För seriös

Hals över huvud har jag bestämt mig för att Martina är läcker. Hon sitter längst inne i hörnet, har inte sagt särskilt mycket och har en lång hals. När vi alla troppar av från Dovas får jag sällskap med henne till tunnelbanan. Vi är de enda som inte cyklar. Det är förbluffande folktomt. Våra steg ekar. Hon är tyst även nu och jag känner mig ivrig. Så långt är det inte till tunnelbanan och så tur har jag väl inte så att hon ska ut mot Västerort.

– Du säger inte mycket, du.

– Nej. Jag övar.

– Övar på..?

– Vad känner du till om buddhismen?

– De fyra ädla sanningarna! Den åttafaldiga vägen! Mahayana, Theravada, Vayrana!

Man har väl läst religionshistoria.

– Ojdå! Ja, jag övar på den åttafaldiga vägen. Vägen ut ur lidandet.

Jag tänker litet. Sanningen att säga har jag inte alldeles aktuellt för mig vad det har för innebörd, det jag nyss hasplat ur mig. Jag tänker litet till, sen säger jag:

– Och det här handlar om rätt tal?

– Just det!

– Och det innebär att hålla käften?

– Ganska ofta! ler hon. Du kanske minns vad Buddha sa om rätt tal? Innan man säger något, ska man tänka efter om det är sant, om det är nödvändigt att säga och om det är vänligt. Tre lätta checkfrågor.

Vi går tysta och ganska långsamt.

– Mycket hålla käften blir det, säger jag efter ett kvarter.

– Mycket. Särskilt i början.

– Och du är i början?

– Alldeles i början. Alltid.

Jag tittar på hennes profil. Läcker är hon men för seriös för mig i det här livet.

– Var bor du?

– I Hässelby, säger hon med förvåning i rösten.

– Då ska vi åt samma håll.

Jag ser för mig en resa utan att ett ord blir sagt. Nå, det kunde vara värre. Jag får i alla fall titta på hennes hals.

(Utmaning: sagt)