Vad Barack inte sa: svaret!

Spänningen har varit olidlig, rivaliteten stenhård, i denna första tävling här på bloggen!

Först svaret: I sin demagogiska exposé över landets historia glömde president Obama helt enkelt att nämna... well, urbefolkningen. Indianerna. Native Americans. Pinsamt. Han körde det gamla tugget om en nation skapad av folk som kommit farande över havet - en del visserligen under piskan. Men ändå.

Nu kan man hävda att Amerikas urbefolkning är en försvinnande liten grupp. Men det är knappast deras eget fel.

Att kora någon vinnare i störtfloden av gissningar är hart när omöjligt. Andra pris och hedersomnämnande går till SKIMMER!!!, som får ett äpple (från Österlen) av mig. Det ligger här i korgen bredvid mig. Ingrid Marie. Grattis!

Vad Barack inte sa...

Eftersom det bara verkar ha varit jag som noterat det
och eftersom jag ändå har en blogg
- en blogg som dessutom startades på hans installationsdag -
så vill jag säga
- utan att sälla mig till dem som anser att Barack Obama bör vara en bodhisattva i tanke, ord och handling -
att det var en grupp amerikaner han missade helt att nämna i sitt installationstal
och det var väldigt klantigt
och sorgligt,
för det säger så mycket om det svarta hålet,
skuggan,
i den amerikanska självbilden.

Det var väl ledtråd nog? Gissa i en kommentar här nedan så svarar jag om ett dygn ungefär. Inga vinster i denna tävling!

Ny dag, ny blog...

... min första, as it happens. Den tillägnas förstås Barack Obama, som svär presidenteden om en halvtimme, men handlar blott i överförd bemärkelse om politik. Dock dristar jag mig denna historiska dag till att utmana Mr. Obama att avsvära sig stödet för dödsstraff medan han sitter som president.

Utmaningar är just vad min blog kommer att röra sig om mest, skrivutmaningar som finns på skrivpuff.blogspot varje dag det här året. Jag har trofast antagit dem varje dag men det är först nu jag åbäkar mig och gör en blog.

Så här skrev jag när utmaningen var: "Börja en text med orden: 'Jag är författaren som...'":

Jag är författaren som efter ett halvt liv har slutat drömma om skrivandet och i stället börjat sitta ner och faktiskt skriva.

Jag började med att ålägga mig en kvart om dagen.

Snart blev behovet så stort att jag inte behövde ha någon piska längre.

Nu skriver jag mestadels de här utmaningarna och så sitter jag och vaskar igenom min Nästan Färdiga Roman, om och om igen, det allra sista och sen det allra, allra sista, otåligt,

den har gått fort att skriva men jag vill bli färdig med den, skicka iväg den, så att jag kan få börja på en ny och ännu bättre.

Jag är författaren som alltid skrivit dagbok.

Som varit en skrivande människa även när prestationsskräcken gjorde skönlitterärt skrivande omöjligt.

Jag tror att det hjälper mig nu, när jag äntligen skriver.

Jag är författaren som upptäckt att ju mer man skriver, desto fler uppslag får man.

Som konstnär måste man slösa. En konstnär är någon som är fattig och som slösar och därigenom upprätthåller balansen i kosmos.

Jag är författaren som upptäckt det sköna i att strama åt. Som ser skönheten i ordmosaiken plötsligt lysa fram när jag lyfter bort ett adjektiv som dittills tett sig helt oumbärligt.

Jag är författaren som har två motton fastsatta med häftmassa på min sekretär. Det ena har jag skrivit själv: "Det som aldrig tystnar. Dyk genom den polyfonin av röster. Dyk dit där det bara finns ett ord att hämta. Lösgör det lugnt och försiktigt och för det tillbaka." Det andra är av Samuel Beckett: "Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fall again. Fall better."

Tack för att du läser!

marmoria