Skolvisioner

Det var läsårets näst sista franskalektion i åttan och något glättigt hade äntligen smugit sig in i gruppen. Madame Brésil lärde dem några ramsor vid svarta tavlan, de lekte lekar och spelade franska spel. All möda var borta. Franska är ett svårt språk.

Då räckte Marta upp handen och alla höll andan. Marta var Marta. Hon kände inte till begreppet ”kul”.
– Madame! Vi har bara hunnit med en tredjedel av läroboken. Ska vi fortsätta i den i nian?
Madame Brésil log.
– Nej, min vän. Resten hoppar vi över!
Alla suckade lättat. Bara Marta anlade en bekymrad min.

På eftermiddagen när hon kom hem, tog Marta fram franskaboken för djupare studier. Hon kollade alla grammatiska avsnitt de skulle komma att hoppa över. De var lätta att utläsa av innehållsförteckningen. Verb som böjs med être i passé composé... Skillnaden mellan passé composé och imparfait... Många saker var det som de helt skulle missa. Krångliga saker också. Förra året var det samma sak. Då hann de inte med adjektivets placering. Marta tog raskt itu med att läsa in några texter i textboken. Det var ju inte bara grammatiken! Det var glosorna också! Det gnagde innanför hennes bröstkorg. Hon tänkte inte slå sig till ro med sommarlovet förrän hon pluggat igenom franskan – utan Madame Brésils vägledning.

Veckorna gick. Den blomstertid var sedan länge sjungen men Marta hade ingen lovkänsla. Hon hade knåpat i övningsboken utan att ha någon att fråga, läst den kortfattade grammatiken i textboken, förhört sig själv på glosor. Snart var hon färdig men den naggande känslan i bröstet hade inte lagt sig. Tvärt om.

– Vad är det? Älskade hjärtat, vad är det för fel?
Mamma kom inrusande i Martas rum och fann henne gråta ylande, halvt i sömnen. Först när hon ruskat hårt och länge, fick mamma sin dotter att vakna.
– Vad gråter du för? nästan skrek hon, för nu var även hon mycket upprörd.
– Franskan! Vi kommer aldrig att vara ifatt!
– Det måste du vara. Du som har pluggat halva sommaren.
– Jag, ja. Men de andra!! De förstår inte ens vilken situation de försätter sig i.
– Men du är inte ansvarig för de andra, sa mamma med nästan jollrande röst.
– Den som är medveten är ansvarig, sa Marta dovt.

I denna moraliska fråga, som de ägnade närmare en timme åt att dryfta, hade de olika uppfattningar. Mamma fick också titta på klottriga block där alla övningar, alla glosor och alla grammatiska regler fanns med i ett slags flödesscheman. När Marta var säker på att bli tagen på allvar, visade hon sitt stora verk: en veckokalender för nästa år med ett detaljerat förslag till Madame Brésil på hur hon skulle kunna lägga upp undervisningen för att hinna med hela boken.
– Vi är redan förlorade, sa Marta, men de som kommer efter oss slipper kanske lida.
– Du är inte ansvarig... sa mamma matt.
– Jo. Och jag skulle ha sagt till långt tidigare. Redan på hösten i sjuan... Men då tänkte jag att hon kanske bara började mjukt.
Marta börjar febrigt att rota i olika högar med kollegieblock.
– Det räcker, Marta. Klockan är snart tre.
Men mamma sitter kvar med händerna i knät. Tvinnar dem. Hon tittar på de block som Marta slänger omkring sig. ”Utvärdering av bioligiundervisningen i sjuan.” ”Vad är svenskämnet egentligen till för?” ”Förslag till ny läroplan i Idrott.”
– Har du skrivit allt det där? frågade hon mjukt.
– Jag måste göra något med alla mina anteckningar, sa Marta förklarande.
– Hur ska du hinna med skolarbetet om du ska recensera lärarna hela tiden?
– Det hinns nog med, sa Marta och log inåtvänt.
– Har du presenterat det du skrivit för lärarna?
– Madame Brésil blir den första. Jag är litet nervös. Jag måste hinna med rätt mycket i nian för att kunna ge mig på rektorn.
Med skälvande händer lyfte hon fram en mapp med utåtstickande små lappar, som såg ut som en mångfärgad, tillplattad igelkott.
– Mitt schema, mitt förslag till ombyggnad och min tematisering av läsårets veckor – allt i ett, sa hon.
Nu var hon stolt.
– Du får titta litet grand.

Så hände det att mamma och dotter satt djupt försjunkna i en femtonårings skolvision medan vargtimmen kom och gick. När de var färdiga gick de ut i sommargryningen hand i hand, den ena lugnad, den andra mycket förvirrad. Hon hade en känsla av att Marta var litet, litet knäpp; litet, litet underligare än hon anat. Samtidigt kunde hon inte låta bli att tycka att flickans planer och idéer bar en sorts skönhet som attraherade henne.
– Men du, sa hon som mitt i ett samtal, ta litet ledigt resten av sommaren. Planera smultronhäckar och fiskafängen. Lova mig det!
Marta tittade bort.
– Jag vet inte om jag kan lova. Du vet, skolan är mitt främsta intresse.

(Utmaning: skriv om att hoppa över)