjer nacken, tittar upp mot de avlägsna kronorna och är tacksam att han drar sig för att avverka. Han är köttbonde också och våndas ofta över slakten. Det har jag förstått under de två dagar jag varit inhyst på bondgården.

Tysta trampar vi. Liknande skog vandrade jag i som barn; lekte med myror, plockade bär och svamp, skrålade svensktoppslåtar. Skogen var lekplats, skafferi, hem och ritualplats. Inte förrän nu och här har det någonsin slagit mig att man kan äga skog. Att man kan se träden som en gröda, vilken som helst.

Som för att dölja sin blödighet börjar Helmer tala om rekordhöga skogspriser, kronor här och kubikmeter där. I nästa andetag slår han om, börjar rättfärdiga den genom att prata om skyddsvärde, artrikedom. Så tittar han vilset under lugg på mig. Vi öppnar munnarna samtidigt:
– Nej, det är för svårt, allt det här. Nu ska vi ha oss litet kaffe, säger han.
Jag säger:
– Det är en mycket vacker skog. Bevara den du.

Vi går hem och jag tänker på hur lätt det är att sitta i en lägenhet på Södermalm och tycka. Åka ut till Tyresta och njuta. Känna sig präktig på grund av ett konsumtionsval i affärn. Hur en tänkande bonde som Helmer, konkret och mitt i allt det som jorden ger, med vinstkrav och etiska dilemman, kan gå med våndan i bröstet varje dag. Jag romantiserar honom men vill inte ta hans plats.

(Utmaning: skriv om skog)

måndag 20 september 2010

En pamflett

Slutet är svårast att komma på. Man börjar anlända dit man ämnat sig, man har argumenterat väl men nu vill det sig inte riktigt med retoriken.

Att hålla tal är som att paketera bebisar i rätvinkliga lådor. (Det är en klatschig fras i sig själv men kanske inte en ändamålsenlig slutkläm. Vad var det jag skulle prata om nu igen?)

Oavsett vad det var jag bestämde för 24 timmar sedan att jag skulle prata om, finns det nu bara en sak som är viktig:

Vi har röstat in öppna rasister i Sveriges parlament. Nästan sex procent av de som brydde sig om att rösta ville ha dem där och det innebär att de får sitta där i fyra år, får högre partistöd och hinner impregnera riksdagens väggar med sin argumentation som haltande kravlar bakåt, som en kräfta.

Jag tittar in i Jimmie Åkessons blida ögon, ser hans troskyldiga höga panna och tänker av någon anledning på teveserien V på åttiotalet. Den handlade om rymdreptiler som tog över jorden (eller USA, i alla fall – det brukar gå på ett ut). Det är en underlig association.

Före valet sa jag käckt att det bara vore intressant om SD blev vågmästare. Att det vore en nyttig övning för de övriga partierna. Men när Jimmie Åkesson lotsades in i tevehuset på den röda mattan i går kväll, blev sminkad och placerad framför en lila fond för en första intervju, tänkte jag: Han är etablerad nu. Han har ridit på en våg och kommit in torrskodd. Fem komma sju procent av valmanskåren har fört honom in – nästan 328 000 misslynta människor. Som tur är verkar han dock litet naiv. Han tror att de övriga partierna – läs: alliansen – ska ta kontakt med honom och det redan på valnatten.

Vad återstår att göra nu för den ansvarsfulla medborgaren? Vi ska inte börja demonisera ungdomarna i SD och kalla dem för ödlor. Vi ska söka upp dem i vår närhet som röstade på SD och tala, tala, tala med dem, tala dem trötta, tala dem kloka, se till att de talar med andra de känner. Fortsättningen på det kloka, allvarliga samtalet heter politik. Du och du och du och jag kan och måste föra detta samtal,

även om det inte blir någon knorr på slutet.

(Utmaning: skriv om en slutkläm)

lördag 18 september 2010

Containermannen

Jag blev skickad i en container
under lager av gammal lump –
bistånd till Thailands gamla,
T-shirts i vikande färg.

(Där var även använda trosor och kallingar. Ingen därhemma skulle ta i dem med tång. Knappt ens en fattig i Thailand.)

När jag packades upp i Chiang Mai var jag
ensam och neutral. Jag sa jag visste var ambassaden var
och mina värdar blev mycket lättade när jag knallade bort
för egen maskin. Inga återverkningar på dem.

(I själva verket drog jag inte till Bangkok utan stannade i bergen. Där gick jag runt bland familjer som skickat bort sina flickor, fick foton och födelsecertifikat. Först efter en månad åkte jag söderut.)

Jag var så ung!
Mitt hjärta bankade
för varje tonåring som sålde
sin kropp.

(Första gången jag räddat någon låg jag på hotellrummet och grät torrt och hulkande.)

Försiktigt gjorde jag insats för insats
i olika turistområden i Bangkok.
Innan jag var känd där, åkte jag
till Pattaya, Phuket och Khao Lak.

(Varje flicka var en seger. Jag var inställd på att arbeta långsamt, så att mina drag inte skulle bli kända bland hallickarna.)

Jag köpte dem tillbaka, flickorna,
för några hundra baht per person,
iklädde dem deras identitet,
såg till att de fördes till bergen.

(Ljuset i deras ögon när de förstod att jag var en annan sorts man)

Nu ligger jag åter i en container. Den är blå
och står i en eländig gränd i Bangkok.
Hur ska de mörda mig?
Långsamt eller snabbt?

(Utmaning: skriv om ett hemligt uppdrag)

fredag 17 september 2010

Höstlovet

Det var kanske 2001 och det var höstlov. Höstlov och höstlov – mamma hade inte fått sin lön från projektet hon jobbat på senast, så det var inte mycket till lov. Vi gjorde ingenting extra, menar jag. Mamma hade inte råd med busskort. En dag gjorde vi en utflykt till slottet bredvid där vi bodde. Inget märkvärdigt, saft och några mariekex, men vi satt på ett skynke och tittade på de jämna trädraderna, som solen lade trottoarer mellan. Mamma tyckte att vi skulle leka. ”Leka!” sa jag. ”Vi är för stora för att leka och så är vi bara två.” En stund märkte jag tomrummet inuti mig, tomrummet efter påhittigheten, fantasin. Bara ett par år tidigare hade jag kunnat föreslå Leif massor med saker att göra men jag var stum. Och han skulle behöva en fotboll för att göra något. Vi satt på skynket. Det höll på att bli pinsamt men så sa mamma: ”Samla vackra löv.” Hon sa inte vad vi skulle använda dem till förrän vi kom hem. Då plockade hon fram en säck snabbcement som var kvar efter projektet och lite andra grejer och så lärde hon oss att gjuta fat, stora fruktfat dekorerade med löv. Ja, löven var alltså inte kvar på faten, de gjorde bara avtryck. Det var skitkul att göra fat. Vi ställde oss på gatan sen och sålde dem. Vi fick ihop litet pengar men då hade mamma redan fått sin lön och lovet var slut, så det var inte mycket mening med det.

(Utmaning: skriv om lov, löv och lön)

torsdag 16 september 2010

Talet

Fyra dagar och fyra nätter på en studsande buss. Så var vi framme och jag frågade mamma:
– Vad gör vi i Washington?
– Min smula, vi slåss för de svartas rättigheter, det har jag redan sagt.
– Men vi är inte svarta!
– Vi är radikala. Ra-di-ka-la.
Och hon köpte mig en glass.

Sen, när vi stod nedanför Lincolnmonumentet, ett hav av människor, och lyssnade till pastor King hade jag skavsår. Jag gnuggade med den andra foten ovanför hälen som gjorde ont och det hjälpte faktiskt. Det var som i de svarta kyrkorna, jag brukade höra det när jag cyklade förbi, hur pastorn dånade men inte hela tiden, han pratade på hela tiden men med långa mellanrum, det var som en sorts musik. Pastor King sa att vi kommit från Mississippi till Washington D.C. för att lösa in en check. Det förstod jag inte. Jag undrade om det kom blod på strumpan. Men sen sa han hur det var, att de svarta blev slagna av poliserna och att de inte fick bo på motellen och jag kände att de inte hade något hopp och att jag förstod alltihopa. Alltihopa pastor King sa. Han sa:

I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: "We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal."

Och jag förstod, för det där kommer från självständighetsförklaringen och vi lär oss den i skolan men det gäller inte alla i Amerika, det gäller inte de svarta, ändå öppnar vi våra munnar för de orden och tänker inte på att de svarta inte hör dit. Och jag grinade, för han sa I have a dream flera gånger och varje gång tog han upp både orättvisorna och den rättvisa han drömde om, och mamma undrade om jag hade ont i hälen och jag sa:
– Nej, jag har ont i själen.
Och så höll vi varann i handen och pastor King gjorde sin musik.

Jag var liten då men jag minns det så väl. Jag minns att jag för första gången var tacksam mot mamma för att vi är radikala. Då tyckte jag att det inte gjorde något att jag blev mobbad i skolan.

Det var snart fem år sedan. Igår blev pastor King skjuten i Memphis. Jag grinar igen. Pastor King pratade ofta om att bestiga berg. Hur ska vi nu kunna bestiga rättvisans berg utan mannen med drömmen? Vem kan leda oss nu? Kommer Amerika någonsin att bli fritt?

(Utmaning: skriv om ett tal)

onsdag 15 september 2010

Mrs. Staggart och kärleken

Mrs. Staggart var en nyligen uppvaknad tribad, till fullo inriktad på att öka trafiken till och från sin säng. Ingen tuppkam var för stor, ingen piercing för osmaklig, ingen donna för ung. Alla togs emot mellan hennes svällande bolster och likaledes fylliga lår.

De kom i en strid ström.

Mr. Staggart kunde ingenting säga, ty Mr. Staggart var död.

Mrs. Staggart hann inte med mycket annat än att vältra sig i bädden med unga lebbor och vilda lotusar.

En förmiddag när hon stod mosig och belåten invid salsfönstret och bläddrade i tidningen, fick hon dock syn på en annons som väckte hennes intresse. Den handlade om en utställning nära Broadway. En utställning av fotografier. ”Ljuset är nattens barn,” hette den.

Det fanns ett mörker även i den ljusaste bild på utställningen. En svärta som frambringade hennes gråt. Och i den mörkaste bild fanns även en flaga av ljus.

Hon stod vid en av bilderna, oförmögen att visa sitt ansikte för någon, för hon grät så ymnigt. Då räcktes en näsduk fram till henne. Mrs. Staggart tittade upp. Där stod en underskön kvinna, nej, alldeles vanlig var hon; en kvinna i hennes egen ålder, mogen, parant, men mjukare än hon själv. Mycket mjukare.

Den dagen drack de bara te. Den andra, Ms. Pankhurst, nuddade någon gång Mrs. Staggarts handlov.

Nästa dag sa Ms. Pankhurst: ”Kalla mig Isobel”. ”Diana,” muttrade Mrs. Staggart till svar. Hon var vild och lugn. Hon ville, ville, ville. Men det skulle komma att ta en månad. Mrs. Staggart var het av begär. Trafiken till hennes säng hade minskat till ett minimum, ett par stammisar bara. Sen sa hon adjö även till dem. Intresset som varit centrerat till hennes sköte hade nu funnit sitt fokus hos Isobel. Hon fattade inte längre hur hon hade kunnat vara så inriktad på kvantitet. Nu var hon som en artonhundratalsmadam, redo att svimma vid minsta anblick av ett stycke hud, eller vid ett öppenhjärtigt förtroende.

Hon blev fånig. Varje antydan till kroppskontakt gjorde henne matt. På fullt allvar var hon beredd på att bli tokig, att offra sitt sunda sinne för Isobel.

Så kom dagen då hon inte kunde bärga sig längre. Då hon sa ”Isobel, hur är du lagd? Kan du tänka dig att...?” Hon var så rädd. Hon valde att ställa frågan i telefon. Och hon fick sitt första ”ja”. ”I do.”

Därefter lärde sig äntligen Mrs. Staggart kärlekens tusen stumma språk, av att vara trogen en partner, av att tvingas till det oerhörda: dela ljuvt och lett.

(Utmaning: skriv om trafik)

tisdag 14 september 2010

Egen härd

Gud har gjort världsalltet just sådant att timmarna inte är fler än att man kan bevara glöden över natten inpackad i aska. Hos oss är det mor som gör det. Alldeles innan hon lägger sig, rakar hon ihop glöden och bygger upp askan runt den. För mig är det bara att fösa undan askan och blåsa lätt, med en näverbit kanske, eller torkad svamp, på morgonen när jag stiger upp och sätter på kitteln.
”En död härd är en död värld,” säger vi. Bara en gång har det falnat i vår spis, sedan mor och far satte bo här för över tjugo år sedan och tog glöd både från mormors och farmors, för så skulle det vara då.

Mor skäms över att hon lät glöden glimma ut de där dygnen som ingen får tala om, när hon och far begav sig av med lillebror, som var så hettande sjuk. De skulle söka en doktor, hade alla besparingarna i en linneklut. Själv fick jag söka mig över myrlandet till Kajsastina, vår närmaste granne. Jag var inte stor. Lillebror kom inte tillbaka. Världen dog. Det gjorde den.

Vi tog glöd från Kajsastina då och mamma påstod att den inte var lika bra som vår uråldriga glöd, fast det har jag aldrig märkt. Jag stiger upp först varje morgon för att ta hand om kritterna. Och när jag tittar i glöden tänker jag ofta på lillebror, hans rödblänkande ansikte, hur jag inte hann byta ord med honom till farväl. Varför har du då gjort världen sådan, att du rycker bort ett barn, o milde herre Gud?

(Utmaning: skriv om något som glöder)

måndag 13 september 2010

I väntan på att bli berömd

Mattigheten som kommer efter två ofullbordade pannåer stora som dörrar. Hon målar vilt och spänt, i utbrott mellan veckovisa perioder av letargi. Då är det bara det vanliga. Le boulot. På posten, det som finns kvar av den. Volymen försändelser sjunker snabbt och stadigt och trakterna blir större i samma takt, trots att det är lika många trappor att springa i. Hon föreställer sig att hennes steg gör spår i marmorn och cementen och att hon fångas i dessa diken och inte kan komma ur. Slafsig tomatsås på kvällarna och dåligt avrunnen pasta. Alla dukar och pannåer vända mot väggen. Hon skyddar sig mot sitt själväckel.

Så kommer en magisk kväll när hon åter börjar, när hon har vågat titta upp ur vallgraven, när hon hittar den hemliga duken som färgtuberna är inslagna i, när hon dränker världens slammer i sitt eget brus.

Och hon målar två stora bilder.

Och hon orkar inte slutföra.

Det är då hon låter akrylen torka i de dyra, breda penslarna. Hon torkar nödtorftigt av händerna och sätter sig vid datorn, googlar sitt namn. Hon vet hur det ska se ut. Plötsligt en dag kommer hon att finna sida efter sida med träffar. Det kommer att vara som att googla vilken annan berömdhet som helst.

Det som kommer upp känner hon kväljande väl. En liten utställning hon hade i den lokala kyrkan för tre och ett halvt år sedan. Ett svar hon skrev en gång på ett diskussionsforum om porr. Och så massor om en orienterande namne i Dalsland.

Hon ringer sig sjuk från jobbet på posten. In the trenches.

Hon vill skjuta orienteraren i Dalsland.

(Utmaning: skriv om att bli upptäckt)

söndag 12 september 2010

När jag älskar dig mest

Det är när du knådar ditt bröd i solstrimman. När du knådar vårt bröd på marmorbänken, fina berg av vetemjöl och ett puder, som av frost. Ett landskap där på bänken och dina oemotståndliga armar; hela överkroppen är med när degen arbetas, länge, länge, den är smidig som trolldeg men du fortsätter och du nynnar, enkla visor från platsen som du kommer från. Det är en plats jag aldrig har besökt. Jag känner mig ensam fast du är så nära. Jag står i dunklet invid köksdörren och du har nog inte sett mig än. Små pärlor av svett vid ditt hårfäste. Och hur du nynnar. Och dina bröst som gungar under det rutiga förklädet. Och du ska väl vara färdig snart. Det ska väl få sin sista jäsning snart. Brödet. Vårt bröd, som du bakar var tredje dag, i helg som i söcken.

När är det jag älskar dig mest?

Det är när du knådar ditt bröd i solstrimman. När gäddhängen dallrar som kyska valar. Och den lätta fukten av din svett.

(Utmaning: skriv om att bli bedårad)

torsdag 9 september 2010

Noomi

”Vad gör du när du är ensam?” frågar grabbarna i medinan när jag någon gång tar mig ut, hälsar runt. Mitt tält står stort och stadigt etthundra steg från de andras. Där ligger jag gärna till bords och funderar, kopplar av, äter dadlar.
”För dig själv?” frågar de. Och med något finurligt i blicken: ”Alldeles för dig själv?”
Jag är förmögen och aktad. Jag kan lägga upp mitt privatliv precis hur jag vill. Mina fruar bor i varsitt tält lika långt från mitt som mitt är från byn. Där kan de ha det som de vill, liksom jag. Det var flera månader sedan jag såg någon av dem. Jag tror inte att någon är missnöjd.
För mig är själens och kroppens största lisa ensamhet. Jag står inte efter kärlek och älskog. Efter vänskap bara på mina premisser. Det betyder att jag själv går ut i medinan när jag vill slänga litet käft.

Men en dag i början av varje månad händer det att lilla Noomi, vallerskan, kommer ner från berget med getternas ost. Hon är ren och slank i varje lem och har ett slätt ansikte – inte ett spår av pannrynkor trots att hon tänker så mycket.
”Det går så bra att tänka när man går vall!” säger hon när jag frågar. ”Du skulle pröva.”
Berget och getterna har format denna lilla kvinna och jag har svårt att bärga mig inför att få ta del av hennes funderingar.

En dag i början av varje månad viker jag inbjudande upp fliken till mitt tält. Hon kommer in med en kryddig doft från hedarna. Sen stänger jag fliken och vad som händer innanför den får ingen veta men hon kommer inte ut förrän om morgonen.

(Utmaning: skriv om ett undantag)

onsdag 8 september 2010

Nära nirvana

Dagar smidda i stål. Jag väntar inte längre. Jag är här i min meditationshydda i ensamretreat sedan sju veckor. Jag följer andningen. Jag är min andning. Gryssjön ligger blank – där tvättar jag mig – och mina vänner kommer med mat två gånger i veckan. Medvetandet som en skarp spricka i is. Det finns inget själv, bara ett oändligt litet något som är andningen – ett oändligt litet något som öppnar ut mot rymden. When there is walking, there is just walking.

Det finns ingen som behöver något. Ingen som är bunden vid något. Föda och sömn för att organismen ska få sitt. Allt annat har jag försakat. Det är ingen uppoffring.

Dagarna består mest av meditation. Jag har ett schema som jag troget följt varenda dag. Måltider och tvagningar, sömn och meditation. Meditation, meditation. Och en timme om dagen när jag skriver. Det är på eftermiddagen.

På eftermiddagen den åttonde september slår jag upp min laptop och sätter igång den. Jag har alltid älskat att skriva. Nu har jag släppt även det. Jag skriver men inte av egoistiska skäl, utan för att min dagbok från retreaten kan bli användbar. Kanske tryckas. Distribueras. When there is writing, there is just writing.

Eftermiddagen den åttonde... Inget händer. Apparaten är död. Min fina, nya lilla laptop som jag köpte just för retreaten. Min Samsung NC10. Den som jag skulle ha i flera år. Garanti? Vad hjälper det när man sitter isolerad på det här gudsförgätna stället? Ska jag klara mig med papper och penna? Jag har inte ens papper och penna! Vad ska jag göra av mina skrivtimmar? Jag tittar tomt på schemat. When there is grieving a computer, there is just grieving a computer. Jag stolpar omkring och är arg, rör mig på ett annat sätt än jag gjort på nästan två månader. Tänker på allt jag tänkt skriva just idag. Funderar på att avbryta retreaten. Förbannar det faktum att jag inte har någon mobil med mig.

Efter nästan en timme kommer det stora skrattet. Det är smärtsamt och generat och handlar om att jag trott mig vara så fri från materiella band. Skrattet driver tårar till ögonen för min belägenhets skull. Jag är långt från ett uppvaknande.

(Utmaning: skriv om ett vardagsproblem)

tisdag 7 september 2010

Duktig

”Åh, mitt barn! Du är så duktig på att plocka blommor!”
En sporre för en liten tjej att plocka mer och mer. Vitt för sig och blått för sig i prydliga ringar med ormbunksblad längst ut. Och mera? Hur kan man vara duktig på något så enkelt?

Hon är duktig på allt. På engelska och på att spela piano och på att gå i skogen. Allt det enkla som hon får beröm för. Duktig föddes hon in i detta liv och duktig ska hon väl lämna det, för hon tävlar ständigt med sig själv. ”Duktig” blir en drog, hon behöver mer och mer och ändå är det som om hon inte hör ordet, där hon sitter med sina perfekta – och duktiga – barn i sitt perfekta hem någon gång ibland när hon har tid att sitta. Hon är lysande på sitt prestigefyllda jobb, får många solon i kören och cyklar till jobbet. Livskvalitet. Rysande tomhet som dövas med fler och fler middagar med utsökta menyer och intressanta människor. Människor som åstadkommit något. De gör henne både lugn och ångestfylld.

När hon vaknar mitt i natten gör hon listor.

När det kör till i magen tar hon en losec.

Hennes drömmar handlar om bilar som desintegrerar medan hon kör. Till slut sitter kopplingen bara på en liten tåt. Och ibland, i vargtimmen, känner hon hur hon faller, faller.

En kvinna som hon kan aldrig luta sig tillbaka. Det går alltid att bli duktigare. Och det är ju så roligt att prestera. Att åstadkomma ett perfekt liv.

(Utmaning: skriv om att berömma)

måndag 6 september 2010

Som när ett barn

Jag tänker frusna nävar, rödkyld nos. Jag tänker höst, bara höst, när hon sjunger, flickan med guldhåret och ängelrösten:

”Som när ett barn kommer hem om kvällen
och möts av en vänlig famn
så var det för mig att komma till Gud...”

Den visan kan jag inte förstå. Det är så stort och ledset men jag förstår att det ska vara glatt.

”... Det fanns en plats i Guds stora rum
en plats som väntade på mig
och jag kände att här hörde jag hemma
jag vill vara ett barn i Guds famn”


Jag blir ängslig av den här låten. Den fortsätter och fortsätter och jag behöver kissa.

På toaletten mitt gråa ansikte. Det som är som verklighet. Det sipprar ur ögonen. Jag vet inte vad jag vet. Om hon inte sjöng som en ängel. Det skulle vara lättare då. Svagt hör jag hennes toner. Sen är det ohjälpligt slut. Det är det jag förstår. Hon sjunger om att komma hem till Gud och det är slutet.

Väskan tog jag med mig in på toa. Jag behöver inte hämta något mer. Genom de frostiga glasdörrarna ser jag sångerskan med guldhåret. Hon har tystnat nu och för en gångs skull i kapellet hör man folk som klappar händer. Så öppnas dörrarna och ljuset väller ut med alla som lyssnat. Alla som pratar och ler. Och jag går min väg i den mörka, kalla luften. Går min väg, fastän Robert och Ingalill är kvar därinne. Vi kan inte ta sällskap. Jag ska hem. Det är två kilometer och det spritter fruset i mina fingrar. Nu får jag skäll för att jag inte haft vantar. Som om det var nog. Redan har jag ont i magen. Varje steg för hem.

Om han är hemma är det värst. Nej, om han inte är hemma och jag får ligga på vakt hela natten är det värst. Värst är det förstås om han gör det. Han gör det inte alltid. Det är på sätt och vis det värsta. Och så den där låten inne i huvudet. Den söta sångerskan.

”så var det för mig att komma till Gud.”

torsdag 2 september 2010

Lyssna och gräva

När hon var liten och lyssnade på Beethoven på raspiga Happy Tape-band, inspelade från P2 via bandspelarens mikrofon, kunde hon inte hur hon än ansträngde sig greppa att det var en människa som skrivit alla dessa verk. Och Bach! Och Mozart!

Hon var en sådan som läste om kompositörerna, ändå blev det inte mer verkligt för henne att de var något annat än kanaler, som transporterade musiken, välljudet, det fulländade, till jorden från någon plats långt, långt bort.

Hon kanske trodde på en Skapare?

Om någon följde henne genom hennes dag skulle denne uppdaga ett oändligt antal musiksnuttar, teman, rytmer, som poppade upp i hennes huvud. Hon reflekterade sällan över dem och när hon så gjorde såg hon dem inte som sina, utan som något hon schaktat fram. Utgrävt.

Först andra året på Ackis kom det för henne att hon borde ha satsat på att bli komponist. Det var när hon började förstå universum och det mänskliga privilegiet att skapa; när hon började smyga in på Cinematekets filmvisningar i Filmhuset; började få frossa när hon läste vissa böcker för att hon förstod att författaren skapat en ny värld, en värld som hon kunde utforska efter måttet av sin öppenhet och uppmärksamhet.

Men mest var det filmen som öppnade hennes ögon. En konstart ännu mer komplex än musiken. Hon förstod att man är skyldig att vara ett geni. Allt annat är ovärdigt.

Hon fortsatte studera sång men började i smyg skriva ner sina små melodislingor och korta arrangemang på papper och fann att en systematik uppstod, att allt inte var så lösryckt som hon trott. Hon började arbeta på nätterna. Skaffade dyrt datorprogram. Seven-eleven-påsarna fläckade hennes rum överallt men mest i stora högar till höger och till vänster om hennes arbetsplats.

Så en natt – en skarp månskära lyste in genom fönstret – satte hon bävande den sista halvnoten. Det fanns en djärvhet i att inte ornera mera. Hon hade jobbat med denna takt i fyra veckor och äntligen var hon säker. Hon lyssnade igenom sitt verk. Det liknade inget annat och hon var nöjd.

”Det liknar inget annat,” sa en tilltänkt uttolkare. ”Nej,” log hon stolt. ”Det är ospelbart,” sa den tilltänkte, ”ospelbart och för kort.”

”Vi hade kunnat ta in det om det inte vore så långt,” sa nästa. ”Är du beredd att stryka?” ”Det går inte att stryka i,” sa hon. ”Det strykbara är redan struket.”

Så gick hon från konserthus till konserthus – det fanns nu inte så många – och fick kyla, respektive medlidande, liksom råd och dåd. Det vanligaste rådet var detta: Komponera aldrig spontant. Fixa så att du får göra ett beställningsverk. ”Där är jag inte ännu,” sa hon.

Utan större ledsnad åkte hon hem och satte in noterna i en alldeles nyköpt mapp. Nu var elden åter i henne. Hon hade fått aning om ännu ett verk att gräva fram. Vad gjorde det om hennes musik aldrig blev spelad? Hennes lycka fanns i att lyssna och gräva, inte i att sälja det frambringade.

(Utmaning: skriv om att komponera)

onsdag 1 september 2010

För vänskaps skull

Vi åker upp i sommarnatten, tjugofem mil och vräkande regn. Det är Peter, hennes bror, och jag. Just idag är bilen på verkstaden. Jag har fått låna en skruttig Mazda med dåligt helljus av Felicia.

Peter är trevlig men i natt pratar vi inte. Vi stannar ett par gånger så att han ska kunna ta en cig. Jag bommar hans Camel. I och för sig har vi bråttom men det är redan för sent. Hon har gått i taket.

Vindrutetorkarna ger rytm åt tankarna, skapar ett bildspel av vår långa historia tillsammans. Konkurrens och vänskap i skolan, då för länge sedan när hon doftade oskyldigt av blomsteraffär. Korta möten och många vykort under åren därefter, när vi var för sig anpassade oss till världen, den stora. Återföreningen i Stockholm, tacksamheten att vänskapen kunde drivas ännu längre – så långt, att jag kan sitta här i natt, vara omgivningens hopp om att hon ska följa med frivilligt.

Det kommer hon inte att göra.

Min bästa vän har blivit sjuk. Hon ser saker, hör saker, hon har slagit sin far och sagt oförlåtliga saker till sin mor, saker som inte ens Peter och jag får veta.

Vi respekterar henne alla så mycket, är vana vid att kunna resonera om allt med henne. Det är svårt att minnas att hon är bortom rim och reson.

Det är en tung resa. Jag tänker inte mycket på vad som måste göras när vi kommer upp till den ensliga stugan, där hon visst ska vara i färd med att möblera om, kasta det mesta ut genom fönstren. Hennes pappa har varit uppe och spanat men inte vågat ingripa.

Vad jag tänker på är att jag dödar vår vänskap nu. Att jag får räkna med att hon inte kan förlåta. Att jag dödar vänskapen för att hon ska få överleva, i alla fall komma under vård. Att detta är den största ambivalens jag erfarit och att valet är så enkelt. Jag väljer henne framför oss. Det är självklart.

(Utmaning: skriv om att hålla ihop)